Plugg i mängder
Fast, som bilder ovan säger, plugga hårt, men inte FÖR hårt.
Det är det inte värt. Det är en nyttig lärdom jag har fått från allt det här sjukdomsgrejset, att det finns annat i livet som är mycket mer värt än att vara duktig i skolan: att må bra, vara glad och ha hälsa, ja det är SÅ mycket mer värt än att stressa ihjäl sig för att fixa skolan. Skolan löser sig alltid på något sätt, man kanske får gå en liten omväg, men förr eller senare kommer man fram dit man vill, så länge man inte ger upp. Det betyder såklart inte att man ska ha en förslappad attityd till det och bara tänka "äsch det löser sig, jag behöver inte plugga än" tex. Men man behöver inte stressa så mycket med det, man kan plugga flitigt, men inte plugg så hårt att man kör slut på sig själv för det. Där någonstans ligger balansen mellan att plugga hårt men inte FÖR hårt. Man ska leva och må bra också.
Vilka envisa saker!
Jag har så ont i benen att jag vill gråta. Vet inte vart jag ska ta vägen med dem, kan man hugga av dem? Det känns precis som växtvärkssmärta fast mycket mer smärtsamt. Det är samma typ av molande smärta, jag undrar om det är i musklerna, skelettet eller nerverna jag har ont, det är lite svårt att avgöra, men det känns ju som muskelsmärta. Från tårna upp till rumpan smärtar det. Får jag skrika? AAA!
Och hjälp vad mina muskler rycker! Det blir värre och värre, nu kan jag inte längre sitta ner utan att det en gång var tionde sekund rycker någonstans, och tyvärr överdriver jag inte.
Konstigt nog så rycker det inte när jag går och står, men så fort jag sitter eller ligger så börjas det. Mest rycker det i benen, och i vänster tumme, men sedan rycker det lite varstans, ansiktet, magen, armarna, rumpan... ja, till och med rumphålet börjar dansa ibland! Haha, ja, det känns helgalet kan jag tala om.
Ja, just nu sitter jag med en bekymrad rynka i pannan, för jag förstår inte varför muskelryckningarna blir värre när jag får behandling nu och allt annat blir bättre. Okej, muskelvärken ("växtvärken") kommer och går också, och tyvärr har jag de senaste två veckorna fått känningar av hjärtat igen. Det som har varit SÅ bra! Från att ha slagit HELT kaos i höstas innan jag började med behandlingen så har det slagit helt normalt sedan jag började, jag har inte känt av det alls, förens nu nyligen. Varför? Är det för att jag har gått på "för låg dos" ett tag nu kanske? Hoppas inte det, för i så fall har jag gett de där små inkrektarna ett litet försprång och övertag, bara de inte har lärt sig att känna igen sin mäktiga fiende - min kära vän antibiotikan.
Jag har gått på "bara" en antibiotika (Skid, och så fortsätter jag såklart med probiotikan, artemisian och d-vitamin) nu några veckor tillbaka så att min kropp och psyke skulle få lugna ner sig lite, för jag fick allergisk reaktion på den intrevenösa antibiotikan och jag blev verkligen helt upp och ner efter den där flagyltabletten, den tog hår på psyket (som biverkning och för att jag fick ångest över att jag mådde så hemskt illa av den). Min läkare har sagt att det skulle vara läge att börja med en till antibiotika nu, men jag vill liksom skjuta upp det, orkar inte stressa upp mig så mycket igen över en ny medicin och allt vad det innebär, det rullar på bra med den här medicinen (rutinmässigt alltså), den är lagom storlek och går snabbt att svälja och jag vet vilka biverkningar jag får av den (dvs inga längre, men i början fick jag ju en väldans yrsel, så att jag var tvungen att gå och hålla mig i väggarna). Men kroppen börjar nog säga ifrån, den behöver hjälp i kriget mot inkräktarna. Då får mitt psyke knipa mun och vara så snäll och samarbeta. Punkt slut.
...men jag vill ändå försöka vänta till efter tentan i alla fall, annars kommer jag verkligen inte kunna koncentrera mig alls på plugget. Hoppas det inte är för lång tid att vänta.
Kanske är det på grund av att bakterierna börjar få övertaget igen som jag har blivit så stel i ryggen och nacken igen också? Jag har tänkt att det har varit för att jag sovit på något konstigt sätt kanske, men det slog mig nu att jag innan jag började behandlingen var väldigt stel och hade ont i ryggen och nacken - och då huvudet - hela tiden. Tänk vad snabbt man glömmer när man inte längre lider av problemen...
Jahapp, ingenting blir bättre om man inte sover, så nu är det dags att gå och lägga mig. I morgon blir det en pluggdag!
Ja just det, jag var hos neurologen förra veckan och jag ska få komma tillbaka och göra ett EMG (elektromyografi, en undersökning av musklerna) och någon nervundersökning, kommer inte ihåg vad den hette, för att se ifall jag har skador på nerverna som gör att de rycker, förstod jag det som. Antagligen kommer det inte att visa någonting eftersom borrelian har en tendens att vara väldigt osynlig i alla undersökningar. Nej, jag är inte sugen på att leka kurragömma, men bryr sig bakterierna? Tydligen inte.
En liten hemlis
Vart skall man börja dra i alla trådar? Så att man kan börja reda ut allt trassel?
För även om man inte orkar så måste man orka, ingenting blir bättre av att man lägger sig ner och skiter i att kämpa, då blir det där nystanet bara ännu mer trassligt och man blir ännu mer deppig. Även om det är bra lockade att bara lägga sig ner och skita i allt ibland, som nu, så får man försöka stå upp på sina skakiga ben och ta ett stapplande steg framåt. Det kanske går långsamt och är smärtsamt, men man är i alla fall en halvmeter längre fram än om man hade legat kvar på golvet och uppgivet stirrat upp i taket.
Jag fick veta att jag inte klarade min biokemitenta, en 15 poängskurs som jag verkligen behöver klara för att få CSN till hösten eftersom jag inte har gjort anatomin sedan i höstas (det var så mycket med borrelian hit och dit och flytten så jag gjorde bedömningen att det inte var hälsosamt för mig att stressa ihjäl mig för att klara den). Nu känns det bara som ett gigantiskt berg med plugg som jag inte vet hur jag ska bestiga. Nästa vecka har jag sjukdomsläratenta, och dagen innan den anatomitentan, så mina stressnivåer är ganska höga, det gör mig hemsk, jag blir så irriterad på allt är jag är såhär stressad. Främst på mig sjäv, och tänker negativa elaka tankar om mig själv, deppar ner mig och känner mig misslyckad.
