Att leva med oro

Det känns som att mina dagar nuförtiden går åt till att göra alldeles för lite men fundera alldeles för mycket. På livet, på hur allting ska bli, och vad jag ska göra med mitt liv. Hur ska jag bli befriad från den här fobin och paniken? Eller rättare sagt, hur ska jag befria mig själv, för det kommer ingen prins på vit häst och räddar mig från draken. Jag måste inse det, för det är som att jag bara går omkring och väntar på att jag en dag ska bli frisk från den här... det går inte till så, tyvärr.
När man funderar sådär mycket på livet och sina problem så är det bra att få lite perspektiv på det hela. Så idag har jag ägnat stora delar av dagen till att läsa på en blogg som jag av en slump hittade fram till. En blogg som handlar om "livet som cancersjuk tonåring", alltså en tjej på 17 år som fick cancer och bloggat om det. Verkligen läsvärd blogg (annars hade jag nog inte spenderat stora delar av dagen till att läsa den hehe). Tycker att ni som läser det här borde kika in på hennes blogg: http://bissy.blogg.se :)

Även om jag har fått lite perspektiv på livet så sitter jag här och har världens ångest inför i morgon. För att jag ska vara ensam hemma. Jag har inte cancer och ska ta sjuttioelva piller samtidigt som jag oroar mig för nästa läkarbesök, jag ska bara vara ensam hemma, och ändå är jag så förbaskat orolig för det! Det gör inte saken bättre heller att jag anklagar mig själv genom att tänka att jag är sämst och dålig för att jag inte klarar av att vara ensam, när andra klarar av så otroligt mycket... men alla har vi ju våra svagheter. Jag kan nog något som andra inte förstår hur jag klarar av, som de skulle ha svårt för. I alla fall får man försöka tänka så, för att bara anklaga sig själv hela tiden är inte bra (även om jag är expert på det området skulle jag vilja påstå).

Hur blev jag såhär utmattad, så trött, så känslig så att jag gråter för minsta lilla sak? Antagligen så har min kropp och sinne fått ta alldeles för mycket stryk genom alla år som jag överbelastat systemet med min fobi. All rädsla, ångest och panik har satt sina spår.

Oj hjälp. Nu är jag så trött att jag knappt kan tänka. Ni vet, sådär så att det känns som om hela hjärnan är full av mossa och hjärnkontorsnissarna måste använda häcksax för att ta sig fram. Därför tar det här inlägget väldigt lång tid att skriva. Fast det märker ju inte ni såklart.

Jag, min lillebrorsa, pappa och min pojkvän (som vi råkade hitta på centralstationen) har precis kommit hem från en familj som vi varit hos hela eftermiddagen och kvällen. Det var trevligt, vi spelade spel och åt risgrynsgröt. Mindre trevligt var att den där mögelosten verkar förfölja mig! Den hade teleporterat sig hela vägen hem till dem och förstörde min matro. Men som väl var har panikattackerna hållit sig undan idag i alla fall, skönt. Men istället har jag lidit av hicka från och till hela dagen (tänk att det alltid ska vara något).

Nu är jag som sagt så trött att jag glömt vad jag heter, och att jag redan skrivit massa om att jag är trött, men en sak vet jag, och det är att jag blev helt chockad när jag loggade in på bloggen och kollade min statistik. 135 personer, okej då 134 personer (jag räknas inte som en person) har svängt förbi min blogg idag! Åkte alla vilse eller? Nej men jag blev bara så förvånad, och jätteglad, wow vad trevligt :D Ser ni hur statistikbacken gick spikrakt upp idag?
Men det bästa med det var nog att jag fått kommentarer från folk som har panikångest som skiver att de är glada för att de hittat min blogg och för att jag skriver om de här problemen. Jag blir så otroligt glad för att jag kan göra någon glad med min blogg så jag var bara tvungen att uttrycka min glädje över det. Tack för ordet!

