Att leva med oro

Synd att inte informationen liksom kan diffundera in i hjärnan om man sover på kurslitteraturen, det hade varit väldigt skönt!

Jag vill verkligen klara i alla fall en av de här tentorna, då är jag nöjd. Det är ett litet framtsteg, att jag ärligt kan säga att jag är nöjd med någonting mindre än "vad jag hade kunnat klara om jag kämpade lite hårdare". Annars brukar det vara min tanke om jag inte har klarat något - även om jag som nu har en förståelig anledning - att jag hade tänkt "jag kunde klarat det om jag bara hade kämpat bättre, jag var inte tillräckligt bra..." och så känner jag mig misslyckad. Nu är jag uppriktigt nöjd med att inte klara båda tentorna utan bara en av dem. Jag hoppas verkligen att jag klarar en av dem i alla fall! Jag är lite orolig för att jag kanske inte klarar någon av dem, då vet jag att jag kommer känna mig misslyckad (nej så stora framsteg har jag inte gjort än att jag kan säga "men jag är nöjd med att jag gjorde mitt bästa" - då såklart utifrån situationen jag är i, för jag vet att problemet inte sitter i att jag inte klarar tentorna, utan i huruvida jag orkat plugga tillräckligt eller ej). Om jag inte klarar tentorna kommer jag verkligen att bli stressad över att jag har så mycket efter mig. Så stressad att jag redan är stressad över den stress jag kommer känna i så fall. Haha, nödvändigt va? Jag är bra på att ta ut saker i förskott.

Så, nu pluggar jag som en galning, så gott jag orkar, så att jag ska klara sjukdomsläran. Vill verkligen.

Fast, som bilder ovan säger, plugga hårt, men inte FÖR hårt.

Det är det inte värt. Det är en nyttig lärdom jag har fått från allt det här sjukdomsgrejset, att det finns annat i livet som är mycket mer värt än att vara duktig i skolan: att må bra, vara glad och ha hälsa, ja det är SÅ mycket mer värt än att stressa ihjäl sig för att fixa skolan. Skolan löser sig alltid på något sätt, man kanske får gå en liten omväg, men förr eller senare kommer man fram dit man vill, så länge man inte ger upp. Det betyder såklart inte att man ska ha en förslappad attityd till det och bara tänka "äsch det löser sig, jag behöver inte plugga än" tex. Men man behöver inte stressa så mycket med det, man kan plugga flitigt, men inte plugg så hårt att man kör slut på sig själv för det. Där någonstans ligger balansen mellan att plugga hårt men inte FÖR hårt. Man ska leva och må bra också.