Vad tjänar det till egentligen? Det kommer inte att gå mig att bestiga pluggberget. Som mamma säger i sina förmaningspepp-talk, man kan inte göra så mycket åt att det är som det är - att man inte klarat tentan - men man kan förändra hur man ser på det och hanterar det. Men aaaj vad svårt det är när man är så fast i det evigt snurrande negativa ekorrehjulet. Hur sätter man ut foten för att bromsa, utan att den går av?
Fast, kanske är det värt att offra en fot för att komma ur allt det här negativa ;)
Är det bara att göra, bara att ändra sina tankar, går det?
När man är inne i alla negativa tankar så känns det som omöjligt att 'bara ändra på sina tankar' sådär, 'man kan ju inte bestämma vad man ska känna'. Men kan man det? Om man på något sätt får en syl i vädret bland allt negativt med en positiv tanke, något som bryter, ger kontrast till allt det negativa, ja då kanske man kan ändra fokus. Om man tillåter sig själv att tänka den där positiva tanken, även om den känns främmande och nästan äcklig i skenet av allt negativt, om man bara slänger sig ut i att faktiskt tänka den. Låtsas att man tror på den. Ni vet, uttrycket "fake it till you make it" har väldigt mycket sanning i sig. Kanske är det så man för börja? Helt enkelt ljuga för sig själv med positiva tankar. Det är inte lögn, men det känns så när man är omgiven av allt negativt.
Börja tänka "jag klarar det" och "jag kan faktiskt tänka positivt, jag kan bestäma över mina känslor genom att ändra vad jag tänker".
Bara genom att skriva det här så känner jag hur lite positiva partiklar börjar sätta fart i mig och jag får energi.
Det är därför bloggen är så bra för mig, för att jag medan jag skriver inser saker om mitt eget tankesätt (att jag fastnar i det där negativa och att det inte gör någon som helst nytta), och nder blogginläggets gång så försöker jag tvinga mig sjäv att ändra de tankarna och få fram någonting positivt, jag vill inte skriva rakt igenom negativa inlägg. Så, jag använder mig av metoden "fake it till you make it" (sorry att jag avslöjar min lilla blogghemlighet nu), och låtsas att jag börjar tänka positivt. Men det roliga är att i slutet av ett negativt inlägg som blivit positivt under skrivandets gång så känner jag de där känslorna, om inte fullt ut så i alla fall en början. Jag får energi och lyckas bryta den onda spiralen genom att tvinga mig själv till det. Och allså så stämmer allt det där som kan tyckas vara tjafs (ja, för någon som är inne i den negativa spiralen så låter det som rapparkalja, smörja, tjafs eller som ord som skär i öronen) som jag skriver om att kämpa, vara mer positiv osv, det bevisar jag för mig själv varje sådant inlägg jag gör. Jag ville bara dela med mig av det, säga att det går, det är inte bara trams - som jag själv tror varje gång innan jag testar, för det är viktigt att komma ihåg, man måste testa metoden om och om igen, eftersom man har en tendens att falla tillbaka rätt ofta ;)
Så tack alla som läser här, för ni genom att läsa gör att jag känner att jag inte bara kan vara negativ, som en liten skyldighet mot er som läser här (nej, det är inte kul att läsa bara negativt), för att ni gör så att jag blir mer positiv. Tack bloggen :)
I början av inlägget kändes allt hopplöst, nu har jag hopp igen!
Jag är verkligen faschinerad över hur man genom att lyckas ändra tankarna en smula kan gå från att verkligen vara frustrerad, deppig, ledsen och känna sig helt misslyckad till att känna sig hoppfull och till och med bli glad. Och det tar inte ens så lång tid. Jag är förvånad, ännu en gång. Jag hade inte sagt det här om det inte var så att jag faktiskt har upptäckt att det har fungerat många gånger nu, annars hade jag trott att det bara var hormonerna som åkte berg och dalbana med mig (det kan det ju fortfarande vara också iof, men de går tydligen att 'få på sin sida' om man lurar in dem på rätt spår då), men nu har den här bloggtaktiken att fejka det till jag makear det fungerat många gånger, så varsågoda, där fick ni ett bra recept på något faschinerande, min lilla hemlighet som jag gärna delar med mig av om det kan hjälpa någon. Man får såklart hitta ett sätt att använda det som passar en själv, för mig är det att skriva blogginlägg, fastän det tar emot väldigt i början när jag är på det här humöret. Om jag väl orkar ta tag i att skriva ett inlägg, ja då är det som om jag i takt med att inlägget skrivs skriver ur mig det negativa, ändrar tanken, och låter de positiva små sakerna komma in. Jag kan bara säga att jag är glad så länge det fungerar!
Sådär, nu är jag på bättre humör och ska sätta mig och plugga sjukdomslära, det är faktiskt riktigt spännande (och hjälp vad mycket jag kan relatera till pga det jag går/har gått igenom, det gör det hela ännu mer spännande)!
Allt tack vare att jag skrev det här inlägget och bröt den tröttsamma negativa cirkeln, ja, visst är den tjatig?
Kämpa på allihop, och våga bryt den onda cirkeln, försök tills ni lyckas, det går! Läs gärna det här inlägget igen.
Ps. En hemlis till, jag har märkt att jag blir hemsk när jag inte gått på toa på länge. Jag känner tydligen inte så bra när jag behöver gå på toa, men när jag kommer på att jag ska göra det, ja, jag kan säga att efteråt blir jag nästan en ny människa. Haha, även om jag vägrar erkänna att jag påverkas av en så banal sak som att vara kissenödig! Men kroppskemin är viktigare än man tror (host - lite lär man sig i alla fall av att plugga biokemi), så en bra ände att börja i för att må bättre kan vara att fixa till kroppskemin, äta, sova, gå på toa. Ja, de grundläggande sakerna. Mår kroppen bra så mår sinnet också bättre.
Stelkrampsvaccin till 95 barn!
OBS, det är inte jag som har skrivit texten under (även om jag modifierade lite), men jag tyckte att det här var en så bra grej så jag vill vara med och göra det lilla jag faktiskt väldigt lätt kan göra: att bara kopiera det här och posta på min blogg. Även om det är reklam, så är det reklam för någonting bra, och det hjälper samtidigt 95 barn. De kommer nog att skrika när de får sina sprutor, men inte alls lika mycket som de hade gjort om de fick stelkramp.
