Att leva med oro

Obs: Mamma läs inte det här inlägget om du inte orkar bli ledsen.
Jag vet att du också är trött och inte orkar och att det är därför det blir fel, att du älskar mig egentligen och att det handlar om att du är frustrerad för att du inte kan göra något för att hjälpa mig osv osv, men det hjälper inte mig att tänka/känna annorlunda i de här situationerna, inte när jag är så trött och utmattad så jag inte har någon kraft att "läsa mellan raderna".


JAG VILL BARA HA EN FÖRBANNAD KRAM!!
Vill inte vara ett äckel. En jobbig unge som bara är i vägen och ställer till livet för alla runtomkring mig, jag är bara till besvär. Det är så det känns. Jag VILL INTE. Jag är hemma hos mamma nu, och bröt ihop för att jag är så otroligt orolig inför i morgon, då jag måste vara ensam hemma fastän risken för att jag kanske är smittad med magsjuka inte är över. Inte för mig iaf! Men mamma påstår att risken skulle varit över för alla som inte är spyfobiker och blev skitirriterad över att jag inte fattade det, att jag inte skulle vara rädd eftersom jag ju inte hade något att vara rädd för. Jag började gråta, och mamma som var på väg att gå och lägga sig suckade och sa med hopbitna tänder "åh nej, jag orkar inte" i tron att jag inte hörde. Det gjorde jag! Kommer inte ihåg ordagrant vad hon sa, men känslan kommer jag ihåg. Det gjorde så ont, kände mig så dålig för att jag fick mamma att bli irriterad och arg, det är mitt fel att mamma mår dåligt. Jag borde inte ha åkt hem hit, för är jag inte här så är jag inte ett lika stort problem för mamma. Jag kände mig bara så liten och oduglig när jag hörde mamma säga att hon inte orkar med mig (NEJ det var inte så hon sa - det skulle hon aldrig göra - men så kändes det), det var verkligen droppen som fick bägaren att rinna över totalt, att jag kände mig så oönskad och dålig. Jag är sämst, sämst, sämst. Man ska inte säga sånt om sig själv, jag vet, men nu gör jag det för nu förklarar jag hur min knäppa hjärna tänker känslomässigt. Är så utmattad, så slutkörd - jag hatar vad fobin gör med mig och mot alla andra genom mig. FÖRSVINN ÄCKLIGA DUMMA FÖRBANNADE FOBI JAG HATAR DIG. Nej, jag orkar inte vara hyfsad eller skriva bra och förklarande nu. Det är alldeles för mycket upprörda känslor inom mig som vill ut. Jag har lust att skrika och kasta saker omkring mig, vilket jag inte gör, men samma starka känslor finns då kvar inom mig och vänder ut och in på mig (här fick jag damp på tangentbordet för att det inte går att skriva när ögonen är fulla med tårar och allt bara blir fel och jag inte orkar med mer... så dampade loss lite på tangentbordet och skrev massa random bokstäver som jag tog bort så att ni skulle slippa läsa mitt damputbrott, nu får ni i stället läsa OM det...). Jag brukar inte förlora kontrollen när jag blir arg, brukar inte ens bli arg särskilt ofta (egentligen, när jag väl blir arg så är det oftast på mig själv och fobin), men jag har bra lust att förlora kontrollen och få ett riktigt utbrott, bara släppa lös odjuret inom mig för att bli kvitt det. Orkar inte stänga in det mer. Men jag vet att det inte tjänar någonting till att få ett sådant utbrott, så därför låter jag bli, men jag svävar många gånger precis på bristningsgränsen. Som nu... Jag kommer inte tycka om att läsa det här inlägget i efterhand.

Fy, jag känner mig så ensam! Jag vill bara känna mig älskad. När jag mår dåligt har jag extra stort behov av att känna mig älskad, men just nu finns det ingen runt omkring mig som har den kraften att fylla det behovet. För de mår inte heller bra (ja, tror nästan varenda människa mår dåligt nuförtiden!). Men ikväll behövde jag verkligen få känna mig älskad, och jag har längtat hem just av den anledningen - jag vill ha en kram från någon som älskar mig, någon som talar om att allt kommer bli bra och att vi ska lösa det här.
Min pojkvän kunde inte typ snacka ikväll för han var så trött så han bara stupade i säng. När jag kom hem hit, hem hem (brukar jag säga när jag kommer hem till mamma, att jag kommer hem hem), så är mamma helt slut och orkar inte och ja, det blev ju som det blev, hon gick och la sig och en liten ond jag-har-ingen-energi-att-ta-mer-mening slapp ur henne som skar i min skäl. Jag gick ifrån mamma gråtande utan att ens säga god natt. Satte mig på golvet i mitt rum och bara grät och grät samtidigt som jag hoppades på att mamma skulle komma upp, ge mig en kram och säga "förlåt, jag är bara så trött, men jag älskar dig fastän det blev såhär". För jag hatar att gå och lägga mig och vara ledsna/arga på varandra, och ikväll går jag och lägger mig och är ledsen både vad gäller mamma och min pojkvän. Jag funderar till och med på att smyga ner till mamma nu och säga förlåt, och krama henne, för jag mår så fruktansvärt dåligt av att veta att jag gör henne ledsen!!


För att bli lite mer sansad:
Den här dagen har varit lång. Det första jag gjorde var att packa (då packades datorn ner = inga uppdateringar. Men tycker faktiskt att jag kompenserade för den skrala uppdateringen idag med alla tusen inlägg igår), sen städade jag och sedan har resten av dagen ägnats åt att åka hit och dit mellan olika affärer och lägenheten som min pojkvän o vår gemensamma kompis ska flytta in i. Har burit massa grejer och oroat mig, för magsjukan (har trott hela dagen att jag när som helst skulle börja spy typ). Sen åkte jag som sagt bil hem hem, jag längtade verkligen hit för att få träffa min älskade mamma. Vill vara i närheten av någon som älskar mig, vill känna mig älskad och omtyckt av någon, eftersom jag inte kan tycka om mig själv just nu så behöver jag det extra mycket.
Usch nu känner jag att det jag skriver går i cirklar. Är så trött att jag inte vet vad jag gör.
Vill bara må bra, och att mamma ska må bra.

