fobin, frihet, ensamhet, saknad, längtan... grubblerier och PMS



Just nu känns det som om jag bara vill sucka uppgivet,
känner mig sådär ledsamt deppig och ensam.

Jag känner mig ensam, och trött. Vill bara att det skall bli sommar nu, att skolan skall sluta! Känner mig som en zoombie, försöker bara klara mig igenom den här sista kursen... och oroar mig massor för att min pojkvän skall åka hem och jobba hos sin pappa snart, innan min skola är slut, och jag vet inte hur jag skall våga vara här utan honom. Vem har jag då som jag litar på, som skulle hjälpa mig om jag spydde eller trösta mig om jag får panik? Så jag lägger nästan mer energi på att oroa mig inför att han skall åka, hur jag ska klara det, än på att försöka klara tentan. Dumt. Och det känns väldigt jobbigt att jag är så beroende av honom, av andra, hela tiden - jag vill kunna klara mig själv och lita på mig själv. Att om jag blir magsjuk och spyr så klarar jag det helt själv! Även om jag skulle få galet mycket panik. Om jag så var ensam ute i skogen så skulle jag klara det. Men jag tror inte på det... Jag är livrädd för att vara ensam och spy eller ensam och få världens panikattack - för i båda fallen skulle paniken bli galet extrem och det känns som om jag bara inte skulle klara det (vad nu "inte klara det" betyder! Finns inget bra sätt att förklara den känslan).
Åh, nu deppar jag ner mig själv här borta, saknar en riktig vän (saknar min underbara vän som är så långt borta! Åh vad jag behöver en vän vid min sida här, känna att jag inte är ensam och att någon vill vara med mig), tack och lov att jag har min pojkvän! Jag kommer sakna honom så otroligt mycket i sommar, jag är van vid att träffa honom varje dag, och i sommar kommer vi knappt träffas. Därför deppar jag också, det är inte bara fobin som spökar. Lägg på lite PMS på det också så har vi ett rejält depp-recept (kan inte den där mensskiten komma snart så att jag blir människa igen, slår vad om att jag får den lagom tills vi ska ha redovisning, ångest, vill inte stå och redovisa om jag har mensvärk och mår illa...). 

Usch, igår natt vaknade jag av att jag mådde så illa att jag nästan var säker på att jag skulle spy. Jag ringde mamma, klockan fyra på natten, och hade sån otrolig panik. FY vad jag mådde illa! 
Antagligen är det för att jag är förstoppad, för sen när jag lyckades skita tillslut så lättade det en aning och efter ett tag kunde jag gå och lägga mig igen, med två kuddar, en vattenflaska bredvid mig och en dubbelplastpåse .... ifall att. 
Det tog emot sjukt mycket att ta fram en plastpåse, ifall att jag skulle spy, eftersom jag inbillade mig att OM jag tog fram den så skulle kroppen tro att det var okej att spy och därför göra det. Men jag vågade ta fram och göra i ordning ifall att, och lyckades somna. Nästa dag mådde jag inte sådär illa tack och lov. Men nu är jag rädd för att det ska hända igen, att jag ska vakna med ett ryck och nästan spy. Tänk om jag skulle spy rakt ut på golvet!?! Eller över hela sängen. Åh fy vad det skrämmer mig. Jag skulle inte kunna torka upp det, för då skulle jag säkert spy igen för att jag skulle ha sådan panik och äckel-känslor, och så skulle det kännas hemskt att ha ställt till med sådan röra. Jag skulle känna mig äcklig, som om ingen skulle kunna älska mig om jag gjorde det för att de skulle tycka att jag var så äcklig. Jag vet att det är dumt, men det är mina undermedvetna rädslokänslor som talar. Det är väl bland annat det jag är rädd för, undermedvetet alltså, att inte vara älskad? Däri ligger väl också mitt dåliga självförtroende, som i sin tur gör fobin ännu värre eftersom jag inte tror att jag skulle klara någonting. Och så är hela min kropp undermedvetet rädd för att dö såklart, eftersom det var det som höll på att hända då när jag var liten och spydde i spjälsängen så att jag höll på att kvävas av mina egna spyor. Det sitter kvar, kroppen minns, även om den medvetna delen av hjärnan inte minns. 

Jag undrar vad man skall göra, för att bli av med den här fobin? Jag vill så gärna kunna leva mitt liv utan att jämnt vara rädd och ta alla beslut med påverkan av fobin. Slippa ha den här ständiga oron hängande över mig. Vad fri jag hade känt mig då!
Jag vill slippa ut ur det här mörka fobifängelset. Kommer jag bli fri någon gång? 



Ps. Vad i hela världen är det för länk som kommer upp på snart och vill i början av inlägget!?! :O Är det bara för mig eller för er också? Det är i alla fall inte jag som har lagt in det, men just den länken har jag sett överallt på internet det senaste. Undrar just om min dator har gått och fått virus nu också, vi behöver inte fler sjuklingar i det här hushållet...

Alla steg i rätt riktning är bra


Lyssna inte på den röda fobisnubben!
Han försöker bara förleda dig att göra massa knäppa grejer...
Varför ska det vara så svårt att lyssna på rätt snubbe?


Än har jag inte blivit sjuk, dagarna går, det är jobbigt, men man har inget annat val än att genomlida det. Tiden puschar en framåt, tack och lov, så på något sätt tar man sig igenom det trots att det är jobbigt. Antagligen var det inte magsjuka han hade, eftersom jag inte vet någon annan som har blivit sjuk, men fobihjärnan envisas med att tänka "tänk om". Jag är trött på det mantrat, så just nu försöker jag bara ignorera det och försöker istället så gott jag kan utmana mig själv och lyssna på de tankar som för mig i rätt riktning.
Jag har till exempel tagit mig mod att sitta och prata med honom, och har vågat slappna av lite mer, och jag har INTE lyssnat på den onda fobisnubben i hjärnan och åkt och köpt virkon/klorin och sanerat stället utan chansar helt enkelt på att inte bli sjuk ändå.
Jag vågar chansa! Det är ett framsteg.
Egentligen vill "jag" (hjälp, fobin lurar mig att tro att det är mina egna tankar) spraya ner allt i desinfektionsmedel men jag gör det inte, för jag vill inte mata fobin (mumms vad gott den tycker det är med desinfektionsmedel ;P), och även fobin i mig tycker faktiskt att det låter lite jobbigt att åka och köpa det och sedan stressa med att jag kanske ändå inte har lyckats spraya in allting, vad tjänar det då till? Om jag ändå inte tror att det hjälper? Så vi hoppar över det. Som sagt, fobin är förvånansvärt nog lat ibland, det är kryphålet jag får utnytja.
Tyvärr är fobin inte helt förslappad så än så länge använder jag fortfarande eget toalettpapper, egen tvål, egen handduk och fånar mig ganska mycket när jag ska på toa (användet toapapper för att ta i dörrhandtaget och sätta på/stänga av kranen), och jag vågar inte äta mat som han har lagat. Men jag försöker se på det jag faktiskt vågar istället för att gräva ner mig i att jag inte klarar saker. Jag har ju inte sanerat lägenheten, och jag vågade faktiskt åka till skolan i måndags! Fastän det fanns en risk att jag var magsjuk, det var bra gjort. Och jag har vågat sitta med honom och min pojkvän vid matbordet varje gång, fastän jag nästan inbillar mig att bakterierna då hoppar ner i min mat och jag ger dem en racerskjuts rakt ner i min mage. 

Jag har fått slängar av illamående och ont i magen och då trott att "nu är det kört! Jag är säkert magsjuk!", men ingenting har hänt, och jag har trots att jag tycker det här är hemskt jobbigt börjat lugna ner mig. Jag kan sitta här i vardagsrummet och skriva utan att ha ångest över att jag kanske är smittad! Det är stort. Jag tänker inte på det varje sekund, utan kan börja släppa det, tänka på annat och slappna av i kropp och själ åtminstone för ett tag - tills det är dags att gå på toa eller laga mat. Men steg för steg så ökar jag radien av min tygghetsson här i lägenheten, från att ha varit en liten fläck på golvet så vågar jag röra mig fritt över ett större och större område. Tack och lov att fobin är bekväm och ibland liksom tröttnar på sig själv till och med och ger mig godkännande att "fuska" lite mot den. Till exempel som att jag inte behöver göra "den långa raden av skyddsgrejer", utan istället så låter den mig tänka att "äsch, det räcker nog med hälften" - även om jag vet att fobin egentligen inte tycker så så hör jag inte hur den skriker fram sina invändningar. 