I framtiden skulle jag verkligen vilja åka iväg på något volontärsarbete, tyvärr så hindrar min fobi mig väldigt mycket i det: för hur skulle jag våga åka till tex Afrika och vara där ett längre tag? Jag kan inte undvika att äta under hela den perioden, och då kommer jag 'garanterat' att spy någon gång. Men wow vilken uppelvelse och vilken känsla att faktiskt få göra skillnad. Visserligen behöver man inte åka så långt för att göra skillnad för någon, det kan man göra varje dag precis där man är. För någon kan den skillnaden vara ett vänligt leende och ett hej :) Förakta inte det lilla, de kan göra stor skillnad (tänk bara på vad mycket en mikroskopiskt liten bakterie kan göra!). För 95 barn gör den här snabbt fixade bloggposten skillnad, de slipper en av de där mikroskopiskt små bakterierna, tjoho!
Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.
Jag skulle tycka det var en rolig sak att göra, men eftersom jag inte är någon hälsospecialist eller har den möjligheten så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.
Vill du göra stor skillnad för fler barn? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.
Har du en blogg och vill bidra till att 95 barn vaccineras? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj
PS. glöm inte att "twingla" bloginlägget om du sprider det här, annars vet de inte om du har skrivit det här eller inte och då blir det tyvärr inga 95 vaccin även om du skriver inlägget. Här kan du twingla inlägget: http://www.twingly.com/ping
Alla steg i rätt riktning är bra
Varför ska det vara så svårt att lyssna på rätt snubbe?
Jag har till exempel tagit mig mod att sitta och prata med honom, och har vågat slappna av lite mer, och jag har INTE lyssnat på den onda fobisnubben i hjärnan och åkt och köpt virkon/klorin och sanerat stället utan chansar helt enkelt på att inte bli sjuk ändå.
Tyvärr är fobin inte helt förslappad så än så länge använder jag fortfarande eget toalettpapper, egen tvål, egen handduk och fånar mig ganska mycket när jag ska på toa (användet toapapper för att ta i dörrhandtaget och sätta på/stänga av kranen), och jag vågar inte äta mat som han har lagat. Men jag försöker se på det jag faktiskt vågar istället för att gräva ner mig i att jag inte klarar saker. Jag har ju inte sanerat lägenheten, och jag vågade faktiskt åka till skolan i måndags! Fastän det fanns en risk att jag var magsjuk, det var bra gjort. Och jag har vågat sitta med honom och min pojkvän vid matbordet varje gång, fastän jag nästan inbillar mig att bakterierna då hoppar ner i min mat och jag ger dem en racerskjuts rakt ner i min mage.
Jag har fått slängar av illamående och ont i magen och då trott att "nu är det kört! Jag är säkert magsjuk!", men ingenting har hänt, och jag har trots att jag tycker det här är hemskt jobbigt börjat lugna ner mig. Jag kan sitta här i vardagsrummet och skriva utan att ha ångest över att jag kanske är smittad! Det är stort. Jag tänker inte på det varje sekund, utan kan börja släppa det, tänka på annat och slappna av i kropp och själ åtminstone för ett tag - tills det är dags att gå på toa eller laga mat. Men steg för steg så ökar jag radien av min tygghetsson här i lägenheten, från att ha varit en liten fläck på golvet så vågar jag röra mig fritt över ett större och större område. Tack och lov att fobin är bekväm och ibland liksom tröttnar på sig själv till och med och ger mig godkännande att "fuska" lite mot den. Till exempel som att jag inte behöver göra "den långa raden av skyddsgrejer", utan istället så låter den mig tänka att "äsch, det räcker nog med hälften" - även om jag vet att fobin egentligen inte tycker så så hör jag inte hur den skriker fram sina invändningar.
Jag vågar testa gränserna, och märker att det går okej. Det kommer ingen blixt och träffar mig i huvudet, himmelen trillar inte ner och världen finns fortfarande kvar, phjuh (kanske ljuger fobisnubben för mig med alla sina katastroftankar!). Och som sagt, än så länge har jag inte blivit magsjuk! Och jag vågar slappna av en smula, trots att varningslampan lyser och den enormt tröttsamma fobisnubben skriker i mitt öra att "slappna inte av, då kommer du säkert att bli magsjuk" så struntar jag i det, flinar fobin rakt upp i ansiktet och slappnar av ändå. :)
Dr Phil om kronisk borrelia
Lite mer om reportern som drabbbats av Lyme och var med i Dr Phil:
En tittare som tackar Dr Phil och tar upp några andra viktiga aspekter på ämnet!
Jag undrar hur läget ser ut om tio år, är kronisk borrelia (dvs borrelia som inte botats av 14 dagars anitbiotika som de flesta läkarna säger slår ut borrelian helt) accepterat då? Har forskningen fört oss fram, eller ska läkarna fortsätta dividera hit och dit huruvida de patienter som sägs ha kronisk borrelia bara är uppmärksamhetsgalningar, deprimerade och fejkar? Det värsta är att samtidigt som debatten fortskrider så lider mängder av personer av det här utan att få någon hjälp.
Och min fråga till "andra sidan" är: vad är det då, om det inte skulle vara kronisk borrelia? Borde man inte vara väldigt intresserad av att i alla fall komma på det så att man kan behandla det i så fall? Och om det skulle vara stress/utbrändhet/psykosomatiskt som "andra sidan" påstår, ja då har vi ju ett väldigt stort problem som är i akut behov av en lösning eftersom fler och fler drabbas av denna osynliga sjukdom. Svälj eran stolthet och hjälp oss!! Snälla, vi vill få tillbaka våra liv igen.
Fobi, hård kamp och en viktig pusselbit
Jag har till och med tagit undan en toapappersrulle som jag kan använda och köpt en egen tvål, för att inte behöva trycka på samma tvålpump som honom och då på något sätt riskera att händerna inte blir rena utan tvärt om baskiluskiga. På tal om det så måste jag gå och "rädda mitt schampoo", för just nu hispar jag så otroligt mycket att jag inbillar mig att besmittade bajspartiklar kan virvla upp och sätta sig på det - jag hatar när fobihjärnan får helt SJUKA tankar att låta logiska, och att man slavar blint under dess knäppa kommando.
