Att leva med oro

Det är en fråga som många som känner någon som gått bort frågar sig, ”vad hade h*n sagt om det här?”, ”vad hade h*n gjort, eller tyck?”. När någon har dött så kan man inte längre fråga, men man kan minnas.

Nu när jag sover över här på sjukhuset så tänker jag väldigt mycket på min morbror som dog i cancer i våras. Det gör såklart ont att tänka på, men samtidigt så ger han mig kraft. Han hade humor och kunde mitt i allt det svåra ändå vara positiv, i alla fall visa den attityden. Ett av de sista smsen han skickade till mig, eller om det var det sista, var ”det är rena lyxhotellet här, bara 80 kr natten!”. Nu när jag sover här så tänker jag på det han skrev och kan le för mig själv samtidigt som jag undrar vad han hade sagt om han visste vart jag är nu, på vårat gemensamma lyxhotell. Vi hade kunnat snacka sjukhusvistelser med varandra, inte för att det är ett särskilt roligt ämne, men det hade känts bra att ha honom att prata med om allt det här på något sätt. Nu får jag tänka på det han skrev istället, ”rena lyxhotellet”, även om det inte var det han kände så försökte han tänka positivt/visa en positiv inställning och det gör mycket. Det ska jag med försöka.

Nu ska jag njuta av utsikten från min "lyxsvit" och minnas min älskade morbror!

 

(obs: skrevs i förrgår, lördag, på sjukhuset)

(Obs, jag skrev det här igår, lördag, men eftersom jag inte hade något internet på sjukhuset så publicerar jag det idag. Är hemma på permission över dagen, men ska tillbaka och sova på sjukhuset inatt)

I morse vaknade jag klockan sex, efter en natts dålig sömn, av att en sköterska kom in och skulle mäta syrenivån i kroppen och ta blodtryck. Det var något lågt båda delarna, fast det var inget man behövde göra åt det. KAN ju ha haft något att göra med hur otroligt sent på morgonen det var ;)

Sen halv åtta/åtta någon gång fick vi frukost och så fick jag veta att jag skulle iväg på en MR-undersökning av hjärnan! En gång till alltså… det var ju bara tre veckor sedan jag gjorde en sån där, och då sa jag ”aldrig mer!”, men tydligen hade jag inte mycket att säga till om i det. Den här gången gick det mycket bättre än sist, för jag viste hur det gick till och undersökningen gick snabbare (tjugo minuter/halvtimma), och det var till och med samma tjej som var där och hade hand om det.

När jag kom tillbaka till akuten så fick jag veta att jag hade fått sällskap i rummet, med skräck såg jag på tanten som skulle vara min rumskamrat. Hon hade med sig en ”spottkopp”, som jag har sett används som spykoppar ibland. Ångest. Jag ville verkligen inte vara där inne, men tänkte att jag skulle försöka lite, fast när jag såg att hon höll sig för magen och jämrade sig steg oron. När hon lagt sig i sängen så började hon efter en liten stund prassla med en påse, jag blev på helspänn och reste mig upp, mamma sa åt mig att sluta fåna mig, men jag kände att jag ville ut. Då hörde jag det, hulkljudet, det var som om varenda fiber i min kropp visste att det skulle hända. Snabbare ön kvickt var jag ute ur rummet. Just typiskt, att det kommer in en tant och ska dela rum med mig som faktiskt spyr! Personalen på avdelningen var liksom jätteschysta och hade låtit mig få ett ensamt rum så länge det bara gick, och sett till att det inte var någon illamående person som hamnade där. Men så hände det alltså. Jag skakade och grät, det blev bara för mycket med allt. Jag ville INTE in dit igen, men utmanade mig själv att trots allt följa med mamma in och hämta lite grejer. Men så insåg jag att hon faktiskt spytt på riktigt och de skulle in för att rengöra, nej då gick jag faktiskt. Jag hade utmanat mig själv tillräckligt. Resten av förmiddagen tillbringade jag och mamma i ”TV-rummet”, soffan var inte lika bekväm som sängen, men bättre än att ligga där inne med spy-tanten. TÄNK OM HON VAR MAGSJUK! Jag vet att folk på akuten kan spy av lite vad som helst typ (det har iaf jag inbillat mig, och den här händelsen byggde på min bild av att ”på sjukhus spyr folk”), men tänk om det faktiskt var magsjuka… det kan ingen veta!

Vi fick prata med läkaren, som sa att de inte hittat något konstigt på varken CT eller MR, men att den radiolog som kollat på mina bilder under natten trots att de inte hittat något på CT ville ha den där MRn för att kunna jämföra med den för tre veckor sedan och se ifall något förändrats. Han sa att ”de såg nästan helt lika ut”. Jaha, vadå nästan!?! Och så berättade han att jag hade lite väska i nån bihåla typ. Bara sådär som en bisak, ska man ha det? Är det inte det som kallas bihåleinflammation och det ska man väl käka någon medicin för?

Trots att de inte hittade något på röntgen så ville de inte släppa hem mig utan sa att jag skulle flyttas till neurologavdelningen och vara där antagligen tills på måndag (det var fredag då jag kom in till akuten). Mucho roligt, eller inte så värst.

Det som har piggat upp mig idag är att jag har haft massa underbar personer här! Först kom två kompisar när jag var kvar på akuten, då var jag väldigt trött men det var trevligt att få besök. Sen när jag flyttats till neurologen så kom ytterligare tretton snällisar och besökte mig i olika omgångar. Jag känner mig så otroligt priviligerad och tacksam för att jag har så många bra kompisar osv som bryr sig om mig och till och med anstränger sig så pass mycket att de hälsar på mig. Jag har ju bara varit här ett dygn liksom, jag blir så rörd och känner mig så uppmuntrad. Det piggade upp mig väldigt mycket, även om det tog på krafterna att orka vara glad och trevligt, men det var det verkligen värt :D

Nu sover mamma i det stora rummet de fixat åt mig eftersom jag var så rädd för att dela rum, tänk vad snälla de är som fixar. Vi har fin utsikt härifrån till och med, lyxigt värre liksom.

 

Hehe, det som är lite komiskt är att jag i fredags INTE tog med mig mobilladdaren för ovanligheternas skull, inte heller tog jag med någon bok eller annat att göra vilket jag också brukar ha med (ifall det blir någon tråkig väntan någonstans). Jag tänkte att jag skulle öva på att inte ha med sådana saker, ta bort säkerhetsbeteendena. Ibland känns det verkligen som om det händer saker bara för att det råkar vara JUST den dagen man skulle testa utan säkerhetsbeteendet, bara för att man sen ska kunna inbilla sig att det för JUST för att man INTE utförde säkerhetsbeteendet som det hände. Så är det naturligtvis inte, men hjärnan kan ju det där med att koka ihop saker har vi märkt. Men, istället för att koka ihop att jag borde haft med mig de sakerna, för annars kommer det visa sig att det var just då man behövde dem, så kan jag försöka fokusera på att det faktiskt löste sig TROTS att jag inte använde säkerhetsbeteendet. Saker löser sig. Mamma åkte och hämtade min laddare (fick vara kvar ensam på sjukhuset med mammas mobil, dvs hon hade ingen mobil! Läskigt tyckte jag, men bra övning).

Nu ska jag ta och gå och lägga mig, mamma sover redan och det börjar bli sent, mina ögon går i kors. Undra vad morgondagen har att erbjuda, kanske kan jag få lite permission och komma ut lite härifrån? Eller så ska jag göra några till undersökningar? Jag fick ett brev hem, som mamma upptäckte då hon hämtade grejer, där det stod att jag ska göra YTTERLIGRE en röntgen eftersom de hade hittat ”misstänkta körtlar i lungorna”. Det låter mindre roligt, hoppas att det är lymfkörtlar och inget annat. Det känns som om jag har fel lite var stans, men hur häger det ihop?
Det återstår att se antar jag.

Jag var på väg ut till psykologen, åkte bussen som jag brukar. Ångesten infann sig då jag insåg att bussen skulle bli överfull! Trots detta gick det ganska bra att åka, jag satt och lyssnade på några skolungdomar. När vi nästan var framme så kollade jag på en skylt till något företag, hemskt vad den såg konstig ut. Hur bra reklam är det att bara skriva ut halva namnet!?! Jag fann det väldigt konstigt, men trodde att jag var lite trött och inte riktigt fått in skärpan bara. När jag gick av märkte jag att jag var ganska yr. Väl inne på vårdcentralen där psykologen sitter så började det kännas riktigt otäckt. Då jag skulle betala (första gången jag behöver betala! Nu är man alltså vuxen på riktigt) och kollade på kvinnan i receptionen så såg jag bara halva hennes ansikte. Jag tänkte att jag nog var väldigt yr - ibland kan man ju få konstig syn och svimningskänslor om man rest sig upp för fort tex - och att det skulle gå över om jag satte mig ner. När jag tog upp mobilen för att skriva ett sms så blev jag väldigt orolig – jag såg inte vart jag satte ner fingrarna på höger sida! Jag hade ingen aning om jag tryckte på rätt knappar, det kändes helkonstigt. Jag ringde mamma och började gråta, psykologen kom ut ur rummet och såg detta, då la jag på och förklarade att jag inte såg ordentligt! Jag sa att jag trodde att det kanske skulle gå över om vi satte oss ner lite, men det blev värre, och då sa han att han skulle gå efter en läkare. Denne kom och lyste mig i ögonen, såg inget konstigt men sa ändå att han hade skickat en remiss till sjukhuset och att jag skulle ta sjukhustaxi dit. Om jag kollade rakt fram, och någon stod snett framför mig så såg jag inte den personen! Han/hon var helt osynlig. Drog jag handen till höger om mitten framför ögonen så försvann den. Otäckt.

