Att leva med oro

Obs: Mamma läs inte det här inlägget om du inte orkar bli ledsen.
Jag vet att du också är trött och inte orkar och att det är därför det blir fel, att du älskar mig egentligen och att det handlar om att du är frustrerad för att du inte kan göra något för att hjälpa mig osv osv, men det hjälper inte mig att tänka/känna annorlunda i de här situationerna, inte när jag är så trött och utmattad så jag inte har någon kraft att "läsa mellan raderna".


JAG VILL BARA HA EN FÖRBANNAD KRAM!!
Vill inte vara ett äckel. En jobbig unge som bara är i vägen och ställer till livet för alla runtomkring mig, jag är bara till besvär. Det är så det känns. Jag VILL INTE. Jag är hemma hos mamma nu, och bröt ihop för att jag är så otroligt orolig inför i morgon, då jag måste vara ensam hemma fastän risken för att jag kanske är smittad med magsjuka inte är över. Inte för mig iaf! Men mamma påstår att risken skulle varit över för alla som inte är spyfobiker och blev skitirriterad över att jag inte fattade det, att jag inte skulle vara rädd eftersom jag ju inte hade något att vara rädd för. Jag började gråta, och mamma som var på väg att gå och lägga sig suckade och sa med hopbitna tänder "åh nej, jag orkar inte" i tron att jag inte hörde. Det gjorde jag! Kommer inte ihåg ordagrant vad hon sa, men känslan kommer jag ihåg. Det gjorde så ont, kände mig så dålig för att jag fick mamma att bli irriterad och arg, det är mitt fel att mamma mår dåligt. Jag borde inte ha åkt hem hit, för är jag inte här så är jag inte ett lika stort problem för mamma. Jag kände mig bara så liten och oduglig när jag hörde mamma säga att hon inte orkar med mig (NEJ det var inte så hon sa - det skulle hon aldrig göra - men så kändes det), det var verkligen droppen som fick bägaren att rinna över totalt, att jag kände mig så oönskad och dålig. Jag är sämst, sämst, sämst. Man ska inte säga sånt om sig själv, jag vet, men nu gör jag det för nu förklarar jag hur min knäppa hjärna tänker känslomässigt. Är så utmattad, så slutkörd - jag hatar vad fobin gör med mig och mot alla andra genom mig. FÖRSVINN ÄCKLIGA DUMMA FÖRBANNADE FOBI JAG HATAR DIG. Nej, jag orkar inte vara hyfsad eller skriva bra och förklarande nu. Det är alldeles för mycket upprörda känslor inom mig som vill ut. Jag har lust att skrika och kasta saker omkring mig, vilket jag inte gör, men samma starka känslor finns då kvar inom mig och vänder ut och in på mig (här fick jag damp på tangentbordet för att det inte går att skriva när ögonen är fulla med tårar och allt bara blir fel och jag inte orkar med mer... så dampade loss lite på tangentbordet och skrev massa random bokstäver som jag tog bort så att ni skulle slippa läsa mitt damputbrott, nu får ni i stället läsa OM det...). Jag brukar inte förlora kontrollen när jag blir arg, brukar inte ens bli arg särskilt ofta (egentligen, när jag väl blir arg så är det oftast på mig själv och fobin), men jag har bra lust att förlora kontrollen och få ett riktigt utbrott, bara släppa lös odjuret inom mig för att bli kvitt det. Orkar inte stänga in det mer. Men jag vet att det inte tjänar någonting till att få ett sådant utbrott, så därför låter jag bli, men jag svävar många gånger precis på bristningsgränsen. Som nu... Jag kommer inte tycka om att läsa det här inlägget i efterhand.

Fy, jag känner mig så ensam! Jag vill bara känna mig älskad. När jag mår dåligt har jag extra stort behov av att känna mig älskad, men just nu finns det ingen runt omkring mig som har den kraften att fylla det behovet. För de mår inte heller bra (ja, tror nästan varenda människa mår dåligt nuförtiden!). Men ikväll behövde jag verkligen få känna mig älskad, och jag har längtat hem just av den anledningen - jag vill ha en kram från någon som älskar mig, någon som talar om att allt kommer bli bra och att vi ska lösa det här.
Min pojkvän kunde inte typ snacka ikväll för han var så trött så han bara stupade i säng. När jag kom hem hit, hem hem (brukar jag säga när jag kommer hem till mamma, att jag kommer hem hem), så är mamma helt slut och orkar inte och ja, det blev ju som det blev, hon gick och la sig och en liten ond jag-har-ingen-energi-att-ta-mer-mening slapp ur henne som skar i min skäl. Jag gick ifrån mamma gråtande utan att ens säga god natt. Satte mig på golvet i mitt rum och bara grät och grät samtidigt som jag hoppades på att mamma skulle komma upp, ge mig en kram och säga "förlåt, jag är bara så trött, men jag älskar dig fastän det blev såhär". För jag hatar att gå och lägga mig och vara ledsna/arga på varandra, och ikväll går jag och lägger mig och är ledsen både vad gäller mamma och min pojkvän. Jag funderar till och med på att smyga ner till mamma nu och säga förlåt, och krama henne, för jag mår så fruktansvärt dåligt av att veta att jag gör henne ledsen!!


För att bli lite mer sansad:
Den här dagen har varit lång. Det första jag gjorde var att packa (då packades datorn ner = inga uppdateringar. Men tycker faktiskt att jag kompenserade för den skrala uppdateringen idag med alla tusen inlägg igår), sen städade jag och sedan har resten av dagen ägnats åt att åka hit och dit mellan olika affärer och lägenheten som min pojkvän o vår gemensamma kompis ska flytta in i. Har burit massa grejer och oroat mig, för magsjukan (har trott hela dagen att jag när som helst skulle börja spy typ). Sen åkte jag som sagt bil hem hem, jag längtade verkligen hit för att få träffa min älskade mamma. Vill vara i närheten av någon som älskar mig, vill känna mig älskad och omtyckt av någon, eftersom jag inte kan tycka om mig själv just nu så behöver jag det extra mycket.
Usch nu känner jag att det jag skriver går i cirklar. Är så trött att jag inte vet vad jag gör.
Vill bara må bra, och att mamma ska må bra.

Ps. När man bråkat/blivit ledsna på varandra precis innan man går o lägger sig så tänker jag alltid "tänk om den personen skulle dö i morgon och det sista vi gjorde var att bli osams/ledsna på varandra, då skulle jag aldrig förlåta mig själv. Eller tänk om jag skulle dö, och personen inte vet att jag inte menade det jag sa/gjorde och att jag älskar honom/henne ändå...". Därför har jag väldigt svårt för det där med att somna osams...
Mamma, jag älskar dig ändå! Önskar bara att jag inte skulle vara till sånt besvär...

Ps 2. Det här inlägget har tagit mig över en timma att skriva för att jag varit så ledsen (så att näsan runnit hela tiden och tårarna gjort att jag inte sett något) och arg/irriterad/trött/utmattad/orolig/hej-jag-vet-inte-vad-jag-ska-göra-med-någonting-för-jag-har-för-mycket-starka-känslor-inom-mig-nu-så-jag-exploderar. Suck.