Hihi, titta, titta (den där lilla gula saken var jag när jag fick se statistiken).

Helt plötsligt smög sig mamma in på mitt rum och snodde alla tomtar! Nu är julen alltså slut och skall kastas ut. Det känns väldigt sorgligt. Orsaken till att jag orkar med vinterhalvåret är att det är så mysigt med julen, så när granen och det extra ljuset i form av ljusstakarna ska ut så blir jag illa till mods. Plötsligt känns det som att mörkret får mer plats, när inte det där söta, romantiska, mysiga finns kvar längre. Då inleds en lång väntan på våren och ljuset som våren för med sig.
Jag önskar att jag kunde hoppa över den här tiden på året, januari (när julmyset är slut) och februari (som ändå bara slaskar bort). Varför inte åka utomlands under de här månaderna liksom? Jo det kan jag tala om: det finns inga pengar till det, too bad.
Så, jag antar att det bara är att sitta och vänta på bättre tider. Fel, fel fel, för glöm inte bort att bättre tider inte bara dyker upp serverat på ett silverfat, nej man måste jobba för det själv - d'oh!

Hejsan!
Som tur var så var jag inte vaken då, klockan tjugo i sex i morse. Sanningen är att jag inte vaknade förens klockan var halv ett (för att pappa hade ringt fyra gånger och försökte få med mig ut på en skidtur haha).
Det första jag gjorde var i alla fall att logga in här på bloggen, och vad möts jag av? Massa läsare, vet ni hur glad jag blev? :D
Mitt mål med denhär bloggen är att kunna hjälpa någon med den, och om inte någon annan, så mig själv (genom att jag får skriva av mig). Men helst vill jag hitta de där personerna som sitter där ute i vårt avlånga land och lider av panikattacker, fobi eller ångest, oro, eksem, ja något av det jag skriver om, för att de inte ska känna att de är ensamma. För jag vet hur jobbigt det är att känna att ingen förstår. Har man inte upplevt en panikattack, ja då kan man aldrig föreställa sig vilken förbannelse det är, vilken plåga. Därför kan det nog kännas skönt för folk som har varit med om detta att få kontakt med någon annan i samma situation. Eller för folk som känner någon som mår dåligt på det här sättet; det är också väldigt viktigt att de får en ökad förståelse för vad det är deras dotter/son/kompis/partner går igenom.
Så därför försöker jag locka hit läsare, genom att synas på andras bloggar till exempel (blev jätteglad idag, fick veta att jag var "dagens blogg" på en blogg), så för den som vill hjälpa mig att nå ut till folk är det fritt fram, men annars ska jag nå ut till dem på något sätt i alla fall.
Göm er inte i era skrymslen, komsi komsi, en blogg väntar på er!

Det är helt okej att bara läsa, utan att kommentera, men det skulle också vara väldigt trevligt om ni som läser det här och själva/känner någon som lider av någonting gör er till känna (det kan vara anonymt) och berättar vad ni har problem med. Jag är jätteförvånad. Jag trodde aldrig att jag skulle ha träffat på såhär många som jag har gjort som lider av samma problematik som jag. Inte efter såhär kort tid. Kanske efter två/tre månader, men inte efter 11 dagar! Jag känner mig inte lika ensam om det längre, tack för det.

Hoppas ni alla där ute får en bra dag, men det är okej att ha dåliga dagar också, annars hade inte de andra dagarna varit lika bra.

Hej mamma, jag vet att du kommer läsa det här i morgon på jobbet. Nej just det ja, du har ledigt för det är dagen efter trettondagsafton, men på fredag då.

Som en parantes: Ja, Sverige är ett mycket underligt land, här firar vi aftnar, för att folk ska kunna supa sig fulla och ha en ledig dag efter som de så konstruktivt kan utnyttja till att ligga hemma, bakfulla och käka pizza. Jag undrar om pizzeriorna har öppet dagen efter aftnarna förresten? Annars är det ganska failat av dem (för de som inte hänger med i ungdomarnas språk så betyder alltså failat = misslyckat).