 

Vi gick för att vänta, och boka en ny tid, i psykologens rum men väl där så märker jag att jag inte kan läsa smsen! Inte nog med att jag bara ser halva orden, jag FÖRSTÅR INTE vad det står. Jag ser bokstäverna  men får inte ihop betydelsen av dem. Ordet ”allt” var för mig bara ”a”, ”l”, ”l”, ”t” utan sammanhang, jag visste att jag kände igen bokstäverna, men hade ingen aning om vad ordet betydde! Men när jag skulle berätta denna förfärliga nyhet för psykologen så kunde jag inte det! Det var som om alla ord jag lärt mig bara flugit sin kos, de fanns inte att hitta i hjärnan. Jag såg ”bilder” av det jag ville säga, men kunde inte hitta ord för bilderna, bara väldigt väldigt simpla ord lyckades jag få fram. Jag skulle tex säga att jag glömt min laddare, men hade ingen som helst aning om vad det hette, inte heller kunde jag säga ”sådan man får ström till mobilen från” för orden i meningen var för komplicerade. Tillslut kom jag på att jag kunde peka på eluttaget (för namnet för det var helt puts väck) och han lyckades lista ut vad jag hade glömt (jag kunde säga ”har glömt”, men det var praktiskt taget det jag kunde säga. Det och ”hjälp”, ”rädd”, ”skit”, ”kan inte”). När jag sedan några minuter efteråt, i telefon, berätta för min pojkvän vad jag hade glömt så funderade jag länge, se utbrast jag stolt – helt bombsäker på att jag äntligen hittat rätt ord – ”jag har glömt min mobil!!” (jag var liksom lättad över att jag inte slutat fungera helt, för jag kom ju på meningen tillslut, även om jag inte riktigt kunde sätta fingret på om ordet mobil ens fanns). Efter att registrerat psykologens oroliga blick och hört pojkvännens kommentar ”eh..du vet att du pratar i mobilen” (varpå jag tänkte ”eh.. nej.. det gör jag väl inte… att jag inte pratar i – för det som för mig var – ”laddaren” visste jag ju, jag var väl inte DUM heller!  ”Jag pratar ju i en telefon”, kom jag slutligen på) så insåg jag att jag sagt något fel, men förstod inte vad. Då gick psykologen ut och sa till läkaren att beställa en ambulans istället.

Tur i oturen att jag råkade befinna mig på en vårdcentral när det här hände.

 

Ambulanskillarna kom och la mig på en bår, jag fick inte ens gå själv ut, sen bar det upp i ambulansen och ut i hög fart på vägarna. Inga sirener, men snabbtkörde han. Jag fick ligga ner på den där båren samtidigt som en av ambulanskillarna försökte förklara för mig vad han skulle göra, sätta in en kanyl på handryggen och ta blodprov i andra. Jag förstod inte ett ord av vad han försökte säga till mig, men såg nålen komma fram och försökte säga nej utan vidare framgång. Såg nog ganska skärrad ut dock. Han stack mig, och trots att han pedagogiskt försökt förklara för mig vad som skulle hända så skrek jag högt och började gråta då han sprutade in någonting genom kanylen på handryggen! Jag var livrädd för att det skulle vara någon medicin som man kunde spy av, det vara bara någon saltlösning tror jag.

Efter vad som kändes som en evighet, men antagligen var väldigt kort tid, så kom vi fram till akuten. Tänka sig, där hamnade jag alltså också tillsist, på akuten. Snart har jag varit på alla avdelningar man kan vara på på ett sjukhus!

Jag fick åka in i ett rum och göra EKG, blodtryck, massa blodprov och annat smått och gott. Min pojkvän som jag hade lyckats ringa var där som tur var, annars hade jag känt mig extremt otrygg och vilsen, eftersom jag inte förstod vad någon sa.

Efter ett tag fick jag åka till röntgen och göra en CT av hjärnan. Det var väldigt mycket lättare med den undersökningen än en MR, inte alls det där trånga röret, och så tog det ju bara en minut.

Därefter rullades jag in på akutavdelningen där jag fick ett rum över natten. Lite blodtryck, temperatur och annat mättes och jag var tvungen att svälja en tablett! Jag ville verkligen inte, för tänk om man kunde må illa av den? Och dessutom har jag svårt att svälja tabletter med tanke på just sväljandet också, men, jag gjorde det! Det var en blodförtunnande medicin som, ifall jag trots allt haft en liten propp som de ej sett vid CTn , skulle lösa upp den eventuella proppen. Det hjälpte faktiskt att den var formad som ett hjärta, kändes mindre farligt att svälja haha. Jag är som ett litet barn!

Jag var skiträdd för att bli lämnad ensam där på akuten, men de var väldigt schysta och fixade så att mamma som åkt hit fick sova i den andra sängen som stod i rummet – så länge det inte trillade in fler sjuklingar. Jag höll tummarna, och vi båda fick sova ”ostört” hela natten.

 

HAHA, jag måste bara berätta! Natten till lördagen drömde jag att vi var på ett sjukhus en bra bit härifrån, vi skulle kolla om jag hade borrelia. Mamma och min lillebror var där, och när svaren kom så blev jag besviken (verklighetstrogen dröm med andra ord :P). Det var något konstigt poängsystem, där olika grader av borreliasjuk representerade olika filmgenrer (antagligen för att vi förra helgen hade utklädningsparty med filmtema). För att klassas som borreliasjuk så skulle man nå upp till genren ”sci-fiction/skräck”. Jag insåg att jag inte nådde upp när min lillebror skrattade åt mig och sa ”haha, du blev bara komisk”.
Seriöst! Ibland är hjärnan fiffig på att koka ihop. Är det så jag känner alltså? Ganska bra beskrivning i alla fall, och det kom jag på när jag sov. Ska kanske sova oftare så kommer jag tillslut på varför jag mår som jag gör också ;)

 

 

Jag vet inte vad jag ska skriva, tänka eller känna.
Jag är förvirrad och rädd för framtiden. Vad kommer att hända, vem ska jag lita på? Jag känner mig hemskt mycket lättare till sinnet nu när jag har fått veta vad det är som gör att jag mår så dåligt (även om jag inte hundraprocentigt vågar lita på att deras, tyskarnas, metoder osv stämmer, men eftersom mina symtom stämmer in så otroligt bra på både borrelia och twar så får jag börja mig för att de nog har rätt - men rädslan finns där, tänk om de bara vill tjäna pengar!). Såklart har det faktum att jag vet varför jag mår dåligt inte tagit bort mina symtom, men symtomen har blivit mycket lättare att hantera, för jag har fått mer psykisk energi - det här ska jag bekämpa, det här ska jag ta mig igenom och bli frisk ifrån! Det finns hopp igen. Även om hoppet sägs vara det sista som lämnar en så brann lågan ganska svagt där ett tag. Det jag är nästan mest rädd för (förutom att spy då!) är att bli deprimerad igen. Då brinner lågan knappt synligt, det är kallt, mörkt och man känner sig så otroligt ensam. Ångest, hemskt, jag vill inte dit igen. Punkt. Jag ska inte dit igen, jag ska kämpa och slåss för att hålla fast vid det psykiska måendet jag har nu, för jag är glad. Jag kommer behöva psyket för att orka ta mig igenom det här och bli frisk fysiskt.
Jag är förvirrad och rädd för framtiden.
Jag vet inte vad jag ska skriva, tänka eller känna. Men jag vet att på NÅGOT sätt så tar man sig igenom även något såhär tufft och kommer ut på andra sidan, jag vet bara inte hur det ska gå till än.


Ps. nu när jag har känt mig såhär orolig inför framtiden och varken vet ut eller in så har jag hämtat kraft ifrån den här låten, tycker den är väldigt fin: http://www.youtube.com/watch/?v=l6eDvl4Xbh8&feature=related Man får hitta saker som ger en styrka.

Ungefär som Voltaire känner jag fast gentemot svenska läkares syn på borrelia. Vad ska jag ta mig till, vart ska jag få hjälp? Om jag har gått med borrelia i 2-3 år eller mer så kommer det inte gå över på en två veckors antibiotikakur, men säger man något sådant till läkarna så fnyser de och ser ut som om de vill spärra in en på mentalsjukhus!
Jag vet ju inte vad som är rätt, men det vet inte de heller! De hävdar att långtidsantibiotikakur inte är vetenskapligt bevisat, men faktum är att det inte är vetenskapligt bevisat att det räcker med en kur på 14 dagar heller, men det talas det väldigt tyst om.
Jadu, Voltaire, vad gör man? Det är sant att det är farligt, på riktigt, livsfarligt till och med. Det handlar om mitt liv - även om jag inte dör av borrelian så kan den förstöra hela mitt liv om jag inte får behandling - och då vill jag vara säker. Jag känner mig inte alls säker med den svenska sjukvården när det kommer till borrelia. Det känns som om ingen egentligen kan någonting på området, men alla vägrar erkänna att de inte kan så mycket. I norge och andra länder har man i alla fall (på riksnivå, inte bara privatkliniker) börjat fundera på om borrelia behöver behandlas med längre kur antibiotika. I Sverige känns det som om alla blundar för det, och till och med blir ARGA om man vågar nämna det. Varför?