Ps. När man bråkat/blivit ledsna på varandra precis innan man går o lägger sig så tänker jag alltid "tänk om den personen skulle dö i morgon och det sista vi gjorde var att bli osams/ledsna på varandra, då skulle jag aldrig förlåta mig själv. Eller tänk om jag skulle dö, och personen inte vet att jag inte menade det jag sa/gjorde och att jag älskar honom/henne ändå...". Därför har jag väldigt svårt för det där med att somna osams...
Mamma, jag älskar dig ändå! Önskar bara att jag inte skulle vara till sånt besvär...

Ps 2. Det här inlägget har tagit mig över en timma att skriva för att jag varit så ledsen (så att näsan runnit hela tiden och tårarna gjort att jag inte sett något) och arg/irriterad/trött/utmattad/orolig/hej-jag-vet-inte-vad-jag-ska-göra-med-någonting-för-jag-har-för-mycket-starka-känslor-inom-mig-nu-så-jag-exploderar. Suck.

Har ockuperat mig hela dagen för att slippa vara ensam. Gått på myrorna och ikea med min kompis, för att han och min pojkvän typ inte har några möbler över huvud tagit och ska flytta in i en tom lägenhet haha. Sen var jag hos psykologen. Fick en panikattack på tåget dit, men försökte träna genom att inte smsa någon och inte ringa någon. Jag tog fram telefonen men lyckades med att inte använda den, vilket ju var bra, yaay.
Känner mig lite stressad över att jag inte orkat ta tag i att skriva om mitt förra psykologbesök (i torsdags) och därför har två gånger att skriva om nu. Dum sak att vara stressad över, att blogga är faktiskt någonting jag gör alldeles frivilligt. Men tycker inte om att halka efter sådär (och det lyckas jag göra hela tiden - eftersom jag har så svår för att ta tag i saker).

Jag ska försöka komma i säng i bättre tid framöver har jag bestämt mig för! Det kanske gör att min kropp hamnar i balans liksom. Tänk om det förbättrar både eksemet och fobin, då är det faktiskt värt ett försök. Alla tycks ju vara SÅ övertygade om hur otroligt viktigt det här med goda sömnvanor är. Hm.
Nu har jag faktiskt en bra chans att förändra mina sovvanor eftersom min pojkvän jobbar och går och lägger sig vid tio (hihi, anledningen till att det spelar roll när han går och lägger sig är för att vi snackar i telefon ca 1h varje kväll. Vi båda är kristna så vi ber "aftonbön" tillsammans innan vi går och lägger oss. Så, om han är uppe så blir det lätt att jag liksom hakar på, just eftersom jag inte är så bra på att ta tag i saker. Oups). Vi får väl se hur det går med det här att gå och lägga sig i tid, jag har ju försökt typ hundra gånger innan känns det som men av någon underlig anledning har det alltid misslyckats... Men den här gången kanske jag lyckas!
Nej men nu babblar jag bara massa goja, istället för att faktiskt gå och lägga mig haha (fly från måsten kallas det också). Aja God natt nu!

Uwwh! Jag dör. Hoppas inte personen jag ska skriva om just nu läser min blogg. Eller det kanske skulle vara bra, då vet han vad jag tycker.
Jag satt här vid datorn, precis hemkommen från träningen, och kollar ut genom fönstret. Vad får jag se? En gubbe som står och stirrar på mig i fönstret mitt emot! Jag försökte få det att se ut som jag satt och kollade ner i datorn samtidigt som jag sneglade upp för att ta reda på om jag verkligen sett rät. Tror ni inte att han VINKAR till mig!? Och ja, det var flirtig vinkning, inte ens jag kunde ta miste på det. Det här gör mig ganska oroad eftersom jag brukar byta om i mitt lilla rum (man ser in i hela rummet eftersom fönstret nästan är lika stort som rummet haha) - och när man byter om så kan jag tala om för er att man står där naken. Klart att jag har tänkt på risken att någon faktiskt skulle kunna se in, men jag har inte brytt mig (orkar liksom inte dra ner persiennerna varje gång jag ska byta om). Så länge jag inte vet att någon ser mig så är det liksom lugn, då kan jag tänka att ingen någonsin råkat titta in i mitt rum under de ögonblick jag byter om. Men NU, när jag VET att någon med högsta sannolikhet tittat in, uwwwh, ja då blir det en annan sak. Äckligt är vad det blir. Den där vinken, usch! Kan vinkar vara olagliga? Om det är en vink om något perverst?
Okej, nu övertolkar jag kanske. Tänk om han bara ville vara trevlig och vinka "ha en trevlig söndag" till mig. Who knows... fast det var inte riktigt så det såg ut med det stora flinet han sliskigt visade upp.
Nu får jag bilden av hur han sitter där beredd med sin kikare, vågar inte ens peta i näsan höhö - för tänk om han har värsta kameran på kikaren.
Jag sprang genast skrikande till de andra tjejerna och berättade om incidenten. Nu får vi allt passa oss! ;)

Fast vem vet. Jag får lite dåligt samveta för att jag kallar honom "äckel på andra sidan gatan", han kanske faktiskt är världens snällaste och oskyldigaste kille. Men ändå, det vet jag ju inte och så nu får jag passa mig när jag byter om...ifall han inte skulle vara världens snällaste oskyldigaste kille liksom.

Ja rubriken säger väl sig självt. Tänkte att ni som läser min blogg kanske vill veta lite om vem filuren bakom skärmen är. För jag är faktiskt inte bara en synonym för spyfobiker eller panikattacksmänniska även om det är någonting som alltid varit en del av mitt liv, tyvärr. Men det betyder inte att jag inte gjort skumma, roliga, knäppa grejer och samtidigt varit precis som vem som helst... eeeller, var jag vem som helst? ;) Läs på egen risk och döm själva.
Varning, ni kanske får en helt annan bild av mig efter det här ;D Just kidding.



1. Jag bränner alltid tungan när jag har lagat mat eftersom jag är så ivrig på att smaka på den (se om den duger). Precis nyss brände jag tungan för att jag smakade på kladdkakan direkt efter att jag tagit ut den ur ugnen. Att jag aldrig lär mig haha.

