Söt bild


Var bara tvungen att dela med mig av den här söta bilden/texten!




En hög med tankar bara


Jag är långsam, jag vet, men jag är som jag är!

Jag vet inte riktigt vad som rör sig uppe i huvudet på mig just nu, alldeles för mycket. Massa nervöshet, utöver det vanliga fobinervöset.
Snart börjar skolan! Jag ska börja högskolan. Det är väl en sån där sak som nästan alla är pirriga och nervösa för. Sen har vi körkortet, snart smäller det (eller... jag föredrar "snart gäller det", för smäller det så har jag antagligen krockat och får inget körkort :P). Uppkörningen är bokad tills om ca tre veckor! Jag är superdupernervös, men återigen, det är väl nästan alla inför sin uppkörning?
Wow, två grejer som jag oroar mig inför som faktiskt är helt mänskliga. Den oron/nervositeten är en barnlek för mig, faktiskt, jag är van vid så mycket hemskt läskig oro att den här oron mest blir spännande, men det är fortfarande nervöst och oroligt, vilket alltid slukar energi.

Vad är det med mig? Det har tagit över en timma att äta en tallrik med youghurt. Jag har bara inte fått ner det, trots att jag inte ätit något sedan frukost, eller kanske just därför (jag kan inte äta om jag mår illa, vilket man gör om man inte har ätit på en hel dag). Eller kanske är det för att det snurrar runt så mycket innanför skallbenet?

Andra saker som flyger runt i huvudet på mig är det här med sjukdomar... borrelia, jag kan inte riktigt släppa det. Jag sitter och kollar på en dokumentär om borrelia som gör mig mörkrädd - jag hoppas verkligen att det INTE är borrelia, men måste erkänna att jag inte kan förneka alla de symtom som stämmer överens. Framför allt är det att jag faktiskt hade antikroppar mot borrelia som får det att väckas i pannan, jag måste kolla upp det där. Det jobbiga är ju att det kostar ca 10 000 om man ska åka till Norge och ta prov, och då vill man helst vara säker på att det är borrelia, dvs att det är värt det... fast, det är ju just det som är problemet, att man inte vet ifall det är det eller inte. Ajdå.

Jag har lyssnat på ”what are words” om och om igen i flera timmar idag haha. Den är bara så bra! Och när man vet storyn bakom låten så blir den ännu bättre, tänk om alla killar (och tjejer) var som han - han har såklart sina dåliga sidor också, men på just den punkten. http://www.youtuberepeat.com/watch/?v=nQY4dIxY1H4&ob=av3e. Repeat repeat repeat :)

Usch, en sak som gör mig ledsen är att jag känner mig så jobbig hela tiden. Som att jag inte passar in. Jag vet att det är fobin som spökar där med, indirekt. Varför jag känner mig så är för att mina kompisar här är så ... snabba. Jag är långsam som en snigel i deras ögon.
Problemet är att de är sånna där som är jätteeffektiva och inte vill lägga en sekund mer på saker än nödvändigt. De är i den ytterkanten, medans jag är i den andra ytterkanten. Det krockar.
Vi spelar väldigt mycket brädspel tillsammans, och jag har väldiga problem med att ta beslut, för mig är varje beslut lika stort som om det skulle varit livsavgörande, och då kan ni tänka er att det tar lite tid. Jag försöker verkligen vara snabb, jag vet att det inte spelar någon roll om man vinner ett spel eller inte (vilket är det värsta det beslutet kan leda till, att man förlorar), men ändå, jag vill alltid vara den duktiga flickan, är rädd för att inte duga, och om jag  gör dåliga drag (dvs inte gör så bra ifrån mig som jag KUNDE ha gjort) så känner jag mig misslyckad. Jag har sånna enorma prestationskrav. Det värsta är att jag samtidigt har en allt för stark vilja att vara till lags hela tiden, och när alla ständigt klagar på att jag spelar så långsamt, suckar och försöker stressa på mig, ja då får jag väldigt mycket ångest över att jag gör dem irriterade, men samtidig så KAN jag inte vara snabbare eftersom det stressar mig så mycket att jag går i taket. Det är väldig påfrestande att ens förmåga faktiskt inte räcker till, jag känner mig som en dyslektiker som de försöker hetsa att läsa en minimal text jättefort.
Det är stressande också att försöka passa in i en roll som man inte riktigt är stöpt att passa för. Visst kan man slipa och skala bort saker så att man tillslut får plats i formen, men då förlorar man samtidigt något annat.
Det mest frustrerande är att jag inte hänger med i det snabba tempot för att hjärnan inte hinner med. Det blir kortslutning, tankarna når inte fram, allt blir bara förvirrat eftersom jag inte hinner förstå, det går liksom för fort vilket resulterar i att jag blir väldigt irriterad. Usch, det här gör verkligen att jag känner att jag inte passar in. Alla andra hänger med och klarar av tempot, men inte jag. Jag har andra kompisar som är som jag, men de bor på andra platser i Sverige och är inte de jag umgås med varje dag, därför blir det att jag tror att jag är jättedålig och onormal. Jag är verkligen inte osmart så det är inte det, jag är bara... långsam, det har jag alltid varit.
Det här gäller inte bara när vi spelar spel utan hela tiden, när vi ska åka iväg någonstans, packa, fixa mat. Allt tar dubbelt så lång tid för mig som för dem, jag är omständig, det vet jag (det lever kvar sedan jag var liten och hade massa ritualer -OCD, tvångshandlingar - som tog tid att utföra, jag är alltid väldigt noga också. Så, som sagt, fobin har sin del i det här också). Jag står ut med det, men jag står inte ut med att de inte står ut med det. Jag är som jag är! Vill de vara med mig så får de acceptera det, för jag mår verkligen skit av att försöka anpassa mig efter deras form. Jag önskar bara att jag kunde stå upp för mig själv och säga det där till dem istället för att bara bli ledsen...