Fy, jag känner mig som ett monster, så otroligt hemsk, jag hoppas verkligen att han inte märker hur galet rädd jag faktiskt är. Han vet att jag är rädd, men inte SÅHÄR rädd, det skulle alla nog ta illa upp av, man klarar inte att bortse från hur mycket som helst liksom. I min fobihjärna är han som en pestsmittad, det här är på liv och död, att inte bli smittad (AAH, nu gick han på toa!!! Kroppen är på helspänn, tänk om jag hör att han börjar spy!), och om jag hade haft virkon (ett medel som tex tar död på bakterier) så skulle jag ha sprutat ner allt som han kan ha rört vid, för säkerhets skull. Tack och lov så lyckas jag nog faktiskt dölja den här galet starka rädslan och fånerierna från honom, jag ler och pratar med honom - fastän jag samtidigt försöker hålla andan - och försöker fungera som vanligt. Men i smyg gör jag alla de där grejerna som jag tror ska rädda mig från magsjukan.
Det värsta är att ju mer jag försöker skydda mig, desto fler problem stöter jag på, saker som jag kommer på att jag inte skyddar mig lika ordentligt på, och gör jag inte det så kanske det är just DET misstaget som gör att jag blir magsjuk. Att jag har misslyckats. Det var någonting jag insåg när jag pratade med mamma ikväll, att jag nog är rädd för att misslyckas (obs, jag tror iprincip inte ens själv på att jag anser att det är ett misslyckande för egen del att bli magsjuk, men jag har någonstans börjat inse att det nog kan ligga till så att jag undermedvetet anser mig ha misslyckats då), att inte kunna kontrollera magsjukan så att den håller sig borta - för om jag har blivit magsjuk så betyder det att det var något steg i alla mina skyddsprocesser som brast; vad gjorde jag inte tillräckligt bra? Kanske har jag hittat ytterligare en pusselbit som kommer hjälpa mig att förstå fobin bättre och då att förstå hur jag skall kunna bearbeta den så att den slutligen en gång för alla skall lämna mig i fred!
Men är det inte infantiskt dumt!? Det är inte som att jag tycker att en höjdrädd person som går upp på ett högt tak tex är misslyckad - tvärt om!
Är jag kanske mest rädd för att jag själv kommer tycka att jag är hemkt äcklig och dålig om jag spyr? Att jag kommer få ännu mer självförakt?
Men då måste jag försöka säga till mig själv att JA, det är äckligt att spy, men det betyder inte att personen som spyr är äcklig. Och visst är det ett misslyckande utifrån fobisynpunkt om jag skulle bli magsjuk, det är ju FOBINS mål med mitt liv att jag inte skall bli magsjuk, men vad är MITT mål? Skulle inte en avklarad magsjuka egentligen stärka mig i mitt mål att bli av med fobin, för att jag får se att jag klara att spy och att världen inte rasar runtomkring mig, att folk inte behandlar mig som pesten bara för att jag har spytt.
Och om vi ska snacka om kontroll. Är det inte kontroll om något att klara av att bemästra en bångstyrig fobihjärna!? Om jag skulle klara det, ja då har jag bevisat att jag har otroligt mycket kontroll över mig själv och situationen. Jag visar inte ett dugg att jag har kontroll genom att inte bli magsjuk, vem bryr sig, inte ens jag själv anser att det visar på någon styrka, det är bara den där fåniga fobihjärnan som bryr sig om det. Och vill jag verkligen spela den rakt i händerna?
Det här är fruktansvärt jobbigt. Att jag faktiskt utmanar mig själv såhär mycket, att vara i lägenheten fastän han varit magsjuk och jag inte bedömer det som säkert att han är smittfri än, ja det är stort. Jag kämpar som en dåre, och oj vad trött man blir. Trött, rädd och ont i huvudet (ja så går det när man gråter floder och spänner sig så att man blir stel som en pinne!). Kanske bäst att jag går och lägger mig nu, så att både kropp och själ får vila? Tiden pushar oss framåt, på gott och ont, det innebär att det här oundvikligen kommer att ta slut förr eller senare, oavsett om det innebär att jag blir magsjuk eller att jag klarar mig. Tack tiden för att du ger mig en spark i baken, så att jag inte fastnar här i soffan för evigt.
Nu ska jag verkligen sova, för tiden har sprungit iväg och jag måste försöka springa ikapp ;)
Tankar om att gå vidare
Idag var jag - och några andra - hemma hos de jag bodde med i ett och ett halvt år. Det var jobbigt att vara där, se att allt såg precis likadant ut som då jag bodde där, förutom att mina saker saknades och mitt rum blivit ett kontor. Aj. Jag kände mig liksomhemma (så många minnen som bubblade upp!) men ändå så främmande för lägenheten. Jag saknar mitt rum, mitt hem, min plats (även om jag helt ärligt inte saknar att bo med dem och mår mycket bättre av att bo här). Det känns som om jag fortfarande bor där, egentligen, att jag bara sovit över hos min pojkvän en väldigt lång tid, men att jag snart skall sova "hemma igen". Konstig känsla då att komma "hem" utan att det var mitt hem, se att mitt namn var borta från dörren och att ringa på istället för att låsa upp. Det var verkligen med blandade känslor jag gick in där, det kändes så vant, att stå vid vardagsrumsfönstret och titta ut som jag gjort så många gånger, men samtidigt så olustigt. Som om jag vore en inkräktare. Visserligen var det åt det håller jag kände det som när jag bodde där - att jag fick gå på tå i mitt eget hem, som om jag bara var på besök hos någon jag endast var bekant med - så därför kändes det som om allt var som vanligt och var hemma igen. Därför var det väldigt skönt att innan jag gick få se mitt gamla rum, se att det inte såg ut som vanligt, då fick jag liksom en bild klar för mig av att jag INTE bor där längre, jag bor här nu, det här är mitt hem: de har gått vidare, dags för mig att också göra det?
Det som gjorde det hela extra jobbigt och svårt att gå vidare ifrån var att det slutade så tvärt, utan att jag ens hann inse att jag faktiskt flyttade. Jag fick aldrig säga "hejdå" till lägenheten eller smälta det, vi skildes åt som "ovänner", mycket därför har det satt sig så djupt, jag kan inte smälta sättet det skedde på.
Jag känner mig verkligen trasig efter det som hänt, som om någon stampat och spottat på mitt hjärta, rivit sönder och sedan gett tillbaka det.
Om man har blivit sårad rejält så är det väldigt lätt att rädslan för att bli sårad igen ligger som ett skyddande hölje som stöter bort alla som försöker närma sig hjärtat, om någon försöker nudda det så slår det volter av smärta. Tyvärr stöter det då även bort chansen att en helande hand får nå fram och sy igen de öppna såren. Då kan man fråga sig, är det verkligen värt att stänga ute alla möjligheter att få hjärtat läkt och kunna gå vidare på grund av risken att bli sårad igen?