Det är tungt just nu, jag är oviss inför framtiden och det är alltid jobbigt. Hur kommer det bli? Vad ska jag få för behandling? Kommer jag orka bo kvar här och fortsätta plugga?
Jag ska kämpa för att orka med allt jag vill, men försöka lyssna på kroppen också såklart. Mitt i allt så är jag glad och tacksam för att jag har så många underbara personer runtomkring mig, som bryr sig om mig och ber för mig (jag är kristen), det känns tryggt mitt i all oro - jag känner att jag inte är ensam.
En av dem skrev någonting mycket tänkvärt till mig, och även om inte alla som läser det här tror på Gud så är det något som tåls att fundera på.

"Det är kraft i bön, och det är en glädje att kunna få be för dig. Gud låter oss "snubbla" i livet ibland, och det får oss att se upp, då ser vi livet från ett helt annat perspektiv, vilket kan vara sunt."

Jag tror att han har helt rätt! Jobbiga saker vi går igenom ger oss ett djup i livet, man kan se saker ur ett annat perspektiv och lär sig kanske att uppskatta livets ljusa sidor på ett helt annat sätt än vad man annars hade gjort. Ja, kanske kan man till och med få perspektiv på de mörka sidorna och hitta saker att uppskatta där. Uttrycket "inte något ont som inte för med sig något gott" stämmer också väldigt bra. Sen är det klart att det bästa hade varit om alla var friska och levde lyckliga, men nu ser inte världen ut på det sättet och då får man göra det bästa av det hela. Försöka tänka positivt och se det fina även i mörkret.

Kram till er alla som kämpar med stort och smått, för vi alla kämpar med något. Heja er :)

Jag har varit väldigt tyst här på bloggen det senaste. Det har varit så mycket att ta in, och orken har varit på botten.
Jag har i alla fall äntligen fått veta varför jag mår så dåligt nu!

I torsdags höll inte mitt tålamod mer och jag ringde till sjukhuset för att fråga ifall röntgenresultaten hade kommit än. Det hade de, och hon läste upp vad de hade skrivit - det var ingen hjärntumör! Och inte heller såg mina svullna lymfkörtlar ut att innehålla någon sjuklig förändring (ingen cancer, och ingen operation!). Väldigt bra resultat, men ändå blev jag helt nerslagen. Man skulle kunna tänka sig att jag borde hoppat och jublat över att det inte var någon hjärntumör, men det gjorde jag inte. Såklart var jag väldigt lättad, men det var som om chocken kom över mig, alla spända känslor som jag tryckt undan sedan doktorn berättade att han ville göra en hjärnröntgen vällde plötsligt över mig. Dessutom så blev jag så otroligt uppgiven, för att jag återigen fick svaret "du är frisk", fastän jag mår skitdåligt och är allt annat än frisk. Det som var mest jobbigt var att hon sa att "du verkar ha lite andra problem och så som du får söka till vårdcentralen för. Du ska alltså inte komma på återbesök hit".
Han hade ju lovat! Att jag skulle få komma tillbaka även om röntgen inte skulle visa något, han sa att han skulle göra allt för att hjälpa mig, för han såg ju att jag mådde dåligt. Det kändes som ett svek, även om jag visste att det var hon i receptionen som sa att jag inte skulle komma tillbaka och inte läkaren som bestämde det. Aj, det var tungt, att de gav upp om mig IGEN. Varför vill ingen hjälpa mig? Jag ville verkligen inte tillbaka till vårdcentralen igen - som om jag inte redan varit där och vet vad de säger. Hit och dit, dit och hit, en karusell som jag vill kliva av, jag vill hitta en läkare som faktiskt hjälper mig på riktigt och går till botten med det hela! Finns det inga nyfikna läkare som tycker om att leka detektiver, eller hindrar det svenska vårdsystemet sådana läkare från att hjälpa svårdiagnostiserade patienter? Man skickas till specialister här och där, och ingen ser helheten. Det är vårdcentralens uppgift att se helheten, men någonting brister och vårdcentralen agerar istället återvändsgränd.
Vart blir det fel? Jag vet att jag inte är den enda som upplever det här problemet.

I alla fall, efter detta glädjande bakslagsbesked hann jag känna lättnad och uppgivenhet (ja, tänk att man kan ha så motstridiga känslor samtidigt, för såklart är jag hemskt glad att det inte är någon hjärntumör!), och fundera över hur jag skulle gå vidare med det här, i en dag. Sen kom beskedet.
Jag har borrelia!
Mamma var helt chockad när jag ringde och glatt berättade att jag har borrelia. "Du kan ju inte vara GLAD för att du har borrelia" sa hon, men jo, det kunde jag - det var en sån otrolig lättnad att få höra att jag inte har inbillat mig alltihop! Att mitt detektivarbete faktiskt inte varit helt ute och cyklat, jag har ju så länge tyckt att mina symtom stämmer in på borrelia, och nu fick jag rätt. Jag blev så lättad över att jag inte bara blivit helt knäpp i huvudet, och på något sätt gjort mig själv sjuk, så jag blev glad.
Nu såhär i efterhand när det sjunkit in lite så är jag inte riktigt lika glad, snart kommer verkligheten ikapp. Hur går jag vidare härifrån? I sverige anses jag fortfarande vara "frisk", så här får jag ingen hjälp, men inte kan jag väl åka till norge en gång i månaden och betala 10 000 kronor! Så vad ska jag ta mig till?
Vågar man lita på testet, ska jag lyssna på läkarna i sverige (som avfärdat mig så många gånger med "du är stressad och deprimerad", "du är frisk" eller "sök psykolog" och slår dövörat till när man börjar prata om att borrelia inte är så lättbotat som de påstår) och bara äta antibiotika i två veckor, eller ska jag lyssna på de på kliniken i norge och käka antibiotika i kanske mer än ett år?
Varför är det inte fler läkare som tror som de på kliniken i norge? Och hur kommer det sig att alla jag känner som har varit hos borreliakliniken i norge har fått en borreliadiganos, alla kan väl inte visa sig ha borrelia, eller?
Iof så söker man inte dit om man inte är ganska så övertygad om att man har borrelia, för man vill inte betala 10 000 i onödan, men ändå. Hur ska man göra när man tar ställning?
Jag tror faktiskt mer på vad de på borreliakliniken i Oslo säger än de svenska läkarna. Men det är dyrt att tro på dem. Finns det INGEN hjälp att få här i sverige? Det hela är väldigt skrämmande faktiskt...

Jag fick också veta att jag har en annan sjukdom man kan få via fästingar (och på annat sätt), nämligen klamydia! Haha, inte könsklamydia då, utan en annan sort, som sätter sig på lungorna. Twar kallas den också. Tydligen så var den infektionen väldigt aktiv och jag behövde behandlas för den snarast möjligast, i första hand skulle jag få behandlig för den, därefter borrelian vad jag förstod det som.
Det var väldigt tur att vi åkte till norge och testade mig! Tänk om jag hade struntat i det, med tanke på kostnaden, och blivit sämre och sämre, det hade kunnat bli väldigt allvarligt tillslut. Egentligen borde jag väl ha åkt tidigare, men vi åkte i alla fall och fick se att min borreliaoro var befogad. Nu är frågan bara hur jag ska få bukt med den ondsinta bakterien som förstör min kropp. Varje dag är viktig, för jag känner hur det har gått utför de senaste veckorna. Det är skrämmande...

 