2. Jag har haft en kort liten "modellkariär", gick vidare till delfinalen av Supermodel of the world (vilket var en boost för mitt dåliga självförtroende. Innan dess trodde jag att jag var skitful). Sen blev jag även uppraggad av en elite model snubbe när jag gick från skolan och blev senare medlem i en agentur. Tyvärr tog det hela slut eftersom min hy inte var på topp (idag vet jag att det var mitt atopiska eksem som satte käppar i hjulen) och jag i samma veva flyttade till en internatskola.

3. När jag var liten så kröp jag inte för att ta mig fram utan hasade på rumpan. Och enligt mamma så var jag en väldigt glad bebis som nästan alltid vaknade med ett leende på läpparna, pigg och nyfiken på livet (så jag vet att det finns inom mig, jag ska bara hitta tillbaks dit igen).

4. Jag var världens Harry Potter fans när jag var liten och var medlem på sidan Hogwarts.nu (den sidan var min räddning när jag mådde skit för bland annat skolan, kompisarna, och min fobi. Det var också tack vare den sidan som jag började skriva dikter - det var en plats jag skrev av mig på). Har tre små miniatyrdockor av Ron, Harry och Hermione hemma haha :)

5. När jag gick i fyran(?) så trodde jag att min pappa hade skrivit låten "ta mig till havet", detta var jag bombsäker på och blev väldigt irriterad då min kompis påstod att jag ljög. Sanningen var att han hade skrivit om texten så att den passade in i ett annat sammanhang haha, men jag trodde att det var Peter Lundblad (om det nu var han som skrev den) som hade skrivit om pappas text så därför var jag skitsur på honom för att han snott pappas låt och blivit berömd för den.

6. Min första dejt var då jag gick i trean/fyran (mellanstadiet). Vi gick och såg på järnjätten på bio, gulligt tycker jag. Och kan ni tänka er, inte nog med att han bjöd mig på bion, han bjöd mig på godis också. Jag kände mig riktigt stor som var på en dejt.

7. Jag älskar att skriva och har vunnit en hyfsat stor novelltävling. Detta är en av milstolparna i mitt liv. Den känslan, när de ropade upp mitt namn, wow, den var underbar. Lycka. Dessutom var det en stor DÄR FICK DU åt min lärare som gett mig VG på novellen. Kan säga att jag typ aldrig fick VG på något jag skrev efter det... tänk att lärare påverkas så mycket av vad de tror om en (plötsligt blev jag rektorns lilla favorit och fick vara elevrådsordförande - vilket jag sa ja till för att jag tänkte att det var en bra grej att ha på CV:t i framtiden haha, för jag kan ju inte påstå att jag var en särskilt bra ordförande!).

8. Medan alla andra tjejer var kära i massa kändisar så var jag kär i en och samma kille i fyra år, under typ hela min högstadietid. Det värsta var att vi knappt kände varandra! Så, på sätt och vis kan man säga att det var en slags kändiskärlek det också.

9. Jag har hållit i riktiga arbetsintervjuer åt ett "företag" jag jobbade åt. Blev uppgraderad typ fyra steg inom loppet av en till två veckor och plötsligt satt jag där och skulle ha jobbintervjuer! Världen är upp och ner ibland, men wow vad det var en rolig erfarenhet. Att folk kom dit och var nervösa för att träffa... mig! Det roligaste var att jag hittade på en egen fråga som jag påstod avgjorde om de skulle få jobbet eller inte (de trodde på det! hahaha, jag satt och fick bita mig i kinden för att inte avslöja mitt lilla spratt - ni skulle sätt deras miner). Frågan löd "om du var på ett sjunkande skepp och det bara fanns en plats kvar i livbåten. Skulle du då tagit den platsen själv eller lämnat den till din pojkvän/flickvän?" Moahaha, jag är ond :)

10. Min första kyss var helt FAIL haha. Mest eftersom både min pappa och lillebrorsa såg oss och min och killens gemensamma kompis flinande halvlåg bredvid och stirrade på hela händelseförloppet. Dessutom kändes det som om jag hade en snigel i munnen som försökte kväva mig. Jag var helt förstörd efter det och kunde verkligen inte förstå varför folk tyckte om att kyssas! Kan tillägga att det förhållandet inte varade särskilt länge (fast det var inte pga kyssarna) och idag så förstår jag varför folk tycker om att kyssas ;)


Ja, där fick ni veta lite mer om mig! Hoppas det var intressant. Bye bye :)

 

Oj hjälp! Jag måste verkligen öva på det där med tidsuppfattning. Är klockan verkligen halv tolv! I min hjärna var den.. kanske åtta? Och då visste jag ändå att jag inte gick hem från skolan förens halv tio. Suck för min tidsuppfattning. Och vad har jag egentligen gjort idag? Sovit, lagat mat, ätit mat, gått på toa, stirrat på datorn och läst i en spännande bok. Fast jag har faktiskt fixat en hel del bra grejer också. Ansökte om csn till exempel, irriterande nog så var jag EN dag för sen med ansökningen för att få för hela terminen så jag förlorade typ 650 spänn på det. En dag, det är då inte lite störande. Men jag får skylla mig själv, för jag borde ansökt för länge sedan (så nej mamma du behöver inte säga "vad var det jag sa" till mig sen, I know).

Uppdatering på läget: inga panikattacker idag. Däremot mycket stress. Torra händer (eftersom vi höll på med lera på lektionen). Nördig pojkvän (höhö). Kliandet fortsätter. Har varit på okej humör. Och är helt förälskad i en liten "pysselleksak" jag köpte till en kompis, neocube heter den. Den är helt trollbindande, man kan göra massa coola grejer med den, och den är perfekt att ha som "avstressare", en liten meditativ kub (ja den är liten, en kula är en halv centimeter i diameter) som man kan ha om man känner att en panikattack hotar och man vill fokusera tankarna på någonting. Synd bara att det här faktiskt inte var min utan en present till kompisen som jag bara var tvungen att leka lite med först ;P

Den ser stor ut men det är den inte. Blev värsta chockad när jag fick hem den i brevlådan. Trodde jag skullevara tvungen att gå till posten och hemta den. Men icke sa nicke.