Sådär ja, det var en hög med tankar bara. Jag kände att jag behövde skriva av mig, för det bubblar över i hjärnan och jag får ingen rätsida på någonting just nu. Det känns som om jag bara blir mer och mer trögtänkt, det skrämmer mig lite, vart ska det sluta liksom? Aja, nog för idag, nu ska jag gå och smörja in mig (eksemet, suck, det tar tid att komma i säng) och sen få lite efterlängtad sömn :D




Morgonpigg... eller inte.

Kommer jag våga gasa upp snabbt och tvärbromsa? Ihhh.

Hjälp, vad gör jag vaken den här tiden (halv sju är klockan nu)? Har jag blivit tokig? Nejdå, men jag ska iväg på halkkörning, riskutbildning 2. Jag är hemskt nervös! Väldigt rädd för att jag ska få en panikattack eller något under dagen. Och tänk om jag hamnar med någon jätteskum person? Eller tänk om jag blir så hungrig att jag börjar må illa? Jag är vrålhungrig nu, trots att jag har ätit frukost (kan inte äta mer, är hos min pojkvän och youghurten tog slut) och vi kommer bara få en macka. Tankefälla jag har trillat ner i: katastroftankar.
Det ska ju faktiskt bli lite roligt och spännande också, jag får försöka hålla fast vid det. Roligt och spännande.

Att sova är skönt


Jag är galen som inte har gått och lagt mig än. Idag var jag så trött så att jag verkligen trodde att jag skulle somna ståendes på jobbet! Fick anstränga mig något otroligt för att hålla mig vaken (åh, det ska bli underbart att sova nu, som jag har längtat efter det idag). Skönt med helg, fast det blir ingen lugn helg för min del. I morgon är det 40-årsfirande, och på söndag åker jag iväg... det vill säga jag måste packa, haha, ni som följer min blogg kanske har märkt att det INTE direkt är min favoritsysselsättning ;)

Hade egentligen tänkt skriva ett längre inlägg, men mina ögon går i kors och jag är helt enkelt för trött för att kunna tänka, så bäst att jag säger god natt innan jag börjar svammla på om massa obegripliga saker...

God natt!


Inkasso, jag är för trött för dig


Just nu är jag galet trött och vill bara dö. Så känns det, jag vill inte dö egentligen, inte på riktigt, men känslomässigt vill jag det just nu. Allt känns skit, och jag är bara SÅ utmattad, vet inte vad jag ska ta mig till. Orkar inte berätta om alla jobbigheter. Jag ska sova om tjugo minuter för att få åtta timmars sömn inatt. Jag har redan jobbat 5 dagar den här veckan... man har liksom ingen tid över, det stressar mig. Jag vill hinna blogga, men jag har inte kommit in i det här med att prioritera sin fritid - jag är inte vad vid att ha så lite fritid.
I alla fall, fick precis veta att jag har en räkning som gått vidare till inkasso, igår! VA!? Jag har aldrig sett den räkningen! Jag har ju öppnat all min post, jag kan väl inte bara ha missat den?! Tydligen hade jag fått en påminnelse också, men jag har inte varit där på två veckor så jag har missat den. KUL! ...eller inte. Jag bröt ihop totalt. Och när jag bröt ihop, det vill sgäa började storgråta, så blev jag ännu mer deppig eftersom de salta tårarna river upp hela mitt ansikte. De kliar något otroligt mycket! Då blir jag påmind om mitt dumma eksem som ställer till det så otroligt mycket för mig. Kan det inte bara bli bra? Kan jag inte bara få må bra, för ett litet tag? Mår jag inte dåligt psykiskt så är det fysiskt och tvärt om, eller båda, men aldrig är det inget av dem. Är det inte konstigt?

