Lycka på hög nivå!

 
YES! För mig är det här en så stor seger att det knappt går att förstå.
Tänk att jag uppriktigt kan få säga att livet är underbart!!
 
Är det ens möjligt att vara såhär lycklig, kan man spricka av lycka!?! För jag höll sannerligen på att göra det idag. Jag känner att jag bara måste dela med mig av det till er. Så mycket jobbigheter jag har skrivit om i den här bloggen, och nu när mitt liv är fyllt av just liv, när min kropp är full av energi, ja då har jag så fullt upp att det plötsligt har gått en halv evighet sedan jag skrev här, fastän jag tänkt otaliga gånger att jag vill skriva ett blogginlägg och berätta hur bra jag mår nuförtiden!

Men nu bara måste jag skriva det! Det kan verkligen vända, man kan vara nere i världens djupaste grop och hitta upp, och wow, känslan går inte att beskriva. JAG LEVER, på så många sätt. Jag är så extremt tacksam för att jag får må såhär bra som jag gör nu, med borrelian, jag har överlevt ett helvete. Och jag är helt i chocktillstånd över hur bra jag har blivit i min fobi, jag gör saker jag inte trodde var möjliga, någonsin. Just nu till exempel så sover jag ensam hemma hela veckan, och ingen av mina nära vänner är ens i stan. Jag är helt själv. Och jag har ingen panik, jag mår superbra, tanken på att jag verkligen klarar det här, att jag nuförtiden har såpass mycket trygghet i mig själv att jag vet att jag klarar de utmaningar jag ställs inför: till och med om det skulle vara att spy, fastän jag är ensam, ja den kicken går inte att beskriva. Man växer flera meter (snart får jag inte bli längre, för det är rätt kallt där uppe bland molnen. Men på riktigt, det är verkligen där jag är nu, bland molnen, jag tog mig inte bara upp för berget, jag hamnade ända uppe bland molnen). Och jag är så otorligt tacksam för min familj som stöttat mig under hela min sjukdomsperiod och alltid ställt upp för mig, dag som natt, i vått och torrt. Och jag är extremt tacksam för mina underbara vänner. Allt sedan jag fått mer och mer energi tillbaka, tack vare behandlingen förra våren, så har jag orkat vara mer med vänner; och vilka underbara sådana. Nu har jag ett så starkt vänskapsnät att jag känner att jag aldrig skulle kunna falla så djupt ner igen, för jag vet att jag har så många som skulle ge mig en hjälpande hand upp igen. Den tanken får mig att börja gråta. Samtidigt som jag vet att jag skulle klara det själv också, men oj vad vänner betyder mycket. Men det kan ta tid att hitta de där speciella guldkornen, jag är otroligt lyckligt lottad som äntligen funnit dem. Och listan går att göra så mycket längre; jag har en framtid och ett hopp. I sommar ska jag jobba på labbet, precis där jag ville få jobb, chefen frågade speciellt efter mig och en annan i klassen då hon hört att vi var extra intresserade. Och tydligen har jag gjort ett bra intryck under paktiken, för de verkar tycka så bra om mig där på labb, jag känner mig så uppskattad och att jag verkligen passar in. Jag har hittat så rätt yrke, jag älskar det jag håller på med och har snart klarat av hela utbildningen, trots sjukdom. Och för två veckor sedan, när jag precis bestämt mig för att strunta i killar och njuta av att jag är singel och inte har någon att ta hänsyn till utan helt kan fokusera på vad jag vill osv, tja, då dök en helt fantastisk kille upp (med hittils enda nackdelen att han bor hundra mil bort), och han ska komma hit och hälsa på mig om fyra dagar - snacka om att vara galet nervös! Men spänd och pirrig och wow, förälskelseruset är inte att förrakta, det är såklart en stor bidragande faktor till lyckan jag känner, i kombination med allt annat. Inte konstigt att jag får kramp i käken, jag har så otrolgit många anledningar att le för nuförtiden. Och jag har flera mål i livet, jag vet vad jag vill göra med min framtid; jag tänker aldrig sluta kämpa för att borreliasjuka ska få den vård de behöver, att borrelia ska tas på allvar, jag vill inte se fler liv gå till spillo. Jag tänker göra allt jag kan för att ändra på det, även om det kommer ta tid, jag är envis. Det är det jag har överlevt på hittills, envisheten är en av mina bästa vänner, tillsammans med mitt outtömliga hopp och min tro som hjälpt mig igenom helvetet. Jag tackar Gud för allt det här, och till och med för det helvete jag gått igenom, för oj vad gråhårig jag har blivit av det (och grått hår är ju superhett på en 22-åring ;P), bildligt talat alltså. Det jag har varit med om har gett mig så mycket livsvisdom och så mycket tacksamhet. Nu har jag massvis med redskap att hjälpa andra med, jag kan sätta mig in i vad personer går igenom när de går igenom något jobbigt på en helt annan nivå än någon som haft ett enkelt liv kan, och jag har så mycket tacksamhet och kärlek att sprida till andra tack vare att jag uppskattar en normal vardag till tusen. För jag har inte blivit en supermänniska, jag har inte vunnit på lotto, jag har inte massa dålda supertalanger... inget av det där tror jag kan ge sådan här lycka. Det som gett mig lyckan är så mycket mer fantastiskt: jag fick tillbaka ett normalt liv! Nåja, jag har en hel del tokigheter och jobbigheter kvar, som för en "normalfrisk" person nog skulle vara för mycket bara det, men för mig är det ingenting i jämförelse med vad jag gått igenom. Jag uppskattar en normal vardag så extremt mycket att det verkar som att jag har ett superbra liv (vilket jag tycker att jag har!!!) och är en superlycklig människa (vilket jag är!!!), jag vet många som är avundsjuka på mig nu, men om sanningen ska fram så har de flesta personer också allt det jag har just nu. Skillnaden är att jag har lärt mig att uppskatta varje dag, varje timma, varje minut, på ett sätt som jag aldrig skulle ha gjort utan det jag gått igenom. Det är någonting jag förhoppningsvis kommer att ha med mig och ha extremt stor glädje av resten av mitt liv, som kommer ge varje dag en guldkant.

Såklart blir det här eftter ett tag vardag även för mig, just nu är jag i ett lyckorus för att det är så stort och nytt för mig, så annorlunda mot det helvete jag har haft, men man vänjer sig. Alldeles för snart kommer jag troligtvis börja ta det här livet för givet, för det är så vi fungerar, man förtränger snabbt det jobbiga man gått igenom och tänker nästan att "äsch, men det var nog inte så svårt ändå, jag kanske till och med var lite för överkänslig". Tack och lov att jag har skrivit ner, här i bloggen och i min dagbok, så att jag kan gå tillbaka och påminna mig själv om hur det faktiskt var. Jag var inte gnällig, jag var extremt stark som orkade stå upp trots alla problem - som psykiatrikern jag träffade sa. Jag ska verkligen göra mitt bästa för att aldrig glömma smärtan och den jobbiga tiden jag gått igenom. Självklart ska jag inte älta det och gräva ner mig i det, utan tänka på det på ett sunt sätt, se tillbaka och tänka att "wow, vad jag är stark som tog mig igenom det där, och vad glad jag är för hur bra jag har det nu". Minnas, så att det kan bli en påminnelse för mig att uppskatta vad jag har. Och visst, det här enorma glädjeruset jag är i nu kommer planas ut och kanske försvinner det om ett tag, men just nu tänker jag tillåta mig själv att njuta i fulla drag av det, vara så lycklig jag bara kan, suga in allt positivt som en uttorkad tvättsvamp och njuta av varje sekund!!! Jag är LYCKLIG! Jag är så glad att jag kämpade, att jag aldrig gav upp, det här är värt allt. Vad du än gör, ge aldrig upp <3
 
 

Olycklig kärlek - ett självskadebeteende?