 

 

Igår så var jag minsann riktigt duktig måste jag säga! Jag hade gjort en lista med saker jag ville få gjort (för jag mår så dåligt över att dagarna bara går utan att jag gör någon ting vettigt), och jag lyckades få gjort allting. Fast det tog hela dagen.
Man mår bra av att känna att man göra något vettigt. Jag borde bara förändra mina sovvanor så att jag går upp tidigare, tror det skulle göra att jag mår bättre - men varför ska det vara så stört svårt då? :O
I morse gick jag upp kvart i åtta (hör och häpna, för mig är det verkligen mitt i natten) för att jag skulle ringa till vårdcentralen och boka en akuttid. Sen kunde jag inte somna om på länge, det var jätteljust ute (ja jag är förvånad, ser det ut som att jag har gått upp den tiden på morgonen det senaste halvåret? :P). Jag upptäckte hur mycket liv och rörelser det var, och även att det var typ tre centimeter snö (jaha, vart tog våren vägen?). Blev nästan lite chokad där alltså, för hur kan jag bara so va igenom allt det där, när det är så ljust och så stökigt - ja för det lät verkligen mycket - det kan inte vara någon bra sömn jag får tiden mellan 7.30-12.30. Och ändå la jag mig ner och tvingade mig själv att somna igen i morse och sov till, jaa, 12.30, när jag hade världens chans att gå upp tidigt - jag var pigg! Fast, jag hade bara sovit 4,5 h så kände att jag troligtvis inte skulle förbli pigg om jag gick upp då haha ;D

Det var i alla fall en intressant upptäckt att se livet utifrån en morgonmänniskas ögon. Kanske stämmer det, uttrycket att morgonstund har guld i mun? Om det stämmer så är jag ganska fattig (oj hjälp, det kanske är sant, för jag har ju faktiskt inte en enda guldtand!).

Jotack, en sådan skylt skulle man ha!

Idag har jag inte orkat skriva någonting. Jag fick världens deppsammanbrott innan jag åkte iväg till min lektion. Kunde inte bestämma mig för huruvida jag skulle gå den kursen eller den andra (för som sagt, allt har en tendens att krocka för mig) - och sjääälvklart ska jag bestämma det här en kvart innan lektionen börjar. Ni kan ju gissa om jag kom försent eller inte. Bingo!
Det värsta när jag får sådana deppbryt är att jag tänker så hemska tankar om mig själv, negativa så det ryker om dem! Att jag hatar mig själv, är sämst, suger, misslyckad, värdelös, ful, knäpp, bara ställer till det för allt och alla och önskar att någon/något kunde skada mig så jag fick riktigt ont - för det förtjänar jag minsann. Det är inte kul att tänka så om sig själv. Ibland kan jag till och med bli riktigt rädd för mig (vilket ju inte heller är så kul).

Usch, en stor del till varför jag brakade ihop så totalt idag är för att jag är helt tillskruvad av oro för att min pojkvän kanske ska flytta - typ sjuttioelvamilhärifrån. Jaha...? Vad ska jag ta mig till då? Jag vet att man inte ska göra sig beroende av andra människor, men nu är det så att det redan är för sent. Jag vill inte att det ska behöva vara så, men i dagsläget är det ingenting som jag "kan" göra någonting åt sådär på en millisekund. Jag försöker, genom att jag går till psykologen, att ändra på det hela. Att jag ska hitta tryggheten i mig själv. Men det går inte så vidare värst fort.

Jag får sådan ångest när jag tänker på att han kanske ska flytta! Anledningen är att han troligtvis får jobb där, så om han inte hittar ett jobb här fort som attans så måste han dra sin kos (öhh, varför säger man så? Vad är en kos!?). Jag vet inte om jag kommer våga bo kvar här om han försvinner. Ska jag flytta hem då? Hur blir det i så fall med mina kurser, då kommer jag inte klara tillräckligt med poäng för att få CSN till hösten - aaaaah.
Ja, ni förstår vilket virrvarr som snurrar runt i min frustrerade hjärna. Jag tar ut allting i förskott, istället för att njuta av den tid som det inte är sådär så lever jag redan som om problemet vore här nu. Det är ju inte ens säkert att det blir någon flytt, för tänk om han faktiskt får jobb här. Och om han flyttar så får jag lösa det då - försöker jag övertyga mig själv om, även om hela jag skriker av ångest att "neeeej, det blir katastrof alltihop".
Jaja, vi får väl se hur det går. Nu är jag i alla fall helt utmattad - det tar energi att oroa sig och bryta ihop, det kan jag lova er.

 

 

Haha, ikonen är så liten och osynlig att den inte ens syns på bilden :P

Tänkte bara meddela er att jag har skaffat bloglovin! :D Så nu kan man följa mig där om man vill. Eller, det kanske man kunde redan innan?

Varför gör jag såhär? Jag vet att jag inte mår bra av att vända på dygnet, men ändå är det såå svårt att gå och lägga sig i tid och förändra de ingrodda vanorna. Är nästan övertygad om att psykologen i morgon kommer ta upp att jag måste göra någonting åt mina sömnvanor. Att jag ska gå och lägga mig tidigare. Jaa, det är väl bra, det skulle jag behöva. Men hur ska jag lyckas med det? Nu är det särskilt svårt när min pojkvän bor i mitt lilla rum och har helt vrickade sömnvanor, precis som jag. Han kommer inte kunna ändra på dem, och jag kommer inte kunna ändra på mina sömnvanor om inte han ändrar sina. Kan inte sova om han sitter vid datorn osv.
Ni ser ju, klockan är tjugo över två och jag kommer inte att gå och lägga mig innan tre (ska göra min hemuppgift som jag fick från psykologen ehe - typiskt mig att göra allt i sista stund). Undra vad psykologen skulle tycka var bäst, att jag gör min hemuppgift såhär sent men får den gjord, eller att jag struntar i den och går och lägger mig? Jag borde ju såklart ha gjort den tidigare... men jag har verkligen inte orkat ta tag i det :(
Det är ju inte svårt att lista ut varför jag bara har tänkt plugga de mest opluggiga kurser jag kunnat hitta den här terminen hehe.