Vi kommer att bli sårade massvis med gånger i livet, det går inte att komma ifrån, så istället för att kämpa förtvivlat för att försöka undvika att bli sårade så kanske det är bättre att lära sig hur man hanterar en situation där man har blivit sårad? Lära sig att gå vidare, och läka skadorna med en inre kraft och insikt om att man duger precis som man är, trots de sår hjärtat fått.
Jag vill alltid ha ett bra avslut, någonting att sätta punkt vid, för att kunna gå vidare. Jag klarar till exempel inte att gå och lägga mig och vara osams med någon. Nu har det gått flera månader, och vi har inte pratat ut om det, vilket gnager i mig. Men, jag har ingen energi att ta upp det hela igen, den energin behöver jag lägga på att bli frisk och klara skolan, inte att förgäves försöka få någon som inte vill förstå att förstå hur jag känner. Kanske blir det lättare att gå vidare från det här om jag just ser det som ett kapitel i det förflutna, inte en bok som skall avslutas, boken fortsätter skrivas, men jag vänder blad. Ett nytt fräscht blad, det andra finns kvar att gå tillbaka till om den dagen kommer då det kan läggas till något nytt där, eller då jag vill lära mig någonting av det som hänt, det är bara att bläddra tillbaka.
Det känns inte lika stort att byta sida som att lämna en hel bok bakom sig. Även om det stör mig mycket att kapitlet inte riktigt känns färdigskrivet så är inte boken klar, det finns alltså möjlighet att gå tillbaka och fylla i det som saknas i takt med att boken skrivs. Att lämna någonting bakom sig behöver inte betyda att man slänger iväg det, glömmer och låtsas som om det aldrig har hänt: man behöver inte riva ut och bränna upp kapitlet. Det finns kvar, men man sitter helt enkelt inte fast på samma sida med skrivkramp och ältar, utan har bytt blad och börjat skriva på någonting nytt. Plötsligt kanske det öppnar sig en väg, nya fräscha tankar tar plats och så faller polletten ner och man kan skriva klart det där kapitlet. Kanske faller ingen pollett ner, men även ett ofärdigt kapitel berättar en historia, och alla historier, vare sig de är sorgliga, roliga, jobbiga eller uppiggande, är värdefulla. Allt som har skrivits ner i boken kan man gå tillbaka till och begrunda och lära sig av, även om det är mörka kapitel. Riv inte ut något kapitel, för alla kan du ha nytta av i framtida kapitel. Men kom ihåg, "let your past make you better, not bitter", titta tillbaka på kapitlen med syfte att lära dig från dem, inte gräva ner dig i dem.
Jag sitter fast med skrivkramp i det föregående kapitlet, tittar ständigt tillbaka med fel motiv, trots att jag motvilligt vänt blad och börjat skriva på det nya kapitlet så refererar jag hela tiden till det förra; tyvärr inte på ett konstruktivt sätt, utan på ett smärtsamt nedbrytande sätt. Jag har inte släppt det. Jag ältar, har skrivkramp, vill sätta punkt, men förmår inte pennan att nudda pappret, av rädsla för att handen skall brännas: den har precis börjat läka, jag orkar inte riva upp såren. Men om jag nu så gärna vill sätta punkt, men inte orkar ta konsekvenserna av det, hur gör jag då för att gå vidare på riktigt?
Acceptans.
Ständigt detta ord. Men hur gör man för att acceptera att meningen slutar abrupt, att det inte blir någon punkt, tills vidare? Det är där jag sitter fast. Jag måste sluta titta tillbaka, inte tillåta mig själv att läsa det kapitlet förens det inte är lika smärtsamt. Det finns kvar, det rymmer ingenstans, men jag får försegla det så länge, tänka att jag inte måste skriva klart det nu, det finns ingen brådska. Jag vill att boken skall bli bra, då kan man inte ha ett ofärdigt kapitel, men kanske hjälper det att tänka att de många kapitel jag har kvar att skriva kommer bli mycket bättre om jag slutar referera till det där kapitlet! Jag måste släppa taget om det tills vidare så att de andra kapitlen ska bli bättre.
Däri kanske nyckeln är, acceptera att jag måste släppa taget för att det är vad som är bäst för boken.
Långsamt slutar jag att bläddra tillbaka och försöker istället koncentrera mig på det kapitel som skrivs här och nu.
I morgon ska jag ha trevligt, trots att jag ska umgås med de jag bodde med, mina sårade känslor och frustrationen över den saknade punkten ska inte få förstöra det här kapitlet för jag känner att det faktiskt kan bli bra - det är ett mycket spännande och händelserikt kapitel jag skriver nu!
Panik i varenda cell: är det min tur nu?
Jag är rädd rädd rädd. Mer än rädd. I över en timma låg jag på golvet hos mina kompisar och grät floder, panikade och ville dö.
Jag har lugnat ner mig nu, men är fortfarnde extremt orolig och så rädd att jag inte vet hur jag ska hantera situationen.
Vi satt och spelade spel när en av mina kompisar kom hem från tyskland och berättade att han jag och min pojkvän bor med blivit magsjuk och var kvar i tyskland! När de skulle åka flyget hem till Sverige så hade han spytt på flygplatsen och sedan svimmat. Han fick åka till sjukhuset och fick inte flyga hit.
Jag tycker verkligen hemskt synd om honom, hade det vart jag så vet jag inte vad jag hade tagit mig till! Dött?!
Trots att jag tycker synd om honom och vet att det är han som mår dåligt och inte jag så mår jag skit. Jag känner mig som ett svin som är såhär rädd och gråter floder när det är han som "borde" gråta floder, men paniken trycker bort allt annat än det som har med "min överlevnad" att göra, i det här fallet vrickat nog "hur jag ska undvika att bli smittad!". Alltså blir han ett hot, fastän jag skulle vilja vara en stöttande kompis så kan jag inte, för jag är livrädd för honom. Eller såklart inte honom i sig, utan bakterierna som han just nu bär omkring på. Fastän jag känner mig som världens mest egoistiska person så kan jag inte lägga fobin och paniken åt sidan. Förlåt! Jag vill inte vara såhär, men jag KAN INTE trycka bort fobin och tänka logiskt som folk försöker säga att jag ska göra. Jag vill, men det går inte. En fobi är inte logisk. Och jag kan faktiskt inte bara sådär lugna ner mig själv och inte vara rädd. Skit.