Jag vågar testa gränserna, och märker att det går okej. Det kommer ingen blixt och träffar mig i huvudet, himmelen trillar inte ner och världen finns fortfarande kvar, phjuh (kanske ljuger fobisnubben för mig med alla sina katastroftankar!). Och som sagt, än så länge har jag inte blivit magsjuk! Och jag vågar slappna av en smula, trots att varningslampan lyser och den enormt tröttsamma fobisnubben skriker i mitt öra att "slappna inte av, då kommer du säkert att bli magsjuk" så struntar jag i det, flinar fobin rakt upp i ansiktet och slappnar av ändå. :)

Fobi, hård kamp och en viktig pusselbit

Den här texten har jag sannerligen mycket att lära mig av!

Jag är så rädd så att jag skakar och gråter förtvivlat. Nu är han hemma. Visst, det var tre dagar sedan han spydde, men lika rädd är jag för det, för TÄNK OM han fortfarande smittas. Ofrivilligt så har jag registrerat varenda sak han rört vid sedan han kom hem, jag vågar inte göra någonting, inte röra någonting, inte ens mig själv. Jag sitter helt stilla på en punkt i soffan (jag har ju som tur är visserligen förflyttat mig från min punkt på golvet till soffan som min fobi, som tydligen i alla fall är lite bekväm av sig, ansåg var safe): i huvudet har jag gjort den här hörnan av vardagsrummet till ett än så länge säkert område, resten av lägenheten är farlig mark. Särskilt toaletten! Och köket, för det är på dessa platser baskiluskerna skulle kunna hitta in i min kropp på något sätt. 
Jag har till och med tagit undan en toapappersrulle som jag kan använda och köpt en egen tvål, för att inte behöva trycka på samma tvålpump som honom och då på något sätt riskera att händerna inte blir rena utan tvärt om baskiluskiga. På tal om det så måste jag gå och "rädda mitt schampoo", för just nu hispar jag så otroligt mycket att jag inbillar mig att besmittade bajspartiklar kan virvla upp och sätta sig på det - jag hatar när fobihjärnan får helt SJUKA tankar att låta logiska, och att man slavar blint under dess knäppa kommando.

Fy, jag känner mig som ett monster, så otroligt hemsk, jag hoppas verkligen att han inte märker hur galet rädd jag faktiskt är. Han vet att jag är rädd, men inte SÅHÄR rädd, det skulle alla nog ta illa upp av, man klarar inte att bortse från hur mycket som helst liksom. I min fobihjärna är han som en pestsmittad, det här är på liv och död, att inte bli smittad (AAH, nu gick han på toa!!! Kroppen är på helspänn, tänk om jag hör att han börjar spy!), och om jag hade haft virkon (ett medel som tex tar död på bakterier) så skulle jag ha sprutat ner allt som han kan ha rört vid, för säkerhets skull. Tack och lov så lyckas jag nog faktiskt dölja den här galet starka rädslan och fånerierna från honom, jag ler och pratar med honom - fastän jag samtidigt försöker hålla andan - och försöker fungera som vanligt. Men i smyg gör jag alla de där grejerna som jag tror ska rädda mig från magsjukan.

Det värsta är att ju mer jag försöker skydda mig, desto fler problem stöter jag på, saker som jag kommer på att jag inte skyddar mig lika ordentligt på, och gör jag inte det så kanske det är just DET misstaget som gör att jag blir magsjuk. Att jag har misslyckats. Det var någonting jag insåg när jag pratade med mamma ikväll, att jag nog är rädd för att misslyckas (obs, jag tror iprincip inte ens själv på att jag anser att det är ett misslyckande för egen del att bli magsjuk, men jag har någonstans börjat inse att det nog kan ligga till så att jag undermedvetet anser mig ha misslyckats då), att inte kunna kontrollera magsjukan så att den håller sig borta - för om jag har blivit magsjuk så betyder det att det var något steg i alla mina skyddsprocesser som brast; vad gjorde jag inte tillräckligt bra? Kanske har jag hittat ytterligare en pusselbit som kommer hjälpa mig att förstå fobin bättre och då att förstå hur jag skall kunna bearbeta den så att den slutligen en gång för alla skall lämna mig i fred!
Handlar min fobi om mycket mer än "bara rädsla", handlar den om kontrollbehov och dålig självkänsla!?! Perfektionism? Jag, en perfektionist? Och vad är det som gör att jag skulle tycka att det var ett misslyckande att bli magsjuk? Jag vet inte, kanske det faktum att jag faktiskt ägnar hela mitt liv åt att försöka skydda mig ifrån det, så om jag ändå blir magsjuk, ja då har allt varit "förgäves"; jag har misslyckats med mitt "livsprojekt" (tro mig, det är inget livsprojekt jag är stolt över eller vill kalla ett livsprojekt, men är det inte det det är? Fast ett väldigt destruktivt och onödigt sådant). Eller kanske att jag är så rädd för att andra då skulle behandla mig så som jag just nu behandlar min kompis (förhoppnignsvis märker han inte hur jag behandlar honom eftersom jag gör allt jag kan för att inte visa honom det), att folk ska tycka att jag är äcklig, eller just misslyckad. 
Men är det inte infantiskt dumt!? Det är inte som att jag tycker att en höjdrädd person som går upp på ett högt tak tex är misslyckad - tvärt om! 
Är jag kanske mest rädd för att jag själv kommer tycka att jag är hemkt äcklig och dålig om jag spyr? Att jag kommer få ännu mer självförakt?
Men då måste jag försöka säga till mig själv att JA, det är äckligt att spy, men det betyder inte att personen som spyr är äcklig. Och visst är det ett misslyckande utifrån fobisynpunkt om jag skulle bli magsjuk, det är ju FOBINS mål med mitt liv att jag inte skall bli magsjuk, men vad är MITT mål? Skulle inte en avklarad magsjuka egentligen stärka mig i mitt mål att bli av med fobin, för att jag får se att jag klara att spy och att världen inte rasar runtomkring mig, att folk inte behandlar mig som pesten bara för att jag har spytt. 
Och om vi ska snacka om kontroll. Är det inte kontroll om något att klara av att bemästra en bångstyrig fobihjärna!? Om jag skulle klara det, ja då har jag bevisat att jag har otroligt mycket kontroll över mig själv och situationen. Jag visar inte ett dugg att jag har kontroll genom att inte bli magsjuk, vem bryr sig, inte ens jag själv anser att det visar på någon styrka, det är bara den där fåniga fobihjärnan som bryr sig om det. Och vill jag verkligen spela den rakt i händerna?

Det här är fruktansvärt jobbigt. Att jag faktiskt utmanar mig själv såhär mycket, att vara i lägenheten fastän han varit magsjuk och jag inte bedömer det som säkert att han är smittfri än, ja det är stort. Jag kämpar som en dåre, och oj vad trött man blir. Trött, rädd och ont i huvudet (ja så går det när man gråter floder och spänner sig så att man blir stel som en pinne!). Kanske bäst att jag går och lägger mig nu, så att både kropp och själ får vila? Tiden pushar oss framåt, på gott och ont, det innebär att det här oundvikligen kommer att ta slut förr eller senare, oavsett om det innebär att jag blir magsjuk eller att jag klarar mig. Tack tiden för att du ger mig en spark i baken, så att jag inte fastnar här i soffan för evigt. 
Nu ska jag verkligen sova, för tiden har sprungit iväg och jag måste försöka springa ikapp ;) 



Panik i varenda cell: är det min tur nu?


Jag är så rädd. Vill gömma mig i mitt skal, blunda för verkligheten, ta skydd.
Men då vinner fobin. Hur ska jag klara det här?

Jag är rädd rädd rädd. Mer än rädd. I över en timma låg jag på golvet hos mina kompisar och grät floder, panikade och ville dö. 
Jag har lugnat ner mig nu, men är fortfarnde extremt orolig och så rädd att jag inte vet hur jag ska hantera situationen. 

Vi satt och spelade spel när en av mina kompisar kom hem från tyskland och berättade att han jag och min pojkvän bor med blivit magsjuk och var kvar i tyskland! När de skulle åka flyget hem till Sverige så hade han spytt på flygplatsen och sedan svimmat. Han fick åka till sjukhuset och fick inte flyga hit. 
Jag tycker verkligen hemskt synd om honom, hade det vart jag så vet jag inte vad jag hade tagit mig till! Dött?! 
Trots att jag tycker synd om honom och vet att det är han som mår dåligt och inte jag så mår jag skit. Jag känner mig som ett svin som är såhär rädd och gråter floder när det är han som "borde" gråta floder, men paniken trycker bort allt annat än det som har med "min överlevnad" att göra, i det här fallet vrickat nog "hur jag ska undvika att bli smittad!". Alltså blir han ett hot, fastän jag skulle vilja vara en stöttande kompis så kan jag inte, för jag är livrädd för honom. Eller såklart inte honom i sig, utan bakterierna som han just nu bär omkring på. Fastän jag känner mig som världens mest egoistiska person så kan jag inte lägga fobin och paniken åt sidan. Förlåt! Jag vill inte vara såhär, men jag KAN INTE trycka bort fobin och tänka logiskt som folk försöker säga att jag ska göra. Jag vill, men det går inte. En fobi är inte logisk. Och jag kan faktiskt inte bara sådär lugna ner mig själv och inte vara rädd. Skit. 