Aja... kanske ska börja fundera på att faktiskt gå och lägga mig? I alla fall påbörja processen att smörja in mig osv osv.
Oups, inte bra att mamma läser min blogg asså... Det här ville hon nog helst inte veta :P men jaja, du får skylla dig själv att du läser mamma :D

 

Jag känner att jag kanske borde förklara mitt damputbrott tidigare idag - obs, det kommer bli ett skitlångt inlägg eftersom det är så mycket bubblande irriterade känslor inom mig som vill ut. Först ska jag gå och hämta en pepparkaka och julmust så att jag kanske blir lite snällare, känner mig alldeles för deppig, mossig i hjärnan och irriterad för att skriva någonting egentligen. Fast, jag har väntat på att känslan ska försvinna i typ två timmar (eller ah, hela dagen egentligen, men som ni ser så skrev jag ändå och det gick ju bra, not) så kanske dags att sluta hoppas på att den försvinner bara sådär och försöka skriva något vettigt ändå. Och nej, det kan inte vara PMS även om det känns precis som det, men min mens har inte behagat dyka upp de senaste månaderna, pga hur jag mår - så nej det här blir ingen ung-mamma-blogg. Och sorry killar (om det nu är några killar som läser det här) men tjejer har mens, deal with it, det är naturligt.

För det första så är jag bara allmänt deppig och orkeslös och minsta lilla motgång eller grej som inte blir som jag har tänkt får mig på fall nuförtiden. Jag gråter för ingenting. Och allt jag måste göra känns som stora berg.
Idag var det en blandning av lite allt möjligt som bara blev för mycket för min förvirrade hjärna. Ni vet, droppen som får bägaren att rinna över (är så sjukt irriterad på det uttrycket, för det har varit alldeles för mycket så i mitt liv den senaste tiden).

Jag och min pojkvän skulle till IKEA och köpa lite grejor, och sen till nån mataffär, och eftersom jag varit såå seg hela dagen så hade vi minimalt lite tid på oss innan min lektion började. Så typ klockan tre, med bara pyttelite frukost i magen och med en stressad mig (ser ni felet redan där kanske?), så gav vi oss iväg. Vi klarade oss igenom IKEA utan större bekymmer, men när vi kom till Willys där vi skulle handla så slog det slint. Eller rättare sagt när vi kom till chipsavdelningen på willys.
Han frågade ifall vi skulle köpa chips och höll fram någon stark chilligrej. Jag svarade att jag ju bara tycker om sourcream & onion varpå han gav mig informationen att det nog är mjölk i dem (ska utesluta alla mejeriprodukter för att se om det är det som ställer till mitt eksem)! Vaah? Mjölk, I CHIPS? Han hade rätt (förstår inte vitsen med att trycka ner mjölkpulver i typ allting?). I alla fall så var det droppen. Jag hade till och med ätit chips precis innan vi gick för att trösta mig med att jag trots allt kunde äta något gott när de godsakerna jag vanligtvis brukar äta nu är uteslutna (vet att det finns goda saker som inte innehåller mjölk, och att det egentligen inte är ett så stort problem, men det fanns det inte när jag var på det humöret :P).
Sen skulle jag ta beslut om ifall vi skulle äta på McDonald’s eller inte för att jag skulle hinna. Öhm, öhm, ta ett beslut i det tillståndet? Jag, ta ett beslut, i det tillståndet? Kanske inte så bra. Det totalkvaddade min hjärna, den blev mos och jag blev helt galet frustrerad eftersom jag inte kunde tänka. Och pojkvännen som faktiskt inte heller har oändligt med ork suckade och suckade och undrade varför jag blev SÅ sur och deppig för det med chipsen.
Hur många gånger ska jag behöva förklara att det inte BARA var för chipsen, rättare sagt nästan inte alls för chipsen, egentligen, utan för allt annat som liksom fräter sönder min hjärna utan att egentligen inte vara frätande.
Men det är det som kallas att man är deprimerad, att små saker blir jobbiga som berg och får en att gråta, deppigheten, håglösheten, that shit. Det finns en anledning till att jag fick diagnosen "Måttlig depression". Men tror han på sånt där? NEJ. När jag sa det till honom så sa han bara "jahaa, men det förändrar ju ingenting?" och syftade på att jag hade fått den "diagnosen". Njaaeh, det gör det väl antagligen inte, men jag hade hoppats att det skulle göra det. Att han kanske skulle förstå lite mer varför jag reagerar som jag gör ibland, att det inte är för just den lilla grej som händer just där och då utan för allt - som i hans ögon är världens småsaker, men som för mig är väldigt jobbiga eftersom jag mår som jag gör. Men tydligen förstår han inte innebörden av att vara deprimerad.
GAAH, det var verkligen som att hälla en hink i bägaren - den blev totalt översvämmad. Alltså för att han inte förstår alls. Att så fort något gör så att min korta stubin börjar brinna (resultat: gråt och deppighet, kanske tror jag att gråten kan släcka branden?) över en sån där småsak så suckar han åt att det är onödigt att jag blir SÅ deppig/ledsen för en liten sak. Vilket gör det tusen gånger värre för då blir jag skitirriterad på att han inte kan förstå att det inte bara är för den saken fastän jag förklarat det tusen gånger!

Egentligen så vill jag bara rätta till allting när det har blivit sådär, torka upp det som runnit över, och jag vill för allt i världen inte att vi ska börja bråka dessutom så att han också blir irriterad och sur. Men det är svårt att rätta till det när allt som kommer ur min mun är fräs, fastän det inte är vad jag tänkt slänga ur mig. Så därför är jag bara tyst istället. När han frågar vad jag blev så sur över osv, då är jag bara tyst. För jag vill inte göra det värre, för jag vet att om jag öppnar munnen så hoppar det ut världens fulaste elakaste grodor.
Det jobbiga är att vad jag än gör så blir det värre, för är jag tyst så blir han irriterad för att jag inte säger någonting. Tro mig, jag har försökt förklara det här dilemmat för honom, men han är en kille med åsikten att "det är bara att bita ihop, och man kan kontrollera alla sina känslor" så därför förstår han inte varför jag inte kan berätta vad det är utan att det hoppar ut grodor ur munnen på mig. Jag vill bara skrika att DET KAN MAN INTE, testa att ha en panikattack, testa att försöka vara glad och trevlig, eller iaf neutral, när du är deprimerad och håller på att explodera inombords för att allt känns så hopplöst, jobbigt och... tomt. Det är inte så lätt. Nej men det går, skulle han svara på det. Vilket gör mig ännu mer irriterad eftersom jag får prestationsångest då och känner att det bara handlar om att jag inte är tillräckligt bra - för annars hade jag ju klarat det - vilket ökar på min stress som visar sig i att jag blir ännu mer sur/ledsen/irriterad.