Jag vill inte, vill inte, vill inte bli magsjuk. Det skrämmer mig så att jag om jag fick välja mellan att bli magsjuk eller dö helt seriöst skulle överväga att välja att dö istället. Inte ett dugg förnuftigt nej, men den panik jag känner i samband med spyrelaterade saker är det värsta som finns. Värre än jag tror att det är att dö. Det är ren och skär dödsångest jag har.
Så vad händer nu!?! Hur ska jag göra? Massa tankar har flugit genom huvudet, men jag är som paralyserad, vet inte vad jag ska ta mig till. Ska jag be pappa hämta mig och åka hem dit (2 h härifrån) eller ska jag bo hos en kompis här i stan... eller ska jag som mamma tycker bo kvar här fastän han kommer tillbaka! Det sistnämnda alternativet vet jag inte hur jag skulle stå ut med, det klarar jag bara inte! Men det är det jag måste, egentligen, för att inte fly. Men för mig är det då likaställt med två veckors konstant plåga, att bli helt nedbruten psykiskt och fysiskt (kommer ej våga äta eller gå på toa, och att gråta och ha panik tar på krafterna) och värst av allt: jag kommer nästan helt säkert - iaf i mina tankar - bli magsjuk då. Så hur ska jag kunna förmå mig själv att välja det alternativet?
Samtidigt så är det något i mig som säger "skit, jag orkar verkligen inte... orkar inte fly, packa väskan och vara rädd, inte våga komma tillbaka hit på två evigheter och ställa till med kaos". Jag är så matt. Är det det som krävs för att jag ska bli frisk? Att jag ska bli så förbannat trött på det här att jag tänker att jag lika gärna kan dö - dvs så att kroppen accepterar att jag skulle kunna bli magsjuk, den tror ju att jag dör av det, och därför gör att spärren som gör det så omöjligt att stanna kvar försvinner. För vad spelar det för roll, om jag spyr, dör? Vad spelar något för roll?
Är det det som krävs alltså? Att jag ska bli så uppgiven och likgiltig att ingenting spelar någon roll. Det var det som hände i julas, allt kändes så hopplöst att jag lika gärna kunde bli magsjuk, därför vågade jag utsätta mig för risken.
Men jag är så galet rädd!!! Varje gång jag tänker på hur han spydde där nere på flygplatsen - jag kan inte föreställa mig honom spy - bubblar ångesten upp, dels för att jag är chockad över hur man kan "klara" något sådant (ja, vad har man för alternativ? vad tror jag egentligen händer om man "inte klarar" det? Vad innebär det? ...jag har ingen aning) och dels för att jag då tänker på hur i hela världen jag skulle kunna klara av att vara i samma lägenhet som någon som spyr! Det luktar ju. Fy vilken panik jag skulle få, tänk om jag då skulle få så mycket panik att jag själv spydde, bara på grund av paniken!?
Och vi har bara en toalett!
Det här är ett mardrömscenario, att någon av de jag bor med (min pojkvän eller den här kompisen) skulle bli magsjuk. Jag är så rädd för att bakterierna kan leva kvar väldigt länge. Tänk om det fastnar bakterier på mina saker (jag bor i vardagsrummet): jag kommer inte våga röra någonting i lägenheten i två veckor framöver! Än mindre gå på toa. Hur ska jag göra då? Jag kommer vara tvungen att gå på toa. Men hjälp, tänk om jag sitter på toa och så kommer han springande för att han behöver spy = min mardrömssituation.
Tänk om min pojkvän, min trygghet här, skulle bli magsjuk! Vem skulle då kunna trösta och stötta mig, för stöd behöver jag verkligen i den här situationen, det är ett helvete, det värsta jag vet, som händer just nu.
Och om och om igen ställer jag mig frågan, varför händer det här, varför jag har min fobi, varför, varför, varför! Vad tjänar det till att ställa sig den frågan? Men i brist på andra sätt att uttrycka mig gentemot situationen så poppar den upp. För vad ska man säga?
Jag är så rädd att ord inte kan beskriva den rädsla jag känner. Det finns inget att säga. Det enda som fyller mitt huvud förutom all denna rädsla är ett stort frågetecken: hur ska jag klara det här? När jag i mitt panikartade tillstånd inser (på känslomässigt opålitliga grunder) att jag inte kommer klara det, att det är kört, ja då är det som om jag börjar sörja min egen död och ställer mig frågan "varför!??!". Precis som man om någon dör brukar fråga sig varför det hände, i ren förtvivlan, fastän man vet att det inte finns något svar.
Så hur ska jag klara det här? Hur kommer det sluta? Är det min tur nu, att bli magsjuk? Jag som kämpar så hårt, dag och natt, varje sekund, för att inte bli det - är det dags nu? Den dagen jag har fruktat så länge. Det känns som om jag ska kvävas.
Det värsta är innan man spyr, när man väntar på att det ska bryta ut, när ångesten nått sitt klimax och det känns som om man håller på att explodera av alla starka panikkänslor som fyller varenda cell i kroppen. Rädslan inför att spy; hur kommer det gå? Hur kommer det kännas? Hur hanterar jag det efteråt? Hinner jag till toaletten? Kommer jag att spy fler gånger? Hur ser det ut/smakar det/luktar det? Hur ska jag veta när det är dags? Jag vill vara förberedd. Jag har ingen kontroll. Och i min hjärna tror jag att jag fortfarande är det där lilla barnet, som står och skakar i spjälsängen, helt beroende av hjälp från en vuxen - att jag inte klarar mig själv. Men jag måste försöka inse att jag inte är ett litet barn längre: jag kan ta hand om mig själv, klarar mer än jag tror och förstår till skillnad från då att det faktiskt inte är farligt. Logiskt vet jag det, vetskapen finns i mig även då jag har som mest panik, fast då har den sprungit och gömt sig i ett mörkt hörn så att jag inte riktigt hittar den, men den finns där. Det är tre ofantligt stora skillnader från då jag var ett år och höll på att kvävas av mina egna spyor. Men i min panik så tror jag fortfarande att jag är det där lilla skräckslagna barnet, och då är det hela OTROLIGT skrämmande: vem finns här att hjälpa mig? Tänk om jag håller på att kvävas igen och ingen kommer till min hjälp?
Det är därifrån jag fått min rädsla för att vara ensam. För tänk om jag spyr och ingen finns där för att hjälpa mig.