 

Jag läste för ett litet tag sedan en krönika om olycklig kärlek, det bästa jag läst om olycklig kärlek på länge! Kanske är jag faktiskt beroende av känslan att vara olyckligt kär, nästan som ett självskadebeteende, för att jag tror att jag inte förtjänar att bli älskad. Aj, hon slog huvudet på spiken och det är inte så skönt alltid.
http://kronikorerna.com/2013/06/05/fraga-coachen-hur-ska-jag-kunna-sluta-alska-honom/

 

 


Återfallsvägran

Jag låtsas att jag inte skriver det här, men jag är verkligen onormalt trött!! Varför!? Jag är så trött att det typ snurrar och är jobbigt att hålla ögonen öppna, svårt att fokusera blicken. Och de senaste dagarna har jag vaknat med alldeles uppsvullna ögonlock (ödem), sådär som jag gjorde hela tiden för typ två år sedan. Och jag kan dra ut mer o mer slemtrådar ur ögonen. Och eksemet är värre. Kanske är det något mer jag slutat tåla? Hoppas, vad som helst men inte borrelia! 
 
Sen jag slutade med antibiotikan så har, konstigt nog, min mage pajat. Den är orolig, bubblig och jag är lös i magen (brukar jag aaldrig vara det). Och jag har blivit så stel i hela kroppen, som om lederna går lågsamt och nästan stannar av helt, som om de behöver smörjas. Dessutom domnar amrarna och benen bort för minsta lilla igen, jag har fått tillbaka muskelrycknimgarna och mitt hjärta slår titt som tätt tokigt och så har jag mycket mer huvudvärk. Min själ gråter! Fyfy fy, jag ska blunda för det här tills jag kommer hem från fuerteventura (dit jag och mamma ska åka om en vecka, oj vad skönt att få komma iväg till värmen!). Hoppas av hela mitt hjärta att det här är en stressreaktion av något slag och inte borrelian. SNÄLLA!  Jag har än så länge kvar min positiva energi och livsglädje som jag fått det senaste året när jag fått må så bra! Underbart! Är så rädd att förlora det. Jag älskar att orka vara social och hänga med i samtalen, inte känna mig trög, och att ha energi att fokusera på det som är positivt. Det är det bästa; energi! Jag tänker låtsas att jag fortfarande har det. Förhoppningsvis har jag bara fått en konstig flashback och lider av den alldeles samhällsvanliga vintertröttheten - som går att botas med en kanarieöresa!!! Håll alla tummar och tår <3

JAG HAR SLUTAT MED MEDICINEN!

 
Yes, ni läste rätt, JAG HAR SLUTAT MED MEDICINEN!!!! I en vecka har jag tagit halva dosen, och igår slutade jag helt med antibiotikan jag tar för min borrelia med coinfektioner. 
Det här är jättestort, och jätteskrämmande - det är nu det blir upp till bevis huruvida jag är frisk på riktigt eller inte. Sedan i mars förra året så har jag mått bättre och bättre, och det senaste halvåret har jag verkligen känt mig frisk! Den senaste tiden har till och med de sista symptomen, som domnande armar och ben och muskelryckningar och "växtvärksmärta", försvunnit.
 
I två år och en och en halv månad gick jag på medicinen "skid" (antibiotika), och i tre omgångar fick jag intravenös behandling. Men nu är det dags att sluta! Jag kan inte tro det, det är verkligen svårt att ta in, att jag kanske kanske är frisk på riktigt. Efter sex års kamp mot borrelian!!! Kan det ens vara möjligt?? Jag trodde nästan att jag skulle vara tvungen att vänja mig vid ett liv med sjukdom, fram och tillbaka i sjukvården som inte ens tror på mig, att varje dag skulle vara en kamp. Jag säger bara, att om jag får fortsätta ha det som jag har det nu är jag mer än nöjd!!! Trodde inte man kunde få ha det såhär bra. Visst har jag fortfarande mitt eksem som kliar och krånglar och min fobi som spökar då och då - men den har blivit så extremt mycket bättre i takt med att borrelian blivit bättre och jag fått mer energi - men jag mår ändå bra, för jag har energi igen, och jag har långsamt fått tillbaka mitt liv. Jag orkar vara med mina vänner, jag har framtidstro, jag är inte längre instängd i en kropp som plågar mig, nuförtiden spelar vi i samma lag. Kroppen är lugn! Den har tystnat från sina plågade dödsskrik. När man är frisk så tänker man inte på kroppen, att saker med den fungerar som de ska, det är i princip först när man blir sjuk och något börjar strula som man ens lägger märke till att man har en kropp. Om musklerna börjar rycka, om det blir tungt att gå, svårt att röra sig, eller om hjärtat plötsligt börjar slå så att det känns i hela bröstet. Tänk, jag hade glömt hur det var att ha en "tyst kropp", vilken härlig känsla, fridfullt. Man kan höra sina tankar igen, för att det inte hela tiden kommer signaler från kroppen om att något är tokigt (dock gäller ju det bara de dagar när eksemet inte fått fnatt, för då kan jag inte ens höra mina tankar om jag skriker, eftersom huvudet är fullt av kli-signaler), eller för att hjärnan inte är fullproppad med bomull och avstängd av trötthet. SOM JAG HAR LÄNGTAT!

Okej, jag vågar inte riktigt ropa hej förens jag är lååångt förbi mållinjen, men att jag känt mig såpass frisk så länge nu att jag vågar sluta med medicinen är otroligt bara det. Det finns hopp, alla ni där ute som kämpar mot borrelian, det går att bli bättre, det går att bli en människa igen. TJOHO. Det är helt otroligt fantastiskt att börja leva. Nu håller jag alla tummar och tår för att det ska gå bra nu när jag har slutat med medicinen. Att symptomen inte kommer tillbaka. Att jag ska få fortsätta vara såhär lycklig som jag varit den senaste tiden. Att jag ska vara frisk på riktigt.
 
 
 

Olycklig kärlek

 

Bara att se ditt namn gör mig svag

Jag vill ge dig mina andetag

Du har hittat min akilleshäl

Du ockuperar hela min själ

 

Att du ska älska mig är vad jag vill

Jag kan vänta för evigt och lite till

Men kanske måste jag snart förstå

Att det aldrig kommer bli vi två …

 

Skriven av mig den 12 januari 2014

 


Vart tog ångesten vägen?

 
Wow, jag måste dela med mig av det som hände för fem minuter sedan! Jag pratade med en kompis om att jag kanske skulle åka till Norge med honom, men då måste jag åka buss/tåg därifrån och därför kunde jag inte följa med sa jag. Han frågade mig varför jag inte vågade åka buss o tåg, och jag kunde inte förklara varför jag var rädd!!? För tanken på det skrämde mig inte, jag bara "vet att jag är rädd för det", men har inte på läge tänkt efter ifall jag verkligen är det fortfarande, nu när jag mår så mycket bättre. Och wow, vilken häftig insikt - att tanken på att åka tåg o buss inte ger mig automatiskt obehag och ångest! Jag är riktigt chockad, jag är så van vid att minsta lilla grej får de där ångestkänslorna att tända till, men nu är det tyst inuti. Jag kunde tänka på det objektivt och var till och med tvungen att försöka dra fram känslorna av vad det är som skrämmer mig med det, det har varit så självklart att det inte har gått så jag har inte tänkt efter, det har bara rullat på som gammal vana, men här och nu insåg jag att jag inte ens längre vet varför jag tänker att jag inte skulle klara det... Häftigt! 


40 olika sätt att se världen på


De här kartorna var rätt intressanta! :D 

 
 
För alla 40 kartor, spana in: http://twistedsifter.com/2013/08/maps-that-will-help-you-make-sense-of-the-world/
 
 

Hjälp in i borreliavärlden

 
 
Har du svårt att hänga med på borreliasnacket? Eller vill du fördjupa dig? Här var ett jättebra dokument som ticktalkireland (http://ticktalkireland.wordpress.com/2013/08/01/help-for-newcomers/) la ut :) 

Help for newcomers.

Läkare med borrelia

 
För er som är borreliaintresserade så kommer här en samling kommentarer och berättelser och länkar från läkare som själva drabbats av borrelia. Borrelia drabbar alla! Men tyvärr är det först när man själv eller någon i ens närhet drabbas av långvarig borrelia som man inser vidden av sjukdomen och dess coinfektioner. 


Följande är rakt av kopierat från http://ticktalkireland.wordpress.com/lyme-links/doctors-with-lyme/
 
 

doctors with lyme

This is a selection of doctors who found themselves experiencing the same level of ignorance & despair that lyme patients suffer from when it comes to testing & treatment..

*Updated August 2013

Californian doctor relays his story ‘By spring 2006, I was unable to stand for the first several hours of the day without holding on to a walking stick. I’d become totally debilitated with back pain, and hadn’t a clue why. Several months into this misery, I happened upon an old colleague who—when I told him that “aging sucks”—suggested I had Lyme disease. I replied, “No way!” Not me.
But it was true. And now, 3½ years later, I still struggle with what became far worse than I could ever imagine.

