Att leva med oro

 

 

Till och med en bild på den här hinken skapar obehag...

 

Jag är lite skakist nu. Dels för att jag är vrålhungrig men mest för att jag var hemma hos min pojkvän! Jag fattar inte att jag gjorde det, men det gjorde jag. Fastän han, i min hjärna, inte ens var friskförklarad än så åkte jag dit. Det var meningen att jag skulle äta där men riktigt så blev det inte.
Ångesten var inte allt för hög till att börja med, när jag gick in i lägenheten, men när jagnärmade mig min pojkväns rum och tittade in och såg DEN, DÅ bröt jag ihop. Han hade en röd spyhink (läs skurhink) stående vid sin säng!! Det betydde alltså att han verkligen trodde att han skulle spy igår kväll! Jag som trodde att det var en överreaktion från hans sida, men tydligen var det på fullaste allvar. SKIT att han hade glömt ta bort den, eller var det inte skit, var det bra? Träning var det i alla fall. Jag stod och stirrade på den där röda hinken hur länge som helst, för att jag inte skulle sluta titta på den förens min ångest försvunnit. Rörde mig inte ur fläcken fastän, var så spänd, fastän det enda jag ville var att springa därifrån.
Det är som att jag tror att man spyr bara av att titta på en röd skurhink (iaf när den är uppställd bredvid en säng och jag vet vad den är tänkt att användas till!). Just röda städhinkar ger mig ångest, eftersom det var en sådan jag spydde i då jag var magsjuk senast jag var det (i åttan). Det framkallar massa känslominnen och obehag.
Så, där stod jag som paralyserad hos min pojkvän och stirrade på en hink! Måste ha sett ut som en idiot. Menmen, det brydde jag mig inte om just då: jag ville bara springa därifrån, men jag var kvar, väntade ut ångesten, och jag klarade att vara kvar(!) och ångesten försvann sakta men säkert.

Det kändes så hemskt att vara rädd för sin pojkvän. Han ville ha en kram, men jag skakade frenetiskt på huvudet och så fort han tog ett steg närmare mig så backade jag undan. Han tyckte det var lite kul och gick efter mig, förstod inte riktigt allvaret i hur jag kände, att jag seriöst inte vågade gå närmre honom. Sen förstod han, då tog han upp en pinne för att liksom "bygga en bro" mellan oss, han ville att jag skulle ta tag i pinnen och skaka den, som att vi skakade hand, men jag var så paralyserad och rädd att jag inte vågade. Jag vågade ju inte röra någonting där, för tänk om smittan satt sig på sakerna?

Tanken var att vi skulle äta tillsammans, men sen dök hinken upp och jag insåg att det var "allvar" så jag vågade inte äta. Jag inbillade mig att bakterierna som kanske fanns i luften då skulle åka med maten ner i magen och att jag skulle bli smittad på det sättet. Och dessutom så var det ju min pojkvän som lagade maten! Det skulle öka smittorisken ännu mer om jag åt. Jag vågade med nöd och näppe stå i samma rum som dem när de käkade (tur att vår kompis vet om min fobi också, annars skulle jag varit värsta ufot i hans ögon).
Även om jag skakade och grät, och grät, och grät lite till så klarade jag att vara kvar där i nästan en och en halv timme! Och precis när jag skulle gå så ville min pojkvän att jag skulle tända hans taklampa, dvs nudda samma knapp som han med all säkerhet tog på igår kväll. Hjälp vad det låter fånigt, men det är så det är att ha en fobihjärna - alla de här ologiska tankarna blir logiska för mig. Jag bestämde mig för att våga, ta risken, utmana fobin på hög nivå (ja, för mig var det en hög nivå att trycka på en lampknapp, med tanke på omständigheterna), och så tände jag, med knogen som jag dessutom torkade av på byxorna sen haha ;) Men jag vågade i alla fall, och det var stort för mig.