Ibland blir det bara för mycket, när man orkar för lite. Mitt nya motto.

Ni kanske börjar haja den onda cirkeln som uppstår. Allt för en liten sketans droppe! Men det tynger mig verkligen, att han inte förstår, och vad som egentligen gör att den där fula irriterande bägaren som jag tjatar om rinner över är väl att jag känner mig så dålig helt enkelt. Som om jag inte räcker till, att jag inte klarar det jag borde klara osv osv. Dåligt självförtroende kanske man kan kalla det. Men varför har jag det egentligen?? Ser ingen bra förklaring till varför jag fått sånt uruselt självförtroende. Jag har ju hela min uppväxt omgetts av massa kärlek och uppskattning, så vart, när och varför gick det snett?

 

Ps. Jag älskar min pojkvän fastän han inte förstår. Älskar honom för att han orkar med mig och älskar mig fastän jag är som jag är, för det måste vara sjukt jobbigt och påfrestande för honom med min fobi, paniken, eksemet, deppigheten och allt det där (särskilt eftersom han inte förstår sig på sånt alls, att man inte har kontroll över saker). Tack för det, att du orkar med mig ändå <3 (Och tack mamma!!)

Önskar bara att jag inte vore ett stort bekymmer för alla, i vägen och jobbig, ett problem. Jag hatar att jag känner mig så värdelös (för det gör jag när jag känner mig som ett problem, vill ju bara vara till lags)! Och när jag säger sånna saker (som svar när de undrar på varför jag deppar tex) så blir folk sura på mig, men vad ska jag säga? Det är så jag känner... De vill att jag svarar och inte bara är tyst, men de vill inte ha svaret. Jag är jobbig när jag inte orkar, det kan ingen förneka, det blir problem, och allt hade varit så mycket lättare om det gick som på räls. Men så fungerar det inte, och det vet ju alla.

 

 

Nu sitter jag här i sängen, insmord med mjukgörande kräm efter en kliande dusch (pga eksemet jag har är det vidrigt hemskt att duscha). Funderar på allt jag skulle vilja skriva på bloggen, att det finns så mycket, men samtidigt så lite. Jag vill ju att det jag skriver ska vara intressant, och med mitt kassa självförtroende så är ingenting jag skriver intressant. Fast, kanske är det just det som är intressant för folk att läsa, om vardagliga händelser och ärliga tankar kring dessa, någonting som folk kan relatera till? För konstigt nog - egentligen inte konstigt - så har nästan varenda person som sitter där bakom sina datorskärmar en släng av dåligt självförtroende, ångest, oro, deppighet, avundsjuka osv osv och tror att de är de enda som tänker/gör si eller så...
Bara en tanke, något som dansade förbi i mitt huvud.

Nu ska jag och min pojkvän till IKEA (smygreklam! :P), och sen bär det av till en fyra timmar lång lektion för min del. Kursstart. Antagligen kommer jag få panik någon gång under dessa fyra timmar, eftersom jag kommer känna mig så instängd, för att jag inte bara kan gå därifrån. Tycker inte om sånna föreläsningssalar som är som en amfiteater och någon måste sitta i mitten, instängd med folk på båda sidor om en. Jag sätter mig alltid längst ut, ifall jag skulle vara tvungen att springa ut för att jag får panik eller mår illa eller vad jag nu tror ska hända. Kanske en fågel kommer och äter upp mig?

Nejdå, det där sista tror jag inte, men för vissa låter det väl lika fånigt. Men de vet inte hur det är, det här, och det är väl tur för dem :) men ibland önskar man att folk kunde få testa, bara för ett pyttelitet tag, hur det är att ha panik, så att de kunde förstå.

Oj hjälp. Hur kan man vara så avundsjuk som jag? Sitter och kollar på facebookbilder på min pojkväns exflickvän. Vill liksom veta allt om henne och deras gemensamma tid (de var tillsammans i nästan två år), fastän jag vet att jag blir grön av avundsjuka då. Varför? Det är en riktigt bra fråga, för jag vet att han har kommit över henne så det är inte det iaf (det var han som gjorde slut - det känns som en tröst. Vi blev tillsammans ett halvår efter de gjort slut). Är det att jag har så dåligt självförtroende att jag hela tiden måste ha bekräftelse? Att jag inte tror på att han älskar mig mer och trivs bättre med mig än vad han gjorde med henne (för det har han ju sagt)? Att jag känner mig som ett andrahandsval (även om vi inte ens kände varandra när de blev tillsammans) och får mindervärdeskomplex för att jag tror att hon var bättre än mig på allting? What's wrong. Varför kan jag inte bara lita på att jag duger, tro på det han säger och inte genast tänka "ja men det säger han ju bara för att han inte kan säga någonting annat". Jag klarar bara inte av tanken på att de har varit tillsammans, att hon fick två år av hans liv då jag inte ens existerade för honom - och visserligen inte han för mig, men ändå.
Gaah, det är jobbigt att vara avundsjuk, och väldigt onödigt. Vad har det någonsin varit bra för? Vill få ut den där lilla gröna filuren ur mitt huvud för den gör ingen som helst nytta där.

Nu bombarderas mitt rum med grejer. Datorprylar och killgrejer. Så blir det när ens pojkvän flyttar in. Det ska både bli skoj och jobbigt. Nervöst och lugnande. Hmm... Får se hur det här slutar.


Jahapp, det här är i alla fall vad internet säger om sambos, eller sambor, eller whatever haha. Hur säger man egentligen?


Så vi kommer vara sambos trots att det bor två pers till här enligt Swedbank:

Sambo kan definieras olika i olika regelsystem. I familjerätten är man sambo när man stadigvarande bor tillsammans (fast det är ju bara tillfälligt för oss iof, så tydligen är vi inte sambor trots allt?) i ett parförhållande, har gemensamt hushåll och inte är gift med någon annan (tänk om han är hemligt gift med någon!).