Jag vill inte, vill inte, vill inte bli magsjuk. Det skrämmer mig så att jag om jag fick välja mellan att bli magsjuk eller dö helt seriöst skulle överväga att välja att dö istället. Inte ett dugg förnuftigt nej, men den panik jag känner i samband med spyrelaterade saker är det värsta som finns. Värre än jag tror att det är att dö. Det är ren och skär dödsångest jag har.

Så vad händer nu!?! Hur ska jag göra? Massa tankar har flugit genom huvudet, men jag är som paralyserad, vet inte vad jag ska ta mig till. Ska jag be pappa hämta mig och åka hem dit (2 h härifrån) eller ska jag bo hos en kompis här i stan... eller ska jag som mamma tycker bo kvar här fastän han kommer tillbaka! Det sistnämnda alternativet vet jag inte hur jag skulle stå ut med, det klarar jag bara inte! Men det är det jag måste, egentligen, för att inte fly. Men för mig är det då likaställt med två veckors konstant plåga, att bli helt nedbruten psykiskt och fysiskt (kommer ej våga äta eller gå på toa, och att gråta och ha panik tar på krafterna) och värst av allt: jag kommer nästan helt säkert - iaf i mina tankar - bli magsjuk då. Så hur ska jag kunna förmå mig själv att välja det alternativet?

Samtidigt så är det något i mig som säger "skit, jag orkar verkligen inte... orkar inte fly, packa väskan och vara rädd, inte våga komma tillbaka hit på två evigheter och ställa till med kaos". Jag är så matt. Är det det som krävs för att jag ska bli frisk? Att jag ska bli så förbannat trött på det här att jag tänker att jag lika gärna kan dö - dvs så att kroppen accepterar att jag skulle kunna bli magsjuk, den tror ju att jag dör av det, och därför gör att spärren som gör det så omöjligt att stanna kvar försvinner. För vad spelar det för roll, om jag spyr, dör? Vad spelar något för roll?
Är det det som krävs alltså? Att jag ska bli så uppgiven och likgiltig att ingenting spelar någon roll. Det var det som hände i julas, allt kändes så hopplöst att jag lika gärna kunde bli magsjuk, därför vågade jag utsätta mig för risken. 

Men jag är så galet rädd!!! Varje gång jag tänker på hur han spydde där nere på flygplatsen - jag kan inte föreställa mig honom spy - bubblar ångesten upp, dels för att jag är chockad över hur man kan "klara" något sådant (ja, vad har man för alternativ? vad tror jag egentligen händer om man "inte klarar" det? Vad innebär det? ...jag har ingen aning) och dels för att jag då tänker på hur i hela världen jag skulle kunna klara av att vara i samma lägenhet som någon som spyr! Det luktar ju. Fy vilken panik jag skulle få, tänk om jag då skulle få så mycket panik att jag själv spydde, bara på grund av paniken!?
Och vi har bara en toalett!

Det här är ett mardrömscenario, att någon av de jag bor med (min pojkvän eller den här kompisen) skulle bli magsjuk. Jag är så rädd för att bakterierna kan leva kvar väldigt länge. Tänk om det fastnar bakterier på mina saker (jag bor i vardagsrummet): jag kommer inte våga röra någonting i lägenheten i två veckor framöver! Än mindre gå på toa. Hur ska jag göra då? Jag kommer vara tvungen att gå på toa. Men hjälp, tänk om jag sitter på toa och så kommer han springande för att han behöver spy = min mardrömssituation. 
Tänk om min pojkvän, min trygghet här, skulle bli magsjuk! Vem skulle då kunna trösta och stötta mig, för stöd behöver jag verkligen i den här situationen, det är ett helvete, det värsta jag vet, som händer just nu. 
Och om och om igen ställer jag mig frågan, varför händer det här, varför jag har min fobi, varför, varför, varför! Vad tjänar det till att ställa sig den frågan? Men i brist på andra sätt att uttrycka mig gentemot situationen så poppar den upp. För vad ska man säga? 
Jag är så rädd att ord inte kan beskriva den rädsla jag känner. Det finns inget att säga. Det enda som fyller mitt huvud förutom all denna rädsla är ett stort frågetecken: hur ska jag klara det här? När jag i mitt panikartade tillstånd inser (på känslomässigt opålitliga grunder) att jag inte kommer klara det, att det är kört, ja då är det som om jag börjar sörja min egen död och ställer mig frågan "varför!??!". Precis som man om någon dör brukar fråga sig varför det hände, i ren förtvivlan, fastän man vet att det inte finns något svar.

Så hur ska jag klara det här? Hur kommer det sluta? Är det min tur nu, att bli magsjuk? Jag som kämpar så hårt, dag och natt, varje sekund, för att inte bli det - är det dags nu? Den dagen jag har fruktat så länge. Det känns som om jag ska kvävas. 

Det värsta är innan man spyr, när man väntar på att det ska bryta ut, när ångesten nått sitt klimax och det känns som om man håller på att explodera av alla starka panikkänslor som fyller varenda cell i kroppen. Rädslan inför att spy; hur kommer det gå? Hur kommer det kännas? Hur hanterar jag det efteråt? Hinner jag till toaletten? Kommer jag att spy fler gånger? Hur ser det ut/smakar det/luktar det? Hur ska jag veta när det är dags? Jag vill vara förberedd. Jag har ingen kontroll. Och i min hjärna tror jag att jag fortfarande är det där lilla barnet, som står och skakar i spjälsängen, helt beroende av hjälp från en vuxen - att jag inte klarar mig själv. Men jag måste försöka inse att jag inte är ett litet barn längre: jag kan ta hand om mig själv, klarar mer än jag tror och förstår till skillnad från då att det faktiskt inte är farligt. Logiskt vet jag det, vetskapen finns i mig även då jag har som mest panik, fast då har den sprungit och gömt sig i ett mörkt hörn så att jag inte riktigt hittar den, men den finns där. Det är tre ofantligt stora skillnader från då jag var ett år och höll på att kvävas av mina egna spyor. Men i min panik så tror jag fortfarande att jag är det där lilla skräckslagna barnet, och då är det hela OTROLIGT skrämmande: vem finns här att hjälpa mig? Tänk om jag håller på att kvävas igen och ingen kommer till min hjälp? 
Det är därifrån jag fått min rädsla för att vara ensam. För tänk om jag spyr och ingen finns där för att hjälpa mig. 
Hur ska jag lyckas banka in i skallen att jag inte behöver någons hjälp, att jag är stor och inte kommer at kvävas?
Och jag vet i ett lugnt och sansat tillstånd att det inte är farligt att spy, äckligt men inte farligt, men så fort paniken bubblar upp försvinner den vetskapen. Hur ska jag göra för att även mitt i paniken förstå att det inte är farligt? Att paniken är så mycket värre?

För det är den. Dödsångestpanik är vad som gör att spy så läskigt, för om man spyr så framkallas den där dödsångestpaniken: därför vill jag inte spy, för den känslan toppar helt klart det värsta jag någonsin har varit med om.

 

Åh, mina tankar går i cirklar och jag vet inte hur jag ska hantera det här? Kommer jag få sådan dödsångestpanik om han kommer hem i morgon? 
Hjärtat bultar hårt bara vid tanken. Hur ska det här gå? Jag vill inte låta fobin vinna, men jag är så rädd.