I helgen snackade min pojkväns mamma med mig om att jag är "så hård mot min kropp", att jag hela tiden klagar på kroppen och att jag ska vara försiktig med min inställning, och vilka ord jag använder när jag pratar.
Först blev jag stött, här kommer hon och tar sig rätten att säga att jag behandlar min kropp dåligt! Jag tog det som kritik och var nära på att dra ner försvarsridån... men så ändrade jag mig, bestämde mig för att i alla fall lyssna på vad hon försökte säga. När jag var öppen för det hon sa så slog det mig att det nog stämmer. Utan att tänka på det så uttrycker jag mig hela tiden negativt om min kropp, och tänker att den inte fungerar som den ska. Det påverkar nog mer än man tror!
När hon frågade mig om jag kunde säga några saker som jag tycker om/är tacksam för med min kropp ("vad den kan", inte utseendemässigt) så fick jag inte fram något alls på ett långt tag. Sen kom i alla fall på att jag är tacksam för att jag slipper gå upp och kissa på natten.
Hjälp, jag blev nästan rädd när jag insåg att jag hade så svårt att komma på något bra med kroppen! Det finns ju massor, egentligen, men min negativa inställning till kroppen (och psyket, ja hela mig själv) till exempel till följd av alla sjukdomar - eksem, fobi, allergi osv osv - har gjort att jag bara klankar ner på den, och på mig själv. Inte nog med det, jag lyssnar inte på vad kroppen säger till mig heller! Jag bara kör på fastän kroppen skriker "NEJ, du behöver en paus"!
Ja, det är jag som bestämmer över min kropp, men bestämmer jag inte över den på ett hänsynsfullt sätt så får jag tillbaka för det med råge. Det är inte skoj kan jag tala om för er.  
Jag skall inte vara en slavdrivare över min kropp, vi ska vara vänner, man kan inte behandla kroppen hur som helst.
Detta med att vara vän med sin kropp var ett tankesätt som min pojkväns mamma upplyste mig om som jag nog aldrig hört någon snacka om. Tanken att kroppen och jag kan betraktas som vänner är väldigt främmande, men det tankesättet väckte en ny insikt hos mig. En vän kan man inte behandla hur som helst, för att relationen skall fungera i harmoni så krävs givande och tagande, att man lyssnar på varandra och uppskattar varandra.
Att vara tacksam för min kropp var någonting som inte heller riktigt funnits på kartan tidigare. Tacksam, när den inte fungerar som den ska? Jag klandrar den ständigt och är besviken eftersom jag tycker att den borde fungera som alla friska kroppar gör. Varför ska jag vara tacksam när den krånglar?
Oj, vilken miss jag har gjort. Tänk om jag skulle behandla en av mina vänner på det viset. Om han eller hon brutit armen, och jag hade fnyst för att han/hon skrivit ett grattiskort med otydlig handstil - istället för att uppskatta ATT han/hon hade ansträngt sig massor för att skriva det där grattiskortet, trots sin brutna arm. Är det inte lite samma sak med min kropp? TROTS att den mår urkasst så tjänar den mig otroligt bra, jag kan stå, gå, sova, äta, prata, lyssna och massa annat. Är inte det fantastiskt?
Min pojkväns mamma hade rätt, utan att tänka på det sipprar hela tiden pustar och suckar ut ur min mun och klagar på kroppen och att saker är så jobbigt... klart det resulterar i att jag trycker ner mig själv, själsligt, psykiskt och kroppsligt.
Istället för att tex automatiskt sucka över den långa, och omständiga, processen att gå och lägga mig så kan jag försöka tänka "åh, nu ska kroppen få vila ut och slappna av för en natt. Vad härligt". Att samarbeta med kroppen istället för att försöka strida mot den och försöka få den att göra sådant den inte mäktar med, ja, det behöver jag träna på.
Allt handlar om ens inställning, trots att det är uttjatat och irriterande att höra så är det sant.
Det är farligt att hamna i ett mönster av klander och negativa tankar/suckar som liksom bara flyter på, utan att man ens tänker på det längre - det påverkar fastän man inte tänker på det, skickar signaler till varenda nerv i kroppen om att något är fel. Tillslut blir något fel, man börjar må dåligt, för att man hela tiden intalar sig själv, med de signaler man skickar ut, att man mår dåligt. Men det går att bryta dessa mönster, första steget är att uppmärksamma dem, andra steget att lyckas hindra sig själv närman märker att en sån där automatisk negativ tanke/suck vill fram, tredje att förändra de negativa tankespiralerna till positiva, dvs att ändra inställning!

Så, nu har jag bestämt mig för att försöka tänka mer positivt om min kropp, vara tacksam för allt den kan utföra och att den kämpar på. Dessutom så ska jag försöka njuta mer av de små ljusglimtarna i livet, ta mig tid att göra det. Fixa det mysigt med tända ljus på rummet till exempel, eller lägga mig i en sån där stor gunga på lekplatsen för att bara stirra upp i himmelen (gjorde det ikväll, det var underbart), slappna av. Det är också viktigt för måendet.
De här positiva besluten tror jag är beslut man måste ta gång på gång på gång. Det räcker inte med att tänka så nu och sedan tro att det blir bättre, nej, det är aktiva beslut som måste upprätthållas av att man ständigt ger besluten ny kraft.

 

Det är en ganska svår uppgift att förändra ett invant negativt mönster (man tänker ju inte på det, det är tankar som kommer av bara farten), men lyckas man så blir man nog en mycket gladare och piggare människa! Och även om det tex inte botar ens sjukdomar så ger det en redskap att tackla sjukdomarna med och gör att sjukdomarna inte blir lika jobbiga. Ja, jag tror till och med att det gör att man har större sannolikhet att bli fri från vad-man-nu-lider-av, för att kroppen, själen och psyket lever i harmoni och orkar mer. Att ha en positiv inställning till saker och ting är en av de bästa recepten som finns för ett lyckligt liv,. Ett lyckligt liv trots jobbigheter, för sådana stöter man på hela tiden, det går inte att komma ifrån, men vi kan välja hur vi tacklar dem.

Ja, det är lättare sagt än gjort, men jag uppmanar er alla att försöka se över vad ni har för invanda mönster och automatiska tankar, både till er själva, saker som händer och omgivningen. Positiva, negativa?
Insikt är första steget till förändring.

I morgon fyller jag år. Det känns jobbigt, allt är kaos. Var jag tvungen att fylla år just den här veckan? Det enda jag kan tänka på är att jag säkert kommer få resultaten från röntgen i morgon, på min födelsedag... då är det bäst att det är ett bra resultat.
Jag har ganska svårt för förändringar och vill att saker ska vara som de alltid har varit, därför känns det till exempel som om det inte kommer bli någon riktig födelsedag i år då jag inte kommer få någon sång och paket på sängen när jag vaknar. Att fylla tjugo är för mig något stort, det är liksom tjugo, trettio, fyrtio osv som är de födelsedagarna som ska firas lite extra, men jag har verkligen ingen ork att göra någonting. Ingen runtomkring mig har ork för det heller, och jag känner mig hemsk som fyller år. Hur kan man får dåligt samvete för att man FYLLER ÅR?! Det gör ju alla, och det är verkligen ingenting man kan rå för. Men likväl så har jag dåligt samvete, för att jag känner mig till besvär för andra. Och att få paket, det blir lite läskigt, för jag har ingen ork att uppbåda den entusiasm och tacksamhet som jag skulle vilja: tänk om folk tror att jag inte är tacksam för deras ansträngningar?
Jag har haft ångest inför min födelsedag en hel vecka, för jag vill inte bry mig, men jag bryr mig. Jag vill att det ska bli en trevlig dag med gratulationer (tänk om ingen kommer ihåg att jag fyller år!) men det stressar mig att jag bryr mig så mycket, för jag vet att jag kommer bli besviken eftersom jag är så otroligt känslig just så minsta lilla grej kommer få mig att bryta ihop och känna att det "blev fel" på min födelsedag. SO WHAT, egentligen, vad spelar det för roll? Varför lägger jag så stor vikt i det här med födelsedag? Är det för att jag är rädd för att inte känna mig omtyckt?
Varför kan jag inte bara inse att jag är omtyckt oavsett om min födelsedag blir bra eller inte. Och jag vill ju inte bry mig så mycket om hur det blir (inte ha ångest över att "det blir ingen födelsedag för ingen kommer sjunga för mig på sängen i år", och att det inte kommer gå till som det brukar), så varför kan jag inte bara bestämma mig för att inte bry mig?
Aah, jaja, jag börjar i alla fall - efter en veckas ångest - acceptera att min födelsedag får bli som den blir. Jag försöker ställa in mig på att det blir precis som en valig dag, lite för många "hoppas du får en UNDERBAR dag!" på facebook bara... Varför skriver man alltid så? Hur många har underbara födelsedagar hela tiden? Jag tror att det är fler personer som sitter och läser det där och känner sig nere, just för att de inte har någon superspeciell födelsedag, än som blir glada och känner "ja den här dagen var underbar, tack". Men det är väl ett sätt att visa omtanke, för man HOPPAS ju att personen i fråga ska få en bra dag. Frågan är bara varför det är så viktigt att ens födelsedag är så bra? Det skapar ju krav på att den SKA vara bra, om den inte är det då? Är det en misslyckad födelsedag?
Om man inte bryr sig så spelar det ingen roll egentligen.

Jag är helt slut, förra veckan var verkligen intensiv, så som ni ser har jag inte ens orkat blogga. Igår bestämde jag mig för att inte sätta någon väckarklocka, så jag sov till klockan ett idag (var ledig från skolan). Tyvärr så mår jag bara ännu värre om jag sover så länge (får alltid galet ont i huvudet och nacken och blir helt mossig i hjärnan), men jag hoppas att kroppen tyckte om det trots allt. Den ville ju sova så länge hehe.

Helgen var väldigt trevlig! Jag tycker verkligen om min pojkväns syskon, det är ett härligt gäng :) Fast det var ganska jobbigt att vara borta sådär med tanke på att jag inte äter gluten. Man måste vara så otroligt försiktig, och jag klarar inte av att vara till besvär så därför blev det att jag knappt åt någonting. Och eksemet är inte heller nådigt när jag är borta, att behöva smörja in sig på kvällarna och torka (vilket man helst vill göra typ naken) är krångligt. Men som sagt, det var en trevlig helg även om jag blev helt utmattad efteråt :)

Ps. HAHA, hjälp vad negativ jag låter med mitt födelsedagsprat. Jag försöker bara skriva av mig, förstår inte varför jag tar det så allvarligt! Kanske någon slags övergångsfas till att bli vuxen? Jag tror det. Födelsedagen var liksom helig när man var yngre, det sitter kvar lite, samtidigt som jag nu anses vara vuxen och då är födelsedagen inte lika speciell. Jag antar att det är någon slags förändringsångest och övergångsfasångest jag har, jag känner mig inte helt redo att bli vuxen - jag vill att livet ska vara lika magiskt som det var när man var liten. Vuxenjaget och barnjaget sliter i mig och det uppstår ångestblixtar.
Tjugo, hjälp, siffran säger att jag är vuxen. Jag trodde man kände sig äldre när man var tjugo, jag känner mig inte alls gammal, jag är ju bara barnet fortfarande!