Jo, jag måste ha med den där parentesen (parentesen i parentesen om Sveriges konstigheter alltså), det var det jag skulle komma till, förklarningen till varför jag måste ha med den. MAMMA har nämligen efter att jag begick tabben (misstaget) att säga "mamma, vet du vad? min blogg går att hitta på google nu, coolt va?" snokat upp min blogg, och inte nog med det, nej hon var bara tvungen att visa den för sin arbetskamrat också. Jag säger då det, dagens vuxna! Akta er så att jag inte skvallrar till er chef om att ni sitter och läser bloggar på arbetstid.

I alla fall, eftersom jag nu är medveten om att jag har en äldre generation av läsare så måste jag kanske åldersanpassa min blogg lite?

Förresten mamma, när du ändå läser det här.
Skulle du kunna köpa en sån här på vägen hem från jobbet? :D


Mmhh, jag älskar julmust <3
Det kan ju bli riktigt praktiskt att mamma läser min blogg. AHA!

Nu sitter jag här och smusslar i mig massa alladinpraliner och tänker på att jag borde plugga. Har en hemtenta som ska vara klar den 13e januari. Såhär fungerar jag då: istället för att göra någonting åt det så stressar jag och oroar mig för det och försöker fly från det genom att till exempel...äta alladinpraliner och skriva ett blogginlägg om att jag äter alladinpraliner. Ganska onödigt va?

Okej, jag har inte fått någon panikattack idag (lyckades avvärja de två som höll på att anfalla mig) så det har jag inte så mycket att skriva om för tillfället, och mitt eksem, tjaa, det kliar hela tiden så där har jag ingenting nytt att komma med heller. Hmm, det ser inte bättre ut än att jag faktiskt inte har någon vettig anledning att inte plugga just nu. Så jag får väl ta mig i låtsaskragen och dra åt det osynliga skärpet och göra någonting åt det... wish me good luck. 

Hoppas ni har något trevligt för er och är duktigare på att få saker gjorda än vad jag är ;)

Jag vet inte vad jag skulle göra utan min mobil. Den är min trygghet, utan den känner jag mig naken och sårbar. Så länge jag har mobilen med mig och den fungerar som den ska så vet jag att jag alltid kan få tag på någon, kalla på hjälp, om något skulle hända. Och det där något, det är inte ifall jag skulle ramla och bryta benet eller hugga av mig ett finger, nej det är ifall jag skulle bli magsjuk, om jag skulle spy, må illa, eller få en panikattack. Sen kan det ju vara väldigt bra att ha en mobil i de där andra lägena också :) Men det är ingenting som jag går och tänker på eller förbereder mig för.
Om min mobil skulle dö, gå sönder eller försvinna så vet jag inte vad jag skulle ta mig till. Antagligen ha panik enda tills jag snabbt som attan skaffade en ny!
Ibland funderar jag på om jag skulle ha två mobiler. En extramobil, som backup, ifall min ordinarie mobil plötsligt skulle få anfall eller något och sluta fungera.För tänk om det skulle hända mitt i natten, i min lägenhet som inte har någon fast telefon. Då skulle jag vara körd. Finns inga ställen man kan köpa en mobil på mitt i natten. Fast o andra sidan så sover jag aldrig i lägenheten själv, för det vågar jag inte, så då finns det ju alltid någon annan som har mobil. Men ändå.
Fast sedan tänker jag att det skulle vara att ge min fobi och rädsla lite väl stort utrymme, att skaffa en mobilbackup. Om någonting skulle hända med mobilen så får jag ta och klara av det, hitta en lösning där och då, jag har så mycket annat som jag oroar mig för och inte kan tänka sådär om, så när jag faktiskt kan tänka så så borde jag liksom passa på, om ni hajjar. Det är inte bra att väva in sig i en massa inbillade trygghetsgrejer, tillslut blir man helt beroende av dem och slutar totalt att lita på sig själv.
Inte för att jag litar särskilt mycket på mig själv, men det är ju onödigt att göra det värre.

