Att leva med oro

Än har jag inte blivit sjuk, dagarna går, det är jobbigt, men man har inget annat val än att genomlida det. Tiden puschar en framåt, tack och lov, så på något sätt tar man sig igenom det trots att det är jobbigt. Antagligen var det inte magsjuka han hade, eftersom jag inte vet någon annan som har blivit sjuk, men fobihjärnan envisas med att tänka "tänk om". Jag är trött på det mantrat, så just nu försöker jag bara ignorera det och försöker istället så gott jag kan utmana mig själv och lyssna på de tankar som för mig i rätt riktning.
Jag har till exempel tagit mig mod att sitta och prata med honom, och har vågat slappna av lite mer, och jag har INTE lyssnat på den onda fobisnubben i hjärnan och åkt och köpt virkon/klorin och sanerat stället utan chansar helt enkelt på att inte bli sjuk ändå.

Jag vågar chansa! Det är ett framsteg.

Egentligen vill "jag" (hjälp, fobin lurar mig att tro att det är mina egna tankar) spraya ner allt i desinfektionsmedel men jag gör det inte, för jag vill inte mata fobin (mumms vad gott den tycker det är med desinfektionsmedel ;P), och även fobin i mig tycker faktiskt att det låter lite jobbigt att åka och köpa det och sedan stressa med att jag kanske ändå inte har lyckats spraya in allting, vad tjänar det då till? Om jag ändå inte tror att det hjälper? Så vi hoppar över det. Som sagt, fobin är förvånansvärt nog lat ibland, det är kryphålet jag får utnytja.
Tyvärr är fobin inte helt förslappad så än så länge använder jag fortfarande eget toalettpapper, egen tvål, egen handduk och fånar mig ganska mycket när jag ska på toa (användet toapapper för att ta i dörrhandtaget och sätta på/stänga av kranen), och jag vågar inte äta mat som han har lagat. Men jag försöker se på det jag faktiskt vågar istället för att gräva ner mig i att jag inte klarar saker. Jag har ju inte sanerat lägenheten, och jag vågade faktiskt åka till skolan i måndags! Fastän det fanns en risk att jag var magsjuk, det var bra gjort. Och jag har vågat sitta med honom och min pojkvän vid matbordet varje gång, fastän jag nästan inbillar mig att bakterierna då hoppar ner i min mat och jag ger dem en racerskjuts rakt ner i min mage. 

Jag har fått slängar av illamående och ont i magen och då trott att "nu är det kört! Jag är säkert magsjuk!", men ingenting har hänt, och jag har trots att jag tycker det här är hemskt jobbigt börjat lugna ner mig. Jag kan sitta här i vardagsrummet och skriva utan att ha ångest över att jag kanske är smittad! Det är stort. Jag tänker inte på det varje sekund, utan kan börja släppa det, tänka på annat och slappna av i kropp och själ åtminstone för ett tag - tills det är dags att gå på toa eller laga mat. Men steg för steg så ökar jag radien av min tygghetsson här i lägenheten, från att ha varit en liten fläck på golvet så vågar jag röra mig fritt över ett större och större område. Tack och lov att fobin är bekväm och ibland liksom tröttnar på sig själv till och med och ger mig godkännande att "fuska" lite mot den. Till exempel som att jag inte behöver göra "den långa raden av skyddsgrejer", utan istället så låter den mig tänka att "äsch, det räcker nog med hälften" - även om jag vet att fobin egentligen inte tycker så så hör jag inte hur den skriker fram sina invändningar. 

Jag vågar testa gränserna, och märker att det går okej. Det kommer ingen blixt och träffar mig i huvudet, himmelen trillar inte ner och världen finns fortfarande kvar, phjuh (kanske ljuger fobisnubben för mig med alla sina katastroftankar!). Och som sagt, än så länge har jag inte blivit magsjuk! Och jag vågar slappna av en smula, trots att varningslampan lyser och den enormt tröttsamma fobisnubben skriker i mitt öra att "slappna inte av, då kommer du säkert att bli magsjuk" så struntar jag i det, flinar fobin rakt upp i ansiktet och slappnar av ändå. :)