Uppkörning i morgon


Oj hjälp, nu är jag otroligt nervös! Hur ska jag lyckas slappna av och somna? Jag är visserligen helt utmattad så somnandet blir väl inget problem, det är mer avslappningsviten som är det jobbiga, vi får väl se hur bra sömn jag får inatt. I morgon skall jag nämligen ha uppkörning! Eftersom jag klarade teorin (OH YEAH! :D) förra veckan så kommer jag att få körkortet i morgon OM jag klarar det. Jag är verkligen galet nervös, har enorm prestationsångest och höga krav på mig själv. Klarar jag inte det i morgon så kommer det kännas som om himmelen trillar ner i huvudet på mig. Jag kommer känna mig så hemskt misslyckad och gräva ner mig i det, sen kanske jag inte vågar köra upp igen, för tänk om jag skulle misslyckas en gång till. Det som skrämmer mig mest är dock att jag med största sannolikhet kommer att få en panikattack när jag ska köra upp! Vad ska jag ta mig till då? Tänk om jag gör något galet eller trafikfarligt? Jag är hemskt rädd för att få en panikattack i morgon. Ångest. Jag vill SÅ gärna klara det, slippa ha det hängande över mig mer. Dessutom så skulle jag känna det som om jag har svikit folk runtomkring mig om jag inte har klarat det, gjort dem besvikna, och det kommer kosta 1600 kronor till om jag behöver köra upp en gång till. Tänk om två blir tre, blir fyra eller fem? Tänk om jag aldrig klarar det!
Jag vill så gärna fixa det i morgon! Prestationskrav. Ångest. Nervös. Hjälpjagvågarintevadskajagtamigtill?
Okej, andas djupt, det är en hel (orolig) natt kvar, lååång tid.
I morgon vid tio gäller det. Jag flippar ur snart. Hur ska det här sluta!?!
Jag kommer till och med tycka att det är hemskt jobbigt att skriva här på bloggen att jag inte klarade det, att jag misslyckats(!), om jag inte grejar uppkörningen.
Egentligen är det ju inte hela världen, jag måste intala mig det, annars kommer det slå slint ihuvudet på mig när jag ska köra, eftersom jag har så höga krav.
Auuuihihihiihhih. SOVA, vakna, äta frukost, övningsköra, köra upp. Kom igen nu mig själv, det här fixar jag... fast det är inte hela världen om jag inte får körkortet i morgon, tids nog får jag det, right?

NERVÖS!




Kommentarer
Postat av: Sussi

Har precis hittat din blogg. Intressant att stöta på nån som också lider av spyfobi. Jag har själv lidit av denna fobi och det var verkligen hemskt. Visserligen är jag fortfarande sjuklig rädd för spy och då i synnerhet magsjuka, men jag tror inte att man kan klassa min rädsla för fobi längre. Kan tex höra folk kräkas på teve utan att påverkas särskilt mycket som innan.



Jag kunde inte ens läsa ordet magsjuka i tidningen innan, då fick jag sådan enorm ångest så att jag mådde illa hela dagen och oroade mig sjukligt mycket för att själv drabbas. Typ som om jag blivit smittad av tidningen för att den nämnde just det ordet. Kommer ihåg särskilt en vinter när magsjukan slog ut typ halva Sverige. Jag var så jävla rädd för att själv bli sjuk så oron gjorde att jag mådde illa varenda dag under flera månader och DESSUTOM gjorde så att jag faktiskt spydde flera gånger i veckan under hela den här tiden. Fast jag spyr inte, jag håller alltid emot så att inget kommer upp, men det är fan så otäckt ändå.



Precis som du kan jag inte heller vara nära människor som själva varit nära någon som varit sjuk. Jag vill inte ens andas samma luft som dem. Vill inte ens träffa dem. Och om någon jag umgås med plötsligt säger att hon mår illa blir jag skitnojjig och tänker förskräckt att hon säkert är på väg och bli magsjuk och då kan hon ju smitta mig!! Det är verkligen handikappande, jag menar, folk kan må illa av jättemånga orsaker som inte beror på magsjukan. Och om jag tex sover över hos någon, eller tvärtom, och jag vaknar till av att personen är på toan är min första tanke att personen spyr och är sjuk! Så störande att hela tiden leva i rädsla.



Så fort vintern närmar sig börjar jag tänka på magsjukan, och under hela vintern är jag ständigt så så abnormt orolig för att bli sjuk. Och som nu, när rötmånaden är inne så vågar jag knappt ens äta för då kanske jag blir dålig i magen... suck liksom.



Hur länge har du levt med din fobi? Jag menar, den är faktiskt enormt handikappade även om människor runt omkring inte förstår omfattningen av fobin. Kommer ihåg när alla i min killes familj fick magsjukan en efter en. Jag vågade inte träffa honom på skitlänge och han förstod mig verkligen inte. Har du kommit nåt på vägen med att bekämpa fobin? Vad får du för hjälp? (Ska lusläsa din blogg senare, hehe :P).



Ojoj, det här blev visst en halv roman... men det var så befriande att hitta någon som delar samma rädsla som mig! (Hoppas du orkade läsa, haha.)



Btw, lycka till med uppkörningen!! Nervositeten är värst men jag hoppas på dig :D



Kram Sussi.

2011-09-02 @ 01:05:33
URL: http://rage-blackout.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0