Hur ska jag lyckas banka in i skallen att jag inte behöver någons hjälp, att jag är stor och inte kommer at kvävas?
Och jag vet i ett lugnt och sansat tillstånd att det inte är farligt att spy, äckligt men inte farligt, men så fort paniken bubblar upp försvinner den vetskapen. Hur ska jag göra för att även mitt i paniken förstå att det inte är farligt? Att paniken är så mycket värre?
För det är den. Dödsångestpanik är vad som gör att spy så läskigt, för om man spyr så framkallas den där dödsångestpaniken: därför vill jag inte spy, för den känslan toppar helt klart det värsta jag någonsin har varit med om.
Åh, mina tankar går i cirklar och jag vet inte hur jag ska hantera det här? Kommer jag få sådan dödsångestpanik om han kommer hem i morgon?
Hjärtat bultar hårt bara vid tanken. Hur ska det här gå? Jag vill inte låta fobin vinna, men jag är så rädd.
Muskelryckningar
De blir fler och fler! Jag blir så förvirrad, vad är det här!?! Det rycker och rycker, särskilt när jag sitter eller liggger ner - dvs när jag slappnar av? Det rycker inte på något specifikt ställe utan lite här och var, det förflyttar sig liksom. Och inte får jag några bra träffar när jag googlar "muskelryckningar" heller (oh yes, google's my firend :P vad ska man göra när inte läkarna svarar på ens frågor?) som kan förklara det hela.
Idag ringde jag till neurologen eftersom de tydligen missat att jag skulle på en uppföljningstid i mars, så nu ska jag antagligen dit nästa vecka. Då ska jag ta upp att muskelryckningarna inte försvunnit utan istället blivit värre, den förra neurologläkaren jag träffade sa att jag då skulle få göra ett EMG test (eller om det var EEG hon sa? Fast... inte tror jag att mina muskelryckningar beror på någon epilepsi, det hade jag nog märkt mer än såhär, så det var nog EMG).
Jag tycker det är konstigt, att alla symtom har blivit bättre sedan jag började borreliabehandlingen förutom muskelryckningarna som har blivit värre. Varför? Det och mina svullna lymfkörtlar, det sistnämnda är förståeligt, men muskelryckningarna - vad vill de mig? Jag förstår inte deras morsekod... aha, det kanske egentligen är det det är! Morsekod sänd från utomjordingar, jag kanske missar värsta häftiga budskapet bara för att jag inte har lärt mig morsealfabetet.
Njah, tyvärr får jag väl inte ha så roligt ;) Men min fantasi är det inget fel på i alla fall, och det är ju väldigt positivt att alla andra symtom faktiskt har blivit bättre av behandlingen!
Påsk
Mina småkusiner och mormor var hemma hos oss på långfredagen, vi målade och rullade ägg, lekte och åt god mat. Jag älskar att "leka" med barn osv, men samtidigt skrämmer det mig, eftersom de så ofta är sjuka, så därför var det lite oroligt inför småkusin-besöket, även om de är underbara! Men än så länge har varken jag eller någon annan blivit sjuk och det var jätteskoj att träffa dem igen (vi skulle ha firat jul med dem, men det gick ju som det gick, så det var lägesedan jag träffade dem).
Lite påskbilder:
Ja, det handlar om inställningen
Vad betyder det för dig? Hur kan du undvika att bli bitter över jobbigheter som drabbat dig och istället hitta saker i det jobbiga som får dig att bli bättre? Har det fått dig att bli mer tålmodig, har du insett någonting viktigt eller kanske fått större förståelse för något/någon?
Hos psykologen 22-25: slutet och början!
I alla fall. Jag har skrivit om alla mina psykologbesök, men nu på slutet så har jag halkat efter, skjutit upp så mycket att det blivit att jag inte har skrivit om dem, för att hela situationen med psykologbesöken kändes så tung (jag har skrivit "lite" om varför HÄR).
Besök 22
Jag var hos psykologen 1 december, då var vi inne på att försöka hitta ett nytt mål för behandlingen, någonting konkret och motiverande, något man kunde se ifall det blev uppfyllt eller inte. "Att bli panikfri/fobifri" var alltså inte ett mål som fungerade då det inte gick att "mäta", däremot hade "klara av att ...någotsomjaginteklararattgöra..." varit ett mål. Jag hade supersvårt att hitta något konkret mål eftersom min fobi inte direkt hindrar mig från att göra saker då jag gör dem ändå, fast alltid då tillsammans med min skuggföljeslagare ångesten: därav har mina mål varit "att kunna göra ...någotsomjaginteklararattgöra... utan att få ångest", det sistnämnda gjorde då att jag inte kunde ha det som mål.
Psykologen förklarade varför, för jag förstod verkligen inte vad det var för fel med att vilja bli av med paniken!
Han försäkrade mig om att det var bra mål, och att mitt mål såklart är att bli av med paniken då jag gör dessa grejer, men att det inte kan sättas som mål för behandlingen utan ska komma som en "bieffekt" av behandlingen. För om jag har ett abstrakt mål som inefattar att bli av med paniken/ångesten så motiveras jag inte att arbeta för att uppnå målet genom att faktiskt utsätta mig för paniken/ångesten! Det säger ju sig självt att det går emot varandra!
Och det är vad jag känt med KBT-behandlingen hela tiden, vad som gör den omotiverande, att jag tvingas utsätta mig för ångest för att bli av med ångesten, i nuläget ser man ju bara den ångesten man utsätter sig för och inte hur det i sin tur ska kunna hjälpa en att få mindre ångest - även om man logiskt vet det, som med så mycket, så känner man det inte och blir därför inte motiverad att kämpa för det.
Däremot om man har målet att kunna göra någonting som man inte innan kunnat göra för att man har så mycket ångest, ja då motiveras man av att kunna göra denna sak, och ser det målet och ser att det är "värt" den ångesten man utsätter sig för för att kunna göra det där man nu vill göra.
När psykologen förklarade detta förstod jag vad som var "fel" med min mål, de var inte fel i sig, men de gjorde mig inte tillräckligt motiverad helt enkelt, eller inte motiverad på rätt sätt (för såklart är jag motiverad att bli av med fobin/paniken, men då inte i de situationerna).
Jag funderade på att ha "att klara att ta tabletter" som ett mål, för det ville jag verkligen klara, ifall det skulle bli så att jag var tvungen att äta tabletter (hehe, oh yeah, jag hade det på känn... ;P) så ville jag inte behöva krångla med att få i flytande form - det smakar vidrigt.
