Att leva med oro

I helgen snackade min pojkväns mamma med mig om att jag är "så hård mot min kropp", att jag hela tiden klagar på kroppen och att jag ska vara försiktig med min inställning, och vilka ord jag använder när jag pratar.
Först blev jag stött, här kommer hon och tar sig rätten att säga att jag behandlar min kropp dåligt! Jag tog det som kritik och var nära på att dra ner försvarsridån... men så ändrade jag mig, bestämde mig för att i alla fall lyssna på vad hon försökte säga. När jag var öppen för det hon sa så slog det mig att det nog stämmer. Utan att tänka på det så uttrycker jag mig hela tiden negativt om min kropp, och tänker att den inte fungerar som den ska. Det påverkar nog mer än man tror!
När hon frågade mig om jag kunde säga några saker som jag tycker om/är tacksam för med min kropp ("vad den kan", inte utseendemässigt) så fick jag inte fram något alls på ett långt tag. Sen kom i alla fall på att jag är tacksam för att jag slipper gå upp och kissa på natten.
Hjälp, jag blev nästan rädd när jag insåg att jag hade så svårt att komma på något bra med kroppen! Det finns ju massor, egentligen, men min negativa inställning till kroppen (och psyket, ja hela mig själv) till exempel till följd av alla sjukdomar - eksem, fobi, allergi osv osv - har gjort att jag bara klankar ner på den, och på mig själv. Inte nog med det, jag lyssnar inte på vad kroppen säger till mig heller! Jag bara kör på fastän kroppen skriker "NEJ, du behöver en paus"!
Ja, det är jag som bestämmer över min kropp, men bestämmer jag inte över den på ett hänsynsfullt sätt så får jag tillbaka för det med råge. Det är inte skoj kan jag tala om för er.  
Jag skall inte vara en slavdrivare över min kropp, vi ska vara vänner, man kan inte behandla kroppen hur som helst.
Detta med att vara vän med sin kropp var ett tankesätt som min pojkväns mamma upplyste mig om som jag nog aldrig hört någon snacka om. Tanken att kroppen och jag kan betraktas som vänner är väldigt främmande, men det tankesättet väckte en ny insikt hos mig. En vän kan man inte behandla hur som helst, för att relationen skall fungera i harmoni så krävs givande och tagande, att man lyssnar på varandra och uppskattar varandra.
Att vara tacksam för min kropp var någonting som inte heller riktigt funnits på kartan tidigare. Tacksam, när den inte fungerar som den ska? Jag klandrar den ständigt och är besviken eftersom jag tycker att den borde fungera som alla friska kroppar gör. Varför ska jag vara tacksam när den krånglar?
Oj, vilken miss jag har gjort. Tänk om jag skulle behandla en av mina vänner på det viset. Om han eller hon brutit armen, och jag hade fnyst för att han/hon skrivit ett grattiskort med otydlig handstil - istället för att uppskatta ATT han/hon hade ansträngt sig massor för att skriva det där grattiskortet, trots sin brutna arm. Är det inte lite samma sak med min kropp? TROTS att den mår urkasst så tjänar den mig otroligt bra, jag kan stå, gå, sova, äta, prata, lyssna och massa annat. Är inte det fantastiskt?
Min pojkväns mamma hade rätt, utan att tänka på det sipprar hela tiden pustar och suckar ut ur min mun och klagar på kroppen och att saker är så jobbigt... klart det resulterar i att jag trycker ner mig själv, själsligt, psykiskt och kroppsligt.
Istället för att tex automatiskt sucka över den långa, och omständiga, processen att gå och lägga mig så kan jag försöka tänka "åh, nu ska kroppen få vila ut och slappna av för en natt. Vad härligt". Att samarbeta med kroppen istället för att försöka strida mot den och försöka få den att göra sådant den inte mäktar med, ja, det behöver jag träna på.
Allt handlar om ens inställning, trots att det är uttjatat och irriterande att höra så är det sant.
Det är farligt att hamna i ett mönster av klander och negativa tankar/suckar som liksom bara flyter på, utan att man ens tänker på det längre - det påverkar fastän man inte tänker på det, skickar signaler till varenda nerv i kroppen om att något är fel. Tillslut blir något fel, man börjar må dåligt, för att man hela tiden intalar sig själv, med de signaler man skickar ut, att man mår dåligt. Men det går att bryta dessa mönster, första steget är att uppmärksamma dem, andra steget att lyckas hindra sig själv närman märker att en sån där automatisk negativ tanke/suck vill fram, tredje att förändra de negativa tankespiralerna till positiva, dvs att ändra inställning!

Så, nu har jag bestämt mig för att försöka tänka mer positivt om min kropp, vara tacksam för allt den kan utföra och att den kämpar på. Dessutom så ska jag försöka njuta mer av de små ljusglimtarna i livet, ta mig tid att göra det. Fixa det mysigt med tända ljus på rummet till exempel, eller lägga mig i en sån där stor gunga på lekplatsen för att bara stirra upp i himmelen (gjorde det ikväll, det var underbart), slappna av. Det är också viktigt för måendet.
De här positiva besluten tror jag är beslut man måste ta gång på gång på gång. Det räcker inte med att tänka så nu och sedan tro att det blir bättre, nej, det är aktiva beslut som måste upprätthållas av att man ständigt ger besluten ny kraft.

Det är en ganska svår uppgift att förändra ett invant negativt mönster (man tänker ju inte på det, det är tankar som kommer av bara farten), men lyckas man så blir man nog en mycket gladare och piggare människa! Och även om det tex inte botar ens sjukdomar så ger det en redskap att tackla sjukdomarna med och gör att sjukdomarna inte blir lika jobbiga. Ja, jag tror till och med att det gör att man har större sannolikhet att bli fri från vad-man-nu-lider-av, för att kroppen, själen och psyket lever i harmoni och orkar mer. Att ha en positiv inställning till saker och ting är en av de bästa recepten som finns för ett lyckligt liv,. Ett lyckligt liv trots jobbigheter, för sådana stöter man på hela tiden, det går inte att komma ifrån, men vi kan välja hur vi tacklar dem.

Ja, det är lättare sagt än gjort, men jag uppmanar er alla att försöka se över vad ni har för invanda mönster och automatiska tankar, både till er själva, saker som händer och omgivningen. Positiva, negativa?
Insikt är första steget till förändring.