Att leva med oro

Jag är rädd rädd rädd. Mer än rädd. I över en timma låg jag på golvet hos mina kompisar och grät floder, panikade och ville dö. 
Jag har lugnat ner mig nu, men är fortfarnde extremt orolig och så rädd att jag inte vet hur jag ska hantera situationen. 

Vi satt och spelade spel när en av mina kompisar kom hem från tyskland och berättade att han jag och min pojkvän bor med blivit magsjuk och var kvar i tyskland! När de skulle åka flyget hem till Sverige så hade han spytt på flygplatsen och sedan svimmat. Han fick åka till sjukhuset och fick inte flyga hit. 
Jag tycker verkligen hemskt synd om honom, hade det vart jag så vet jag inte vad jag hade tagit mig till! Dött?! 
Trots att jag tycker synd om honom och vet att det är han som mår dåligt och inte jag så mår jag skit. Jag känner mig som ett svin som är såhär rädd och gråter floder när det är han som "borde" gråta floder, men paniken trycker bort allt annat än det som har med "min överlevnad" att göra, i det här fallet vrickat nog "hur jag ska undvika att bli smittad!". Alltså blir han ett hot, fastän jag skulle vilja vara en stöttande kompis så kan jag inte, för jag är livrädd för honom. Eller såklart inte honom i sig, utan bakterierna som han just nu bär omkring på. Fastän jag känner mig som världens mest egoistiska person så kan jag inte lägga fobin och paniken åt sidan. Förlåt! Jag vill inte vara såhär, men jag KAN INTE trycka bort fobin och tänka logiskt som folk försöker säga att jag ska göra. Jag vill, men det går inte. En fobi är inte logisk. Och jag kan faktiskt inte bara sådär lugna ner mig själv och inte vara rädd. Skit. 

Jag vill inte, vill inte, vill inte bli magsjuk. Det skrämmer mig så att jag om jag fick välja mellan att bli magsjuk eller dö helt seriöst skulle överväga att välja att dö istället. Inte ett dugg förnuftigt nej, men den panik jag känner i samband med spyrelaterade saker är det värsta som finns. Värre än jag tror att det är att dö. Det är ren och skär dödsångest jag har.

Så vad händer nu!?! Hur ska jag göra? Massa tankar har flugit genom huvudet, men jag är som paralyserad, vet inte vad jag ska ta mig till. Ska jag be pappa hämta mig och åka hem dit (2 h härifrån) eller ska jag bo hos en kompis här i stan... eller ska jag som mamma tycker bo kvar här fastän han kommer tillbaka! Det sistnämnda alternativet vet jag inte hur jag skulle stå ut med, det klarar jag bara inte! Men det är det jag måste, egentligen, för att inte fly. Men för mig är det då likaställt med två veckors konstant plåga, att bli helt nedbruten psykiskt och fysiskt (kommer ej våga äta eller gå på toa, och att gråta och ha panik tar på krafterna) och värst av allt: jag kommer nästan helt säkert - iaf i mina tankar - bli magsjuk då. Så hur ska jag kunna förmå mig själv att välja det alternativet?

Samtidigt så är det något i mig som säger "skit, jag orkar verkligen inte... orkar inte fly, packa väskan och vara rädd, inte våga komma tillbaka hit på två evigheter och ställa till med kaos". Jag är så matt. Är det det som krävs för att jag ska bli frisk? Att jag ska bli så förbannat trött på det här att jag tänker att jag lika gärna kan dö - dvs så att kroppen accepterar att jag skulle kunna bli magsjuk, den tror ju att jag dör av det, och därför gör att spärren som gör det så omöjligt att stanna kvar försvinner. För vad spelar det för roll, om jag spyr, dör? Vad spelar något för roll?
Är det det som krävs alltså? Att jag ska bli så uppgiven och likgiltig att ingenting spelar någon roll. Det var det som hände i julas, allt kändes så hopplöst att jag lika gärna kunde bli magsjuk, därför vågade jag utsätta mig för risken. 

Men jag är så galet rädd!!! Varje gång jag tänker på hur han spydde där nere på flygplatsen - jag kan inte föreställa mig honom spy - bubblar ångesten upp, dels för att jag är chockad över hur man kan "klara" något sådant (ja, vad har man för alternativ? vad tror jag egentligen händer om man "inte klarar" det? Vad innebär det? ...jag har ingen aning) och dels för att jag då tänker på hur i hela världen jag skulle kunna klara av att vara i samma lägenhet som någon som spyr! Det luktar ju. Fy vilken panik jag skulle få, tänk om jag då skulle få så mycket panik att jag själv spydde, bara på grund av paniken!?
Och vi har bara en toalett!