Det var ett mål som gick igenom besiktningen!
Besök 23
Den 4 januari åkte jag till psykologen efter det långa juluppehållet: det var nytt år och mitt 23:e besök! Jag var helt slut efter julen och nyårets spektakel (läs HÄR och HÄR) och eftersom jag börjat käka medicin så min pojkvän var så snäll att han körde mig dit (jag har körkort men kände mig inte pigg nog för att/vågade inte köra själv). Det kändes bra att få berätta om vad som hänt under julen och framför allt att berätta om det stora kaos som vid den här tidpunkten var i mitt liv; konflikten med de jag bodde med, oro över den eventuella flytten och den påbörjade behandlingen. Ja, allt var en enda röra i huvudet och det var skönt att få lufta av sig lite. Dock blev det inte mycket pratat om behandlingen utan mest om de här andra grejerna. Var det för att undvika och blunda för det som kändes så tungt med behandlingen? Kanske, men mest kände jag ett stort stort behov av att få prata om allt jobbigt som hängde över mig.
Jag fick i alla fall i uppgift att svälja bananbitar för att träna på att svälja något i tablettstorlek.
Besök 24
17 januari var det dags igen. Ett år hade nu gått sedan jag för första gången träffade "den främmande mannen", ett år av KBT-behandling. Hur lång tid tar det innan jag kan kalla mig fobifri? När "förväntas jag vara klar"? Hur länge ska jag hålla på? Blir jag bättre, går det framåt, varför gör jag inte uppgifterna?
Många frågor snurrade runt i hjärnkontoret.
Det kändes väldigt jobbigt att åka bussen till psykologen, jag hade min kompanjon ångest som resesällskap. Han pratade inte om särskilt trevliga saker kan jag tala om för er. Men jag kom fram och lyckades till och med åka tillbaka igen efteråt utan att något hände mer än att Herr Ångest försökte skrämma upp mig ;)
Jag kommer dock inte ihåg alls vad vi snackade om, mer än att jag inte hade gjort uppgiften och vi pratade väl lite om hur viktigt det var att jag gjorde uppgifterna för att komma framåt i behandlingen. Jag visste det, men ändå så var det så svårt att få tummen ur och göra dem!
Besök 25
31 januari.
Det kändes inte alls bra att åka till psykologen. Jag hade bestämt mig för att ta upp mina funderingar kring varför jag inte gjorde hemuppgifterna; ännu en gång hade jag inte gjort uppgifterna ordentligt. Jag kände mig dum, ville inte sitta där och igen försöka förklara varför jag inte lyckats med något såpass "enkelt" (för ja, tidsmässigt var det väldigt lättfixat att hacka upp och svälja lite bananbitar tex, men energimässigt var det allt annat än enkelt, då var det ett berg). Mitt självförtroende var i botten och jag trodde att jag visste precis vad han skulle säga; han skulle berätta hur viktigt det var att jag gjorde uppgifterna och att det inte var någon idé att jag fortsatte om jag ändå inte gjorde något, att jag inte kom framåt.
Han sa inte så.
Samtalet blev otroligt mycket bättre än jag hade väntat mig. Fast inte fören mot slutet då jag lyckades kläcka ur mig att jag funderade på om det var bäst för mig att ta en paus i behandlingen eftersom jag inte hade den energi eller motivation just nu som krävdes för att behandlingen skulle ge resultat.
Det var då han redde ut ett väldigt vanligt missförstånd för mig.
SÅ många med mig tror att man går en KBT-behandling tills man är klar, som i fri från sitt problem. Det är FEL FEL FEL, man går en KBT-behandling tills man är klar, den biten stämmer, men biten som är så felaktig är att man då ska vara fri från sitt problem. Psykologen förklarade för mig att en KBT-behandling är som en kurs man går, och det är kursen man är klar med inte kampen. Under kursens gång får man redskap som man sedan kan använda sig utav i framtiden för att själv fortsätta kampen om att bli frisk.
Han drog en liknelse om att det var ungefär som i skolan: lärarna hjälper en att införskaffa redskap och kunskap, sedan när kurserna är klara och eleven skall ut och praktisera vad denne lärt sig så är det helt upp till varje enskild individ att bestämma i vilken takt den vill börja arbetet, någon börjar på en gång, andra kanske tar ett sabbatsår, men utbildningen har de med sig och det var lärarens uppgift.
I det stadiet som jag alltså kommit till i behandlingen så var kursen slut; jag hade fått alla redskap, och det var mitt val ifall jag ville fortsätta ha psykologen som en handläggare, någon att då jag fastnat med någonting vända mig till för rådgivning: men psykologen hade gjort sin uppgift att lära ut de redskap jag behövde, nu var det upp till mig att bestämma när jag skulle börja arbetet. Ifall jag valde att inte börja jobba på en gång så var det ingen idé att fortsätta åka fram och tillbaka till psykologen, och det var skönt att få höra, att jag inte "hoppade av", utan kursen var faktiskt klar där. Sen valde jag att inte börja arbeta på en gång eftersom energin var tvungen att läggas på annat håll just nu och jag därför inte hade motivationen som krävdes för att göra ett "bra arbete" (men inte sagt att jag under sabbatsåret inte kunde fortsätta utvecklas och utmana mig själv eller utnyttja de redskap jag fått). Sedan när jag bestämde mig för att börja med KBT-behandling igen (det krävs att man är konsekvent och avsätter tid och energi till det för att få bra resultat, inte gör det lite halvdant) och då kanske fastnade på något som jag behövde lite hjälp med hur jag skulle hantera, ja då var det bara att ringa igen och boka tid hos honom. Men nu var jag alltså "fullärd" på området och jag valde då att ta en paus och så får jag se när jag bestämmer mig för att ta upp mina KBT-redskap och ge järnet!
Det här besöket blev alltså slutet på min kurs, men början på mitt liv som KBT-utexaminerad ;) När som helst kan jag ta upp kunskaperna och använda dem i kampen för att bli frisk. Och varje dag kämpar jag såklart för det, men inte på KBT-viset, men de kunskaperna finns där, så en dag, när jag känner mig redo, då plockar jag fram dem! :)
Det var en sådan befrielse att åka därifrån och känna att jag inte "gett upp" utan istället bara påbörjat nästa steg. Och att äntligen ha insett att man inte ska gå hos en psykolog ända tills man blir frisk, så fungerar det inte: jag misslyckades alltså inte "som inte var frisk när jag slutade", nej, jag klarade ju hela kursen! ;)
_