När jag kom hem igen så upptäckte jag till min förskräckelse att de jag bor med inte var hemma!! Ännu en utmaning.
Jag är helt slut, hur ska jag orka efter den pers jag precis gått igenom? Jag måste äta någonting, men inte nog med att jag är HELT slut efter lägenhetsbesöket, jag vågar inte äta när jag är ensam. Om jag inte äter o andra sidan så kommer jag kollapsa helt eftersom jag bara ätit frukost och energinivån står på noll.
Jag köpte lite godis som "belöning" efter jag gått från pojkvännen så det har jag knaprat på nu. Rättare sagt tvingat i mig, för när jag redan har ångest och ska äta så är det bara stopp, då får jag en väldig massa panik om jag ska ha någonting i munnen. Ja, till och med en lite god godisbit blir för mycket och jag vill bara spotta ut den.
Det värsta är att jag inte vet när de kommer hem igen (och nej, jag kan inte fråga, vill inte att de ska behöva bli inblandade i min fobi. Vill inte vara till besvär) för hade jag vetat när de kom hem så hade jag vågat laga mat även om jag just för stunden var ensam. Då skulle jag ju veta att någon var på väg hit, att jag inte skulle behöva vara ensam på obestämd tid, lång tid. Nu känns det som att de kanske inte ens kommer komma hem ikväll (och det är faktiskt möjligt att de inte gör det)!

Jag är helt slut... men på något sätt kommer jag klara det här också - fast det hade såklart varit lite lättare om jag hade mat i magen.

 

 

Jag har verkligen megatråkigt, men vet inte vad jag ska hitta på
Orkar ingenting, vill ingenting, fixar ingenting... vad gör man då?
Jag vill vilja, men det räcker liksom inte hela vägen på nåt sätt
Vill göra nåt vettigt, men vad? jag har NOLL motivation
Känner mig helt tom inombords.
Tom och eländig. Tröttsegdepighopplösvärdelösdåligkänslokallorkeslösledsendåligtsamvete.
Sitter bara här och deppar över livets orättvisor, och att jag inte gör något vettigt...
Tänker på cancer och min morbror, och sörjer att så många andra gått samma väg, att det just nu finns massa andra släkter och familjer som går igenom samma sorg som våran släkt gör. Hemskt.

Min pojkvän har inte blivit magsjuk, i alla fall inte än. Han säger att han mår bra nu, men jag är ändå rädd för att åka dit. Borde jag kanske utmana min rädsla och åka dit ändå? Skulle jag våga?
Jag somnade tillslut igår, och sov LÄNGE. Var väl helt utmattad eftter all panik och oro - det tar verkligen på kraferna att vara rädd.

Usch, jag har verkligen tråkigt idag, men har absolut ingen lust att göra någonting och ingen ork att göra någonting som jag borde. Vill åka hem till pojkvännen, men så var det ju det där med att han KAN vara sjuk trots allt...

Just nu är jag inne i en mardröm, och nej jag sover inte (fastän jag borde göra det med tanke på att klockan är tre), det händer på riktigt. Kanske överreagerar jag och får se i övermorgon eller något att det var falskt alarm, men i min hjärna så är det här ett full-beredskap-läge, kris.

Jag önskar att jag kunde skriva det här i dåtid, så att jag kunde säga att allt har gått bra, att jag klarade mig igenom det, men det kan jag tyvärr inte. Jag är mitt uppe i den här mardrömmen och vet inte vad som ska hända härnäst.