Enligt veckorevyns test är jag redo att bli sambo, det är alltid något:

Ett samboliv skulle nog fungera för dig, även om ett särbo-/deltidssamboliv skulle vara det ultimata (jaahaa? why?). Du känner dig själv tillräckligt bra för att kunna säga ifrån (NOT). Kom ihåg att det är viktigt att du och din blivande sambo tar ett ordentligt snack om hur ni ska ha det hemma innan flyttlasset går (äsch det löser sig, eeeller?)...

 

Ojoj, kan bli knivigt det här, enligt relationssajten.se:

Att flytta ihop innebär bland annat att vakna upp bredvid någon med morgonandedräkt som är rufsig i håret och vill bestämma var blomkrukorna skall stå.

 

Och om det skulle krisa och vi håller på att slå ihjäl varandra så ska något av detta ske för att vi inte längre ska vara sambos enligt lagen:

2 § Ett samboförhållande upphör

1. om samborna eller någon av dem ingår äktenskap,

2. om samborna flyttar isär eller

3. om någon av samborna avlider. (Men usch, så får vi hoppas att det inte blir i alla fall! ...vi kommer inte så ihjäl varandra på riktigt, det är ett talesätt).

Ett samboförhållande skall också anses upphöra om en sambo ansöker om förordnande av bodelningsförrättare enligt 26 § eller om rätt att få bo kvar i bostaden enligt 28 § eller om en
sambo väcker talan om övertagande av bostad enligt 22 §. (huuh...?)

 

Haha, ja där ser man! Visst känns det som att jag har väldigt kul som sitter och kollar upp allt det där? ehm, ehm. Borde nog egentligen ta och cykla iväg till min pojkvän och hjälpa dem att städa ur lägenheten. Får väl pallra mig iväg då.... Bye.

Idag har jag varit i kyrkan typ hela dagen, snackade massa efter gudstjänsten om baklängesbudskap i låtar, dubbla budskap med grejer (tex i bilder/filmer) och hur hjärnan kan luras. Det var intressant. Vi var ett gäng som stannade kvar i kyrkan efteråt och hade trevligt. Nu på kvällen har jag bara tagit det lugnt, spelat the sims 3 haha, bra avslappning att fly till någon annans liv, som man kan kontrollera :) Så idag är inte anledningen till att jag inte har uppdaterat att jag varit deppig utan att jag varit upptagen. Gillar den anledningen bättre måste jag erkänna. Men det är fortfarande en hel del som jag borde ha gjort som jag inte orkat med, det ligger i bakhuvudet och gnager vilket stressar mig och ger mig en deppig rynka i pannan.
I morgon blir en "tung" dag, inte bara fysiskt för att vi ska bära massa flyttgrejer utan mentalt tung också. Antagligen (fortfarande osäkert = jobbigt) så kommer jag bli sambo med min pojkvän för ett tag framöver med start i morgon (fast det är ju två till i lägenheten)! Får väl se hur det går. Hoppas det inte slutar med att vi slår ihjäl varandra eller något bara. Ni kan ju allid få hjälpa mig genom att hålla tummarna? ;) (moahaha, ni kommer inte kunna göra någonting under den tid min pojkvän bor här eftersom era tummar är ockuperade då - just kidding).

Hoppas ni har haft en skön lördag! För mig är lördagar en paus i vardagen, när jag känner att jag faktiskt kan släppa en del av den där stressen som annars ligger som ett tungt ok över mig. Man behöver en sådan dag i veckan, en återhämtningsdag.

Nej. Skit, skit, skit. Just nu orkar jag inte tänka, orkar inte göra någonting, vill bara gömma mig under täcket och låtsas att jag är liten igen. Sitter och nästan halvsover och deppar över livet, att jag inte vet vad jag ska laga till kvällsmat (och inte orkar laga den) och att jag precis fick veta att min pojkvän har fått sin lägenhet uppsagt (en månads uppsägningstid, de bodde i andrahand). NEJ. Det var INTE någonting som jag orkade med just nu. Jag har tillräckligt mycket att oroa mig över. Vill bara gråta som ett litet barn, men för att vara ärlig; jag orkar inte ens gråta!
Jaha, så nu läggs den stenen i min ryggsäck också (den är TUNG), att jag ska gå omkring och oroa mig ännu mer inför framtiden och den här terminen, i det här fallet huruvida min pojkvän får en lägenhet typ evigheter härifrån. Jag har haft det som en trygghet, att han bor såpass "nära" ändå. Jag har till och med tyckt att det är lite väl långt bort och nu kommer han troligtvis hamna ännu längre bort. Jag vill verkligen inte, får sån ångest av den tanken.  Mitt uns av trygghet får inte försvinna, måste känna att jag har någon inom ett rimligt avstånd som skulle ställa upp och komma hit om jag fick total kaospanikattack eller spydde. Jag vet att jag är patetisk som bryter ihop för en sån här grej ("det kunde varit något mycket värre..." osvosv) och jag vet att det är fel att ha min pojkvän som trygghet, man ska inte vara beroende av andra på det sättet, för man vet aldrig vad som kan hända. Man ska ha tryggheten i sig själv, det är det bästa. Men det har jag inte nu, och det här är faktiskt ett stort och jobbigt problem för mig i den situation jag befinner mig i!
Mitt mål är att ha tryggheten inom mig, men nu är det inte så, alltså framkallar det här enorm ångest hos mig. Vet inte riktigt vad jag ska ta mig till, hoppas att det ska vara ett elakt skämt, vägrar inse eller acceptera sanningen eftersom jag inte vet hur jag ska hantera den...

Ibland blir det bara för mycket när man orkar för lite.

Idag fyller min underbara mamma år! Vet inte vad jag hade gjort utan henne, vill inte ens tänka på det. Jag är bara så enormt tacksam för att jag har fått just min mamma till mamma och att hon orkar med mig och älskar mig för den jag är. Mamma jag älskar dig för den du är också! :) Vet att du läser det här och vill att du ska veta att du är ovärderlig för mig. Tack för att du hjälper mig så mycket och alltid ställer upp, fastän du inte orkar så gör du det och det är tack vare dig som jag orkar resa mig upp igen när jag faller. Mamma jag älskar dig :) grattis!

