Bara två på resan
Det gick bra på boda borg, vi har jätteskoj och jag överlevde buffén, än så länge i alla fall ;) Den var riktigt god, men jag petade lite när jag skulle ta. Skeden man tog sakerna med hade liksom ramlat ner i byttorna, så folk som inte är lika försiktiga som jag har antagligen nuddat grönsakerna mm med sina smutsiga bakteriehänder, aaah. Men jag åt ändå, även om jag "fuskade" lite och försökte ta det som låg "ett lager under", så att ingen skulle ha råkat nudda det.
Jag har visst gått och dragit på mig en förkylning, och i morgon skall jag åka iväg igen. Jag och pappa. Egentligen orkar jag verkligen inte, men pappa har sett fram emot det så mycket så jag får bara bita ihop. Även om han förstår att jag inte mår så bra så förstår han inte riktigt, men han försöker och gör så gott han kan för att stötta mig.
Det som skrämmer mig mest med i morgon är att vi ska åka en resa på ca 5 timmar, och vi är bara två i bilen. Jag blir alltid livrädd för att den jag åker med ska bli magsjuk på resan, för vad i hela världen ska jag ta mig till då!?! Då är vi fast någonstans, och jag skulle inte våga sätta mig i bilen igen, och den andra är sjuk och skulle inte kunna trösta mig. Panik. Den tanken skrämmer mig nästan mer än att jag skulle bli magsjuk på resan (om vi ara är två), för om den andra bli magsjuk så är det nästan säkert att jag också skulle bli magsjuk så då får jag bara gå och vänta på att helvetet ska bryta loss (och paniken är vad som är värst egentligen, förväntanspaniken är vidrig). Fy vilken tortyr det skulle vara, usch, hemska tanke. Nu skrämmer jag upp mig själv.
Om något skulle hända så får vi lösa det där och då, det tjänar ingenting till att oroa sig i förväg, så ska jag försöka börja tänka lite mer, men oj vad min hjärna inte är van vid sådana tankar. Det är som att jag måste oroa mig i förväg för att vara mentalt förberedd på alla situationer som SKULLE kunna hända, för då inbillar jag mig att jag skulle hantera dem bättre om de faktiskt hände. Suck, så fungerar det ju inte i praktiken.
Jag ska försöka att inte skrämma upp mig själv mer inför i morgon, för nu sitter jag här och är väldigt orolig igen, vilken nyhet.
Varför kan livet inte bara vara enkelt?
Är man emetofob så är inte livet enkelt... men det kan bli bättre//Kram
Hej, Jag lever också med lite psykiska problem, men skriver en massa om att vara mamma och gravid m.m.
Följ mig gärna, jag vill mer än gärna följa dig.. Det är bra att psykiska funktionshinder uppmärksammas..
Vad härligt att du klarade av buffén, superbra jobbat! Var stolt!! :) Hoppas bilresan gick lika bra, vad mycket bra träning du utsätter dig för!
Svar: Haha, ja det här "men TÄNK OM det ändå är något annat" känner jag väl igen. Jag är ju även hypokondrier och tror att jag har cancer så fort jag känner minsta lilla obehag. Men absolut, det finns ju alltid en möjlighet att det kan vara något fysiskt fel, och hittar dom något på dig ska jag direkt gå och söka för samma! Och om dina problem kommer från dina psykiska problem så löser sig det också! Du kämpar ju och blir tuffare för varje dag! Du har ju tagit tag i problemet!
Just det, du frågade om jag vågade dricka och gå på fester. Ja det gör jag faktiskt oftast! Om jag bara vet att jag kan ta mig hem när jag vill så är det sällan något problem. Sen är det väldigt sällan nu för tiden som någon spyr på fester jag går på. Och om någon spyr så vet jag ju att det inte är smittsamt (fast personen måste upplevas mycket full, annars blir jag rädd), och då klarar jag av det, inte att se det, men att vara kvar i samma lägenhet. Och dricka alkohol gör jag också, så jag blir lite lagom lullig så där, dricker långsamt så det inte är någon risk att jag blir för full. :)
Tack för att du skrivit på min blogg och jag kan säga att jag ska skriva kommentarer på massa av dina blogginlägg i morgon lr nåt typ för att jag har inte sovit i natt å sådär
/ Ha det gött / Mvh Isabelle
:) hihi
Testar en sak så det är inget att bry sig om :) höhö
hmm funkade inte att göra så som jag ville :(
Lycka till! Du klarar mer än du tror :)