Jag är trött. Extremt trött...


Ps. jag vill verkligen svara på era kommentarer (tack för at tni skriver, fastän jag inte ens har svarat eller något!), så fort jag får lite tid över så ska jag försöka göra det. Ta hand om er, ni är värdefulla.



Stresshjärna


Det gick bra att jobba idag, ganska bra i alla fall.
Det värsta man kan ha när man jobbar är en panikattack, det närst värsta är MENSVÄRK.
Jag trodde jag skulle trilla ihop i en liten hög på golvet. Har jag sagt att jobbet innebär att man står upp i nio timmar? Jag brukar ha extrem mensvärt verkligen (fick veta att det också är sammankopplat med IBSen...) och när jag har det så vill jag bara kura ihop mig i en liten boll, allt annat än STÅ upp i alla fall haha. Men jag överlevde det också ;)

I morgon ska jag åka buss till mormor (tar ca 2 timmar totalt härifrån), jag ska sova över där och jobba - skrapa och måla staket åt min moster och hennes man. Det blir en jobbig bussresa, både fram och tillbaka, men vet ni vad? Jag tror att jag klarar det, fastän det blir jobbigt :) Man klarar visst en hel del jobbiga grejer, till och med när man är helt utmattad och gråter för minsta lilla. Oups, känner mig inte aaalls träffad där. Sitter med packångest (haha, hur många av er lästa fel, dvs läste panikångest istället för packångest) just nu  - packa tillhör inte min favoritsysselsättning - och ångest över att jag borde sovit för längesedan för att jag annars kommer vara ÄNNU tröttare och mer känslig i morgon. Stressen över att jag inte sover är egentligen otroligt onödig, den gör ju bara saken värre. Så nu stressar jag för att jag stressar också! Hjälp, ja, snart stressar jag för att jag stressar för att jag stressar. Det här är illa.

Bäst att sätta igång med packningen så att jag får sova någon gång. Wish me good luck med alla bussresor i morgon hihi. Och lycka till själva med allt vad ni nu hittar på :)


Trött och orolig inför jobbet

 

Jag kommer nog inte vara ensam om att vara trött i morgon, men ändå.

Hjälp, jag är superstressad! Jag borde egentligen redan ligga och sova nu (sjukt tidigt, I know) för jag ska upp och jobba i morgon. Jobbet börjar klockan sex och usch vad jag är nervös och orolig inför det. Jag har jobbat där tre dagar förut, i början av sommaren, och sist jag var där och jobbade så fick jag världens panikattack! Det var hemskt, och därför är jag väldigt rädd inför i morgon, att samma sak ska hända igen (fick panik eftersom jag fick diarré och var tvungen att rusa till toan två gånger... inbillade mig att jag råkat äta av de där spanska gurkorna som kunde vara smittade med ehec typ). Men jag har faktiskt utvecklats sen jag var där sist, vågat mycket mer och blivit mindre rädd, så jag ska försöka tänka på det istället för att jag fick en panikattack när jag var där sist. Det här kommer jag klara precis som jag klarade att sova ensam! Det här är en baggis i jämförelse med det.

Midsommar gick bra, inga större panik-incidenter där. Det enda som hände var att jag blev orolig då vi skulle äta grillat och köttet som de använt hade varit i en eldriven frysbox som någon hade råkat stänga av. Så jag vågade inte äta köttet - det kunde ju ha blivit gammalt och då kanske jag skulle bli matförgiftad om jag åt det (suck för min forbihjärna) - fast jag smakade i alla fall på det och det var supergott, synd :P Tur att det fanns massa annat gott att äta!
Tyvärr så klagar min mage. Jag har vädligt ont mest hela tiden, särskilt efter jag har ätit. Och igår åt vi mest hela tiden tyckte jag, mumms, men AJ sa min mage.

