Att leva med oro

Jag är så rädd så att jag skakar och gråter förtvivlat. Nu är han hemma. Visst, det var tre dagar sedan han spydde, men lika rädd är jag för det, för TÄNK OM han fortfarande smittas. Ofrivilligt så har jag registrerat varenda sak han rört vid sedan han kom hem, jag vågar inte göra någonting, inte röra någonting, inte ens mig själv. Jag sitter helt stilla på en punkt i soffan (jag har ju som tur är visserligen förflyttat mig från min punkt på golvet till soffan som min fobi, som tydligen i alla fall är lite bekväm av sig, ansåg var safe): i huvudet har jag gjort den här hörnan av vardagsrummet till ett än så länge säkert område, resten av lägenheten är farlig mark. Särskilt toaletten! Och köket, för det är på dessa platser baskiluskerna skulle kunna hitta in i min kropp på något sätt. 
Jag har till och med tagit undan en toapappersrulle som jag kan använda och köpt en egen tvål, för att inte behöva trycka på samma tvålpump som honom och då på något sätt riskera att händerna inte blir rena utan tvärt om baskiluskiga. På tal om det så måste jag gå och "rädda mitt schampoo", för just nu hispar jag så otroligt mycket att jag inbillar mig att besmittade bajspartiklar kan virvla upp och sätta sig på det - jag hatar när fobihjärnan får helt SJUKA tankar att låta logiska, och att man slavar blint under dess knäppa kommando.

Fy, jag känner mig som ett monster, så otroligt hemsk, jag hoppas verkligen att han inte märker hur galet rädd jag faktiskt är. Han vet att jag är rädd, men inte SÅHÄR rädd, det skulle alla nog ta illa upp av, man klarar inte att bortse från hur mycket som helst liksom. I min fobihjärna är han som en pestsmittad, det här är på liv och död, att inte bli smittad (AAH, nu gick han på toa!!! Kroppen är på helspänn, tänk om jag hör att han börjar spy!), och om jag hade haft virkon (ett medel som tex tar död på bakterier) så skulle jag ha sprutat ner allt som han kan ha rört vid, för säkerhets skull. Tack och lov så lyckas jag nog faktiskt dölja den här galet starka rädslan och fånerierna från honom, jag ler och pratar med honom - fastän jag samtidigt försöker hålla andan - och försöker fungera som vanligt. Men i smyg gör jag alla de där grejerna som jag tror ska rädda mig från magsjukan.

Det värsta är att ju mer jag försöker skydda mig, desto fler problem stöter jag på, saker som jag kommer på att jag inte skyddar mig lika ordentligt på, och gör jag inte det så kanske det är just DET misstaget som gör att jag blir magsjuk. Att jag har misslyckats. Det var någonting jag insåg när jag pratade med mamma ikväll, att jag nog är rädd för att misslyckas (obs, jag tror iprincip inte ens själv på att jag anser att det är ett misslyckande för egen del att bli magsjuk, men jag har någonstans börjat inse att det nog kan ligga till så att jag undermedvetet anser mig ha misslyckats då), att inte kunna kontrollera magsjukan så att den håller sig borta - för om jag har blivit magsjuk så betyder det att det var något steg i alla mina skyddsprocesser som brast; vad gjorde jag inte tillräckligt bra? Kanske har jag hittat ytterligare en pusselbit som kommer hjälpa mig att förstå fobin bättre och då att förstå hur jag skall kunna bearbeta den så att den slutligen en gång för alla skall lämna mig i fred!

Handlar min fobi om mycket mer än "bara rädsla", handlar den om kontrollbehov och dålig självkänsla!?! Perfektionism? Jag, en perfektionist? Och vad är det som gör att jag skulle tycka att det var ett misslyckande att bli magsjuk? Jag vet inte, kanske det faktum att jag faktiskt ägnar hela mitt liv åt att försöka skydda mig ifrån det, så om jag ändå blir magsjuk, ja då har allt varit "förgäves"; jag har misslyckats med mitt "livsprojekt" (tro mig, det är inget livsprojekt jag är stolt över eller vill kalla ett livsprojekt, men är det inte det det är? Fast ett väldigt destruktivt och onödigt sådant). Eller kanske att jag är så rädd för att andra då skulle behandla mig så som jag just nu behandlar min kompis (förhoppnignsvis märker han inte hur jag behandlar honom eftersom jag gör allt jag kan för att inte visa honom det), att folk ska tycka att jag är äcklig, eller just misslyckad. 
Men är det inte infantiskt dumt!? Det är inte som att jag tycker att en höjdrädd person som går upp på ett högt tak tex är misslyckad - tvärt om! 
Är jag kanske mest rädd för att jag själv kommer tycka att jag är hemkt äcklig och dålig om jag spyr? Att jag kommer få ännu mer självförakt?
Men då måste jag försöka säga till mig själv att JA, det är äckligt att spy, men det betyder inte att personen som spyr är äcklig. Och visst är det ett misslyckande utifrån fobisynpunkt om jag skulle bli magsjuk, det är ju FOBINS mål med mitt liv att jag inte skall bli magsjuk, men vad är MITT mål? Skulle inte en avklarad magsjuka egentligen stärka mig i mitt mål att bli av med fobin, för att jag får se att jag klara att spy och att världen inte rasar runtomkring mig, att folk inte behandlar mig som pesten bara för att jag har spytt. 
Och om vi ska snacka om kontroll. Är det inte kontroll om något att klara av att bemästra en bångstyrig fobihjärna!? Om jag skulle klara det, ja då har jag bevisat att jag har otroligt mycket kontroll över mig själv och situationen. Jag visar inte ett dugg att jag har kontroll genom att inte bli magsjuk, vem bryr sig, inte ens jag själv anser att det visar på någon styrka, det är bara den där fåniga fobihjärnan som bryr sig om det. Och vill jag verkligen spela den rakt i händerna?

Det här är fruktansvärt jobbigt. Att jag faktiskt utmanar mig själv såhär mycket, att vara i lägenheten fastän han varit magsjuk och jag inte bedömer det som säkert att han är smittfri än, ja det är stort. Jag kämpar som en dåre, och oj vad trött man blir. Trött, rädd och ont i huvudet (ja så går det när man gråter floder och spänner sig så att man blir stel som en pinne!). Kanske bäst att jag går och lägger mig nu, så att både kropp och själ får vila? Tiden pushar oss framåt, på gott och ont, det innebär att det här oundvikligen kommer att ta slut förr eller senare, oavsett om det innebär att jag blir magsjuk eller att jag klarar mig. Tack tiden för att du ger mig en spark i baken, så att jag inte fastnar här i soffan för evigt. 
Nu ska jag verkligen sova, för tiden har sprungit iväg och jag måste försöka springa ikapp ;)