Min pojkvän, som jag har varit med hela dagen, är kanske magsjuk!!
Det började med att han hade jätteont i huvudet när jag skulle åka därifrån. Sen skulle vi träffas senare, men han sa att han var sjuk och inte kunde komma. Här började min ångest stiga rejält. Sjuk, vadå sjuk? i vad? Varför, hur?
Jag skickade ett sms och frågade vad för sjuk han var. Då svarade han såhär "har ont i magen men inte spytt"!! Fy vilken panik det gav mig. Om han skrev så så betydde det att han faktiskt mådde illa och och och? Annars skulle han väl aldrig skriva någonting om spy till mig. Han vet ju hur rädd jag är.
Vi skulle kolla på film där jag var, hos mina kompisar, men efter fem minuter gick jag ut och ringde mamma - med paniken i halsgropen, och hjärtat, och andan och hela världen kändes det som för jag kunde inte andas. Hon försökte prata vett i mig, men jag vet inte hur mycket som gick in och hur mycket som åkte ut genom andra örat eller inte ens kom in genom det första. Budskapet att jag skulle "sträcka på ryggen, lägga upp händerna med handflatorna uppåt och välkomna paniken" gick fram i alla fall. Jag testade sen när vi hade lagt på, försökte stå ut och låta paniken komma. Jag klarade det med nöd och näppe, men jag hade ju inget val så det gick. Sen satt jag och smsade med min pojkvän för att höra hur det gick för honom, försäkra mig om att han fortfarande inte spytt. Det hade han inte, men blev jag lugnare för det? Nej, för det värsta scenariot rullade fram som på en filmduk inne i mitt huvud. Tydligen ska man inte, enligt psykologvetenskap, försöka lugna sig själv genom tankar som "nejdå, han är säkert inte magsjuk. Mitt värsta scenario är dessutom helt överdrivet och overkligt, det kommer inte hända" för OM det skulle visa sig att han var magsjuk så skulle man falla ner i gropen att inte lita på sig själv ännu mer. Man hade ju fel, hjärnan är inte pålitlig, försäkringarna hjälpte inte- allt det här bygger på ångesten väldigt mycket i längden, mycket mer än den ångest man känner då när man sitter och tror att värsta scenariot skall inträffa. Så har i alla fall jag uppfattat det. Och bekantar man sig med tanken på sina värsta scenarion så blir de heller inte lika skrämmande.
I alla fall så kom jag in lagom till de fem sista minuterarna av filmen. De andra undrade såklart vart jag hade hållit hus. Jag är rädd för att de tycker att jag är helt knäpp som liksom inte åkte hem om jag nu ändå inte skulle se filmen (det är bara typ sex minuter mellan), men det vågade jag ju inte eftersom jag då skulle bli tvungen att vara ensam hemma (de andra två tjejerna var också med och såg på film). Så jag bestämde mig alltså för att jag får leva med att de kanske upptäcker hur knäpp jag är, även om jag helst hade velat att de fick leva i tron att jag inte är det ett tag till...

Aj, nu har jag också ont i magen! Läskigt. Genast tror jag att det är magsjuka. Aj aj aj. Det kaaaan ju också vara så att jag är alldeles gasig i magen av all oro, men den teorin vägrar min fobi gå med på.

Usch, nu är jag vrålhungrig (kaaan ju vara därför jag har ont i magen också, men samma sak här, den teorin dissar min fobi också)! Vågar absolut inte äta något, för tänk om det kommer upp igen. Det jobbiga är att hungerkänslor kan få mig att tro att jag mår illa, och då blir jag skitskraj och tror att det är magsjuka. Trots att jag vet att det är för att jag är hungrig så smyger sig alltid "tänk om" tanken fram ändå.
Ja, tänk om himlen rasar ner i våra huvuden! Nu ska jag i alla fall försöka sova lite, och hoppas att jag inte drömmer en mardröm dessutom...

 

 

Jag har haft massa ångest nu, och suttit och väntat på, och fruktat, min dom.
Igår köpte jag en risgrynsgrötskorv och åt upp halva, andra halvan stoppade jag in i kylskåpet. I morse tänkte jag att det skulle vara gott att äta till frukost, men där la fobin näsan i vädret och påminde mig om att den legat öppen i kylskåpet och kanske var gammal! För tänk om mjölken typ hunnit surna eller något och jag åt det och blev matförgiftad och spydde. Tankarna och känslorna skenade iväg.
Jag ringde mamma och frågade om jag kunde äta den (ville ha försäkringar, suck, egentligen borde jag inte ha ringt - för det är just sådant som gör fobin värre. Jag ska utmana fobin inte bygga upp massa trygghetsmåsten och snurra in mig ännu mer i den). Självklart kunde jag äta det.
I vanliga fall så skulle jag slängt den och inte vågat äta den ändå, men jag tänkte att det var väldigt dumt av mig. Jag ville faktiskt ha risgrynsgröt, och jag ville framför allt inte låta fobin ta över helt. Jag hade redan kompromissat med fobin (jag skulle äta om jag fick ringa till mamma), så nu var jag helt enkelt tvungen att äta den där gröten.
Jag åt, och kände mig jättekonstig efter att jag ätit (oron såklart) och trodde genast att jag mådde illa för att den var gammal trots allt. Nu var det bara en tidsfråga innan jag skulle spy...
Gjorde jag det?
Nej det gjorde jag inte, och nu har jag bara små små sting av ångest kvar över att jag åt den - jag sitter i alla fall inte längre och väntar på, eller fruktar, min dom ;)

Jag tror att stjärnorna har somnat

Fallit sakta ner

I en dvala lång som intet

för att aldrig vakna mer

 

Stjärnor är som vänner, man ser dem inte alltid

men de finns alltid där för en

Men nu har vännerna fallit, tagit en evig vila

ja så kändes det för mig, när alla bara svek

 

Skriven av mig September 2005.