Nej nu skulle jag verkligen gått och lagt mig för längesedan, så att jag inte somnar i morgon på jobbet, det hade varit rejält pinsamt (inte för att jag hade varit den enda som gjort det i världshistorien... det är bara att fråga min körskollärare hur det känns haha). God natt :)


Sovande körskollärare


Gårdagen var som sagt väldigt stressig. Efter att jag varit på sjukhuset, missat min tid o fått en ny, så fick jag skynda mig iväg till min körlektion. Den var något speciell, för körläraren satt och sov bredvid mig! Först trodde jag att det var för att "känna av hur jag körde" eller något, men sen när hon nickade till när hon skulle visa mig en grej i en bok, så att hon tappade boken, så förstod jag att hon sov på riktigt. Hjälp, det är ju farligt!? Men vad skulle jag säga? Jag skämms för att berätta att jag inte sa någonting. Kanske borde jag ha gått in till körskolan och berättat för tex receptionisten (hon som har hand om alla bokningar) att det hänt, men jag ska ju övningsköra med henne igen - det hade jag aldrig vågat om jag "gått bakom ryggen på henne och berättat". Det finns regler, och sedan finns det sociala regler. Vad är rätt, vad är fel? Det var jättesvårt att avgöra. Det bästa hade varit om jag konfronterat henne där och då, frågat "hur mår du? Är du trött? Vi kanske ska åka tillbaka istället och ta det här en annan gång?" eller något, men tror ni jag kom på det där och då? Jag satt bara och var livrädd för att hon kanske mådde illa, och att det var därför hon somnade till sådär (logiken, hallå?). Jag vågade ville verkligen inte fråga hur hon mådde, för TÄNK OM hon skulle säga "nej jag mår jätteilla" eller typ "jag har inte fått sova någonting inatt eftersom jag legat o spytt hela natten", då skulle jag få panik, öppna bildörren och rusa därifrån. Min hjärna var alldeles för upptagen av sådana tankar för att hinna tänka på vad jag borde och inte borde sagt till henne eller vad som var rätt och fel. Men jag har i alla fall bestämt mig för att om det händer igen så ska jag säga till, först henne, och sedan körskolan om det behövs. Men, förhoppningsvis var det bara just där och då av någon väldigt speciell anledning...


I'm back


Hej!
Nu är jag hemma igen och har dator + internet. Jag har varit borta på student, bröllop och rest runt över hela landet känns det som. Det har varit otroligt trevligt och roligt (har träffat massa underbara vänner! det har gjort mig glad), men samtidigt jobbigt eftersom det är så mycket intryck (oj vad man blir trött, jag har använt energi som jag egentligen inte har) och man utsätts för en hel del fobi-relaterade saker längs vägen.
Just nu mår jag inte så bra, det är väldigt mycket som snurrar runt i hjärnan. Inte bara saker som har med fobin att göra, nej, för tillfället är det faktiskt mest andra saker - livsfrågor, kärlekstrassel och saker som krånglar/går sönder. Sådant kan vara nog så jobbigt i sig själva, så nu när jag redan är skör och bräcklig av alla andra grejer (fobi, eksemet, att jag bara inte mår bra - varken i kroppen eller själen) så blir det helt enkelt för mycket för att jag skall orka med det. Idag sprack jag och tårarna strömmade ur mig. Jag går sönder, precis som min systemkamera gjorde och lite andra grejer, hemskt jobbigt. Och så har jag tappat bort mina nycklar! Cykelnyckeln och lägenhetenycklar till tre lägenheter... det känns väldigt tungt faktiskt. Jag orkar liksom inte rätta till problemen så som jag kanske skulle ha orkat om jag inte redan varit utmattad.
Jag önskar att jag bara kunde få må bra!


ett litet livstecken


Jag har inte glömt bort bloggen, jag har bara haft sjukt mycket att göra, och det kommer jag fortsätta ha den närmsta en och en halv veckan. Har massa slutplugg (som jag givetvis har skjutit upp till sista stund hehe) och så är det studenter hit och dit, och ett bröllop, och resor upp och ner genom hela landet. Det kommer vara hemskt påfrestande för mig med alla bussresor. Jag har ångest eftersom jag kanske kommer få göra några större bussresor alldeles ensam! Men jag ska klara det, fastän jag kommer vara livrädd.
Nu är det i alla fall sommar och underbart ute, idag var det trettio grader. Jag mår alltid så otroligt mycket bättre när det är sommar och sol. Fast ångesten och alla fobitankar finns ständigt där trots allt. Men jag kämpar, och jag ska fortsätta kämpa.

Kämpa på ni också :)
God natt!


Stress, prestationskrav och livsavgörande beslut



Ta livet lite mer med en klackspark, typ som Zlatan i EM 2004...


