Att leva med oro

Igår berättade min kompis att hon hittat min blogg. Det har alltså tagit nästan ett år innan någon av mina vänner hittade hit (om det inte är någon som löser i smyg vill säga?). Jag hade räknat med att någon skulle hitta hit förr eller senare, och den som var mest trolig att göra det var just hon (och som sagt så tyckte jag nästan det var konstigt att hon inte hittat den tidigare :P). Jag visste att om någon av mina vänner väl hittade min blogg så var det ingen konst att lista ut att det är just min blogg. Visst, jag skriver anonymt men inte hemligt. Jag berättar om saker som jag berättar om för mina kompisar också - men här går jag djupare in på dem - så de skulle på en gång veta att det var jag. Hur många kan det egentligen finnas i detta avlånga land som gått igenom exakt samma saker som mig? Som har atopiskt eksem, har opererat bort en cysta på äggstocken, har spyfobi, pluggar till biomedicinsk analytiker och ska röntga sig för att se ifall det gömmer sig en hjärntumör i skallen tex?
Det är väldigt genomskinligt att det är min blogg för de som känner mig.
Jag är bara förvånad att det trots allt dröjde så länge innan någon jag känner hittade bloggen. Hehe, okej då, mamma sökte ju sig hit ganska snabbt genom google. Spyfobi + blogg så hittar man mig som tredje resultat. Inte så svårt. Därför tycker jag nästan att det är lite konstigt att inte fler av mina vänner, som ändå vet att jag bloggar om min spyfobi, har hittat hit. Antingen så har de inte sagt något, eller så är de över huvud taget inte nyfikna, eller så har de väldigt bra självdisciplin och respekt. I dunno. Och inte vet jag heller om jag vill att alla mina vänner som hittar bloggen ska säga att de gjort det, för jag vill verkligen kunna fortsätta skriva som jag gör utan att behöva tänka "kan jag skriva såhär, kommer någon ta illa upp då?" osv. Det man inte vet lider man inte av helt enkelt, vet jag inte att massa personer jag känner läser så är jag "lyckligt ovetande" om vilka konsekvenser mina inlägg kan få. Men samtidigt så skulle jag inte vilja att de fortsatte smygläsa utan att säga till, för jag skriver ner mina innersta tankar, ungefär som i en dagbok, saker som jag inte vill att någon jag bara är ytligt bekant med ska se till exempel - för undra vad de skulle tänka om mig då? Jag vet att jag skriver allt det här offentligt och att jag får räkna med att folk i min vänskapskrets osv kan hitta hit - och inte kan hindra någon att läsa - men det betyder inte att jag vill att folk jag känner ska hitta hit.

Jag behöver verkligen bloggen, den har hjälpt mig massor. Att se att folk läser och uppskattar att jag skriver om min fobi och alla problem den medför får mig att kämpa vidare, och vilja visa att det går att bli av med fobin. Så TACK alla ni som läser, ni peppar mig att fortsätta kämpa. Jag hoppas verkligen att jag ska kunna fortsätta skriva som vanligt efter det här, att det inte ska kännas jobbigt, att jag inte ska tänka efter i varje inlägg huruvida jag kan skriva si eller så, för hittills har jag skrivit av bara farten vilket har gjort att inläggen har blivit ärliga och uppriktiga. Det vill jag ska fortsätta, för jag vill att folk som läser det här ska få en RITKIG inblick i hur det är att leva med en spyfobi, panikångest och allt det där andra.

Som tur är så är min vän som har hittat hit en nära vän, en bra vän som jag litar på (tack för att du finns!), och jag vet att om jag säger till henne att sluta läsa - för att det känns jobbigt - så skulle hon göra det (och det är inget personligt mot dig om jag säger det, och jag sa det igår, ta inte illa upp av det här inlägget, jag måste skriva om hur jag känner inför en sån här sak). Det är inte att det är just hon som har hittat hit som är det jobbiga (för jag skulle kunna berätta alla saker jag skrivit här för dig ändå) utan att någon över huvud taget har hittat hit, det faktum att jag inte är osynlig, att jag kan bli påkommen, den otryggheten det trots allt får mig att känna. Tänk om någon jag inte kan berätta allt det jag skriver för hittar hit? Det här har liksom öppnat möjligheten för det. Och jag VET att jag tog den risken när jag började blogga, men ändå, det skruvar sig lite grann i magen. Vad skulle den personen tänka om mig? Att jag är helt knäpp? Fånig? Konstig? Äcklig? Jag vet inte, men det är mina farhågor. Tänk om personen i fråga skulle få en HELT annan bild av mig och inte längre vilja umgås med mig?
Jag vet att det antagligen inte skulle bli så, men tanken "tänk om" finns trots allt. Jag vet att jag själv inte skulle tänkt så om det var jag som hittade en sån här blogg som någon av mina kompisar skrivit. Men tänk om andra tänker så.

Det känns både jobbigt och kul att min kompis hittat hit, men en del problem för det med sig. Till exempel som jag nämnt; att jag är rädd att jag inte ska våga skriva som vanligt. Men om jag har postat det här inlägget så betyder det att jag i alla fall försöker skriva precis som vanligt. Jag är också orolig att hon ska ta det här inlägget för hårt, jag menar det inte så, det är som sagt inget personligt, utan mer ett uttryck av känslan av att inte längre vara skyddad bakom anonymiteten. Det skrämmer mig. Men lite kul är det också, att någon får se den här sidan av mig, att jag kanske kan få lite respons på bloggen från någon som faktiskt känner mig. Få se hur "chockerande" sakerna jag skriver är, eller inte är. Och så är det trots allt ett bra sätt att förklara för någon hur det är att leva med alla de här problemen, främst spyfobin, eftersom jag kan (eller iaf har kunnat) skriva om det obehindrat.
Det här är mitt liv bakom kulisserna, bakom den fasad man trots allt håller upp för ALLA människor. Såklart skriver jag inte ner alla saker som gömmer sig bakom kulisserna - oj, det finns mycket där - men de saker som rör spyfobin, panikångesten och mina konstiga sjukdomsgrejer hamnar här på bloggen. Det är det den är till för. Att folk ska kunna läsa om hur det ser ut bakom kulisserna till en pjäs som utförs med väldigt bra skådespel. Där gömmer sig saker som är tabubelagda att prata om, för att de som bär på dem är rädda för att uppfattas som konstiga. Här blottar jag min konstighet, gör mig sårbar. För att folk ska förstå, för att tabustämpeln ska falla isär en aning, för att visa andra i min situation att de inte är ensamma om vad de döljer bakom kulisserna.

Men i alla fall, nu är jag hittad, så jag säger välkommen hit min underbara vän, nu får du gå på ett studiebesök bakom kulisserna. Spännande, intressant, läskigt för min del, kanske nyfikenhet från din sida? Jag säger till om jag behöver dra ner ridån igen, även om jag såklart inte kan hindra någon att läsa (men jag litar på dig och att du skulle låta bli av respekt, tack för det).
Och jag måste bara tillägga att jag är väldigt tacksam för att du finns och är min vän, trots alla mina konstigheter! ;)