 

 

Oj vad längesedan det var jag skrev något om hur det går med mina "psykologmöten". Den 28 februari var jag där igen och varför jag inte har skrivit om det är för att jag verkligen inte kan komma ihåg vad ni snackade om!
Vi följde våran vanliga agenda som ser ut såhär:

* Tiden som varit
* Hur det gått med hemläxan
* (här lägger han in ett nytt moment varje gång)
* Ny hemläxa
* Sammanfattning

Han skriver alltid upp det på tavlan, lite onödigt kan jag tycka, fast bra egentligen. Då följer man en struktur under mötet och vet vad det är man ska snacka om och att man inte har missat någonting typ.
Det nya momentet den här gången var begreppet ångesthierarki, dvs att saker är olika skrämmande och ger olika mycket ångest och att man kan ordna dessa saker i en hierarki utefter hur mycket ångest de ger. Som en trappa där första trappsteget ger 10 i ångest på en skala mellan 0-100 och andra trappsteget kanske 20. Sedan skall man alltså utsätta sig för värre och värre grejer, gå ett trappsteg i taget och klara grejer som står högre upp på ångesthierarkilistan. Det är liksom det här KBT handlar om, ta steg för steg och långsamt öka ångesten - programmera om i hjärnan så att man till slut vågar utsätta sig för det man är mest rädd för.
Men nej, i mitt fall så kommer jag inte att utsätta mig för det jag är mest rädd för (att spy) men vi har satt upp andra mål som jag ska klara av, tex att vara ensam hemma en hel dag utan att behöva ha kontakt med någon eller få ångest.

I hemläxa så fick jag att läsa ett kapitel om automatiska tankar, i boken "Ingen panik", som vi snackat lite om under det här mötet och förra mötet och så sa han att jag gärna fick skriva en lista med saker jag kommer på skapar ångest för mig och sedan sätta ihop dessa till en ångesthierarkilista.

Åh. Trots att det tydligen (till min fasa) snöade i natt så var det vår idag! Ingen snö på marken, LJUST (på riktigt!) vid halv sex och fullt på fikets uteservering som jag cyklade förbi på väg hem från friskis. YAAY, det kanske finns lite hopp om våren trots allt? Fast, jag borde akta mig för att skriva sådär för sist jag gjorde det så började det ÖSSNÖA en kvart senare.

Jag blir verkligen tokig på mitt eksem. Det kommer tillbaka! Med stormsteg. Kanske beror det på att jag stressat och varit så upprörd i samband med begravningen och allt (för helt klart är att mitt eksem är stressutlöst åtminstone). Eller så är det för att jag inte smörjde in mig som jag skulle nu i helgen då jag var bortrest (hade glömt min pyjamas och ville inte kladda ner allting + att det är sjukt jobbigt att smörja in sig och torka, som man gör snabbast om man är naken, om man är någon annan stans än hemma. Jag menar, det är jobbigt när man är hemma också...). Sen finns det ett tredje alternativ, och det är att det faktiskt är mjölkpåverkat. För nu har jag ju börjat äta mjölkprodukter och så sen 1,5 veckor tillbaka. Troligast är att det är en kombination av allting.

usch, igår smorde jag in mig igen och det var verkligen förfärligt. HEMSKT. Det kliade så jag visste inte vad jag skulle göra. Kunde inte somna på tre timmar utan låg frustrerad och försökte för allt i världen låta bli att klia. Trodde aldrig jag skulle lyckas somna, men jag blev väl så utmattad tillslut för på något sätt så somnade jag efter några riktigt jobbiga timmar.

