Att leva med oro

Det känns som att mina dagar nuförtiden går åt till att göra alldeles för lite men fundera alldeles för mycket. På livet, på hur allting ska bli, och vad jag ska göra med mitt liv. Hur ska jag bli befriad från den här fobin och paniken? Eller rättare sagt, hur ska jag befria mig själv, för det kommer ingen prins på vit häst och räddar mig från draken. Jag måste inse det, för det är som att jag bara går omkring och väntar på att jag en dag ska bli frisk från den här... det går inte till så, tyvärr.
När man funderar sådär mycket på livet och sina problem så är det bra att få lite perspektiv på det hela. Så idag har jag ägnat stora delar av dagen till att läsa på en blogg som jag av en slump hittade fram till. En blogg som handlar om "livet som cancersjuk tonåring", alltså en tjej på 17 år som fick cancer och bloggat om det. Verkligen läsvärd blogg (annars hade jag nog inte spenderat stora delar av dagen till att läsa den hehe). Tycker att ni som läser det här borde kika in på hennes blogg: http://bissy.blogg.se :)

Även om jag har fått lite perspektiv på livet så sitter jag här och har världens ångest inför i morgon. För att jag ska vara ensam hemma. Jag har inte cancer och ska ta sjuttioelva piller samtidigt som jag oroar mig för nästa läkarbesök, jag ska bara vara ensam hemma, och ändå är jag så förbaskat orolig för det! Det gör inte saken bättre heller att jag anklagar mig själv genom att tänka att jag är sämst och dålig för att jag inte klarar av att vara ensam, när andra klarar av så otroligt mycket... men alla har vi ju våra svagheter. Jag kan nog något som andra inte förstår hur jag klarar av, som de skulle ha svårt för. I alla fall får man försöka tänka så, för att bara anklaga sig själv hela tiden är inte bra (även om jag är expert på det området skulle jag vilja påstå).

Hur blev jag såhär utmattad, så trött, så känslig så att jag gråter för minsta lilla sak? Antagligen så har min kropp och sinne fått ta alldeles för mycket stryk genom alla år som jag överbelastat systemet med min fobi. All rädsla, ångest och panik har satt sina spår.