The Lyme disease bacterium loves nerves and cardiac tissue. Brain, nerves, and blood vessels, muscle, and joints become home to this infection. But the symptoms any one person develops are a function of many factors including individual genetics and the role of co-infections.

Late stage Lyme disease can look like anything from nagging aches and pains to devastating brain and life-threatening heart syndromes. It’s not only a cause of massive suffering for those with the disease, it’s virtually impossible for most doctors to diagnose and treat. The reasons for this will be discussed in another article.

AUTHOR: Jon Sterngold is a Willits, CA, resident and physician.
- See more at:http://lymedisease.org/news/lyme_disease_views/220.html#sthash.2A1ySynE.dpuf
____________________________________________________________________________________________

BMJ. 1999 September 4; 319(7210): 649. PMCID: PMC1116513
Personal views

My years with Lyme disease
Chris J F Wilson, surgeon lieutenant

I first became unwell in the wake of some students sadly succumbing to the meningococcus. I had non-specific symptoms—malaise, fatigue—but with the photophobia, headache, and difficulty on my feet they were serious enough to warrant admission to the neurology ward for investigation. The investigations were thorough, but no cause was found.

A label of “depression” was hung around my neck..

 

I was discharged back into the hands of a less than sympathetic university health service, and it was here that the mysterious spectrum of symptoms that graced my life earned me the title “malingerer,” chiselled deeply into my notes and even deeper into the clinical opinions of all those who saw me thereafter.

 

 

My aching joints were scrutinised by the rheumatologists. The neurologists put me under the inquisition again, trying to find some explanation for the interminable headache. Ultimately, as is often the case, I was directed to the psychiatrists. A label of “depression” was hung around my neck, and I spent several months at a loose end, my studies on ice, convinced that I was not psychiatrically unwell, yet being swayed increasingly to the point of view that I was somatising.

In the end it was easier to live with the symptoms rather than be ridiculed by those from whom I might seek advice. I learnt to accept the devastating effect that this malady was having on myself but most importantly on others. Constant pain, feeling permanently hung over, being unable to stand properly, and soaking erstwhile sleep partners, courtesy of night sweats, did not augur well for relationships.

For the full article go to: http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC1116513/
____________________________________________________________________________________________

Outcomes in Cases of Chronic Disseminated Lyme Disease for Three Infected Physicians, Described in Their Own Essays, Published in Peer Reviewed Journals

by Virginia T. Sherr, MD
Hartford Marriott Farmington, CT 24–-26 March 2000
http://www.ilads.org/lyme_research/lyme_articles11.html

In 1972, a Swedish pediatric neurologist, 46 year old Dr. Ingrid Gamstorp, noticed generalized fatigue and paresthesias predominately in her left hand. Through the ensuing years, she developed serious balance problems, loss of fine sensation in both hands, multiple muscle pains, deep aches, weight loss, and painful feet. Colleagues dismissed her distress as being the Swedish equivalent of a “tender-foot.”” She began on a endless cycle of trips to doctors, each examining her and referring her on to another for new tests while suggesting stress as the likely cause. She became depressed and contemplated suicide. Comments had been: “You should know how it is for women of your age. You should just live with it!”

Sixteen years later, a friend noticed her blue hands and suggested Lyme disease, confirmed it with blood tests, started her on IV penicillin, then oral penicillin, then oral tetracycline and finally IV cephalosporin. These 9 weeks total of antibiotics stopped the progress of her symptoms and gave her tremendous relief from the burden of being underdiagnosed, non-treated and trivialized.

 

However, on-going neurological damage due to long-term, untreated and then partially treated infection left her disabled enough during her last 9 years of work that she was forced to retire early.

 

She said that while the infection was important to her, it “meant a lot to Swedish child neurology, which lost its only professorship at my retirement. Never pat women on the shoulder and say, ‘You know, women of your age..’”

 

Her article is Lyme Borreliosis from a Patient’s View-point in Scand J Infect Dis Suppl 1991; 77: 15-16.

Dr. Gamstorp was a pediatric neurologist, the first physician to recognize and describe what is now called Hyperkalemic Periodic Paralysis, aka “Gamstorp’s Disease”.

In 1987, the editor of the Finnish Medical Journal, Dr. Ilkka Vartiovaara, visited Canada and photographed a bug that bit him. Three weeks later, he had pain in his feet, knees and wrists, bone-deep chilliness, and pronounced losses of sensation, hearing, balance, energy and eyesight. He had dermal hyperesthesia and other severe bodily pains. He wrote in Living with Lyme, Lancet 1995; 345 June 3, his description of the illness that followed his trip: “Sixteen months later I could barely drive a car, type or work” and had to listen to: “Too much stress, Dr. Vartiovaara?” A year later, he received a diagnosis of Lyme disease with the help of an American colleague and began aggressive ceftriaxone IV treatments.

 

Unfortunately, the IV’s respite from his worst symptoms was too brief and too late to save his occupation. And rounds of oral doxycycline caused improvement but likewise did not last. After repeated on/off attempts at such treatment, Dr. Vartiovaara was forced to retire at age 45. A year later, his Lyme PCR turned positive. Despite new bouts of antibiotics, he wrote, “I am 49 years old, an invalid with a totally unknown prognosis.” He deplored “the label of chronic complainer which is put on Lyme victims.”

 

Download Dr Vartiovaara’s full story here..

In Jan.’00, I (Dr Virginia Sherr) wrote in The Physician as a Patient, Prac Gastroent 24; 1:28, of the acute onset in myself of chilliness, prostration, rampant cardiac arrhythmias, hyperesthesia of the skin, hyperacusis, excruciating muscle pains, painful facial and back muscle spasms, weakness, itching, sweats, tinnitus, and waves of malaria-like symptoms without the fever. Having had a ring-like rash, I called Dr. Joseph Burrascano who told me that to save my health and occupation, I would need to get immediate testing and then antibiotics. From that day 3 years ago to this, 2-22-2000, I have required IV or oral antibiotics. Of the three tick-infected doctors, I was the oldest at the time of onset of acute symptoms.

 

As a result of having received continuous antibiotic treatment, I am the only one of the three who is not yet so Lyme-disabled as to be forced into unwanted, premature retirement.

 


____________________________________________________________________________________________

Dr Martz Lyme misdiagnosed as ALS

His story is riveting. After a lifetime of good health and a successful career as a physician practicing internal medicine-hematology-oncology for 30 years, in 2003, Martz suddenly started experiencing strange symptoms. First deep fatigue, then profound muscle aches and body-wide pain. Soon he was too weak to get out of bed. As his condition rapidly deteriorated, his physicians gave him a devastating diagnosis: ALS (aka Lou Gehrig’s Disease). They said nothing could stem his physical decline and he would likely be dead within two years.

But events went in a different direction. As his health spiraled downward, Martz connected with a Lyme specialist who prescribed hard-hitting, long-term antibiotics. The gamble paid off. By the end of 2004, Martz was a new man. In fact, the doctor who had diagnosed him so definitively with ALS, now pronounced that condition completely gone.

More information at: http://lymedisease.org/news/touchedbylyme/372.html
____________________________________________________________________________________________

Dr. Harvey devised a lyme disease treatment plan to heal himself

“It was all pain, all brain fog,” he says. “I couldn’t think anymore. I had to quit my job. I went back to my house in San Antonio and figured that I had a fatal disease and nobody could figure out what it was.”

He says he recovered after giving himself massive doses of antibiotics.

Dr. Harvey believed he had chronic fatigue syndrome, a vaguely defined malady that many doctors didn’t believe was real. In 1999, he attended a medical conference on Lyme disease, which causes similar symptoms, although he says he was almost certain Lyme wasn’t his problem. At the conference, he learned of the use of oral antibiotics in treating Lyme disease and decided to treat himself with “high, high doses” of them to see whether they might help his condition, too.

“Little by little, I came out of the disease. Almost,” he says. He began taking antibiotics in even larger doses through a catheter and says he achieved complete recovery.

His wife, Pat, had experienced similar symptoms and had been “sick as a dog,” in bed for 12 years. She remains on antibiotics. “She’s mostly well and highly functional,” Dr. Harvey says.