Det är först när det kommer tillbaka igen som man kommer ihåg hur otroligt jobbigt det är. Annars förtränger man liksom det. Det har inte slutat klia under de två senaste månaderna men det har varit uthärdligt och fungerat och nästan obefintligt om man jämför med det som attackerar mig nu. Och det jobbiga är att jag vet att det här är nästan obefintligt om man jämför med när det var som värst! Jag vill inte dit igen, eksemet är riktigt bra på att trycka ner mig i botten och om jag ska kunna kämpa med min fobi för att försöka bli kvitt den så FÅR INTE eksemet komma tillbaka. Då kommer jag inte orka fightas mot fobin, men såklart ska jag försöka vad som än händer.

Som sagt, jag skrev precis att jag läste om en i min ålder som begått självmord och samtidigt som jag sörjer de som inte sett någon utväg så tycker jag inte att det är rättvist! Det finns de som inte vill leva mer och väljer att ta sitt liv, och så finns de de som verkligen vill leva men som inte har något val...som min morbror som dog av cancer. Varför kan det inte vara så att de som då inte vill leva kan GE sitt liv till de som faktiskt vill leva!! Det är så orättvist, att någon väljer att göra slut på sitt liv när andra kämpar - för livet - för att få fortsätta leva, det gör mig arg, denna orättvisa. Men man kan samtidigt inte klandra de som valt att ta sitt liv, även om det verkar väldigt egoistiskt (tänk på alla som blir kvar och kanske får leva hela sitt liv och undra om det var något de kunde gjort!) så trodde de på riktigt att det inte fanns någon annan utväg från lidandet, hemskt men tyvärr sant.

Åh vad jag hatar att livet inte är rättvist...
Det jag hatar mest i hela världen (förutom min fobi då) är just orättvisor, och tyvärr finns det gott om dem.

Nu är jag hemma igen. Tyvärr så orkar jag inte skriva någonting nu, men har haft en trevlig helg (om man bortser från några incidenter) hos min pojkväns systrar - var på syskonträff.
Nu när jag kom hem så åkte jag ner i en dal igen, är helt modfälld och allt känns bara hopplöst, meningslöst. Tänker på min morbror och på att mitt eksem kommer tillbaka med stormsteg (det kliar så jag blir tokig, blir så otroligt ledsen och deppig av det!) och att jag inte orkar med min dumma fobi mer (den förstör mitt liv!)!!! Plötsligt orkade jag ingenting och förstår inte hur jag ska ta mig igenom det här, hur jag ska komma på fötter igen...
Men på något sätt går det, även om det inte känns så just nu - jag måste hålla fast vid det i alla fall.

Jag läste om en tjej som var 19 (lika gammal som mig) och som tog självmord. På hennes blogg märktes det inte att hon var på väg i den riktningen, hon hade till och med, ganska nyligen, skrivit att hon var lycklig. Det här skrämmer mig! Kan det hända så plötsligt? Tänk om jag inte orkar ta mig upp, tänk om jag tappar hoppet helt, tänk om jag plötsligt får för mig att livet inte är värt att kämpa för. Det skrämmer skiten ur mig. Jag vill inte hamna där, och jag tror inte att jag gör det heller, men rädslan för att sjunka ner så djupt finns fortfarande. För jag vill inte nu, men jag vet hur hopplöst allting kan kännas när man är där nere, och då är jag rädd att min hjärna skulle leda mig på villospår, vägar jag egentligen inte vill gå på.
Det var nog mycket därför jag blev så deppig nu, jag sörjer de som hamnat där och inte sett någon annan utväg (det finns alltid någon annan utväg - det handlar bara om man ser den eller inte!), och blev rädd att jag ska hamna i den hopplösaste av alla dalar, den som är så djuptner att man inte längre ser dagsljuset. Tänk om jag får så mycket panik att jag gör något galet för att slippa ifrån paniken?
Jag vågar inte ens tänka så, men det är det jag är rädd för...

Usch, jag blir illa till mods och det skrämmer mig att ens skriva såhär, då blir min rädsla för den djupaste av dalarna verklig på något sätt och jag inbillar mig att jag kommer hamna där bara för att jag skrivit såhär (tvångstanke)... Varför kan inte livet bara vara enkelt? Fast, då hade det antagligen inte varit roligt heller, då hade något annat varit fel.