Visst är det jobbigt när man halkar mer och mer efter med någonting? Det gör det ännu jobbigare att ta tag i det man borde tagit tag i för flera dagar sedan, så att man INTE skulle halkat efter mer.
Även om blogga är någonting som jag gör för att jag tycker att det är kul och jag mår bra av det så känns det inte bra att "halka efter" (för jag VILL ju skriva, det blir bara inte av ibland, pga tidsbrist/orkesbrist). Dessutom så bloggar jag för att folk ska få veta hur det är att leva med en fobi och panikångest osv, och då vill jag såklart få med så mycket som möjligt av sådana saker jag går igenom (även om man inte kan få med allt), inte hoppa över att berätta saker bara för att jag inte orkat/haft tid (usch, jag har hemska prestationskrav med det mesta). Just nu så har jag typ fem inlägg som jag vill hinna skriva, och ett berg med kommentarer som jag vill svara på (jag inbillar mig att alla de jag inte har svarat till blir ledsna, och att det är mitt fel att ni mår dåligt, och att jag är en dålig person som inte har svarat osv osv - som sagt, jag lägger alldeles för stort ansvar på mig själv, ja det är nästan lite egoistiskt att tänka så, som om allt andra gör och tänker kretsar kring mig), samt massa bloggar jag följer som jag har missat att läsa inlägg på den senaste veckan. På detta har jag väldigt lite tid.
Jag är expert på att samla på mig saker att bli stressad över. Visst är det onödigt att bli stressad över en sån här sak? Det är ju ingen livsavgörande sak det gäller direkt (men för mig så blir alla beslut osv livsavgörande - jag har lätt för att tro att allt jag gör kommer att påverka huruvida jag blir lycklig eller inte i framtiden).

Jag måste helt enkelt lära mig att släppa saker, acceptera att saker är som de är, och inte ta allt på så stort allvar. Tänk vad mycket mindre stressad jag skulle vara och hur mycket bättre jag skulle må då. Fast, det är lättare sagt än gjort, men istället för att skita i att försöka lära sig det till följd av tanken att "det är ändå så svårt/går inte/ omöjligt" så kan man åtminstone försöka. Om man lyckas komma en liten bit så resulterar ju i att man blir LITE mindre stressad och mår LITE bättre, och det är det väl värt? :)

Just det ja, jag kan tillägga att jag har fått jobb! Visserligen är det timanställning, inte jättebra betalt och jobbiga arbetstider, men ändå, det är ett jobb. Jag har varit väldigt stressad över att jag inte har någonting att göra om dagarna och i sommar, och framför allt att jag inte har någon inkomst över sommaren så att jag kan betala hyran (jag har en snäll mormor och mamma som hjälper mig med det om jag inte klarar det själv, men ändå, det känns såklart bäst om de slipper bekymra sig för mig - det är väl tillräckligt med att jag är bekymrad så att det räcker och blir över hehe). Om jag får jobba en del nu framöver så kommer det lösa sig, vilket känns skönt.
Tänk vad onödigt att jag har oroat mig så hemskt mycket i onödan, saker löser sig nästan alltid (ja, då finns den där tanken "men tänk om det här är gången då det inte löser sig", varför tänker man alltid TÄNK OM, istället för att fokusera på alla de gånger saker går bra?).
Min fobi hindrar mig att tänka logiskt när någonting är förknippat med den. Men, på andra punkter, som inte är kopplade till fobin så skulle det vara bra om (försöker skriva något annat än "borde" eftersom det ofta väcker negativa känslor och dåligt samvete) jag försökte tänka logiskt och mer positivt, att tänka "men det löser sig, det brukar lösa sig" istället för att alltid stressa runt och oroa mig. Om jag försöker dra ner på all sådan oro och stress som inte har med fobin att göra så tror jag att fobistressen kommer att lugna ner sig en aning också. Om jag liksom börjar försöka lära om hjärnan så att den inte alltid stressar upp sig så lätt för minsta lilla. För jag tror att min fobi har gjort hjärnan hispig (eller så är jag sådan, och det har gjort att jag lättare utvecklat en fobi), så att den alltid ser allt som katastrofmöjligheter och orosmoment eftersom den är van vid att allt ska kopplas till min lilla reptilhjärna (det är den delen i hjärnan som drar igång snabba panikreaktioner, som ska signalera om livsfara, fast min sådan har blivit lite "felprogrammerad") för att den liksom ska "checka av" ifall situationen i fråga kan kopplas till fobin eller inte.
Jag skulle må bra av att (återigen, försöker att inte använda ordet borde) försöka börja programmera om hjärnan så att den inte "skickar alla situationer via lilla reptilhjärnan för att checka av ifall det är fara på gång", det hispar upp den så mycket och stressar sönder min kropp, vilket blir en ond cirkel. Det leder till att jag tror att ALLT har med fobin att göra, och det har det faktiskt inte.