Jag har verkligen ingen aptit. Nu är det tjugo minuter kvar tills vi ska åka och jag börjar få väldigt mycket ångest över att jag i princip inte har ätit någonting idag!
Inatt kunde jag inte sova, jag sov ensam i lägenheten! Självklart skulle båda jag bor med vara borta just natten innan jag skulle ha tenta, dvs så att jag inte direkt fick den "skönhetssömn" jag skulle ha behövt. Sov oroligt hela natten och vaknade med panik en gång, men jag klarade mig igenom det, och sov ensam hemma fastän min pojkvän erbjöd sig att komma hit och sova. Kämpar, det gör jag för glatta livet, skiten som kallas spyfobi ska bort ur mitt liv.

Idag hade vi då tenta, den första tentan i mitt liv är nu avklarad. Hjälp vad nervös jag var, livrädd för att få en panikattack under skrivningen och rusa ut och därmed få underkänt, och fruktansvärt trött var mitt förnamn i morse. Det var som om jag fortfarande sov när jag gick upp i morse, och jag mådde hemskt illa när jag försökte få i mig yoghurten. Jag tvingade mig själv att äta lite i alla fall, försökte verkligen äta eftersom jag vet att jag annars skulle få panik för att jag mår illa till följd av att jag är för hungrig.
Jag kände att det fick bära eller brista när jag gick in i tentasalen, men såklart var jag nervös. Första tiden gick det jättebra, jag skrev febrilt. Sen när jag hade skrivit det jag kände mig säker på och inte var lika "inne" i skrivandet och fick lite utrymme att börja fundera, ja då slog ångesten till.
"Tänk om jag fick sådan panik att jag bara rusade därifrån? Hjälp, jag kommer inte på de sista två frågorna! De är värda massa poäng, jag kommer antagligen inte få godkänt ens! Usch, tänk om jag skulle börja må illa, mobilen är avstängd och jag kan inte ringa mamma. Tänk om jag måste gå på toa akut? Tänk om jag smittats med bakterierna vi labbade med och det visar sig först nu, dvs att jag har blivit magsjuk!"
Ja, massa tankar i den stilen rusade genom min hjärna, pulsen höjdes och plötsligt kunde jag inte alls koncentrera mig på tentan längre. Jag kollade mot utgången mest hela tiden, kände att stämningen var alldeles FÖR tyst, folk skulle märka att jag pustade och stönade. Jag ville prata med någon, tänkte att det kunde lugna mig att få öppna munnen i alla fall, bryta den otäcka spända stämningen, så jag kallade på en av provvakterna och frågade en grej om hur man skulle lämna in det.
Det hjälpte inte, paniken var kvar, outhärdlig kändes den. Det enda jag ville var att rusa därifrån!
Trots att det som oroade mig mest var att jag skulle få en panikattack och inte klara tentan pga att jag kanske skulle rusa ut så var det precis det jag funderade på att göra. Logiskt va? Inte någonstans, men likväl vad som lockade mig något otroligt. Bara lämna in, skita i att jag kunde skriva mer och att jag kanske inte skulle få godkänt om jag lämnade in, bara jag kom därifrån så var allt lugnt!
Jag lämnade inte in. Istället försökte jag andas med näsan, inga pustar, sänkte axlarna. Försökte göra som psykologen sagt åt mig. Och vet ni vad, paniken lugnade tillslut ner sig! Inte på en gång, men ändå, det gick över och jag kunde börja skriva igen. Jag klarade att vara kvar, trots att varenda fiber i min kropp ville därifrån! Jippie.
Och jag tror att jag faktiskt klarade att skriva godkänt på tentan i alla fall, även om jag EGENTLIGEN inte är nöjd med det utan vill ha högra - för att jag vet att jag kan - så har jag bestämt mig för att vara stolt om jag får godkänt. Jag har haft den mest intensiva och utmanande veckan på MYCKET länge, och hjälp vad mycket annat som svävar omkring i min hjärna just nu, tar över. Hjärntumör, hjärntumör, hjärntumör - jag är livrädd för det. Och där är det faktiskt en befogad rädsla (om det visar sig vara hjärntumör vill säga, men det kommer det inte visa sig vara. Det får det inte göra) till skillnad för fobirädslan.

Nej, nu ska jag var stolt över att jag klarade att göra tentan, att jag tar mig samman gång på gång och faktiskt har fixar massa hemskt jobbiga saker den här veckan. Jag klarar mer än jag tror. Nu ska jag försöka ta en "ledig helg" från plugg och tankar, försöka ha det trevligt med min pojkvän och hans familj. Få lite miljöombyte och då förhoppningsvis kunna släppa allt allvar för ett tag. Jag behöver det...

Ta hand om er allihopa och ha en trevlig helg, gör någonting ni tycker är kul eller trevligt :)

 

Idag är det tentaplugg i mängder som gäller! Vi har inte haft någon skola så jag har suttit med en kompis och pluggat. Jag räknar inte med att klara den här tentan med tanke på att min hjärna är någon helt annanstans och jag inte kan koncentrera mig över huvud taget. Sakerna jag läser stannar liksom inte kvar i mitt huvud. Det är som om en försvarsmekanism har tagit över och stängt ner stora delar av hjärnan, för att jag inte ska gå omkring och tänka "hjärntumör, hjärntumör, hjärntumör" utan bara ha kapacitet att klara det absolut nödvändigaste. Allting annat blir luddigt.
Även om jag känner på mig att jag kan misslyckas på den här tentan, och det egentligen är ganska förståeligt, så kommer jag känna mig helkass om jag inte klarar den! Med mina prestationskrav så är jag egentligen inte nöjd med mindre än högsta betyg, även om jag nuförtiden börjat intala mig att det räcker med att bli godkänd. För jag kan faktiskt inte begära mer av mig i den situationen jag är i, och dessutom så BEHÖVS inte mer. Det är inte värt att bli deprimerad för att få högsta betyg - det skulle jag antagligen bli eftersom det skulle kräva så väldigt mycket krafter som jag inte har att nå upp till högsta betyg. Jag tvivlar inte på att jag skulle KUNNA göra det, men till vilken nytta? Fördärva mig själv och skaffa mig ännu fler fysiska stressymtom? Nej tack, förhoppningsvis har jag lärt mig lite från gymnasiet: jag behöver inte stressa ihjäl mig för skolan, det finns viktigare saker, skolan löser sig alltid på ett eller annat vis.

Nej, nu har jag faktiskt inte tid att sitta här och blogga mer, tentaplugget kallar. Tur att jag har kladdkaka och choklad! :D

Just det, till helgen ska jag åka upp till min pojkväns syrra som fyller 30. Jag tycker verkligen om att träffa hans syskon (han har fyra stycken) så det ska bli jätteskoj! Hoppas bara att jag inte kommer tillbaka och är helt utpumpad efter helgen, för skolan och en hel drös andra saker kommer kräva min energi nästa vecka. Kanske borde jag inte åka upp för att jag egentligen inte orkar, men jag satsar på att det kommer ge mig energi för att det antagligen blir en väldigt trevlig och rolig helg som får mig att tänka på annat. Det är också väldigt viktigt, det är inte bara att vila och vila som gäller för att man ska må bättre - den filosofin tror inte jag på i alla fall.
Nej just det, haha, plugga var det ju - jag är expert på att fly ;)

Idag har det varit en RIKTIGT tuff dag. Men vet ni vad, jag är SÅ stolt över mig själv!
Vi var på studiebesök på mikrobiologen (där de undersöker massa bakterier av olika slag tex) och hon som visade oss runt pratade om olika sjukdomar och bakterier, vi fick kolla på urinodlingar, fecesprov (ett finare ord för BAJS) och olika parasiter. De hade burkar med tex binnikemask och lite andra läskiga LÅNGA maskar. Ueewh, det var inte det mysigaste jag sett. Såklart undrar jag om jag har någon parasit eftersom mina eosinofila blodkroppar var för många, detta tyder ofta på parasiter. Hjälp liksom! Kändes otäckt att se de där maskarna och samtidigt veta att jag KAN ha parasiter själv... Fast, hur stor är den sannolikheten? Men såklart satte min hjärna igång, precis som när hon snackade om alla andra läskiga bakterier och sjukdomar.
I det rummet där de odlade och kollade på urin/bajsprov luktade det något galet äckligt! Jag var verkligen hemskt rädd för att gå in där och få in lukten i näsan, för det var ju bakterierna som luktade, tänk om man kunde bli smittad med någonting då!?! Så jag andades genom tröjan. Detta, lukten och det faktum att jag bara ätit lite youghurt på hela dagen och var vrålhungrig, gjorde att jag blev väldigt yr och illamående. Då fick jag genast panik! Jag klarade trots allt av att vara kvar i det stinkande rummet länge, men när hon som visade runt oss såg att jag "mådde dåligt" och därför berättade att hon hade full förståelse för om jag ville sätta mig i ett annat rum eftersom hon då hon var student och fick gå in i det rummet tydligen hade spytt. Kunde man SPY alltså! Där slogs alla panikalarm på hos mig och då var det kört, därefter vågade jag inte vara kvar i det stinkande rummet någon längre stund och var tvungen att sätta mig ner i ett annat rum. Det kändes som om jag mådde så illa att jag skulle spy, även om jag visste att jag aldrig skulle göra det på riktigt och visste att anledningarna var: hunger, lukten, att jag andades för lite samt att folk blev så uppjagade av att jag "mådde dåligt". De behandlade mig som om jag var dödssjuk, sånt får mig alltid att få panik, för då börjar jag tro att det kanske stämmer. De frågade till exempel om jag verkligen klarade av att sitta ensam i rummet eller om jag ville ha någon där (i min hjärna blev det: WHAAT, det här är verkligen allvarligt!) och sa till mig att skrika "HJÄLP" ifall jag började må sämre.
Jag klarade av att gå med lite till sedan, men jag ringde mamma och blev lugnad först. Det var verkligen stort av mig att ens vara där och gå omkring bland alla bakterier. Vi fick till exempel kolla på salmonella!! Och så snackades det en del om magsjukebakterier, något restaurangutbrott som varit, matförgiftning och andra, för mig, läskiga saker. Det är ju oftast för att någon är magsjuk/matförgiftad som man lämnar bajsprov tex. Dessa fick vi se, stå bland och till och med lukta på massor under dagen. Tänk att jag var kvar! Det hade jag aldrig trott att jag skulle våga för några år sedan, eller ens för ett år sedan?