 


Intervjun avklarad: check



Grejerna som användes vid interjvun

I torsdags blev jag ju intervjuad om min spyfobi av en kille från P1. Det gick bra, bättre än förväntat. Förväntansångesten är alltid värst, när man ser alla möjliga scenarion för hur det kan gå (tänk om jag får en panikattack mm). Jag babblade på så det stod härliga till haha, stackarn, han har mycket att lyssna igenom nu. 
Jag var ganska nervös innan, men på ett psotivit sätt, det var liksom en spännande-nervositet (förutom den där baktanken som snurrade omkring om att jag kanske skulle få en panikattack eller på annat sätt göra bort mig totalt). Sen när jag såg killen som skulle intervjua mig så insåg jag att det var en ganska ung kille jämfört med vad jag hade förväntat mig vilket kändes ganska jobbigt, pinsamt att sitta där och berätta om alla mina knäppheter som jag vet är ologiska men ändå har gjort/gör osv, på något sätt blev det inte samma distans när det visade sig att det var en ung kille, jag får liksom känslan av att unga dömer en mer än vad äldre gör. Men det gick som sagt jättebra, så fort vi hade hälsat och gick till stället vi skulle vara på så kändes det inte längre som ett problem att han inte var medelålders. Han var jättesnäll och mån om att jag skulle känna mig nöjd, så jag fick prata tills jag kände att jag hade sagt allt jag ville (fastän jag vet att det ändå bara kommer vara ca tio minuter av den en och en halv timman jag snackade som sedan kommer sändas). Han bemödade sig till och med att lägga fram grejerna efter att han plockat ner alltihopa för att jag kom på att jag hade glömt att ta en bild (därför har jag nu en alldeles äkta egentagen intervjubild till det här inlägget ;D). 

Programmet kommer inte att sändas fören någon gång i sommar så nu är det bara att vänta haha :) Jag hoppas bara att det som kommer med i programmet ger en rättvis bild av hur det är att leva med en fobi - även om tio minuter aldrig kan göra det rättvisa - och inte får det att låta som om man är konstig eller bygger på folks fördomar ännu mer. Men det blir nog bra, även om det är lite synd att inte allt som sas kommer med, för då hade folk fått en mer rättvis bild av hur det är. Jag får helt enkelt ta och skriva om de sakerna här på bloggen, det var ju det den var tänkt för! Inför interjvun skrev jag faktiskt ner massa tankar om hur det är att leva med en fobi, tio A4 (handskrivna) blev det, galet, men det flöt på så bra, det var skönt att få skriva av sig. Kanske kan jag skriva ner de tankarna i några inlägg framöver. 

Förlåt att jag inte har uppdaterat här särskilt mycket på senaste, men jag är verkligen superstressad, jag ska ha en tenta på torsdag som jag känner att jag har noll koll på eftersom jag har missat så mycket då jag varit sjuk eller inte gått till skolan pga min fobi (gaaah!), jag måste klara den här femtonpoängskursen för att få CSN till hösten. Så just nu sitter jag mest och stressar, och försöker plugga, stressar lite till och har ångest över huruvida jag ens kommer klara att göra tentan - dvs ifall jag får panik under skrivningen och rusar därifrån så att jag definitivt får underkänt. 
Förhoppnigsvis går det bra, förväntansångesten brukar alltid vara mycket värre än att göra det man har ångest inför, så jag får försöka hålla fast vid det, att det antagligen kommer gå bättre än jag tror, med alltihop. Men ååååh, jag är bara så sjukt stressad.

Nervös

Fast jag ser nog inte sådär glad ut med tanke på vad jag ska prata om.

I morgon skall jag intervjuas för ett radioprogram som ska gå i sommar på P1. Jag ska berätta om min spyfobi. Det borde egentligen inte vara så svårt - för vem kan vara mer expert på min spyfobin än jag - men på något konstigt sätt så är jag ändå rädd för att göra fel. Tänk om det jag säger kommer ut helt fel och låter jättedumt? Om jag har en dålig borreliadag så får jag inte fram orden ur huvudet vilket är hemskt frustrerande, jag hoppas verkligen inte att det händer i morgon, för jag vill kunna ge en riktig bild av hur det är att leva med en spyfobi. Men som gör mig mest nervös är väl att jag är rädd för att få en panikattack under intervjun! Jag menar, jag ska ju snacka om ett ämne som är ganska så känsligt för mig och väcker starka minnen och tankar så alldeles enkelt är det inte. Fast antagligen så kommer det gå bättre än vad jag tror, förväntansångesten inför saker brukar ju oftast vara värre än det man oroar sig för :)

Oresonliga fobihjärna



Vi är många som lider av den här förbannelsen.
Lider du också av spyfobi och vill komma i kontakt med folk som förstår dig?
http://www.facebook.com/groups/26549935967/

Jag är medlem i en facebookgrupp för oss emetofober (spyfobiker). Det är skönt att kunna skriva av sig om sin panik och sina fånigheter, se att man verkligen inte är ensam om dem och veta att folk förstår och inte tycker man är knäpp i huvudet för det. Nu tänkte jag visa hur en sådan fånighet kan se ut, det här skrev jag idag: 

Gah, oresonliga fobihjärna! Så fåniga saker man kan bli rädd för :S
Nu är jag rädd för att min kompis, som jag bor med, satt bredvid min klasskompis som var magsjuk förra veckan. Tänk om han blivit smittad, eller typ fått smitta av något slag på sina kläder. Nu låg han i min pojkväns säng (på min sida) och det var inget överkast på så då finns det ju på lakanen. Jag vet, fånigt tänk, men jag är ändå jätteorolig för att bli smittad! Och jag kan ju inte byta lakan eftersom det är min pojkväns säng o han skulle tycka det var superfånigt (vilket det egentligen är) o dessutom antagligen inte har några rena lakan nu...

Hon sa i morse att hon mådde så illa på bussen hit att hon höll på att spy! Tänk om hon inte är frisk trots allt!! :S Hon sa att sist hon spydde var i måndags, men hade feber tills i onsdags...

Och sådär håller fobihjärnan igång dagar i ända. Inte konstigt att man blir trött! Fobihjärnan hittar alla möjliga och omöjliga sätt man skulle kunna bli magsjuk på, man är ständigt på sin vakt.




Att skaffa familj

 

 

Kommer jag någonsin våga uppnå min dröm om att skaffa familj?
Vem vinner, min vilja, längtan och dröm eller fobin?
Jag
SKA vinna den kampen!

Plötsligt fick jag jättemycket framtidsångest. Jag vill verkligen inte leva hela mitt liv med den här förbannade fobin! Hur ska jag någonsin våga skaffa barn till exempel? Att skaffa barn och familj är ett av mina stora "mål" med livet, ja, jag drömmer om det vanliga svenssonlivet, men plötsligt skrämde det skiten ur mig.

Vad hände?

Jag vet inte riktigt, men jag insåg att det innebär enormt mycket ansvar att bli vuxen och skaffa barn osv och blev plötsligt osäker på ifall jag skulle klara det ansvaret. Jag vet att jag bara är tjugo och att det antagligen dröjer många år innan det är aktuellt, men ändå, jag har länge längtat efter den dagen då jag är redo för det livet, men nu tvekar jag på huruvida det kommer bli verklighet för mig. Tänk om min fobi hindrar mig, om jag inte lyckas bli av med den? Jag ser min dröm krossas, vad blir det då av mitt liv?

 

När jag tänker på framtiden så brukar jag tänka mig en framtid där fobin inte bestämmer över mig utan jag har lärt mig att ta kontroll över den. Men om det inte blir så? Den tanken skrämmer mig något väldigt. Tänk om fobin alltid hänger som ett stort svart mörker över mig och hindrar mig från att vara lycklig och uppnå mina drömmar? 
Jag vet att det bara är jag som kan göra att det inte blir så, men just nu känns det som lite av en omöjlighet och att det krävs oerhört mycket energi för att bli av med fobin, energi som jag inte har. Inte i nuläget i alla fall, men jag tänker att jag kommer ha den energin i framtiden. Men om inte?

Om jag inte lyckas minska på min fobi så är att skaffa barn något väldigt läskigt. Först hela graviditeten, många mår ju illa, hur skulle jag klara det? Jag kommer ha panik i NIO månader, för att inte tala om förlossningsoro. Jag vet att det finns en del personer som spyr under förlossningen, tänk om jag gör det?

Eller sen, när barnet är fött så spyr bebisen upp mat mest hela tiden. Sen kommer dagis, med magsjukor till höger och vänster och om ens barn blir sjukt så ska man alltså ta hand om det, TORKA SPYOR!? Jag!? Hur skulle det gå till? Jag är livrädd för att jag skulle överge mitt barn om det spydde, för att paniken och fobin skulle ta överhanden. Det får mig att känna att jag inte skulle klara att skaffa barn, att jag inte borde skaffa barn, för jag vill inte riskera att inte kunna ta hand om barnet sedan, på grund av min fobi. Jag kan ju knappt ta hand om mig själv känns det som (laga mat osv... fast, än så länge lever jag haha, och jag har trots allt bott hemifrån på riktigt sedan 1,5 år tillbaka så något har jag i alla fall gjort rätt?), plötsligt ska man då ha ansvar för någon annans liv.