More info follows at: http://www.lyme.ws/dr-harvey-devised-a-lyme-disease-treatment-plan-to-heal-himself/
___________________________________________________________________________________________________________________________

Dr Ken Singleton – doctor & lyme sufferer writes book

Dr. Singleton is a Lyme-recovered physician who has been practicing Lyme medicine for over 10 years. He has a website & book called The Lyme Disease Solution (which is excellent by the way!) Looking at both traditional & supportive therapies, plus dietary changes needed to help with recovery, it’s a terrific resource for patients & doctors alike..http://lymedoctor.com/index.html
____________________________________________________________________________________________

Dr Yost testifies at a hearing in Pennsylvania – it took him 5 years to get a diagnosis..

http://www.youtube.com/watch?v=EwW0-ky7DdY
____________________________________________________________________________________________

John Drulle, M.D. 1944-2003

If one could imagine a physician stepping out of a Norman Rockwell painting to spend all the quality time needed with you, with his attention focused totally on your symptoms, questions and fears, that physician would likely be the late John Drulle, M.D. Decades ago, when scholarly physicians were diligently discovering the Lyme bacteria and naming the disease, he was among the first handful of doctors on the frontlines of actually treating the condition. In the early days of Lyme disease, testing procedures and results were unreliable at best. That’s why John used the most sophisticated of devices available to diagnose and treat the condition – his ears. He would take all the time needed to hear a patient out, as there was a close relationship between close listening and appropriate diagnosis and treatment.

 

Because protocols were uncertain, he would never give a patient a medicine unless he tried it on himself first, because he himself was infected with Lyme as well as other tick-borne diseases.

 

 

To say his practice was patient-centered is an understatement – he would go so far as to pick up prescriptions and deliver them to a patient’s house when they were too sick to do so themselves. Even when he himself was battling chronic fatigue and pain, he kept a positive outlook and sense of humor. John Drulle was truly a blessing to all who knew him until he succumbed to Lyme disease and an untimely death in 2003.

John Drulle, M.D., was a pioneer in the fight against Lyme disease and other tick borne illnesses. He helped to initiate the New Jersey Governor’s Council on Lyme Disease. John worked toward educating the public about the need for prevention, treatment and research on tick-borne infections. He also worked toward educating the public about the special concerns regarding the effects of Lyme disease on pregnant women and the unborn.

He has a memorial fund to help continue the fight against lyme disease & has written some great articles including lyme in pregnancysteroids (avoidance of) in lyme diseaseseronegative lyme, persistence & pitfalls of testing. More at:http://www.johndrullelymefund.org/aboutjohndrulle.htm
____________________________________________________________________________________________

The Physician as a Patient: Lyme Disease, Ehrlichiosis, and Babesiosis — A Recounting of a Personal Experience with Tick-Borne Diseases

Virginia T. Sherr, M.D.
Abstract reprinted permission from Practical Gastroenterology, 6:352-356
January 2000

There has been both too much and too little written about Lyme and other tick-borne diseases. On the one hand (at least in the U.S.), they are seen by some as the source of a hundred unexplained ills; on the other hand, there is a dearth of published authentic narrative description, especially in regard to the complex and fascinating neurological and neuropsychological effects of borreliosis.

If physicians contract such diseases, experiencing the impact for themselves, while at the same time maintaining their medical and scientific knowledge and detachment, a unique “double” narrative can result. This is Dr. Sherr’s situation: chance made her a victim of borreliosis, but her will and energy and intelligence have made her an expert on it too, and both voices—the voices of the patient and of the physician-investigator—are conjoined in this vivid and important personal narrative.

—Dr. Oliver W. Sacks

I stared at the strange red ring forming perfectly on the skin of my left leg, noting the tiny, glistening black spot in the ring’s red center. What is this thing? I reviewed my risks calmly—it’s too small to be a spider or tick, I thought. I had never seen anything like it. Perhaps a mite. Not likely to be dangerous or lethal. I’ll watch it and see what it does. When I checked it again in a few hours, the tiny black speck was not there. Going about my business, I felt pleased with my scientific brio.

Fortunate genes and Health techniques learned as a psychiatrist had gifted me with a strong immune system. I had almost never had any antibiotics in my entire life. I stayed healthy. There was no idea then, in the mid-1980′s, of what was to come a decade later.

The painless rash circle likely was a spider bite, one physician said; that was the first time I worried a little. In my experience as a physician and growing up around biologists and entomologists, this was not what I expected from the bite of the few local spiders that humans have to fear. And as a long-time gardener in a wooded area near my Pennsylvania home, I co-existed with multiple varieties of arachnids, all of which fled from my approach.

More follows at: http://www.ilads.org/lyme_research/lyme_publications22.html
____________________________________________________________________________________________

Dr Virgina Sherr

From Wellsphere forum..http://www.wellsphere.com/exercise-article/raising-awareness-of-lyme-disease/363450

Today’s featured contributor is Dr. Virginia Sherr, who maintains the site The Human Side of Lyme.

 

Dr. Sherr is a psychiatrist who has experienced Lyme disease first hand over many years, and shares valuable information and resources to get the word out about this ongoing problem. She is particularly concerned about the incidence of undiagnosed CNS involvement, and points out that despite underreporting, more than 20,000 cases are reported annually, but “neuroborreliosis is still actually considered rare by a majority of physicians, most of whom are spirochetally naïve.”

 

 

She would like psychiatrists in particular to be aware of the possibility of Lyme as a cause of psychiatric complaints — see her brochure on What Psychiatrists Should Know About Lyme Disease.

Her website is a great resource of articles for people interested in the various manifestations of Lyme. For example, here is an article written by Dr. Sherr onBell’s Palsy of the Gut and Other GI Manifestations of Lyme and Associated Diseases.
____________________________________________________________________________________________

Duke Doctor Beats the Odds and Survives to Help Others

http://www.touchedbycancermagazine.com/2011/03/professional-profile

Oncologist Neil Spector trained at top schools, cared for patients at leading medical centers and led a pharmaceutical industry team that developed breakthrough therapies for the treatment of breast cancer.

Still, he believes in his heart and in his soul that his greatest life lessons have come from his own experiences as a patient: a heart-transplant patient whose frustrating medical saga nearly took his life.

Dr. Spector, 54, received a new heart on July 20, 2009, after his own heart was permanently damaged by Lyme disease that had ravaged his body for years before finally being diagnosed in 1997…

..He was beyond physically fit, competing in marathons. He had no risk factors for heart disease, but quickly his body was beginning to betray him. Transient arthritis and transient cardiac arrhythmia came first, followed by a burning sensation in his heels. Then came the chest pains and rapid heart rates that made him a patient at every ER in South Florida. By his own admission, “It was weird and bizarre.”

Repeated blood tests came back inconclusive, but Neil Spector, the physician, began to suspect he might have Lyme disease. He had spent time running through the woods of the area surrounding Boston as well as on Cape Cod, and although he doesn’t remember being bitten by a tick, he must have been exposed.

He took a course of doxycycline—the antibiotic of choice for the treatment of Lyme disease—for a completely independent reason and his symptoms subsided, providing him with another clue that his hypothesis was correct. Yet, more blood tests were as nonspecific as all the others.

 

“My tests were interpreted at the top places that specialize in the diagnosis and treatment of Lyme disease, and we still had no confirmation that’s what it was,” he says. “I repeatedly described my symptoms and hypothesis, but the diagnosis was elusive because my numbers were not confirmatory by generally accepted medical criteria, or even by Centers for Disease Control criteria.”

Frustrated by the lack of a diagnosis, Dr. Spector was equally angered that it confirmed another suspicion about the changing profession that he had trained for and loved.

 

“Many doctors don’t have the time to actually listen to patients,” he says. “Instead they rely on tests and are locked into algorithms established by those who devise the standard tests. But patients are humans, and people don’t fit into nice, square boxes.”

 


More tests gave positive results that Dr. Spector’s heart had serious electrical problems, and he received a pacemaker/defibrillator as the standard of care in 1997.

By then he had lost 20 pounds, but he was still keeping a grueling pace caring for bone marrow transplant patients, even making house calls. It was work he loved because he felt he was making a difference, but he began to question how long he could continue. In addition, his area of research in academia had narrowed and he was enjoying it less. And on the personal side, the Spectors’ efforts to start a family had yielded multiple heartbreaking miscarriages.