Och VET NI VAD? På eftermiddagen skulle vi fortsätta på den labben som vi påbörjade igår. Jag var hemskt rädd igår och grät till och med framför läraren, för att jag inte fick ha handskar, såg utbildningen rinna mig ur händerna och fy, hur skulle det sluta?
Idag gjorde jag labben UTAN hanskar! Fastän jag fick ha handskar på mig idag, jag klarade det utan. Det är sällan jag verkligen är stolt över mig själv, men nu är jag det. Det var STORT på riktigt.
De tre senaste dagarna har jag upplevt många och stora utmaningar, och jag har faktiskt klarat av dem.

Magnetröntgenundersökningen i förrgår då jag hade panik men trots allt låg stilla under hela undersökningen, som ju tog över en timma, den klarade jag. Jag har läst om många som fått panik och vägrat göra den pga det, jag förstår dem, men oj det gör mig faktiskt lite imponerad över mig själv, för att jag trots alla panikkänslor klarade av det. Jag kunde gått därfriån och fått göra en CT-röntgen istället, vilket går väldigt mycket snabbare, men det gjorde jag inte. Jag uthärdade och gav mig inte. Ibland tankar jag min envishet och "duktig-flicka-syndromet", för det får mig att trots alla hemska känslor klara av viktiga saker.

Igår fick jag höra på en hemsk föreläsning om alla risker vi skulle utsättas för, om bakterier, virus, magsjuka - tex att en magsjukebakterie vi använde kunde finnas kvar på bänken i ett HALVÅR efteråt - och jag satt kvar. Jag stannade även kvar när magsjukebakterierna gjorde entré i rummet. Vi andades samma luft.
Idag klarade jag av att gå omkring bland alla bakterier och läskigheter på mikrobiologen (jag tycker såklart det är sjukt intressant, annars skulle jag aldrig varit så motiverad att gå den här utbildningen att jag tvingade mig själv igenom allt det här!), och sedan labbade jag utan handskar! Crazy stuff, wow, underbart. Jag är glad, livrädd men glad.

Idag under labben fick vi föra över en bakteriekolloni till en glasplatta, dessa skulle sedan bäras ner och brännas. Jag bar alla glasplattorna med bakterierna. Bakterier som alltså kunde gör att jag spydde! De bar jag omkring på, hör ni hur galet det låter? En spyfobiker som av egen fri vilja bär omkring på bakterier som man kan spy av. Och det bästa på hela dagen var segern jag kände då jag med mina bara händer vågade nudda plattan med magsjukesmitta (två centimeter från bakterierna var jag!) för att få tag på den med tången och därefter döda de små rackarna. WOHO, kill them, jag jublade när jag gjorde det. Där fick de små äckelsakerna som gett mig så mycket lidande genom åren. Jag dödade dem!
De andra kollade konstigt på mig när jag inte kunde hålla inne min lycka haha, det gjorde inget! Jag kände en sån befrielsekänsla. Där och då vann jag en fight mot min största skräck. De kunde inte slå ner mig, jag dödade dem.
Sen fick vi färga dem och kolla på dem i mikroskåp. Snacka om att se fienden i vitögat.
Kill them, face them.
Oh yeah vilken seger. Det här borde alla som lider av spyfobi få vara med om. Jag tror att det är väldigt nyttigt i läkandeprocessen att verkligen få vara så nära det man är livrädd för, egentligen är det ju iof inte bakterierna som skrämmer mig utan vad de kan göra, men det blir lite samma sak. Det är ju trots allt bakterierna jag gör allt för att undvika, så att då stirra dem i vitögat och döda dem, känna lukten av dem, ja det gör nog en hel del nytta.
Det känns i alla fall bra!

Hihi, jag dödade dem, vilken seger ;)

Men oj oj, nu är jag verkligen helt utmattad, men väldigt stolt och glad över vad jag har klarat! Heja heja, I feel some hope over here :D

Nästan hela föreläsningen satt jag med uppspärrade ögon och måste sett helt galen ut.
När det var dags för oss att börja labba så tog jag självklart på mig handskar, trots att läraren sagt att hon helst inte ville att vi skulle ha hanskar på oss (tydligen blir man mindre försiktig då). Hon såg att jag tagit på mig handskar och undrade varför (om man har sår får man ha på sig), jag sa som det var, att jag har eksem (vilket inte riktigt var hela sanningen då) varpå hon frågade ifall jag hade vätskande eksem. Nej. Då sa hon att jag inte fick ha handskarna.
INGA HANDSKAR! Och vi skulle hålla på med magsjukebakterier. Seriöst, jag som var stolt över att jag ens vågade vara i samma rum som de där bakterierna! Hur ska jag klara mig utan mina vänner handskarna? Trots att jag har handskar så sprutar jag ju ner händerna med massvis desinfektionsmedel så fort jag kan, för jag litar inte på handskarna helt. Så, UTAN handskar = total panik. Om jag inte ens får ha handskar kommer jag i princip gå omrking med händerna i ett desinfektionsbad ju (och ändå inte lita på att det fungerar), det blir lite svårt att arbeta bara...
Jag fick gå ut och prata med läraren, det brast och jag började gråta, berättade om min spyfobi. Jag fick ändå inte ha handskar sa hon, av principskäl. Fy, det var hemskt, jag visste inte vad jag skulle göra, jag såg hur utbildningen rann mig mellan fingrarna. Hon sa att hon förstod att det kändes hemskt, och så undrade hon ifall jag tänkt igenom hur det skulle bli att labba såhär och att jobba med detta sen. Jag har tänkt igenom det, och tanken är att jag SKA klara det, men jag klarar inte ALLT på en gång. Jag jobbar på det, men det går inte att bli frisk över en natt, så det som skrämmer mig är att det ska ta för lång tid.
Efter att ha förklarat lite mer så fick jag ha handskar på mig idag och i morgon i alla fall, men sedan skulle vi sätta oss ner med programansvarige och fundera ut hur vi skulle gå vidare med det här. Det som kändes bra trots alla hemska känslor jag kände där och då var att läraren sa att vi skulle lösa det här och lägga upp en plan för hur vi skulle få det att fungera. Jag VILL verkligen fixa det här! Jag vill inte att min fobi ska få hindra mig. Jag är så galet ledsen och trött på att fobin förstör mitt liv.

 

Just nu sitter jag och är jätterädd och skakad efter idag. Jag längtar verkligen inte tills i morgon då vi ska fortsätta med labben. Hur ska jag lyckas få i mig någon lunch när vi håller på med massa magsjukebakterier...!?! Och det värsta är att vi ska LUKTA på dem, för att lära oss hur olika bakterier luktar. Jag tänker inte sticka ner min näsa bland magsjukebakterier!
Hon försökte lugna mig med att vi inte håller på med några livsfarliga bakterier (det var innan jag berättade exakt vad som skrämde mig), om hon bara visste att jag så mycket hellre hade hållt på med livsfarliga bakterier än med just magsjukebakterier. Förkylnings/halsflussbakterierna som är de andra två vi ska undersöka är tillräckligt jobbiga för mig att jobba med (enbart för att jag inbillar mig att man KANSKE kan bli magsjuk av dem också), men det funkar i alla fall.

Efter idag börjar jag verkligen undra vad jag har gett mig in på! Tänk om jag inte klarar av det? Jag måste ju klara att undersöka bakterierna för att kunna bli biomedicinsk analytiker, det är liksom oundvikligt. Visst, när jag är färdigutbildad så kan jag välja att jobba på ett ställe där man inte utsätts för just magsjukebakterier men smittor av olika slag kommer alltid att finnas med i bilden på något sätt. Fixar jag det?
Jag ska försöka. Jag vill utmana och vinna över min fobi, men det går inte över en natt, jag får ta det stegvis... men fungerar det att göra det, kommer jag klara att hålla utbildningens tempo om jag ska ta det stegvis?
Det här är riktigt jobbigt för mig, jag ser inte fram emot morgondagen. Jag känner att jag är psykiskt nedbruten just nu med allting. Det kändes till och med tungt att över huvud taget vara på sjukhuset idag, det påminner mig om magnetröntgen igår som var väldigt jobbig och det faktum att det finns en risk att jag har hjärntumör eller cancer. Inte ens en trolig risk - intalar jag mig i alla fall - men en risk ändå!
Och nu är det tentaplugg som gäller i mängder... det känns väldigt långt borta just nu. Jag vill verkligen klara tentan, men hur det ska gå till är ett mysterium.