Det här är ett mardrömscenario, att någon av de jag bor med (min pojkvän eller den här kompisen) skulle bli magsjuk. Jag är så rädd för att bakterierna kan leva kvar väldigt länge. Tänk om det fastnar bakterier på mina saker (jag bor i vardagsrummet): jag kommer inte våga röra någonting i lägenheten i två veckor framöver! Än mindre gå på toa. Hur ska jag göra då? Jag kommer vara tvungen att gå på toa. Men hjälp, tänk om jag sitter på toa och så kommer han springande för att han behöver spy = min mardrömssituation. 
Tänk om min pojkvän, min trygghet här, skulle bli magsjuk! Vem skulle då kunna trösta och stötta mig, för stöd behöver jag verkligen i den här situationen, det är ett helvete, det värsta jag vet, som händer just nu. 
Och om och om igen ställer jag mig frågan, varför händer det här, varför jag har min fobi, varför, varför, varför! Vad tjänar det till att ställa sig den frågan? Men i brist på andra sätt att uttrycka mig gentemot situationen så poppar den upp. För vad ska man säga? 
Jag är så rädd att ord inte kan beskriva den rädsla jag känner. Det finns inget att säga. Det enda som fyller mitt huvud förutom all denna rädsla är ett stort frågetecken: hur ska jag klara det här? När jag i mitt panikartade tillstånd inser (på känslomässigt opålitliga grunder) att jag inte kommer klara det, att det är kört, ja då är det som om jag börjar sörja min egen död och ställer mig frågan "varför!??!". Precis som man om någon dör brukar fråga sig varför det hände, i ren förtvivlan, fastän man vet att det inte finns något svar.

Så hur ska jag klara det här? Hur kommer det sluta? Är det min tur nu, att bli magsjuk? Jag som kämpar så hårt, dag och natt, varje sekund, för att inte bli det - är det dags nu? Den dagen jag har fruktat så länge. Det känns som om jag ska kvävas. 

Det värsta är innan man spyr, när man väntar på att det ska bryta ut, när ångesten nått sitt klimax och det känns som om man håller på att explodera av alla starka panikkänslor som fyller varenda cell i kroppen. Rädslan inför att spy; hur kommer det gå? Hur kommer det kännas? Hur hanterar jag det efteråt? Hinner jag till toaletten? Kommer jag att spy fler gånger? Hur ser det ut/smakar det/luktar det? Hur ska jag veta när det är dags? Jag vill vara förberedd. Jag har ingen kontroll. Och i min hjärna tror jag att jag fortfarande är det där lilla barnet, som står och skakar i spjälsängen, helt beroende av hjälp från en vuxen - att jag inte klarar mig själv. Men jag måste försöka inse att jag inte är ett litet barn längre: jag kan ta hand om mig själv, klarar mer än jag tror och förstår till skillnad från då att det faktiskt inte är farligt. Logiskt vet jag det, vetskapen finns i mig även då jag har som mest panik, fast då har den sprungit och gömt sig i ett mörkt hörn så att jag inte riktigt hittar den, men den finns där. Det är tre ofantligt stora skillnader från då jag var ett år och höll på att kvävas av mina egna spyor. Men i min panik så tror jag fortfarande att jag är det där lilla skräckslagna barnet, och då är det hela OTROLIGT skrämmande: vem finns här att hjälpa mig? Tänk om jag håller på att kvävas igen och ingen kommer till min hjälp? 
Det är därifrån jag fått min rädsla för att vara ensam. För tänk om jag spyr och ingen finns där för att hjälpa mig. 
Hur ska jag lyckas banka in i skallen att jag inte behöver någons hjälp, att jag är stor och inte kommer at kvävas?
Och jag vet i ett lugnt och sansat tillstånd att det inte är farligt att spy, äckligt men inte farligt, men så fort paniken bubblar upp försvinner den vetskapen. Hur ska jag göra för att även mitt i paniken förstå att det inte är farligt? Att paniken är så mycket värre?

För det är den. Dödsångestpanik är vad som gör att spy så läskigt, för om man spyr så framkallas den där dödsångestpaniken: därför vill jag inte spy, för den känslan toppar helt klart det värsta jag någonsin har varit med om.

Åh, mina tankar går i cirklar och jag vet inte hur jag ska hantera det här? Kommer jag få sådan dödsångestpanik om han kommer hem i morgon? 
Hjärtat bultar hårt bara vid tanken. Hur ska det här gå? Jag vill inte låta fobin vinna, men jag är så rädd.