Det skulle även innebära att jag inte längre bara skulle vara livrädd för att själv bli magsjuk, utan även för att barnen skulle bli magsjuka - eftersom det antagligen skulle betyda att jag också blev sjuk, och eftersom jag skulle behöva ta hand om dem. Jag kan inte heller bestämma vad de får/inte får göra för att minimera risken för att bli magsjuka på det sättet som jag gör med mig själv. Ångest.
Dessutom så är jag väldigt orolig för att föra över min fobi till mina framtida (om jag nu vågar skaffa dem!) barn, så att pracka på dem säkerhetsbeteenden för att inte bli magsjuka skulle vara hemskt om jag gjorde - med det kommer jag antagligen omedvetet och delvis medvetet att göra: "var noga med att tvätta händerna", "lägg papper på offentliga toaletter", "skölj alltid frukterna", "gå till pappa om ni mår illa", "har 'x' varit magsjuk? Du får inte åka hem till 'x' på minst en vecka", "är du säker på att han inte var magsjuk?" ... ja listan går att göras LÅNG på saker som antagligen kommer kunna utveckla en fobi hos mina barn. Och ju fler barn, desto mer oro, men jag vill ha många barn, jag älskar barn! Skit också.

Det gör mig så ledsen att jag har den här fobin!

 

Jag hoppas verkligen av hela mitt hjärta att jag ska lyckas jobba bort fobin, åtminstone så mycket att jag vågar skaffa familj och inte överför fobin till mina barn, att jag klarar att ta hand om dem till och med när de är magsjuka. 
Jag kommer nog alltid att tycka det här med spy är otäckt, men jag behöver inte vara fobiskt rädd för det och anpassa hela mitt liv utefter att inte bli magsjuk!
Tänk vad mycket tid och energi jag lägger ner på att undvika att bli magsjuk i jämförelse med den tiden och energin det skulle ta att vara magsjuk eller spy. Tid som jag skulle kunna lägga på SÅ mycket annat, roliga saker, saker som gör mig lycklig. Jag vill inte ge fobin tid och energi, den är inte värd det, jag måste "bara" lära om min hjärna som har tänkt och agerat på ett visst sätt i nitton år nu (fick fobin då jag var ca ett år) att inte längre göra de felaktiga prioriteringar som den gör. Ja, det kommer ta tid, men det går. Det måste jag hålla fast vid. Min tro om framtiden - en framtid där jag kontrollerar fobin - ska jag se till blir verklighet på ett eller annat sätt. Punkt slut.

 

Ps. Trots att jag just nu är enormt frustrerad på fobin, och tvivlar på hur jag någonsin ska kunna bli av med/kontrollera den, så försöker jag att peppa mig själv så gott det går genom mina blogginlägg, intala mig själv att det går och försöker inse hur dumt fobin får mig att tänka. Jag är inte dum för att jag har fobin, men fobin är ologisk och dum i sig självt, men oj vilken makt den har, makt som jag ger den och med viljestyrka sakta men säkert kan omdirigera till saker jag hellre vill ska ha makt i mitt liv. Som jag sagt innan ”fake it till you make it”, sakta men säkert förändrar man sina tankebanor till det bättre, tänker man något tillräckligt mycket så tror man tillslut på det. Att skriva positiva/peppande saker fastän jag i skrivande stund inte riktigt tror på dem, just för att övertyga mig själv, är ett litet sätt av alla knep jag försöker ta till för att sätta fobin på plats. ”Många bäckar små blir en stor å” som det så fint heter, och tillslut har man makten över fobin.





Hjärnskakning

Om jag hade haft en hjärna i Homers storlek så hade jag inte behövt oroa mig för hjärnskakning.
Finns ingen risk att den slår i skallen liksom ;)
.
Jag känner mig som en idiot som cyklade igår. Det snöade visserligen inte och var inte isigt när jag gav mig iväg på morgonen, men när jag sedan skulle hem igen så hade det börjat snöa, och låg ett förrädiskt islager under den nyfallna pudersnön. Jag kan säga såhär, den isen var inte mjuk. AJ! 
Jag fick sladd på isen, och slog i bakhuvudet stenhårt när jag föll. Det blixtrade till, vitt och gult, i hela huvudet då det slog i marken. Sen blev jag liggande på isen, chockad. Vad hade hänt!
Jag blev livrädd, verkligen, det värkte så fruktansvärt i hela huvudet, och jag vågade inte röra mig. Tänk om något var sprucket. Tänk om jag hade fått hjärnskakning! Då kan man spy.
Jag grät och skrek, av smärta och rädsla - folk som gick förbi frågade om de skulle ringa ambulansen (känns skönt att se att det finns folk som bryr sig och vill hjälpa till tycker jag). Som tur var så var min pojkvän med, fy bubbland om jag hade cyklat själv.
.
Jag lyckades med nöd och näppe ta mig hem och sen låg jag och sov i fyra timmar. Jag var SÅ rädd för att må illa och spy av det som hänt, så jag ville bara sova bort tiden.
När pappa fick höra att jag gått och lagt mig för att sova efter jag slagit i huvudet så blev han ganska upprörd, tydligen ska man inte sova efter att man har slagit i huvudet - för då kan man SPY I SÖMNEN och kvävas av sina egna spyor!! Det är ju just det jag är livrädd för, vad som skapade min fobi. Hjälp vad rädd jag blev när jag hörde det.
.
Nyss ringde jag till sjukvårdsupplysningen, för att höra ifall det är något särskilt man ska göra om man har fått hjärnskakning, och om jag har fått det. Hon jag pratade med sa att jag skulle vara uppmärksam på ifall jag blev illamående och yr de närmsta dagarna, för att reaktionen kunde komma efter några dagar. HJÄLP. Så nu ska jag alltså behöva vara rädd i flera dagar framöver och gå och vänta på att kanske spy. Jag är verkligen hemskt rädd. Tänk om det då händer när jag sover, eller när jag är i skolan!?
Var det här verkligen nödvändigt! 
Jag vill bara spola fram tiden, så att jag kan slippa oroa mig. Det här är hemskt... tänk om jag spyr. Jag vill inte, vill inte, vill inte :(
.

magsjukerisk

Jag är livrädd, förbannade fobi!!! En av tjejerna jag bor med kanske är magsjuk! Antingen det eller så har hon ätit något konstigt. Jag frågade henne ifall hon var magsjuk och då svarade hon att hon inte trodde det, utan trodde att hon råkat få i sig något konstigt. Jahaa...? Vadå något konstigt? Det är inte som att man bara plötsligt råkar käka något mysko? Om man bara har ätit som vanligt så borde man inte ha fått i sig "något konstigt"? Det är mycket mer troligt att hon skulle vara magsjuk ju! Jag läste här om dagen i tidningen att vinterkräksjukan var här. Snacka om att ångesten kröp genom mina ådror när jag läste det. Då blir det på riktigt, innan man har sett den där löpsedeln så går det på något sätt att förtränga lite. Jag vill ha sommar och sol, ljus, värme. Jag skulle kunna tänka mig att vara en flyttfågel faktiskt.
Ta mig bort!! Jag är så utmattad. I morgon ska jag egentligen åka till psykologen, men jag vågar inte. Jag vet att jag verkligen borde åka dit för att utmana min fobi - hur ska jag annars bli frisk - men jag vågar bara inte! Det är så verkligt, det finns faktiskt en risk att jag blivit smittad med magsjuka. Aldrig att jag sätter mig på en buss och åker ifrån allt vad trygghet heter när det finns en risk att jag är magsjuk. Antagligen är den risken inte särskilt hög för en icke-fobiker, men för mig känns den hög.
Jag ska sova hos min pojkvän inatt. Det är i alla fall en liten trygghet, men vad gör jag i morgon? När han åker till skolan, och jag ska till skolan. Tänk om jag blir sjuk i skolan!?! Vad i hela världen skulle jag ta mig till då?
Jag ska till sjukhuset i morgon också, till neurologen. Tänk om jag blir sjuk på vägen dit? I skolan är jag i alla fall i närheten av min pojkvän som skulle kunna komma till min undsättning om jag blev sjuk, men på sjukhuset har jag ingen räddare i nöden. Aiiiihih. Jag hatar det här! Jag vill blunda bort verkligheten, men som vanligt fungerar det inte.

Hjälp....

Fick inte ha handskar!


Tack för att du finns i alla fall min vän desinfektionsmedlet!


