Att leva med oro

Nej. Skit, skit, skit. Just nu orkar jag inte tänka, orkar inte göra någonting, vill bara gömma mig under täcket och låtsas att jag är liten igen. Sitter och nästan halvsover och deppar över livet, att jag inte vet vad jag ska laga till kvällsmat (och inte orkar laga den) och att jag precis fick veta att min pojkvän har fått sin lägenhet uppsagt (en månads uppsägningstid, de bodde i andrahand). NEJ. Det var INTE någonting som jag orkade med just nu. Jag har tillräckligt mycket att oroa mig över. Vill bara gråta som ett litet barn, men för att vara ärlig; jag orkar inte ens gråta!
Jaha, så nu läggs den stenen i min ryggsäck också (den är TUNG), att jag ska gå omkring och oroa mig ännu mer inför framtiden och den här terminen, i det här fallet huruvida min pojkvän får en lägenhet typ evigheter härifrån. Jag har haft det som en trygghet, att han bor såpass "nära" ändå. Jag har till och med tyckt att det är lite väl långt bort och nu kommer han troligtvis hamna ännu längre bort. Jag vill verkligen inte, får sån ångest av den tanken.  Mitt uns av trygghet får inte försvinna, måste känna att jag har någon inom ett rimligt avstånd som skulle ställa upp och komma hit om jag fick total kaospanikattack eller spydde. Jag vet att jag är patetisk som bryter ihop för en sån här grej ("det kunde varit något mycket värre..." osvosv) och jag vet att det är fel att ha min pojkvän som trygghet, man ska inte vara beroende av andra på det sättet, för man vet aldrig vad som kan hända. Man ska ha tryggheten i sig själv, det är det bästa. Men det har jag inte nu, och det här är faktiskt ett stort och jobbigt problem för mig i den situation jag befinner mig i!
Mitt mål är att ha tryggheten inom mig, men nu är det inte så, alltså framkallar det här enorm ångest hos mig. Vet inte riktigt vad jag ska ta mig till, hoppas att det ska vara ett elakt skämt, vägrar inse eller acceptera sanningen eftersom jag inte vet hur jag ska hantera den...

Ibland blir det bara för mycket när man orkar för lite.