Nu är frågan. Efter allt stohej och storgråtande (dumma toaletter!), orkar jag gå på en modellcasting eller inte? Det är andra uttagningen, har gått vidare en gång. Den börjar klockan sju och jag måste äta, fixa i ordning mig, bli på bättre humör och köpa en present till en av tjejerna jag bor med innan det börjar. Orkar jag stressa med allt detta så att jag hinner, vill jag tillräckligt mycket? Eftersom mitt humör går upp och ner som en bergochdalbana så är jag rädd för att jag när det är dags för modevisningen inte alls kommer orka utan att det kommer bli ett jättestort stressmoment. Men det kan lika gärna vara så att jag kommer sitta där och vara skitsur på mig själv för att jag inte gick till castingen eftersom jag jättegärna skulle velat vara med. Dessutom så är jag rädd för att mitt eksem ska ställa till det för mig. Just nu ser jag ganska normal ut (hudmäsiggt alltså), men det är långt ifrån säkert att det håller sig såhär ända fram till modevisningen och om jag skulle se ut som jag gör när det är illa, jaa då är det riktigt illa! So, what to do? Aaaargh! Jag hatar att jag inte kan ta några beslut!

Idag har varit en riktig "göra-ingenting-dag". Det värsta med sådana dagar är att jag får så otroligt dåligt samvete efteråt, för att jag inte har gjort någonting utan bara slösat bort hela dagen. Från morgon (hehe, lunch för de flesta) till kväll (natt för de flesta) har jag suttit och spelat the sims 3 haha. Rättare sagt, jag harflytt från mitt eget liv ett tag, för att jag inte orkar ta tag i någonting. Även småsaker känns som mounteverest för mig just nu.

De på sims hann med ett helt liv idag, men vad hann jag med? Visst, ibland behöver man sånna här dagar, men de tjänar ingenting till om man bara känner sig missnöjd och anklagar sig själv sen (varför kan jag inte bara acceptera att jag ville ha en inte-göra-någonting-dag idag?). Alla killar som sitter och spelar bort sina dagar med massa skjutarspel, wow eller annat - hur gör de för att inte känna att deras liva bra rinner ut i sanden?

Är hos min pojkvän den här helgen eftersom de jag bor med har åkt hem, och jag vågar för allt i världen inte sova ensam hemma! Han trivs jättebra med att sitta vid datorn hela dagarna, han får inte dåligt samvete för det, inte heller för att han sover länge på mornarna. Är det där med dåligt samvete lite könsbundet kan man ju fråga sig?

Egentligen har jag inte ens haft något särskilt som jag skulle ha gjort idag. Okej, jag borde ha åkt till min lägenhet och städat toaletterna som jag skulle ha gjort i fredags men inte vågade eftersom jag var ensam hemma. Ja, ni läste rätt. För det första hatar jag att städa toaletterna (vet ni hur mycket läskiga tankar jag får om alla bakterier som kan hoppa på mig, att det är där man skulle spy om man blev magsjuk och allt möjligt som sätter igång min panik) och för det andra hatar jag att vara ensam hemma. Så dessa två saker i kombination gjorde att jag helt enkelt avböjde toalettstädning och sköt upp det till senare. Problemet är att jag måste få gjort det före mina "sambos" kommer tillbaka eftersom vi (läs de) har som policy att städa innan helgen men när ska jag kunna göra det utan att vara ensam innan de kommer tillbaka? Baaah, tänk, en sån liten sak som kan bli så stor och komplicerad? Jag tror jag snällt ska fråga min pojkvän om inte han kan följa med mig hem och så städar jag då, helst innan mina "sambos" kommer hem.

Haha, hjälp vad jag kan babbla på om något så ointressant länge. Var tvungen att hejda mig själv för att inte snurra ett varv till på toalett-problemet! Nu ska jag inte skriva mer för min pojkvän tjötar massa om att filmen börjar nu. Bäst att skynda mig så att jag inte missar början ;)

Idag ska jag ha en slutexamination på en av de kurserna jag gick i höstas, därför är jag lite frånvarande. Men jag lever, ville bara meddela det och att jag är väldigt nervös inför det här seminariet. Vet inte vad jag skulle ta mig till om jag misslyckas med det, för då blir det lite kaos i plånboken. Eller rättare sagt, inget kaos eftersom den kommer vara tom till följd av att jag då skulle bli av med CSN.
Ringde till min psykolog och gav återbud eftersom det visade sig att en av de kurserna jag ska gå till våren börjar samma dag, samma tid, som vi skulle ha träffats. Så nu blir det kanske inte förens nästnästa vecka jag ska dit igen. Känns lite långt bort faktiskt. Vill ju bli av med det här (paniken och fobin) så fort som möjligt! Men en vecka hit eller dit är inte så mycket i det stora hela, inte med tanke på att jag har lidit av det här typ hela mitt medvetna liv.
Oj oj, nu får jag ta och fortsätta förbereda mig, om en och en halv timma smäller det. BOOM
(jag lever fortfarande)

Det har sina nackdelar att dela spotify med sin pojkvän, nackdelarna är när han plötsligt får för sig att använda den! Det bara blev så. Han skaffade spotify, men använde det knappt, så jag gjorde alla spellistor och sådär. Nu har det gått två år och jag har använt den hela tiden. Och plötsligt så använder han den idag! Nu har jag ju vant mig vid att ha den. Nooooooo, spotify, I miss you. kom tillbaka, visst är jag en bättre husse än han?
Han säger bara "meh, du har ju en egen", jo det stämmer, fast den har jag aldrig använt och kommer inte ens ihåg användarnamnet på. Jag försöker köra på den där "men det skulle ju vara jättegulligt om du hade min och jag din, blink blink, romantiskt, blink, blink" med baktanken att jag inte orkar kopiera alla listor och blä.
Aja, det här var verkligen ett I-landsproblem, och jag har större problem än att jag inte kan lyssna på spotify om man säger så ;)
Men de gångerna ett sånt här litet problem blir det största problemet på dagen, DÅ är jag glad! Och hittills idag är det så :) så hittills idag är jag glad.
Ska bara se till att få något i magen, sen ska jag iväg och handla lite mat (mamma och jag glömde köpa lite grejer) och träffa två av min pojkväns underbara syrror (han har fyra syskon, tre syrror, en brorsa, alla är äldre)! Ska bli skitskoj.