Får jag gråta
får jag visa mig svag
eller går du då

Får jag gråta
mot din axel
även om den blir blöt

Får jag gråta
som ett litet barn
det behövs ibland

Får jag gråta
för att du är här
och jag älskar dig

Får jag gråta
när du går
jag saknar ju dig

Får jag gråta
för att du tycker
att jag gråter för mycket?

Skriven av mig Januari 2007

Obs: tidsinställt inlägg.

Nu sitter jag på begravningen, den har precis börjat. De närmsta timmarna kommer bli riktigt tuffa, mycket gråt. Fast tänk om jag inte kan gråta! Det skulle kännas jättehemskt, för jag gråter inombords hela tiden. Tänk om tårarna har tagit slut? För usch vad jag skulle känna mig hemsk om jag inte grät på begravningen.
Antagligen så kommer jag sitte bredvid mina småkusiner, hans barn, så att de inte klänger på sin mamma hela tiden. Så att hon får lite tid att sörja, åtminstone under begravningen (hur sörjer man när man har tre barn som kräver ens uppmärksamhet och tid? Hur tröstar man tre barn som förlorat sin pappa när man själv går under av sorgj?).

Jag hoppas att jag, trots att jag ska försöka "ta hand om" mina småkusiner, får lite tid att "meditera och tänka" under begravningen, att ta farväl inne i mitt huvud liksom.
Jag känner mig egentligen lite otrillräcklig, hur ska jag kunna ta hand om dem och vara deras glada pigga roliga storkusin när min själ slits sönder inom mig? Hur hittar man rätt balans?
Det gör så ont inom mig, i själen, där jag tror att den sitter. Liksom skär och sliter. Den är ledsen.
Själen ska väl också få sin tid att sörja antar jag.
Om det gör såhär ont i MIN själ så kan jag bara föreställa mig hur ont det gör i mormors, morfars, mammas, hans fru och barns (i alla fall den äldste, som förstår) själar. För trots allt så är de närmre honom än jag. Men är det fel då, att jag sörjer såhär mycket, att det gör såhär ont för mig? Får inte jag vara lika ledsen som de, bara för att det var deras bror, son, man, pappa men min morbror. Två steg bort, inte lika nära. Jag vet att det egentligen inte spelar någon roll med sådant, utan handlar om hur väl man känner personen, men ändå. Då är det samma sak, fast på ett annat sätt: där sitter massor som kände honom bra mycket bättre än vad jag gjorde. Får jag inte sörja lika mycket som de?
Det känns nästan som att folk kanske tycker att jag är för ledsen över det som hänt (kan man vara det?), att de tänker "jaja, men SÅ bra kände du inte honom ändå...", vilket får mig att känna mig skamsen; för en del av den sorgen jag bär är just att jag önskar att jag kände honom ännu bättre - och nu finns det ingen tid till det...

Nu var det mycket frågor, lite svar, för vems är rätten att svara?
Hehe, ajdå, det där var en fråga till.

Vila i frid min älskade morbror! Jag tänker sörja dig så djupt jag vill, och det är djupt, för du betydde mer för mig än vad du visste. Jag önskar bara att vi skulle fått mer tid tillsammans, lärt känna varandra bättre och delat fler minnen, men nu är det som det är, och jag är glad för de minnen jag har, den tiden vi fick och att vi kände varandra - du var och förblir alltid min underbara morbror bävern... och en dag i framtiden ska vi ses igen.

Jag saknar dig!

Jag ska på begravningen i morgon, och sen direkt iväg till min pojkväns familjeträff - mamma sa att min morbror absolut hade velat att jag skulle åka iväg och ha trevligt och inte bara sitta och deppa, så då får jag väl lita på det och försöka ha trevligt. Även om det kommer bli lite tungt direkt efter begravningen och så, men jag tror att det är bra att komma iväg. Jag tycker om att umgås med min pojkväns familj, och de förstår ju att jag är ledsen och nere nu.

Ja, just nu är det lite tungt.

Jag var och köpte en begravningsklänning igrå. Men tror inte att jag har några strumpbyxor (leggins fungerar inte till den) så måste iväg och köpa det också. Egentligen orkar jag inte, men jag tycker det känns viktigt att känna mig fin på begravningen, anstränga mig för det, som en sista grej, göra mig fin för ett sista farväl på något sätt... Kanske konstig logik, men det är mer en känsla än logik.