Nu känns det riktigt jobbigt. Än så länge har jag trivts jättebra med utbildningen och känt att jag har valt rätt. Idag fick jag en käftsmäll och undrar nästan om jag måste tänka om. Klarar jag det?
Idag skulle vi labba med levande bakterier för första gången. Och inte vilka bakterier som helst, tre utav dem var bakterier som man kunde bli magsjuk av!! Först hade läraren en lång föreläsning om smittorisker och sa andra läskiga saker, som att en viss magsjukebakterie kunde överleva ETT HALVÅR på labbänken där jag lagt ner mitt skrivhäfte. Nu är jag skiträdd för att ta fram skrivhäftet. Dessutom så sa hon att det gjorts studier på hur länge en nys stannar kvar i en tunnelbanevagn - i TVÅ veckor! Tänk vad många nyspartiklar som finns där inne, tänk vad mycket magsjukepartiklar det också finns där inne då... Det är ett under att man inte är sjuk hela tiden egentligen! Sen fick jag också lära mig att vinterkräksjukeviruset heter Calici och att namnet tydligen är missvisande eftersom man kan drabbas av det även på sommaren. Jättekul info för mig.

Nästan hela föreläsningen satt jag med uppspärrade ögon och måste sett helt galen ut.
När det var dags för oss att börja labba så tog jag självklart på mig handskar, trots att läraren sagt att hon helst inte ville att vi skulle ha hanskar på oss (tydligen blir man mindre försiktig då). Hon såg att jag tagit på mig handskar och undrade varför (om man har sår får man ha på sig), jag sa som det var, att jag har eksem (vilket inte riktigt var hela sanningen då) varpå hon frågade ifall jag hade vätskande eksem. Nej. Då sa hon att jag inte fick ha handskarna.
INGA HANDSKAR! Och vi skulle hålla på med magsjukebakterier. Seriöst, jag som var stolt över att jag ens vågade vara i samma rum som de där bakterierna! Hur ska jag klara mig utan mina vänner handskarna? Trots att jag har handskar så sprutar jag ju ner händerna med massvis desinfektionsmedel så fort jag kan, för jag litar inte på handskarna helt. Så, UTAN handskar = total panik. Om jag inte ens får ha handskar kommer jag i princip gå omrking med händerna i ett desinfektionsbad ju (och ändå inte lita på att det fungerar), det blir lite svårt att arbeta bara...
Jag fick gå ut och prata med läraren, det brast och jag började gråta, berättade om min spyfobi. Jag fick ändå inte ha handskar sa hon, av principskäl. Fy, det var hemskt, jag visste inte vad jag skulle göra, jag såg hur utbildningen rann mig mellan fingrarna. Hon sa att hon förstod att det kändes hemskt, och så undrade hon ifall jag tänkt igenom hur det skulle bli att labba såhär och att jobba med detta sen. Jag har tänkt igenom det, och tanken är att jag SKA klara det, men jag klarar inte ALLT på en gång. Jag jobbar på det, men det går inte att bli frisk över en natt, så det som skrämmer mig är att det ska ta för lång tid.
Efter att ha förklarat lite mer så fick jag ha handskar på mig idag och i morgon i alla fall, men sedan skulle vi sätta oss ner med programansvarige och fundera ut hur vi skulle gå vidare med det här. Det som kändes bra trots alla hemska känslor jag kände där och då var att läraren sa att vi skulle lösa det här och lägga upp en plan för hur vi skulle få det att fungera. Jag VILL verkligen fixa det här! Jag vill inte att min fobi ska få hindra mig. Jag är så galet ledsen och trött på att fobin förstör mitt liv.

 

Just nu sitter jag och är jätterädd och skakad efter idag. Jag längtar verkligen inte tills i morgon då vi ska fortsätta med labben. Hur ska jag lyckas få i mig någon lunch när vi håller på med massa magsjukebakterier...!?! Och det värsta är att vi ska LUKTA på dem, för att lära oss hur olika bakterier luktar. Jag tänker inte sticka ner min näsa bland magsjukebakterier!
Hon försökte lugna mig med att vi inte håller på med några livsfarliga bakterier (det var innan jag berättade exakt vad som skrämde mig), om hon bara visste att jag så mycket hellre hade hållt på med livsfarliga bakterier än med just magsjukebakterier. Förkylnings/halsflussbakterierna som är de andra två vi ska undersöka är tillräckligt jobbiga för mig att jobba med (enbart för att jag inbillar mig att man KANSKE kan bli magsjuk av dem också), men det funkar i alla fall.

Efter idag börjar jag verkligen undra vad jag har gett mig in på! Tänk om jag inte klarar av det? Jag måste ju klara att undersöka bakterierna för att kunna bli biomedicinsk analytiker, det är liksom oundvikligt. Visst, när jag är färdigutbildad så kan jag välja att jobba på ett ställe där man inte utsätts för just magsjukebakterier men smittor av olika slag kommer alltid att finnas med i bilden på något sätt. Fixar jag det?
Jag ska försöka. Jag vill utmana och vinna över min fobi, men det går inte över en natt, jag får ta det stegvis... men fungerar det att göra det, kommer jag klara att hålla utbildningens tempo om jag ska ta det stegvis?
Det här är riktigt jobbigt för mig, jag ser inte fram emot morgondagen. Jag känner att jag är psykiskt nedbruten just nu med allting. Det kändes till och med tungt att över huvud taget vara på sjukhuset idag, det påminner mig om magnetröntgen igår som var väldigt jobbig och det faktum att det finns en risk att jag har hjärntumör eller cancer. Inte ens en trolig risk - intalar jag mig i alla fall - men en risk ändå!
Och nu är det tentaplugg som gäller i mängder... det känns väldigt långt borta just nu. Jag vill verkligen klara tentan, men hur det ska gå till är ett mysterium.



Spy eller kräkas


Usch, fick faktiskt lite obehagskänslor då jag hittade den här bilden, bara för att jag blev påmind om att jag tyckte det var så läskigt när jag var liten. Alltså någon konstig form av andrahandsångest...?
Ångest för att jag minns en tidigare ångest.

 

Jag kom att tänka på en grej idag, jag har visserligen tänkt på det innan, men nu slog det mig igen. Varför finns det två ord för att spy, eller kräkas, ja är det någon skillnad egentligen? När jag var yngre så var jag livrädd till och med för orden, jag fick panik om någon sa spy, eller ännu värre, kräkas. Genom kbt-träning så är jag inte det längre, även om jag inte direkt får mysiga associationer om jag läser/hör orden så får jag i alla fall inte panik. Det var så illa att om någon i samma rum som mig sa spy så fick jag sådan panik och blev så rädd att jag sprang ut ur rummet, började skaka och gråta och höll för öronen.
Jag är glad att min fobi inte är lika stark idag som då i alla fall.

Jag har alltid tyckt att ordet kräkas är mycket värre än spy. Varför? Jag får mer skrämmande bilder av det ordet. Det låter nästan som om det har fastnat kräk i halsen på den som säger det, man får kraxa ur sig det. Kräkas är också längre än spy, dvs spy är kortare plåga haha - jag vill hellre spy än att kräkas? Ehe. Kanske inte riktigt (men som sagt, är det ens någon skillnad på att spy eller kräkas?).
När jag var elva och gick i kbt-terapi fick jag öva mig på att säga och skriva ordet och då var det alltid kräkas som gav mig mest ångest. Jag tyckte att terapeuten var riktigt elak mot mig när hon tittade på mig och sa "kräkas... kräkas... kräkas!", uwwh. Kanske beror det faktum att ordet kräkas är mer obehagligt också på att spy påträffas i andra sammanhang än just som sjuk-spy, till exempel som i engelskans spy=spion? Jag kommer ihåg att jag inte ville kolla på filmen spykids bara för att den hette som den gjorde. 
När man söker på bilder på google så kommer det tex upp en massa bilder på spioner när man söker på "spy" (däremot om man söker på spya får man upp en hel rad läskiga ångestframkallande bilder!), medan kräkas inte kan misstolkas som någonting annat än just... kräkas.

Egentligen är det ju bara ord! Tänk att ett ord kan vara så känsloladdat och väcka så mycket ångest...





Matlådan och jag


Den klassiska matlådan som iprincip varenda student använder, just den lila också...


Nu när jag har börjat högskolan så kan jag inte längre käka hemma som jag brukar, och att äta ute varje dag skulle bli alldeles för dyrt (och omständigt), alltså så måste jag ha med mig matlåda till skolan! Det vill säga jag kommer tvingas äta rester, som transporterats och förvarats på ett icke spyfobivänligt sätt. Tänk om maten hinner bli gammal och jag blir matförgiftad? Tänk om locket liksom inte var tillräckligt stängt, eller någon råkat glömma kylskåpsdörren öppen så att maten inte förvarats svalt?
Att ha med mig kött i matlåda är jag väldigt oroligt för, det är ju så mycket mer känsligt. Idag hade jag faktiskt med mig kyckling! Jag vågade till och med äta det, hehe. Tur det, för jag var vrålhungrig - kanske var det iof just därför.
Jag tror att jag kommer vänja mig vid att ha med matlåda och äta rester, det är bra, men nu såhär i början så är det jobbigt. Inte bara för att jag är lat och inte orkar fixa ordentliga måltider utan mest för att jag är så orolig för att bli matförgiftad och då spy.
Min kompis stoppade inte ens in sin matlåda i kylskåpet under de tre timmarna vi hade föreläsning! Galning, tänkte jag, men han lever än så länge och mår bra. Om DET går bra så borde det minsann gå bra att käka en matlåda som lagats kvällen innan och legat i kylskåpet nästan hela tiden.