A Living Nightmare

Although his heart was more resilient than any medical professional had believed—based on the numbers—that episode in June was the beginning of a steep slope to a heart transplant and the worst month in Dr. Spector’s life. The near-death experience in the hospital had taken its toll on his heart, which was already severely weakened. He began having 15 to 20 episodes of ventricular tachycardia a day.

“It was a living nightmare,” he remembers. “There was no telling when one of the episodes might kill me.”

On July 10, doctors tried to remove the pacemaker, and within minutes of going under general anesthesia, his blood pressure dropped to dangerous levels, and the procedure was immediately terminated. That was the last straw. Dr. Spector went into florid heart failure.

“I accumulated fluid in my abdomen so that I looked like I was six months pregnant,” he says. “I could not keep food down. I could not find a comfortable position to rest. My brain was not being adequately perfused with blood. I wasn’t able to think clearly at times.”

For the first time in the 12-year ordeal, he told Denise that he could no longer live like this.

 

“I had a great cardiac team at UNC, but they told me that my heart was barely pumping blood,” he says. “On Friday, July 17, I was told I had 72 hours to live. Without a transplant or a temporary mechanical pump, I would have been dead by Monday.

 

 

During a nine-hour surgery, Dr. Spector received a new heart. He distinctly remembers thinking there was a problem because of the feelings he was having internally, but he was assured the unusual sensations were the result of having a healthy heart as opposed to one working at only 10 percent.

Dr. Spector believes that the lessons he’s learned as a patient coupled with his knowledge as a physician will help him fulfill a lifelong mission: writing a book about his experiences.

The Spectors chronicled the heart transplant journey through a blog atwww.lotsahelpinghands.com. There, Dr. Spector acknowledges both that he is thrilled a new heart was found in time and that his body and psyche have taken a beating from the required post-transplant meds.

“It’s a constant adjustment to find the dose that keeps my heart happy and doesn’t cause too much havoc on the rest of me,” he writes. “The recovery from heart transplant is a journey. As someone once said, ‘It is not a sprint to the finish, but instead it’s a marathon.’ I’m in it for the long haul regardless of the situation.”

— Story byElizabeth Swaringen, a freelance writer and breast cancer survivor based in Pittsboro.
____________________________________________________________________________________________

Doctor’s Dilemma, a paper

Edward L. McNeil, M.B., B.S., M.D.
[email protected]

http://www.vermontlyme.org/doctorsdilemma.htm

This paper was originally presented to the Second National Lyme Convention held in Gettysburg PA on Saturday, July 27 and Sunday, July 28, 2002. Dr. McNeil himself suffers from tick-borne diseases.

..When Lyme disease was first recognized in Connecticut, the majority of the victims were infected by a single germ subsequently called Borrelia Burgdorferi, after Dr. Burgdorfer who identified it.

Unfortunately, most of those who have been bitten by a disease-carrying tick can now be infected with more than one disease from a single bite. One is Ehrlichia, another is Borrelia burgdorferi, and Babesia which is a malarial cousin and gives similar symptoms to malaria. The three mentioned organisms are not the only ones that can infect from the same bite, as these organisms depend on the geographical area from which they came. These diseases are not only prevalent in the USA but are found in every European country, Scandinavia, the Balkans and as far away as Australia.

Ticks are great travelers. They can catch a ride on a plane or a bird. They can be carried from one country or continent to another, attaching themselves to humans or their luggage. The disease they carry can be transmitted by blood transfusions and from mother to fetus, an infected fetus more likely to abort and, if born, to be diseased and die at an early age.

 

The doctors’ dilemma is they have been told early treatment with a short course of an antibiotic, usually Doxycycline, will cure Lyme disease. This may appear to be so but such treatment will not guarantee a recurrence will not occur, months or years later, without a further tick bite. This is especially so if more than one pathogen was in the bite.

 

 

That is not the only dilemma faced by the doctors because many of the blood tests to indicate Lyme disease are unreliable. A patient with negative results can be told they do not have Lyme disease when they indeed do. Treatment is then denied and the patients sentenced to an advancement of their disease(s) to a chronic form with increasing disability and death. Sadly, it is not unusual for patients to see 10 to 15 different doctors before a diagnosis is made. This is applicable to both the USA and the UK.

Diagnosis has to be made by taking a complete history of symptoms and physical signs elicited by a thorough examination, especially of the nervous system. For treatment to ameliorate some of the disabling symptoms, a prolonged course of antibiotics is necessary. Such treatments have shown success when prescribed by physicians specializing in the treatment of the tick-borne diseases and who have personally treated more than 5000 cases. Those who consider prolonged courses of antibiotics are harmful do not seem to apply the same judgement to other infectious diseases, such as Tuberculosis or AIDS, or to the use of prolonged courses of antibiotics for young people with acne.

A lot of expensive research is being done regarding what happens at the cellular level in the tick-borne diseases, but until repeatable, accurate tests are available to identify which pathogens are infecting a particular patient, research to show the effectiveness of particular treatments, is futile. Until that time, doctors are justified in diagnosing the tick-borne diseases clinically and ermpirically, treating with long-term antibiotics, judging the response over months rather than days. Long term exhibition of antibiotics is less likely to cause resistance to the antibiotics than short courses.

After penicillin with the advent of the antibiotic age, many considered we had conquered infectious diseases for good. How wrong they were. Emerging and changing infectious diseases now present an awesome challenge around the planet. In the fight against the harmful germs, we have not begun to win and great losses are to be expected. We may consider humans smart but the microbes have shown themselves to be even smarter in this present age.

Dr. Ted McNeil is an acadamician in the International Academy of Aviation and Space Medicine. He was a pioneer in International Medical Air Rescue and wrote the first text book on the subject. He also worked with NASA and designed the equipment for performing surgery in a weightless environment. Later, Dr McNeil worked as an emergency room physician in Connecticut. He is interested in all changing and emerging infectious diseases and gave a presentation on the subject to the Acadamy in Paris in September, 2001, in which he discussed tick-borne diseases among others.
____________________________________________________________________________________________

The sad details of Dr Bleiweiss, physician & lyme patient who lost his life to Lyme..

http://www.angelfire.com/planet/lymedisease/Lyme/Bleiweiss.html

He authored the excellent paper ‘When to Suspect Lyme Disease
____________________________________________________________________________________________

Dr. Edward Stanley Arnold passed away in 2006

He attended Vanderbilt University, becoming a psychiatrist after eight years of studies. In June 2000, he contracted Lyme Disease. He hasn’t practiced medicine since 2000. His last treatment was at Vanderbilt University.

 

http://www.angelfire.com/planet/lymedisease/Lyme/Arnold.html

____________________________________________________________________________________________

Dr. Jane Colfax passed away in 2005

After serving as an Army nurse during World War II, she attended Women’s Medical College of Pennsylvania and became an OB-GYN when she graduated in 1955. Albert Pineda, a doctor who worked with Colfax at St. Joseph’s, said she was the first female OB-GYN at the hospital.

During the late 1980s, Colfax contracted Lyme disease but it went undiagnosed for years, DeNike said.

 

“It was too late to cure it. With her it got worse and worse until she had to give up being a physician because she couldn’t use her hands at all,” he said.

 

 

Backer recalled Colfax’s last day at the office in 1992.

“She and I were the last to leave. We turned the key together. I kept telling myself I’m not going to cry, but sure enough I did,” she said.

Colfax and her husband retired to North Carolina, where her health continued to decline.

 

“She couldn’t walk very well. She was bedridden for practically 12 years until she passed away,” DeNike said.

 

 

 

http://www.angelfire.com/planet/lymedisease/Lyme/Colfax.html


Öga mot öga med caliciviruset!

 
WOW! DET HÄR ÄR SÅ OTROLIGT ATT JAG MÅSTE SKRIVA MED STORA BOKSTÄVER: JAG ANALYSERADE CALICI IDAG!
 
Jag analyserar calici!!
 
Jag pluggar ju till biomedicinsk analytiker, inriktning laboratoriemedicin, och är nu ute på praktik. Idag var jag på mikrobiologen, på molekylär. Det är där man analyserar caliciviruset (det som orsakar vinterkräksjukan). Detta görs antingen från bajs eller spya. 
 