Det där var bara lite snurriga tankar från mig, om hur jag tänker att det fungerar uppe i min stackars stressade hjärna. Oavsett hur det fungerar så är det en bra idé att försöka ta livet lite mer med en klackspark. Som sagt, det är värt att försöka :)



Underbart

 

Foto: by me

 

Vet ni vad som är underbart? Att det är soligt, varmt, sommardoft och framför allt LJUST när jag går hem från psykologen nu för tiden. Det är sån skillnad gentemot hur det var i början: halvljust när jag gick dit, helt kolsvart när jag gick därifrån, och dessutom kallt. Jag påverkas väldigt mycket av årstiderna har jag märkt, är så mycket gladare nu. Jag älskar våren och sommaren!



tack och förlåt


Hejsan. Förlåt att jag har bloggat så lite på senaste tid, men jag har haft fullt upp och inte mått så bra. Det har varit mycket som hänt, och de tre senaste dygnen har jag inte ens haft datorn på, den har till och med legat nerpackad i väskan. Jag vill bara säga TACK så hemskt mycket för era kommentarer (jag blir glad varje gång jag får en kommentar) och för peppningarna ni ger mig, det hjälper. Jag är ledsen bara att jag inte har orkat/haft tid att svara till er.

Nu ska jag försöka göra ett inlägg om vad som tagit så mycket energi de senaste dagarna (ja, såklart är det rädslan, men förklara varför jag har varit rädd).

Ps. samma sak (ursäkt och tack) gäller er som skrivit till mejlen, jag ska försöka svara så fort jag kan. Ta hand om er!


Trevlig kväll!


Ja, jag har haft en jättetrevlig kväll, och ångesten var bara på besök ett litet tag. Den knackade på hjärndörren eftersom jag mådde illa för att jag ätit för mycket och druckit påskmust sådär så att hela magen bubblar. Jag tycker det är en riktigt obehaglig känsla, för jag är så rädd för att maten skall komma upp igen eftersom det är fullt i magen! Tänk om den bestämmer sig för att det inte finns plats? Höll nästan på att få panik, men klarade mig undan med "bara" ångest, phjuh.

Jag har faktiskt gjort en hel del idag. Städat, varit på yoga (ooh, det var härligt, jag blev avslappnad! Ja, det är sant, jag kunde slappna av på riktigt. Det behövde jag verkligen), fixat inför kvällen och lite annat smått och gott, och som sagt haft en väldigt trevlig kväll - tur att man har sådana kvällar ibland!

Vi är ett jätteunderbart  (på ca 10 pers, det var vi idag, ofta är vi fler - vi känner varandra genom kyrkan) som brukar hitta på massa skoj tillsammans. Idag hade vi tjejer fixat ihop en spontanknytpåskfest som vi kallade det :D Hade gjort gulliga påskäggsinbjudningar och så hade alla som kom fixat några grejer var som de hade med sig så att det blev ett smarrigt påskbord (och efterrätt på det såklart!). Haha, det kändes lite barbariskt att äta kyckling och ägg, samtidigt som man dekorerar med små söta kycklingar. Hur blev det så liksom!). Sen spelade vi ett väldigt roligt spel med, "privata" frågor, där man lär känna varandra bättre helt enkelt och får veta lite vad de andra tänker om en. Bekänn färg heter originalspelet, men vi har skrivit egna, mer utmanande frågor till det. Det går ut på att man läser ett påstående och sedan får alla anonymt rösta på vem det passar bäst in på.
Tydligen så är jag till exempel den i gruppen som folk tror har sexigast underkläder haha. Tyvärr kan jag inte bekräfta om det stämmer eller inte eftersom jag inte sett alla de andras ;)
Det är ett ganska läskigt spel, för man kan få veta en del jobbiga sanningar om sig själv också. Som tur var så fick jag bara positiva grejer idag så nu sitter jag här och är lite glad över det.
Det är verkligen underbart när man kan släppa loss lite och ha en trevlig kväll med vänner, känna sig normal och nästan glömma bort sin fobi. Ja, förutom när man råkat äta lite för mycket då, host host, eller oroar sig för att man vet att en av gästerna har bulimi och därför ser bilder av hur denna person går ut och spyr på våran toalett, host host... men, vi hade så trevligt så de tankarna lyckades inte förstöra för mig.