Det är bara att vänja sig! Ibland får man lära sig den hårda vägen... för vad har jag för alternativ? Jag är inte miljonär och jag är människa, vilket innebär att jag blir hungrig och behöver mat. Och nej, en hel skoldag från halv nio till fyra utan lunch är ingen bra idé. Matlådan och jag ska alltså motvilligt försöka bli vänner nu - jag tror dock att det mest är jag som stretar emot.
Jag får väl försöka, som alla uppmanar en att göra, se det positivt i det hela: det är tur att det finns matlådor! Annars hade man ju varit tvungen att ta med maten i plastpåsar...



Nöjesfält!


Ehe, tur att jag inte ska åka den här, då kanske till och med jag hade blivit yr i bollen?

Idag ska jag åka till ett nöjesfält med ett gäng kompisar. Det kommer bli läskigt, men otroligt kul! Jag har verkligen sett fram emot det här, och för en gångs skull så tar den känslan över min rädsla.
Vi ska sitta fem pers ihopträngda i en minibil - som bara har dörrar där fram (ehe, panik!), så sitter man i baksätet så känner man sig väldigt instängd. I alla fall jag. Är hemskt rädd att jag kommer få panik i bilen för att jag känner mig så instängd.
Sen är det en hel del skrämmande som kan hända på nöjesfält för en spyfobiker. Folk kan må illa, på riktigt, och spy! Jag har sett det förr, folk som spytt på nöjesfält alltså. När jag, min lillebror och mamma var på Disneyland i Paris så förstörde det halva dagen typ, för att jag såg en spya när vi stod i en kö till en attraktion. Då trodde jag såklart att jag också skulle bli jätteåksjuk av den berg- och dalbanan. Det blev jag inte, den var underbar, synd bara att jag lät spyan i kön förstöra så mycket för mig.
Även om jag vet att åksjuka inte smittar så skrämmer det mig otroligt mycket, för om de blir åksjuka och spyr av det, vad säger att jag inte också kan bli det? Logiken talar om för mig att jag inte kommer bli det, eftersom jag inte blir åksjuk, men tänk om nästa gång blir annorlunda? Och om jag ser en spya på ett nöjsefält så borde jag kunde lista ut att det är någon som blivit åksjuk och spytt, att det inte är en magsjukespya, men tankarna spinner igång på en gång, för TÄNK OM det trots allt är en magsjukespya och jag blir smittad, via luften?
Och inte bara det, vad som skrämmer mig mest är tanken på att jag skulle sitta bakom någon som blir åksjuk i en berg- och dalbana och den personen spyr, så att jag får spyan rakt i ansiktet!!! Det är jag verkligen jätterädd för. Jag brukar föredra att sitta längst fram av den anledningen, även om jag egentligen tycker att längst bak är roligast (fast fram har sin charm det också hehe, eller försöker jag intala mig själv det bara för att ursäkta min fobi att trots allt få sitta fram? Att det inte är för fobin jag gör det utan för att det är roligast...). Jag undviker att åka allt för snurriga saker också, särskillt sådana som man sitter mitt emot varandra på - återigen, tänk om personen mitt emot mig blir åksjuk och spyr rakt ner på mig?

Jag vill inte se en spya och bli helt skakis och få en panikattack när jag är med mina vänner, framför allt för att jag inte vill förstöra deras upplevelse. Jag skäms famtiskt väldigt sällan för min fobi (däremot skäms jag för vad min fobi kan förstöra ibland), alla i min närhet vet om att jag är spyfobiker, så på sätt och vis är det bra att de får se hur otroligt rädd jag faktiskt är. Eller framför allt... det är säkert bra träning att se en spya. Och jag vill bli fri, eller hur?
Åh, jippie... hoppas jag ser en spya på nöjesfältet! 


Rötmånad


Jag undrar om ALLA bakterier förökar sig fortare under rötmånaden (dvs att vi blir lättare sjuka allmänt den här tiden på året), eller om det "bara" är just maten som påverkas?

Augusti är en dum månad enligt mig. Det är rötmånaden. Förra veckan när jag jobbade snackade de om rötmånaden på radion. Synd, jag som faktiskt inte har tänkt så mycket på det än, men nu är det ju kört, nu har jag börjat tänka på det och ångesten har infunnit sig på sin vanliga plats.

Om ni inte vet vad rötmånaden är så kan ni läsa om det här: http://www.vardguiden.se/Tema/Forsta-hjalpen/Forgiftning/Sommarmat/
Jag kan förklara lite kort:  rötmånaden infaller ungefär 22 juli - 22augusti (beroende på hur vädret är). Det handlar om att det är så hög luftfuktighet och varmt att bakterietillväxten ökar och gör att våra matvaror blir dåliga snabbare. Under rötmånaden är risken att bli matförgiftad mycket större än vanligt...

Jag vill inte äta några rester den här perioden för att inte riskera att bli matförgiftad och kanske spy, och får väldigt lätt ångest om jag ska äta något kött eller mat som stått framme enligt vad jag anser är länge.
Nu när vi är ute i Europa och reser så kommer det vara extra jobbigt att det dessutom är rötmånad, för vi har ju inte direkt med oss något kylskåp utan förvarar maten i frysväskor med kylklampar! Hjälp, hur ska det gå liksom?
Antagligen går det utomordentligt bra (vad jag vet har jag aldrig varit matförgiftad, i alla fall inte spytt av det), men fy så läskigt det är, och jag är trött på att alltid vara orolig. På vinterhalvåret oroar jag mig för vinterkräksjukan, på sommaren för matförgiftning, give me a break.



Bilresa genom Europa


Vi ska bila genom Danmark, Tyskland och Schweiz ner till Gardasjön i Italien.

I morgon så åker jag med mamma, hennes kille och min lillebror till Italien. Vi ska bila ner. Jag är nervös, det är läskigt, mycket kan hända på en bilresa genom Europa! Tänk om någon blir åksjuk!?! Min lillebror kan bli åksjuk, när han var liten blev han det hela tiden (det var fruktansvärt för mig, jag hatade att åka bil). Men det värsta skulle vara om någon av oss blev magsjuk, hur i hela världen skulle jag klara av det? Sitta instängd i en bil med någon som är magsjuk - ALDRIG (men vart skulle jag ta vägen, ensam mitt i Europa, panik)! Att vara SÅ långt hemifrån bara ett fåtal personer känns väldigt otryggt, för som sagt, vad skulle jag göra om någon av oss blev sjuk? Jag får ångest när jag tänker på det.
Sen är det det där med maten... att äta när man är utomlands skrämmer mig väldigt mycket. De har en annan bakterieflora och många som reser blir matförgiftade. Vad vågar man äta? Jag har aldrig ätit kött utomlands av rädsla för att bli matförgiftad, men nu det senaste så har jag fått höra att det är grönsakerna man ska akta sig för! Så vad finns det kvar att äta egentligen? Och nu har det varit massa prat om ehec-grönsaker, groddar, gurkor och jag vet inte vad. De som har blivit smittade har nästan alla varit i Tyskland, och vi ska åka igenom tyskland. När vi gör det kommer jag knappt våga gå på toa (kan ju ha varit någon med ehec där!) och än mindre äta. Jag kommer leva på köpvatten (never att jag skulle dricka ur kranen, inte ens i danmark, och vågar inte borsta tänderna med kranvattnet heller) och typ torra brödbitar. Vatten och bröd, som en fånge... jag är en fånge, fångad av min rädsla. Det är inte kul kan jag tala om för er.

Jag älskar att resa, men det är väldigt jobbigt för mig - särskilt med maten- eftersom så mycket skrämmer mig med att resa, men jag låter i alla fall inte min fobi hindra mig från att göra det. Önskar bara att jag kunde gå steget längre och inte låta fobin styra mina tankar så mycket och hindra mig från att njuta av resan till fullo.
Jag biter mig i kinderna inför den här resan, men jag ska verkligen försöka slappna av och njuta av att det är underbart att resa och se nya platser.


Auuhuhoh.... läskigt!


