Att leva med oro

 

Yes, ni läste rätt, JAG HAR SLUTAT MED MEDICINEN!!!! I en vecka har jag tagit halva dosen, och igår slutade jag helt med antibiotikan jag tar för min borrelia med coinfektioner. 

Det här är jättestort, och jätteskrämmande - det är nu det blir upp till bevis huruvida jag är frisk på riktigt eller inte. Sedan i mars förra året så har jag mått bättre och bättre, och det senaste halvåret har jag verkligen känt mig frisk! Den senaste tiden har till och med de sista symptomen, som domnande armar och ben och muskelryckningar och "växtvärksmärta", försvunnit.

 

I två år och en och en halv månad gick jag på medicinen "skid" (antibiotika), och i tre omgångar fick jag intravenös behandling. Men nu är det dags att sluta! Jag kan inte tro det, det är verkligen svårt att ta in, att jag kanske kanske är frisk på riktigt. Efter sex års kamp mot borrelian!!! Kan det ens vara möjligt?? Jag trodde nästan att jag skulle vara tvungen att vänja mig vid ett liv med sjukdom, fram och tillbaka i sjukvården som inte ens tror på mig, att varje dag skulle vara en kamp. Jag säger bara, att om jag får fortsätta ha det som jag har det nu är jag mer än nöjd!!! Trodde inte man kunde få ha det såhär bra. Visst har jag fortfarande mitt eksem som kliar och krånglar och min fobi som spökar då och då - men den har blivit så extremt mycket bättre i takt med att borrelian blivit bättre och jag fått mer energi - men jag mår ändå bra, för jag har energi igen, och jag har långsamt fått tillbaka mitt liv. Jag orkar vara med mina vänner, jag har framtidstro, jag är inte längre instängd i en kropp som plågar mig, nuförtiden spelar vi i samma lag. Kroppen är lugn! Den har tystnat från sina plågade dödsskrik. När man är frisk så tänker man inte på kroppen, att saker med den fungerar som de ska, det är i princip först när man blir sjuk och något börjar strula som man ens lägger märke till att man har en kropp. Om musklerna börjar rycka, om det blir tungt att gå, svårt att röra sig, eller om hjärtat plötsligt börjar slå så att det känns i hela bröstet. Tänk, jag hade glömt hur det var att ha en "tyst kropp", vilken härlig känsla, fridfullt. Man kan höra sina tankar igen, för att det inte hela tiden kommer signaler från kroppen om att något är tokigt (dock gäller ju det bara de dagar när eksemet inte fått fnatt, för då kan jag inte ens höra mina tankar om jag skriker, eftersom huvudet är fullt av kli-signaler), eller för att hjärnan inte är fullproppad med bomull och avstängd av trötthet. SOM JAG HAR LÄNGTAT!

Okej, jag vågar inte riktigt ropa hej förens jag är lååångt förbi mållinjen, men att jag känt mig såpass frisk så länge nu att jag vågar sluta med medicinen är otroligt bara det. Det finns hopp, alla ni där ute som kämpar mot borrelian, det går att bli bättre, det går att bli en människa igen. TJOHO. Det är helt otroligt fantastiskt att börja leva. Nu håller jag alla tummar och tår för att det ska gå bra nu när jag har slutat med medicinen. Att symptomen inte kommer tillbaka. Att jag ska få fortsätta vara såhär lycklig som jag varit den senaste tiden. Att jag ska vara frisk på riktigt.