Trots min fobi och alla problem jag bär med mig till följd av den så känner jag mig lyckligt lottad. Jag har en underbar familj, och vänner jag trivs med, vet vad jag tror, är född i ett bra land, har mat på bordet varje dag, har ett mål och mening med mitt liv och ja, listan går att göra lång. Man borde tänka på allt man är tacksam för lite oftare, för det går faktiskt att luska fram en hel del, och det säger egentligen sig självt att man blir gladare om man fokuserar på det man är tacksam för istället för det som är jobbigt? Det är lättare sagt än gjort, men man förlorar ingenting på att försöka börja tänka så lite mer :)

 


Full fart idag


Soliga dagar ger mig hopp om livet.

Idag har det inte blivit mycket bloggande. Har haft fullt upp. Skulle egentligen till psykologen men var hemma hemma (så brukar jag säga när jag är hemma hos mamma, 2 timmar från där jag bor) så ringde och sa att jag inte kunde komma. Det skulle jag gjort i fredags men glömde helt bort det. Som tur är så är min psykolog verkligen toppen, han gav mig inte dåligt samvete för att jag glömt (IGEN!) utan frågade mig hur det gått med hemuppgiften hittills och bokade en ny tid.
Idag kom mormor ner till oss för att hjälpa mamma att handla (hon är nyopererad så kan inte gå ordentligt och inte bära tunga kassar osv) så det var vi iväg och gjorde i förmiddags. Det var riktigt mysigt att åka iväg och handla med mamma och mormor. Sen kom min moster ner och hälsade på också.
Det händer verkligen inte ofta att mormor eller moster kommer ner till oss, det brukar vara vi som åker upp till dem, men efter det som hänt (att min morbror dött) så känns det som att alla är väldigt måna om att träffas och hålla ihop eller vad man ska säga. Det var nästan så att det kändes som om de trodde att mamma var döende (inklusive jag, var ju jätteorolig när hon skulle opereras), trots allt så har hon "bara" opererat hälsenan, men när någon nära går bort så är det klart att man börjar tänka - vad som helst kan faktiskt hända när som helst. Jag hoppas att den här "vi är måna om att träffas och hålla ihop"-känslan skall finnas kvar länge, för jag tycker det är riktigt trevligt! Synd bara att det ofta måste ske något drastiskt för att man ska vakna till liv och inse vad som egentligen betyder något i livet - familj, vänner, att man må bra och vara glad.

Sen åkte jag med mormor halva vägen (hon bor på vägen hit) och tog bussen därifrån, ca en timma. Det gick bra, trots att jag spratt till x antal gånger för att någon prasslade med en plastpåse eller hon framför mig rörde sig onaturligt eller tog fram sin plastpåse (för att slänga skräp...). Sen fick jag ett trevligt sms på busen, en inbjudan från en vän om att det blev grillning ikväll! Så det var bara att skynda sig hem, lämna grejerna, dra till ica och köpa korv + korvbröd och sen vårklädd som jag var åka iväg till stranden för lite mysig grillning :) Det gjorde mig verkligen glad! Det kändes så vårigt. Underbart.

Framåt kvällen blev det dock ganska kallt, var helt genomfrusen när jag kom in igen eftersom jag stannade kvar där ute (de andra gick in och spelade spel) med en kompis och snackade. Ytterligare en som lider av bulimi. Jag önskar SÅ att jag kunde hjälpa dem. Försökte prata med henne om att söka hjälp, men hon ansåg att hon inte var tillräckligt sjuk för att förtjäna att få hjälp.
Det är nog många som tänker så, att de inte kan söka hjälp eftersom de "nog inte mår tillräckligt dåligt", att det skulle vara pinsamt att be om hjälp med "sina små problem", men det stämmer ju inte. Om man mår dåligt och ens problem hindrar en att leva det liv man skulle vilja så är det inget litet problem, då har man rätt till hjälp! Det är tusen gånger bättre att söka hjälp för ett litet problem än att vänta med att söka hjälp tills det har blivit ett stort problem och är riktigt trassligt att ta sig ur. Det är värt att det skulle kännas pinsamt. Men hur får man någon som verkligen tror på att hon inte är värd hjälpen att förstå att hon är det?
Om hon bara förstod hur smart, duktig, rolig, och snygg hon faktiskt är.
Varför är det så många tjejer som mår såhär? Fastän de verkligen är toppentjejer. Varför har vi så dåligt självförtroende nästan hela bunten? Återigen: något måste göras åt det, men vad? Vad är det som är orsaken till att det har blivit såhär?  

Jag är riktigt bekymrad.

 


Tadá!