När jag var liten vägrade jag sätta min fot på ett sjukhus eftersom det kunde finnas någon på sjukhuset som var magsjuk. Det kändes som om bakterierna kröp omkring på väggarna där inne. 
Tack och lov så försvann min sjukhusskräck, med tanke på att jag tillbringat en hel del tid där de senaste åren i och med eksemet, borrelian och diverse andra symptom.
Man kan kalla mig tokig som trots min fobi för drygt två år sedan valde en utbildning där det i stora drag går ut på att umgås med eventuella smittor; virus, bakterier och patienter. Men jag tycker att det här är så otroligt intressant så att jag stegvis har vågat mer och mer, fastän jag i början undrade om jag verkligen skulle klara det. 
Första gången jag gick in på labb höll jag i princip andan, för jag visste att någonstans där inne analyserades caliciviruset, och stället kryllade ju av bakterier som eventuellt kunde få mig att spy. Inför första mikrobiologilabben hade jag väldigt mycket ångest och jag grät till och med innan lektionen då min lärare sa att vi inte fick ha handskar på oss!! Men jag gick in, jag vågade hålla i plattan med bakterier, så långt bort jag bara kunde sträcka den och utan att andas. Vi skulle lukta på dem: aldrig i livet sa jag, då kanske jag skulle råka andas in dem!
Vid andra mikrobiologilabben vågade jag lukta på dem! Det var en stor seger men ångesten satt i halsen, för det var trots allt bakterier som man kanske eventuellt skulle kunna spy av om man fick i sig.
I våras hade vi en stor mikrobiologiexamination. Jag tyckte till och med att den var riktigt rolig, ja, ångest hade jag, men jag luktade och hade inga handskar och umgicks med bakterierna i tre dagar och fixade det. Seger. 
Under hela utbildningen har den stora skräcken varit praktiken, att 1). behöva vara på primärvården och ta prover på sjuka patienter, kanske någon som är magsjuk! och 2). vara på mikrobiologen och få in prover med vinterkräksjuka!!
När jag såg att båda dessa placeringar skulle vara i slutet av praktiken, när vinterkräksjukesäsången börjat så höll jag på att gå i taket. Men stegvis under praktiken har jag vant mig, och nu är jag glad att dessa placeringar är i slutet, för det har gjort att jag fått vänja mig vid miljön och känt mig trygg i att ha praktik (hur roligt som helst!! Jag stormtrivs och har utan tvekan hittat rätt yrke! Det trodde jag aldrig skulle hända. Och aldrig kunde jag när jag var liten drömma om att det skulle vara på ett sjukhuslabb haha) osv. 
Första veckan på praktiken pratade jag med dem på molekylär och berättade om min spyfobi, och jag skulle inte behöva vara med på calicidiagnostiken sa de. Och då jag fick veta att min kompis som började på mikrobiologen varit i rummet där man analyserar calici vågade jag inte ens sitta bredvid henne i matsalen. Om jag hörde någon i personalen prata om att de hade den placeringen så höll jag mig i smyg en bit ifrån dem. 
När det sedan var dags för mig att komma till mikrobiologen så tog det emot att gå förbi rummet där jag numera visste att man analyserar calici, trots att jag kommit extremt långt i förbättringen av min fobi under hösten (vill verkligen berätta om det!! Helt otroligt. Ge aldrig upp på att det går att förändras, det går!). Och då min handledare skämtade om att hon skulle köra brutal terapi med mig och såg min skräckslagna reaktion och ville trösta mig med att det var ett skämt genom att krama om mig så kunde jag trots allt hantera det, även om jag ryggade tillbaka. Lite nojig var jag trots att hon sa att hon inte ens hade haft några caliciprov den dagen. 
Så kom veckan då jag skulle vara på molekylär och jag insåg att jag faktiskt inte hade ångest över det!? Visst har jag klarat stora utmaningar i helgen och märkt att min fobi inte håller mig i ett järngrepp längre, men att jag inte hade ångest i Söndags när jag visste att dagen efter skulle jag kanske få se en spya, och eventuellt analysera den, ja det kändes nästan skrämmande att INTE ha ångest. Skräckblandad förtjusning. Underbart men ovant och konstigt - var det ens möjligt? Ja. Det var till och med möjligt att efter första dagen på molekylär, när vi inte fått in något caliciprov, bli besviken över detta faktum!!! VAD hände där!? Men jag var stolt över att ha stått i samma rum där analysen utförs, att ha stått i samma rum som caliciproverna förvaras i kylskåp och tittat på när hon slängde proverna. Det var en bra uppvärmning, och idag gick jag och till och med hoppades på att vi skulle få in ett caliciprov. Haha, jag blir full i skratt, av chock, av förundran, av glädje. JAG, vilja komma i kontakt med calici!? Jag som för två år sedan då jag skulle bli inlagd på infektion storgrät för att jag såg en lapp i hissen på väg dit om att "misstänkt calicismitta ska ta andra hissen". Så, till min "glädje" fick vi in ett caliciprov idag. Och jag stålsatte mig, jag skulle vara med. Jag fick välja att inte vara med, men jag ville stirra fienden i vitögat, jag var trött på att springa för livet, nu ville jag vinna. Och det var en STOR seger att följa efter min handledare när hon tog fram provet ur kylen - ett bajsprov, till min lättnad men besvikelse, jag var till och med lite nyfiken på hur en äkta magsjukespya ser ut... hjärnan har börjat vänja sig vid tanken, acceptera, helt otroligt - och gick in till dragbänken för att pytsa upp det i rör. Stel som en pinne höll jag mig på avstånd då hon öppnade burken och började. Med stora ögon följde jag varje rörelse och såg framför mig hur alltign hon nuddade eventuellt kunde vara kontaminerat. När hon städat i ordning och vi gått därifrån så undrade jag om inte jag skulle få göra också? Hon sa att hon tyckte jag såg så skräckslagen ut att hon inte ville plåga mig med det så att vi kunde skippa det. Men jag ville. Jag VILLE! Och hon sa att javisst, och vi gick tillbaka. Nu var det jag som gjorde. Jag bar ut provet ur kylen, på armlängds avstånd, och halvt i chocktillstånd försökte jag fundera ut hur jag skulle få på mig calicirocken (man har en speciell rock på sig då man analyserar calici), den kunde ju vara kontaminerad. Jag hade sett att hon tog i den med handskarna på, där uppe vid halsen, tänk att ha calicivirus precis vid halsen. Men efter lite ansats och beslutsamhet tog jag på mig den och började. Jag satt och höll ett caliciprov i handen, öppnade burken och började gräva i bajset med en pinne!!!! Det är så stort så jag vet inte vad. Så stort att till och med min handledare förstod det och tog kort på mig. Bevismaterial på att jag klarade det! HELT galet underbart bra!!!!!! Det var som att jag sa till min hjärna att ja, jag accepterar att jag kan bli sjuk, jag vågar hoppa, och jag liksom släppte lite på den kontroll jag med varenda nervcell försökt utöva över mig själv och min omgivning för att inte bli sjuk, eftersom det var en omöjlighet, det fick bara inte hända. Nu sa jag att det fick hända - eftersom jag så starkt tänkte det som att jag skulle bli sjuk om jag gjorde detta (trots att jag logiskt vet att man inte blir det. De analyserar det inprincip varje dag och blir inte sjuka och de är inte ens lika överhygieniskt noga med det som jag är). Jag släppte taget. Jag stirrade min värsta skräck i vitögat - tanken på att bli magsjuk. Det ligger extremt mycket styrka i att acceptera något man i hela sitt liv med varenda nervcell försökt göra allt för att undvika. Det GER en extremt mycket styrka. Känslan, att jag satte mig över min skräck, den är otroligt befriande. 
Det är inte så att det här botade min fobi, men det var ett oerhört stort steg på vägen, en stor pusselbit som hamnade rätt, i ett pussel som det senaste halvåret gått från att man inte kunnat se vad det föreställde, till att man nu ser ett vackert motiv av det liv jag vill leva. Jag pusslar i rasande fart!! 