Helt otroligt, nu har jag klarat det, MR-röntgen alltså. Jag är fortfarande skakis, och då var det ändå klockan ett jag var på sjukhuset och skulle röntgas! Det är som att chocken visar sig nu, för då fick jag verkligen inte få panik - skulle jag inte lyckas göra undersökningen, pga paniken, och det sedan hade visat sig att jag hade en hjärntumör... ja, det var helt enkelt på liv eller död. Jag vågade inte, jag ville inte och jag var totalt skräckslagen, men jag gjorde det, om inte för min skulle så för mammas. Jag fick inte röra mig minsta lilla (knappt svälja eftersom de tog bilder av halsen!), för då blev bilderna suddiga. Jag var instängd i apparaten i över en timma! Helt galet. Jag låg blickstilla och tryckte ner paniken, någonstans djupt inne, och nu kommer den fram. Nu inser jag hur rädd jag var då. Men då fick jag inte uttrycka det, för om jag grät eller skakade så förstörde det bilderna! Jag hade så mycket gråt och skakningar inom mig, oj vad jag spände mig för att klara av det där, förträngde paniken. Ibland bubblade den upp, men det fick den inte, för paniken att behöva göra om, att ligga kvar där i kanske TVÅ timmar var ännu större än den paniken som bubblade upp.

Min pojkvän följde med mig dit och fick till och med följa med in i rummet - hjälp vilken tur! - så han satt vid fotändan och höll mig i handen hela tiden. Supergulligt av honom att ställa upp på det, och att hålla sig vaken, för han var verkligen sjukt trött (hade jobbat natt). Jag fick inte röra mig, men ovanför huvudet hade de satt upp en spegel som gjorde att jag såg honom. Där satt han, och där låg jag, och vi kommunicerade med blinkningar. Jag vet inte vad jag hade gjort om han inte var där och höll min hand och blinkade åt mig!
I ena handen höll jag min pojkvän, i den andra en panikknapp. OM jag skulle få så mycket panik att jag inte skulle klara att ligga kvar så kunde jag trycka på den och få komma ut, och jag är SÅ stolt över att jag faktiskt inte tryckte på den! Trots att jag hade massvis med panik - men tanken på att behöva göra om allting lockade mig INTE.

Fy, jag trodde faktiskt inte att det skulle vara såpass trångt som det var ändå. Och hon satte fast någonting över huvudet på mig, runt halsen, som låstes fast av något slag! Jag var alltså instängd på riktigt, med en grej över halsen. Fick kvävningskänslor. Hade jag fått riktigt mycket panik så hade det antagligen gått att ta sig ur grejen som satt över halsen, men ändå, fy vad jag kände mig instängd. Det hade nog till och med någon som inte alls lider av panikångest gjort.
Jag fick lyssna på radio hela tiden, men det var ju knappt att jag hörde musiken eftersom det lät så mycket från maskinen.
MR-röntgen fungerar ju så att den skapar en bild med hjälp av ljudvågor (inte för att jag tror att det var det som lät) och magnetfält, men varför det skakade och lät så konstigt har jag ingen aning om? Det skrämde mig en aning, lät som värsta kulsprutan. Och det läskiga var också att jag tyckte mig känna av magnetismen, när jag försökte blunda så ryckte mina ögonlock till exempel.
Och fy... de var tvungna att spruta in kontrastmedel i mig! Då fick jag åka ut ur maskinen (dock fortfarande med saken över huvudet kvar) och så satte hon in en nål och sedan en slang, som fick sitta kvar, där konstrasten åkte in. Då var jag INTE särskilt lugn inombords och vi fick en suddig bildsekvens som var tvungen att göras om. Men det var den enda som blev suddig. Helt otroligt att jag lyckades ligga så stilla trots all panik.

HAHA, men vet ni vad som var NÄSTAN värre än allt det där då? Fast bara nästan ;)
Jag panikade ju och hade mig och vågade egentligen inte åka in i apparaten, sen gjorde jag det ändå. Från min plats i apparaten så kunde jag genom en reflektion i spegeln se röntgensjuksköterskorna i kontrollrummet, och jag trodde jag skulle sjunka genom jorden när jag såg det. En av skolans snyggaste killar satt där och hade tydligen praktik, just där, just då när jag var där. Snacka om att jag skämdes ihjäl när jag insåg detta. Inte bara för att jag hade panikat så mycket, utan också för att jag hade ett horn i pannan (en stor finne som placerat sig där så lägligt), kände mig allmänt ofräsch och värst av allt... Jag hade VÄRLDENS HÅRIGASTE BEN (typ iaf ;P)! Inte tänkte väl jag på att en av skolans snygga killar kanske skulle sitta där och se mina håriga ben, jag orkade verkligen inte raka dem i morse (det kliar så hemskt pga eksemet) och tänkte att det ju inte är någon som bryr sig där och att jag inte kommer träffa dem igen. Ha ha ha, vad jag kommer ångra den tanken nästa gång jag går förbi den här killen i korridoren.
Tror han tyckte det var pinsamt också.
Och självklart skulle jag göra det ännu mer pinsamt genom att när sköterskan frågade vad jag höll på med annars peka på killen och säga "jag går på samma skola som han". Men hjälp, kunde jag kläcka ur mig något smartare? Han hade antagligen ingen aning om vem jag var, men där visade jag klart och tydligt att jag lagt märke till honom. Han var ju en av faddrarna under insparksveckan (och jag la märke till honom för att han är så galet lik en kille jag var kär i, trodde först det var han), så egentligen var det inte så konstigt, men undrar vad han tänkte - att jag gått och spanat in honom... "åh nej, en äcklig tjej med håriga ben och finnhorn har spanat in mig och stalkar mig" eller något i den stilen kanske. Jag dör. Tur att han har tystnadsplikt - men ändå, det räcker med att han vet, och jag vet, för att ett pinsamt ögonblick ska uppstå i korridoren liksom.

Fast, tro det eller ej, även en sån där pinsam jobbig grej kan föra något positivt med sig.
Hade det inte varit för hans skull (och självklart min pojkvän!) så hade jag antagligen tryckt på panikknappen i alla fall en gång. Nu skulle jag ha skämts ihjälp om jag hade tryckt på den, då hade jag gått och införskaffat en osynlighetsmantel, vilket hade varit riktigt jobbigt att behöva göra eftersom de inte ens finns!
Kanske ska jag gå fram till honom någon dag i skolan och tacka, för att han fick mig att inte behöva trycka på panikknappen! HAHA, undra vad han hade tänkt då.
Kanske finns det en mening med allt ändå, att jag röntgades just då, och att det var just han som var där (för hade det varit någon kille som jag inte hade tyckt var snygg så hade jag inte skämts lika mycket. Sad but true)? Who knows.
Nu har jag i alla fall klarat det och det försöker jag vara stolt över, istället för att tänka på att jag skäms. I deras ögon kanske jag var fånig som fick panik av det där, men för mig var det riktigt stort att jag grejade det utan att en enda gång trycka på panikknappen (uppenbarligen är jag inte de enda som behöver en panikknapp där inne hehe)!
Nu blir det bara en spänd en och en halv vecka innan jag får veta resultatet.
Fy vad paniken steg när jag såg i reflektionen i spegeln att fyra pers stod och kollade på mina bilder, såg fundersamma ut och pekade... man undrar ju. Såg de någonting? Först idag, i maskinen, så kom tankarna att jag faktiskt KAN ha en hjärntumör, det finns en risk, om än minimal så är det ändå en risk. Crazy. Jag har liksom inte riktigt kunnat ta in det innan eftersom oron inför själva undersökningen har varit det stora, nu kommer tankarna.
Om en och en halv vecka så vet jag. Men jag tror inte at det är någon tumör, däremot så undrar jag hur mina svullna lymfkörtlar bedöms. What's up with them? Kommer jag vara tvungen att opereras eller inte?
Vi får se, nu ska jag vänta, plugga till tenta och fylla år. Slår vad om att beskedet kommer på min födelsedag - bäst för dem att det är ett bra svar! ;)

Ps. Kolla vilket gigantiskt plåster killen från min skola satte på! Han korsmärkte mig, undra vad det betyder ;)

 

 