Åh, jag vill bara visa er vad jag har målat, bara för att jag faktiskt är stolt (försökte måla av Kristen Stewart). Jag satt aldrig och målade när jag var liten, jag var intresserad av andra grejer, men nu så har jag fått en längtan efter att kunna måla. Som sagt så var jag ju på biltema för några dagar sedan och köpte ett set med lite målargrejer (soft/medium-penna och kolkritor + sån där grej man gör skuggor med typ), och nu har jag haft användning för dem! :D

Jag är som ett litet barn som är stolt över en liten kluddig teckning han/hon gjort och vill visa upp det för alla haha. Såklart finns det massor att förbättra men för att inte kunna måla så är den faktiskt okej enligt mig. Visst, den är inte mycket för världen, i andras ögon så är den inte särskilt imponerande, men jag är stolt över den, att jag har kunnat rita den där. Jag inbillar mig nämligen att jag inte kan någonting, så det här med att vara stolt över någonting... oj, får man vara det? I alla fall så blir jag glad för att jag lyckas vara stolt över något hihi :)

Here it is:








:)



Uppdatering på läget


Min pojkvän har inte blivit magsjuk, i alla fall inte än. Han säger att han mår bra nu, men jag är ändå rädd för att åka dit. Borde jag kanske utmana min rädsla och åka dit ändå? Skulle jag våga?
Jag somnade tillslut igår, och sov LÄNGE. Var väl helt utmattad eftter all panik och oro - det tar verkligen på kraferna att vara rädd.

Usch, jag har verkligen tråkigt idag, men har absolut ingen lust att göra någonting och ingen ork att göra någonting som jag borde. Vill åka hem till pojkvännen, men så var det ju det där med att han KAN vara sjuk trots allt...


oh shiet, not you again


Oh noooo....

Vad ÄR det här? (eh, snö kallas det)
Idag var det världens finaste vårdag, men nu ÖSER snön ner - igen. Jag känner mig ganska snopen. Känns som om vi har varit med om det här ett antal gånger redan. Men den här gången trodde jag verkligen att det var på väg att bli vår på riktigt. Jag struntade till och med i termobyxorna idag (blir iiiskallt när jag cyklar om jag inte har dem, jag är lättfrusen), men vad får jag se när jag ska cykla hem från pojkvännen? Jo, bra gissat, ett vitt lager med snö, och inte lite heller. Nu är jag trött på det här vädret, men som att vädret bryr sig om det. Jag vill ha vår, sol, sommar, värme (det vill säga som typ nästan alla andra svenskar just nu, i alla fall alla normala ;P)... Får väl helt enkelt låta bli att kolla ut.
Kollar ut.
Det är en decimeter nu! Baaah. 


snö... igen.


HAHA, ofta. Tror ni inte att en kvart efter att jag skrev inlägget om att det höll på att bli vår börjar vräka ner MASSA snö!? hmm. Så länge fick jag alltså ha de vårkänslorna.

Nu ska jag ta mig ut i snön för att handla mat, sen bär det av till psykologen. Det värsta är att jag har glömt bort vad jag skulle göra i läxa tills idag. Jag skulle läsa någonting men jag kan verkligen inte komma ihåg vad! Kan inte ens komma på vad vi snackade om förra gången (därför har jag inte skrivit någonting om det psykologmötet heller. Tänkte fråga honom idag om vad vi pratade om då så att jag kan uppdatera er hehe). Känns ju inte som att jag lärde mig massa nya viktiga grejer den gången i alla fall eftersom jag inte minns någonting. Det är nästan lite läskigt att mitt minne har blivit så dåligt...


dagen bara försvann


Jag har inte bloggat på hela dagen. Och ändå så har jag bara suttit i soffan och gjort... ingenting. Jag har bara inte haft någon lust eller ork att skriva, och inte att göra någonting annat heller för del delen. Hjälp, det är nästan skrämmande. Minns inte ens vart dagen tog vägen, kan verkligen inte komma på vad jag har gjort. Konstigt.
Som jag sa så har jag varit ensam hemma hela dagen, och det har faktiskt gått bra, trots att risken, enligt mig, för att bli magsjuk inte är över än. Jag vågade till och med fortsätta sova då jag var ensam! På något sätt så är det lättare att vara ensam hemma när jag är här hemma hos mamma än där jag bor. Men samtidigt jobbigt också eftersom det inte finns mycket att hitta på - nu är jag inte inne i stan och kan cykla till biblioteket om jag känner mig ensam utan är mer "fast" hemma (klart jag kan åka någonstans, men det är inte lika enkelt, och då jag inte har någon energi så blir jag "fast") och då blir det att dagarna blir som idag. Sedan känner jag mig dålig för att dagen bara har runnit iväg utan att jag gjort någonting vettigt.

Nu ska jag sova, är superdupertrött. Hoppas ni har haft en bra dag idag i alla fall!


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0