Att resultatet av analysen sedan visade att det inte fanns något calicivirus i det här provet spelar egentligen inte så väldigt stor roll, även om det, hör och häpna, gjorde mig besviken - jag hade velat känna känslan av att jag klarat att vara SÅ nära viruset som jag gjort allt för att hålla mig borta från. Men det är egentligen tanken bakom som betyder något, när jag analyserade det trodde jag verkligen att det var calici i, och det var med den tanken jag genomförde det. Det var de hindrena jag övervann. De tankespärrarna som låstes upp. Jag klarade att vara så nära det virus jag undvikit till varje pris - för när jag höll i det så var jag övertygad om att jag var det, alltså klarade jag det. Och det är HELT FANTASTISKT. Tack kära patient för att du gav mig ett caliciprov att övervinna min rädsla med! Tänk hur glad man kan bli för lite skit ;) 

 

Glukosbelastning med GH-bestämning

 
 
Jag klarade det!!!! Jag har varit så nervös för det här sedan jag fick tiden för drygt en månad sedan. Varför? För att jag har läst om så många som mått illa eller spytt när de gjort den här undersökningen och sagt att det var det värsta de har gjort. Jag kan glatt meddela att jag verkligen inte höll med dem (benmärgspunktionen, ryggmärgsprovet och MR-undersökningen var tex betydligt värre!). Vilken lättnad.
Jag var väldigt nervös för hur magen skulle reagera på att få i sig massa socker när den var fastande sedan 10 timmar, men det gick bra. Jag undrade också hur jag skulle lyckas dricka upp all lösning, jag som tar en halv evighet på mig att dricka upp ett vattenglas och liksom smuttar på det skulle nu dricka en äcklig lösning på mindre än fem minuter! Jag brukar få ångest av att ha någonting i munnen när jag redan har ångest, men det gick som sagt bra... jag bestämde mig för att det här var någonting jag var tvungen att göra, och eftersom jag är så envis och inte vill "göra fel" (duktiga flickan i mig kom fram, oj vad hon kan vara till hjälp ibland) så hällde jag bara i mig det innan jag hann tänka allt för mycket. Och sanningen var att jag till och med tyckte att det var gott!! Jag är ju en gottegris, och törstig var jag, men efter all skrämsel jag fått höra inför den här undersökningen så trodde jag att det skulle vara jättehemskt. Jag är riktigt stolt över att jag klarade det så bra!! Att jag vågade gå dit själv till och med, och att jag drack, fastän jag i mitt huvud trodde att det skulle innebära att jag spydde. Jag vågar. Jag utvecklas. Jag kan!
 
Sedan låg jag där och sov mellan provtagningarna. De satte in en PVK (perifer venkateter) i armvecken varifrån de varje halvtimma i två timmars tid tog blodprov för att följa hur glukosvärdet och GH (growth hormone)-värdet sjönk. Detta för att se ifall man kan utesluta att jag har en hypofystumör (beroende på huruvida GHvärdet sjönk som det skulle eller ej). Med största sannolikhet kommer proverna komma tillbaka helt normala så jag är inte så orolig, även om det trots allt ligger där i bakhuvudet och man inte kan låta bli att tänka "men tänk om...". 

Rawfood - dag 4

 
Dagens frukost: jag har fastnat för den där mango, persika, banan-krämen så jag fortsätter köra på den och la till två melonskivor vid sidan av. Yummie. Mycket godare än min vanliga frukost. 
 
 
Dagens första mellanmål: en god rawchokladkaka!! Precis vaad jag behövde! Och så lite nötter och en kiwi på det. Jag var nöjd. Och folk trodde knappt på att kakan var rawfood hihi.
 
Recept: http://alexandrasohlin.blogg.se/2013/may/raw-chocolatecake.html.
Vi hade inte tillräckligt med mandlar så vi hade i hasselnötter också,
tror det gjorde det ännu godare faktiskt.
 
 
 
Dagens lunch: 
En soppa gjord på gröna ärtor och sourcream, med en sallad till. Soppan blev riktigt bra, dock önskade jag väl att jag hade fått värma den, men jag trodde att det skulle vara hemskare att alltid äta kall mat än vad det är. 
Recept: http://www.rawguru.com/raw-food-recipes/creamy-pea-soup.html.html.Sourcreamen: http://www.rawfoodrecept.com/2012/10/raw-sour-cream.html (den kan användas till en rad olika saker). 
 
Dagens andra mellanmål: några fler kakor. Det bästa med dem, förutom att de är goda, är att de är nyttiga också, så inget dåligt samvete (inte för att jag någonsin har det när jag äter kakor haha, men för de som har det så är det ett hett tips).
 
Dagens tredje mellanmål: 
Jag lyxade faktiskt till det med ett "knäckebröd" från René Voltaire, rawfood såklart, som jag hade honung på och gurka + tomat. Gott att få i sig någonting med den konsistensen. 
 
Dagens kvällsmat: Vi var inte så hungriga och orkade faktiskt inte göra någonting, så för min del blev det att jag åt en frukostsmoothie fast jag la till hallon. Men den jag åt till frukost var godare så jag slopar hallonen i framtiden ;)
 
 
 
 

Rawfood - dag 3

 
Saker jag har noterat: idag har varit en svår dag rent energimässigt för oss alla. Kan vara för att det tar väldigt lång tid att fixa maten då vi inte är så planerade av oss att vi vet på förhand vad vi ska göra. Så i alla fall jag får ingen tid över till något annat mellan att jag kommer hem tills jag ska sova, och jag kommer i säng på tok för sent, vilket ju inte är bra alls, för då tappar det egentligen en hel del effekt att vi äter massa nyttigt. Sömnen är också en viktig komponent som bör fungera om vi ska märka skillnad i välmående. 
Jag har haft migrän idag (troligtvis efterverkningar av att det var så pressad dag igår och att jag fick sova på tok för lite), och det började klia massor när jag kom hem från praktiken, nässelutslagen tycker till mitt förtret om mig. Men jag saknar faktiskt inte lagad mat så mycket, för det här är riktigt gott, och jag tycker verkligen om att äta alla mellanmål :)
 
 
Dagens frukost: Favorit i repris. Samma som igår, fast med päron i också. Skulle kunna leva på den krämen/smoothiesen. 
 
 
 
Dagens första mellanmål: en banan, en kiwi och lite nötter.  
 
Det här var vad jag hade med mig till praktiken idag.
Så jag hade lite att välja på!

Dagens lunch: tacoooos!! Med massa röror, och en jättegod rawfärs med egengjord tacokrydda. Mina klasskompisar beundrade maten och ville själva laga det, woho, så skoj när folk ser att man har ansträngt sig (men igår var det mina kompisar som fixade då jag kom hem så sent från hjärnröntgen. Lyx ;P), och skoj att få visa att det går att göra god supernyttig mat. Jag testade även att dricka kokosvatten med annanas och nånkonstigfruktjagglömtnamnet på. Ingen större hit, kanske måste man vänja sig. 

Recept: http://xn--rfrisk-iua.se/raw-taco-night/.
Och så gjorde vi lite fler röror, en på frysta ärtor med avokado, vitlök, salt, peppar och citron. En på tomat, soltorkade tomater, basilika, vitlök, olivolja, salt och peppar. Och en på blötlagda cashewnötter, dill, vatten, citron, salt, peppar och vitlökskrydda. 
 
Dagens andra mellanmål: en chokladrawfoodbar från life - jättegod! - och en liten russinask med torkade frukter (berry boost).
 
Dagens tredje mellanmål: nötblandning, torkade aprikoser och en juice på annanas och apelsiner (alla juicer jag skriver om är egenpressade i råsaftcentrifug). Jättegod och fräsch. 
 
Dagens kvällsmat: vanlig sallad med avokado, behövdes inte mer och kunde inte äta det vi lagade tills i morgon lunch pga att det innehåller massa kalcium (går inte ihop med medicinen). 
 
Mot fjärde dagen med rawfood, woooooow vad jag ser fram emot morgondagens snacks ;) Godnatt!

Rawfood - dag 2

 
Woho, en femtedel avklarat. Men nu börjar det bli riktigt gott faktiskt, så jag vet inte om jag vill att det ska ta slut. Och det är väldigt trevligt eftersom vi är tre kompisar som gör det ihop (och en fjärde på distans), lagar maten och fixar. Det känns liksom mindre jobbigt att laga mat såhär, för att det är roligt, än om jag skulle ställa mig själv efter praktiken och laga mat. Visst, det tar hela kvällen, så jag hinner egentligen inte blogga och har massa saker jag borde hinna med, men det är trevligt :)

Saker jag har noterat: Idag har jag inte varit lika gasig i magen. Mitt bajs luktar inte lika äckligt. Och fastän jag inte fick tillräckligt med sömn inatt och ställt inför en hel del utmaningar idag (se förra inlägget) så har jag haft energi. Eksemet borde ha blossat upp rejält idag med tanke på all stress (var knallröd ett tag, men det kliade inte och det gick tillbaka igen!), och då det varit regnigt ute med åska i luften. Jag borde även ha haft migränliknande huvudvärk, för det har jag mest helatiden nuförtiden, särskilt om jag inte sovit ordentligt och det är åskigt eller stressigt. Jag hade dock lite ont i huvudet under själva MR-undersökningen, men det gick över sedan. Och när jag kom hem efter den långa dagen (var borta i 13 timmar! Crazy) så gjorde sig kliandet påmint, men det lugnade också ner sig ovanligt fort. 
 