Rubriken säger egentligen allt! Jag är galet nervös inför att röntgas i morgon! Livrädd för att behöva kontrastmedel, för tänk om jag reagerar på det och mår illa, till och med behöver spy!?! Jag vill verkligen inte det här, men jag måste. Jag skakar nästan i kroppen nu, hjälp vad läskigt. Jag kommer säkert ligga där och tror att jag ska bajsa på mig eller något, för att jag är så nervös, och då kommer jag få panik.
Jag har röntgats en gång tidigare, då röntgade jag svanken typ, ryggen, för att se om allt var som det skulle efter att jag ramlat på gympan. Den magnetkameran var inte så jättetrång, så jag har tänkt att det är en likadan. Men nu såg jag på en animationsfilm (http://www.vardguiden.se/Sjukdomar-och-rad/Filmer/Magnetkamera/) om magnetkameraundersökning och paniken började stiga: hjälp vad TRÅNGT!! Jag kommer verkligen få en panikattack när jag åker in i det röret. Hjälp! Och inga andra kommer vara i rummet, för de sitter på andra sidan en vägg, bakom ett glasfönster. Tänk om jag får panik och inte kommer ut ur maskinen? Tänk om de inte märker att jag får panik så att de inte rullar ut mig, typ för att de tycker att "äsch, ligg kvar, skärp dig" och inte fattar hur fruktansvärt plågsamt det är med en fullskalig panikattack. Att man tror att man ska dö. Hur ska jag kunna ligga kvar om jag får en sån panikattack!?! Tänk om jag börjar röra mig och tar mig ut därifrån när nästan hela undersökningen är klar, så att jag får göra om allting!
En timma skulle det ta. Hjälp, en timma, det är evigheter. En minut känns ju som tjugo minuter om man ska vara instängd i ett litet trångt rör. En timma... det är lång tid... väldigt lång tid.
Iiiaaahhiih, jag vill inte, är så hemskt rädd.
Min pojkvän har lovat att följa med mig, men han förstår ju inte riktigt vad en panikattack är, och tycker att jag ska "skärpa mig" och bara göra... så det är inte mycket tröst, men ändå en trygghet för att jag vet att någon jag litar på är där. Men jag är rädd att han bara skulle tycka att jag var jobbig om jag fick panik. Men jag vågar ju inte åka dit helt ensam, för då vågar jag inte ta mig därifrån sen om de har sprutat in kontrastmedel i mig - för som sagt, tänk om jag mår illa av det.
Jag har ingen hjärntumör, det kan jag bara inte ha, så varför ska jag gå igenom den här jobbiga undersökningen. Det kommer ändå vara i onödan. Jag är så nervös!

Jag hoppas verkligen att det ska visa sig att det inte är ett så trångt rör, och att den där timman ska rulla på snabbt. Vad ska jag göra i en timma egentligen, jag får ju inte röra mig minsta lilla ens! Undrar om man får somna?

Igår berättade min kompis att hon hittat min blogg. Det har alltså tagit nästan ett år innan någon av mina vänner hittade hit (om det inte är någon som löser i smyg vill säga?). Jag hade räknat med att någon skulle hitta hit förr eller senare, och den som var mest trolig att göra det var just hon (och som sagt så tyckte jag nästan det var konstigt att hon inte hittat den tidigare :P). Jag visste att om någon av mina vänner väl hittade min blogg så var det ingen konst att lista ut att det är just min blogg. Visst, jag skriver anonymt men inte hemligt. Jag berättar om saker som jag berättar om för mina kompisar också - men här går jag djupare in på dem - så de skulle på en gång veta att det var jag. Hur många kan det egentligen finnas i detta avlånga land som gått igenom exakt samma saker som mig? Som har atopiskt eksem, har opererat bort en cysta på äggstocken, har spyfobi, pluggar till biomedicinsk analytiker och ska röntga sig för att se ifall det gömmer sig en hjärntumör i skallen tex?
Det är väldigt genomskinligt att det är min blogg för de som känner mig.
Jag är bara förvånad att det trots allt dröjde så länge innan någon jag känner hittade bloggen. Hehe, okej då, mamma sökte ju sig hit ganska snabbt genom google. Spyfobi + blogg så hittar man mig som tredje resultat. Inte så svårt. Därför tycker jag nästan att det är lite konstigt att inte fler av mina vänner, som ändå vet att jag bloggar om min spyfobi, har hittat hit. Antingen så har de inte sagt något, eller så är de över huvud taget inte nyfikna, eller så har de väldigt bra självdisciplin och respekt. I dunno. Och inte vet jag heller om jag vill att alla mina vänner som hittar bloggen ska säga att de gjort det, för jag vill verkligen kunna fortsätta skriva som jag gör utan att behöva tänka "kan jag skriva såhär, kommer någon ta illa upp då?" osv. Det man inte vet lider man inte av helt enkelt, vet jag inte att massa personer jag känner läser så är jag "lyckligt ovetande" om vilka konsekvenser mina inlägg kan få. Men samtidigt så skulle jag inte vilja att de fortsatte smygläsa utan att säga till, för jag skriver ner mina innersta tankar, ungefär som i en dagbok, saker som jag inte vill att någon jag bara är ytligt bekant med ska se till exempel - för undra vad de skulle tänka om mig då? Jag vet att jag skriver allt det här offentligt och att jag får räkna med att folk i min vänskapskrets osv kan hitta hit - och inte kan hindra någon att läsa - men det betyder inte att jag vill att folk jag känner ska hitta hit.

Jag behöver verkligen bloggen, den har hjälpt mig massor. Att se att folk läser och uppskattar att jag skriver om min fobi och alla problem den medför får mig att kämpa vidare, och vilja visa att det går att bli av med fobin. Så TACK alla ni som läser, ni peppar mig att fortsätta kämpa. Jag hoppas verkligen att jag ska kunna fortsätta skriva som vanligt efter det här, att det inte ska kännas jobbigt, att jag inte ska tänka efter i varje inlägg huruvida jag kan skriva si eller så, för hittills har jag skrivit av bara farten vilket har gjort att inläggen har blivit ärliga och uppriktiga. Det vill jag ska fortsätta, för jag vill att folk som läser det här ska få en RITKIG inblick i hur det är att leva med en spyfobi, panikångest och allt det där andra.

Som tur är så är min vän som har hittat hit en nära vän, en bra vän som jag litar på (tack för att du finns!), och jag vet att om jag säger till henne att sluta läsa - för att det känns jobbigt - så skulle hon göra det (och det är inget personligt mot dig om jag säger det, och jag sa det igår, ta inte illa upp av det här inlägget, jag måste skriva om hur jag känner inför en sån här sak). Det är inte att det är just hon som har hittat hit som är det jobbiga (för jag skulle kunna berätta alla saker jag skrivit här för dig ändå) utan att någon över huvud taget har hittat hit, det faktum att jag inte är osynlig, att jag kan bli påkommen, den otryggheten det trots allt får mig att känna. Tänk om någon jag inte kan berätta allt det jag skriver för hittar hit? Det här har liksom öppnat möjligheten för det. Och jag VET att jag tog den risken när jag började blogga, men ändå, det skruvar sig lite grann i magen. Vad skulle den personen tänka om mig? Att jag är helt knäpp? Fånig? Konstig? Äcklig? Jag vet inte, men det är mina farhågor. Tänk om personen i fråga skulle få en HELT annan bild av mig och inte längre vilja umgås med mig?
Jag vet att det antagligen inte skulle bli så, men tanken "tänk om" finns trots allt. Jag vet att jag själv inte skulle tänkt så om det var jag som hittade en sån här blogg som någon av mina kompisar skrivit. Men tänk om andra tänker så.

Det känns både jobbigt och kul att min kompis hittat hit, men en del problem för det med sig. Till exempel som jag nämnt; att jag är rädd att jag inte ska våga skriva som vanligt. Men om jag har postat det här inlägget så betyder det att jag i alla fall försöker skriva precis som vanligt. Jag är också orolig att hon ska ta det här inlägget för hårt, jag menar det inte så, det är som sagt inget personligt, utan mer ett uttryck av känslan av att inte längre vara skyddad bakom anonymiteten. Det skrämmer mig. Men lite kul är det också, att någon får se den här sidan av mig, att jag kanske kan få lite respons på bloggen från någon som faktiskt känner mig. Få se hur "chockerande" sakerna jag skriver är, eller inte är. Och så är det trots allt ett bra sätt att förklara för någon hur det är att leva med alla de här problemen, främst spyfobin, eftersom jag kan (eller iaf har kunnat) skriva om det obehindrat.
Det här är mitt liv bakom kulisserna, bakom den fasad man trots allt håller upp för ALLA människor. Såklart skriver jag inte ner alla saker som gömmer sig bakom kulisserna - oj, det finns mycket där - men de saker som rör spyfobin, panikångesten och mina konstiga sjukdomsgrejer hamnar här på bloggen. Det är det den är till för. Att folk ska kunna läsa om hur det ser ut bakom kulisserna till en pjäs som utförs med väldigt bra skådespel. Där gömmer sig saker som är tabubelagda att prata om, för att de som bär på dem är rädda för att uppfattas som konstiga. Här blottar jag min konstighet, gör mig sårbar. För att folk ska förstå, för att tabustämpeln ska falla isär en aning, för att visa andra i min situation att de inte är ensamma om vad de döljer bakom kulisserna.

Men i alla fall, nu är jag hittad, så jag säger välkommen hit min underbara vän, nu får du gå på ett studiebesök bakom kulisserna. Spännande, intressant, läskigt för min del, kanske nyfikenhet från din sida? Jag säger till om jag behöver dra ner ridån igen, även om jag såklart inte kan hindra någon att läsa (men jag litar på dig och att du skulle låta bli av respekt, tack för det).
Och jag måste bara tillägga att jag är väldigt tacksam för att du finns och är min vän, trots alla mina konstigheter! ;)