Bara två på resan


Det gick bra på boda borg, vi har jätteskoj och jag överlevde buffén, än så länge i alla fall ;) Den var riktigt god, men jag petade lite när jag skulle ta. Skeden man tog sakerna med hade liksom ramlat ner i byttorna, så folk som inte är lika försiktiga som jag har antagligen nuddat grönsakerna mm med sina smutsiga bakteriehänder, aaah. Men jag åt ändå, även om jag "fuskade" lite och försökte ta det som låg "ett lager under", så att ingen skulle ha råkat nudda det.

Jag har visst gått och dragit på mig en förkylning, och i morgon skall jag åka iväg igen. Jag och pappa. Egentligen orkar jag verkligen inte, men pappa har sett fram emot det så mycket så jag får bara bita ihop. Även om han förstår att jag inte mår så bra så förstår han inte riktigt, men han försöker och gör så gott han kan för att stötta mig.
Det som skrämmer mig mest med i morgon är att vi ska åka en resa på ca 5 timmar, och vi är bara två i bilen. Jag blir alltid livrädd för att den jag åker med ska bli magsjuk på resan, för vad i hela världen ska jag ta mig till då!?! Då är vi fast någonstans, och jag skulle inte våga sätta mig i bilen igen, och den andra är sjuk och skulle inte kunna trösta mig. Panik. Den tanken skrämmer mig nästan mer än att jag skulle bli magsjuk på resan (om vi ara är två), för om den andra bli magsjuk så är det nästan säkert att jag också skulle bli magsjuk så då får jag bara gå och vänta på att helvetet ska bryta loss (och paniken är vad som är värst egentligen, förväntanspaniken är vidrig). Fy vilken tortyr det skulle vara, usch, hemska tanke. Nu skrämmer jag upp mig själv.
Om något skulle hända så får vi lösa det där och då, det tjänar ingenting till att oroa sig i förväg
, så ska jag försöka börja tänka lite mer, men oj vad min hjärna inte är van vid sådana tankar. Det är som att jag måste oroa mig i förväg för att vara mentalt förberedd på alla situationer som SKULLE kunna hända, för då inbillar jag mig att jag skulle hantera dem bättre om de faktiskt hände. Suck, så fungerar det ju inte i praktiken.
Jag ska försöka att inte skrämma upp mig själv mer inför i morgon, för nu sitter jag här och är väldigt orolig igen, vilken nyhet.

Varför kan livet inte bara vara enkelt?


Inte ens när jag sover får jag vila


Den senaste tiden så har jag drömt saker som jag mints (hjälp, heter det verkligen så!? Jag minns inte. Hur böjer man minns?) efteråt, vilket jag inte brukar göra. Tror ni inte att jag drömmer om folk som blir magsjuka? Och inte bara folk, utan personer jag känner, personer som är min trygghet och i min närmsta krets, som mamma och min pojkvän. Min värsta mardröm (haha, alltså, min värsta mardröm i verkligheten) händer i drömmen: att alla blir magsjuka runtomkring mig. Usch, ren skräck. Det har hänt tre gånger på en vecka nu. Såklart undrar jag om jag drömmer sånna saker varje natt bara det att jag inte kommer ihåg det sedan, då är det inte konstigt att min kropp är uppstressad, om den inte ens får vila på natten. För ja, man kan tydligen bli rädd och få ångest när man sover också, det fick jag (utan att vakna), för hur skulle jag kunna veta att det bara var en dröm när jag var mitt i den? Precis som man inte kan veta att det är falskt larm när man har en panikattack.
Undrar om det är ett sätt att bearbeta fobin på? Tänk vad häftigt om det är så att jag bearbetar fobin när jag sover, då kan jag ligga och slappa och slipper till och med minnas alla jobbigheter jag har utsatts för hehe.

...fortsättning följer i nästa inlägg, för jag vill att det skall hamna i en annan kategori.


Alltid den där fobin


Idag har jag jobbat 10 timmar! Jag var på arbetet i 11 timmar (hade rast totalt 1 h). Är verkligen trött, men inte alls på samma sätt som jag har sagt att jag är trött på innan. Nej, nu är det en fysisk trötthet, inte att jag är psykiskt utmattad. Jag kan helt klart säga att jag föredrar att vara fysiskt utmattad framför psykiskt utmattad! Då vet man liksom vad man ska göra åt saken...

 

Det går verkligen inte en dag utan att jag tänker på min fobi, för alltid är det något som går att relatera till den.

Idag var det en tjej på jobbet som började prata om att hennes syrra blir flygsjuk, dvs spyr när hon flyger! Jag trodde typ att jag inbillade mig att det faktiskt finns de som gör det (även om jag samtidigt tror att varenda människa som flyger spyr hehe), men tydligen finns det. Tänk om jag hamnar på samma flyg som någon sådan när jag ska flyga någonstans, panik! Där stod jag och låtsades som om ingenting, som att det knappt rörde mig (men än "åh, vad jobbigt för henne" - vilket jag verkligen tycker, hade det varit jag så hade jag ALDRIG flugit, never). Hon kan verkligen inte ha anat att jag har spyfobi, fastän min hjärna gick på högvarv och jag nästan trodde att jag skulle bli smittad av de tom jag gick för nära henne (observera att det till och med var hennes syster som vad flygsjuk, inte hon). Varför "råkar" alltid folk säga sådana saker till mig? Bara för att jag ska träna eller?
En annan på jobbet hade tydligen varit sjuk typ förra helgen, genast rusar min hjärna iväg och bygger upp ett scenario där hon har varit magsjuk och kommer smitta mig.
Bussresan gick i alla fall bra idag.

 

Nu är jag så trött att jag faller ihop här i sängen. Borde redan ligga och sova vid det här laget, men det känns verkligen konstigt att gå och lägga sig såhär tidigt! Men jag tvivlar inte på att jag kommer somna i alla fall ;)

 

 


Jobb(igt)


I morgon ska jag upp och jobba! Det känns nästan som om kroppen har förstått hur tidigt den ska vakna i morgon för jag är helt sjukt trött just nu. Jag borde ligga och sova för lääänge sen, eftersom jag ska upp kvart i fem i morgon(!). Galet tidigt för mig som ligger och sover till elva om mornarna (har ju i princip bara distanskurser och då får jag välja vilken tid jag pluggar).
Jobbet är mellan sex på morgonen och, tidigast, fyra på eftermiddagen! Jag ska paketera mat på en cateringfirma typ, så et är åtminstone "kliniskt rent", så på det sättet är det ju ett ganska spyfobivänligt jobb trots allt - men såklart finns det fobirelaterade saker att skrämmas upp inför ändå!
Jag har lite ångest inför i morgon. Inte ångest som andra kanske har inför sin första dag på jobbet, nej, jag har ångest relaterat till fobin - surprise. Det där som brukar skrämma andra är jag mest pirrig inför och tycker ska bli spännande till och med, det ser jag som en "rolig" utmaning. Men alla saker i samband med det här jobbet som förknippas med fobin, uuh, det är mindre kul. Till exempel det här med att gå upp så tidigt - tänk om jag kommer må illa för att kroppen inte är van att gå upp så tidigt? Tänk om jag får en panikattack på jobbet och gör något konstigt? Tänk om det inte finns någon teckning där så att jag inte kan använda mobilen om jag får panik? Och jag kommer säkert att vara tvungen att ta i kött! Visserligen har jag handskar, men ändå, under dagen kanske det köttet som fastnat på mina handskar blir gammalt och så råkar jag nudda dem på något sätt så att jag får i mig det gamla köttet och blir matförgiftad (neeej, inte alls långsökt). Och om jag ska ha med mig matlåda (vilket jag fick veta att jag inte behöver om jag inte vill eftersom det finns mat där som vi får äta av) så kommer jag inbilla mig att den blir gammal och att jag kommer bli matförgiftad. Men det som skrämmer mig mest är nog den långa bussresan hem (på ditvägen åker jag bil)! Jag kommer nog hinna få x antal panikattacker på den resan.
Ja, som ni ser så finns det en hel del för min fobihjärna att jaga upp sig för... listan kan fortsätta, om man låter fobihjärnan spinna vidare, men det tänker jag inte låta den göra just nu för jag ska sova! Annars kommer jag få ångest eftersom jag inte har sovit tillräckligt... Suck, all denna ångest.

Förmodligen, och förhoppningsvis, så kommer morgondagen att gå jättebra. Jag ska försöka tänka "kul och spännande" som mamma sa till mig att göra. Det här är en utmaning som jag ska klara, det ska bli kul och spännande att se vad det här jobbet innebär. Och bussresan kommer jag klara galant! (även om jag inte riktigt tror på mig själv så tror jag att det hjälper att säga så, för det gör att man ristar in nya, positiva, tankebanor i hjärna, och det kan nog fungera lite som en självuppfyllande profetia - så därför ska jag fortsätta intala mig det där.)
God natt :)

 


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0