Dagens frukost: Mumms!! Den där krämen/smoothien var supergod. Gjord på färsk mango, frusen banan och persika. Avokado är alltid gott (undrar om jag någonsin kan tröttna på det?). Och tjaah, haha, det bruna gojset är avokado blandat med kakao - i ett desperat försök att fixa något chokladigt. Blev mindre lyckat ;)
 
 
 
Dagens mellanmål: en kiwi och en persika. 
 
Dagens lunch: det här var SÅ otroligt gott. Den där röran, mmh, ska absolut göras igen. Jag fick till och med en kommentar på "jobbet", en som frågade "mmh, vad är det där för röra du har gjort som ser så god ut?". Skoj! Blev mätt idag, fast skulle kunna tryckt i mig mer bara för godhetens skull ;) Vi gjode en cashew-curryröra till rivna rödbetor, morötter, potatis, zucchini liggande på spenatblad med körsbärstomater som dekoration. 
Recept http://www.tasteline.com/Recept/Raw_Gronsaksnudlar_med_curry-_och_cashewsas?portions=7 
(vi följde det inte exakt då vi inte hade alla grejer, vi ersatte tex rättika med rödbetor,
vilket jag tycker gav en uppiggande färg till det hela). 
 
 
Dagens andra mellanmål: en morotsjuice (gjord i råsaftscentrifug). 
 
 
Dagens kvällsmat: samma som i morgon lunch, så titta då ;)
 
Aaaah, vart tar dagen vägen!? Den försvinner så snabbt, även om det känns som den har hållt på i evigheter. Nu är det dags att plugga en snabbis och soooova. Godnatt!
 

MR av hypofysen

 
Idag "röntgade" (MR är ingen röntgen egentligen) jag hjärnan igen. MR av hypofysen. Jag tror att jag undermedvetet har varit mer nervös inför det än jag visste för jag började gråta - men det var visserligen när jag fick veta att jag skulle få kontrast. Medvetet var jag inte särskilt nervöst, tyckte till och med det skulle bli spännande, men det var som sagt innan det där med kontrasten kom på tal. Jag hade ställt in mig på att få åka in i det där trånga röret och det kunde jag hantera, även om det fastän jag gjort MR två gånger innan kändes en aning obehagligt också, och att bli stucken kunde jag hantera, men att få in något i blodet som KANSKE kunde få mig att börja må illa. Det var det som blev droppen, det kom så plötsligt. Sist jag gjorde MR så satt mamma liksom med mig där inne och ändå flippade jag ur när de sa att jag skulle få kontrast. Nu var jag själv. 
Som tur var så var han som hade hand om det hela väldigt snäll och hjälpsam och lugnade mig. Det kändes bra. Och jag insåg efter ett tag, till min stora glädje, att jag inte var så hemskans rädd för kontrasten trots allt. Jag kunde koppla på logiken!! Wow. Den börjar göra sig hör över mitt fobipanikande, helt otroligt. Jag insåg att sannolikheten att jag skulle må illa inte var så stor, jag har till och med fått det en gång innan utan att må illa då, och tjaah, skulle jag må illa så skulle jag klara det. Bara för att man mår illa spyr man inte. Och skulle jag spy, ja då skulle jag fixa det på något sätt också. 
Så försöker jag få mig själv att tänka när jag hispar upp mig nuförtiden, och på något märkligt sätt så att det hjärnspåret faktiskt börjat fungera!! I början trodde jag inte på det, men nu tänker jag det så ofta - att jag klarar det - så det börjar liksom bli lite sant också. Toppen!

Och helt otroligt är också att när jag cyklade därifrån vid kvart i sextiden, efter att varit på sjukhuset (praktik) sedan kvart över sju, så begav jag mig till mataffären där jag strosade omkring i två timmar och letade efter bra rawfoodsaker! VART kom energin från!? Inte ens en frisk människa skulle ju orka det efter en lååång praktikdag (mycket tuff med massa prestationsångest) och ångestladdad hjärntröntgen. Först hade jag ångest när jag gick omkring där, trodde jag skulle få en panikattack, pga att jag fått kontrast. Sedan lyckades jag få in logiken igen - säger bara WOW - och insåg att jag inte alls mådde illa för någon kontrast utan för att jag hispade upp mig, och att det faktiskt inte fanns något att hispa upp mig för. Skulle det värsta hända, att jag spydde mitt i köpcentret, ja, inte nog med att det var väldigt osannolikt, men återigen, skulle det hänra så skulle det lösa sig på något sätt.
 
 
Jag börjar känna mig trygg i mig själv. En viktig pusselbit som har saknats allt för länge. 
 
När jag sedan cyklade hem så var jag så bubblande glad att jag till och med skrattade högt! Fastän jag var väldigt slut så var jag inte det, för kroppen kryllade av psykisk positiv energi och en stolthet över att jag vågar mer och mer. Jag klarade att göra hjärntröntgen utan någon med mig och få kontrast!! Och jag klarade av den ångestladdade prestationsfyllda situationen på praktiken i morse, och att bemästra ångesten och fortsätta storhandla. LYCKA!

Och jag vet med mig att jag, trots att mtt gamla tankesätt har fullt krig med mitt nya och försöker intala mig att jag MÅSTE vara rädd, nu nästa vecka kommer klara att sova själv i fem dagar när min rumskompis ska utomlands. Jag har tidigare bara sovit själv hemma... två eller tre gånger i hela mitt liv, och då har jag vetat att min pojkvän var fem minuter bort men ändå varit livrädd. 
Men nu kommer jag klara det här. Det intalar jag mig själv, och det hjälper. Jag säger inte att jag ska klara det, det är inget måste, men jag KOMMER att klara det. 
Och jag kommer att klara glukosbelastningen också. Även om den skrämmer mig väldigt mycket undermedvetet, för jag har läst om så många som spytt när de gjort den (dock har det varit gravida som redan mått pyton av morgonillamåendet och sedan får hälla i sig massa socker, konstigt - logikhjärnan gör sig påmind igen. Dock får man komma ihåg att det är skillnad på "försäkringstankar" som är tvångsmässiga, och logiktankar. Logiska tankar talar om sanningen, försäkringstankar försöker mota bort en rädsla man inte har accepterat/konfronterat). Nej, jag känner mig inte alls säker på att klara den, spärrar upp ögonen och spänner mig när jag tänker på att göra den, men jag fortsätter ändå intala mig att jag kommer klara den - för det VET jag att jag kommer att göra, duktiga flickan i mig kommer inte kunna med att vägra göra den, inte när det är mina eventuella framtida arbetskollegor som ska göra den på mig... vilket känns lite olustigt, men men. Nog tänkt om det, det är två veckor kvar. 
 
Ja just det, kanske ska berätta varför jag gjorde MR och ska göra glukosbelastning (med GH bestämning, som det heter). I somras tog jag blodprover för endokrinologen jag var hos i slutet av våren, och de visade på att jag fortfarande har förhöjt prolaktin, och även förhöjt GH (growth hormone). Den vanligaste orsaken är en hypofystumör, så därför ska jag göra dessa undersökningar. Utreda om jag har en hypofystumör. Även om jag inte tror att det är det så kan man inte låta bli att undermedvetet oroa sig en aning för om det ändå skulle vara det. Eller vad som händer om det inte är det - ska jag snurra runt ännu mer i sjukvården? Jag har för längesedan gett upp om att de ska hitta vad det är för fel på mig, de har det rakt framför ögonen, men vägrar tro på det - borrelian, som med sina coinfektions kan förklara alla mina symptom. Men jag är inte dum nog att säga nej till deras undersökningar, för man vet faktiskt aldrig helt säkert och det känns bra att det kollas upp i alla fall. 
Nu får jag spänt vänta på svaret. Jag är i alla fall väldigt stolt över vad jag klarat idag!! :D





RSS 2.0