Men tack kära mobil för att du ger mig detta stöd, jag uppskattar att jag får utnyttja dig för att ringa efter lugna-paniken-hjälp :)

På tal om mobiler. Jag och pappa ska faktiskt iväg, typ nu, och se om vi hittar en ny mobil till mig. Tydligen så hör folk inte alltid när jag pratar i mobilen, och det är ju inte så bra, för det betyder att den kanske pajar helt snart...hemska tanke. Hoppas bara jag hinner få en ny mobil innan den pajar :)

Usch, det är egentligen väldigt hemskt vad vi slösar på mobiler! Som sen åker ner till andra sidan jorden och ligger och skräpar i en stor soptipp och förstör miljön och deras hälsa. Bara för att vi vill ha senaste modellen och tycker att en mobil är oduglig för att den inte är en kameramobil. Det där med att ha en uppdaterad mobil bryr inte jag mig om, jag vill bara ha en mobil som fungerar för att jag får panik annars. Den ska ha lång batteritid, bra sms-funktion, och helst en bra kalenderfunktion (jag är sämst på att planera och mobilen är min enda kalender - allt annat skulle vara hopplöst - så det kan ju vara bra att kunna skriva upp viktiga grejer någonstans). Men varför jag köper nya mobiler så ofta bryr sig inte "de där nere" (jag vet inte riktigt vart man dumpar dem) om, problemet är detsamma oavsett av vilken anledning vi här uppe i lyxländerna köper nya telefoner stup i kvarten :/



Tänk om jag skulle haft såhär många mobilbackups?? Not good.

Fy. Det gör ont i själen att veta att mamma mår dåligt eftersom jag mår dåligt. Jag frågade henne uppgivet vad i hela världen jag ska göra för att den här terminen, det här året, ska bli bättre än hösten var. Jag grät, grät, grät och grät (nej, jag brukar inte gråta så ofta som jag har gjort det senaste året, det här är inte jag...) och 'beklagade' mig över hur deppig jag var. Och mamma började gråta. AJ, smärta!
Jag hatar att jag får folk jag älskar att må dåligt!! Känner mig så hemsk. Det räcker väl med att jag mår dåligt? Hon sa att 'att se sittbarn må dåligt är nog bland det värsta en mamma kan vara med om, det gör så ont i själen'. Det gör ont i själen att veta att man gör sin mamma så djupt ledsen också!! ville jag svara. Hon sa att hon bara har en önskning, och det är att jag och hennes bror (han som har cancer) ska bli friska...
Jag vet inte vad jag ska göra? Visst, jag skulle kunna hålla tyst och låtsas att allt var okej fastän allting är skit, så att hon skulle må bra, men jag kan inte, jag är inte sån. Jag måste få prata om hur jag mår och visa det för de jag står nära annars vet inte vad jag skulle ta mig till! Det är min räddning att jag har mamma som jag kan berätta allt om hur jag mår för, att jag får säga att jag verkligen mår skit. Jag skulle sprängas eller gå under om jag inte kunde vara ärlig med hur jag mår gentemot någon. Men fy vad det gör ont att mamma mår så dåligt av min ärlighet. Men mamma, TACK! <3 jag vet inte vad jag skulle gjort utan dig.

Och jag kände mig så hemsk när mamma frågade mig vad min blogg heter. Jag sa: inget. Mamma: den måste väl heta något? Jag: jo, den har ett namn, men jag vill inte att du ska läsa den, därför sa jag så. AJ, smärta! Det är inte så att jag vill undanhålla något från mamma, det är bara det att jag inte vill att hon ska behöva plåga sig ännu mer. Hon får redan höra allting, hon behöver inte läsa det också, jag ville bespara henne den smärtan, men fy vad jobbigt det kändes att säga att hon inte fick läsa min blogg. Förlåt mamma...