Jag har precis suttit och skrivit ut kort från min morbrors dödsdag, då hans barn var och hälsade på honom. Hans son (9 år) ville ta kort med honom där han låg i sjukhussängen, så jag ställde upp som fotograf. Tänkte att jag ska ge honom några av korten i morgon. Och mormor ska också få korten. Det blev ett riktigt fint, hemskt, sorligt kort då mormor och morfar tog farväl av min mobror, deras son. Ingen förälder ska behöva ta fraväl av sitt barn sådär! Men så ser verkligheten ut tyvärr. Och vi är långt ifrån de enda som är i den här situationen, men det gör den inte mindre sorglig för det.

Nej usch, nu har jag brottom. Mycket att fixa.

 

Jag har så mycket att fixa med nu så jag orkar inte riktigt skriva, så här kommeren dikt jag hittade.

Jag orkar inte ens gråta

Det gör för ont

Jag vill gråta

Men får inte

 

Kämpa bara lite till

Så blir det bra

Tillslut

Stå ut

Skriven av mig december 2008

Varför ska alla filmer handla om döden? Det känns i alla fall så.
Jag var hos min pojkvän och kollade på film igår och det var våran kompis som valde film så vi visste inte vad vi gav oss in på. Det visade sig att den handlade om en kille som gjorde allt för att hitta ett botemedel till cancer, eftersom hans fru var sjuk. Hon dog.
Det kändes verkligen inte som en film som jag behövde se just nu, jag ville se en glad film som fick mig att tänka på annat!
Under filmen tänkte jag att det gick bra trots allt, att det kanske var ett bra sätt för mig att bearbeta det som hänt och att jag ändå måste lära mig att kunna titta på film som vanligt. Jag grät ingenting och tänkte som sagt att det gick förvånansvärt smärtfritt, att jag borde reagerat starkare på en sådan film såhär tätt inpå. Men det var bara en illusion att jag klarade att se filmen. När den var slut bröt jag ihop totalt! Då slog det mig på riktigt, att min morbror är död. Det är inte bara på film, det är verkligheten, han finns inte längre - och det var så smärtsamt jobbigt att komma på det. Att de andra kunde tänka "det är bara en film", men att det för mig - och hela släkten - är en fruktansvärd verklighet.
Såren är svidande färska och att se den filmen var som att hälla salt i dem.

Ja, min fobi är med mig överallt, även när jag tvättar vilket jag har ägnat den här dagen åt att göra hittills.

Inte nog med att jag har varit skiträdd för att nudda tvättmedlet, i tron att jag kanske får i mig det och blir förgiftad och spyr (nu har jag tränat bort den rädslan så att jag kan hantera tvättmedlet som alla andra) det finns större problem vad gäller det där med tvättningen...

Jag bor i lägenhet och delar tvättstuga med alla andra som bor här. Jag inbillar mig hela tiden att personen som tvättat innan mig har varit/är magsjuk och tvättar för att hon, han, den, det eller någon i familjen har spytt ner hela lakanet och att det fort som bara den måste in i tvätten. För om någon är magsjuk och har torkat sig på en handuk eller spytt på ett lakan så måste det ju tvättas! Och vart tvättas det; jo precis, i samma tvättrum, samma maskin, som jag tvättar mina grejer i! Tänk om lite spyrester fastnar på mina kläder och jag blir smittad? Vi tvättar ju inte direkt i hundra grader! Nu får jag ångest...
Den här tanken är faktiskt, som jag ser det när jag försöker kolla på min tanke ur ett "normalt" perspektiv, helt logisk (förutom kanske då det sista, med att spyrester skulle fastnat på mina kläder så att jag blir smittad). För hur skulle det annars gå till, det är klart att de tvättar sina grejer där. O andra sidan så är det inte jättehög risk att just jag råkar tvätta precis efter dem (jag tvättar inte särskilt ofta) och risken att någon har spytt ner sina grejer är inte heller jättehög. I alla fall inte så länge man inte räknar med alla bebisar med sina bebisspyor, uwwh. Det här området kryllar av barn - vilket precis slog mig innebär att folk här nog blir magsjuka oftare. Barn bukar ju alltid dra med sig massa smittor...
Och där satte alla tankar igång igen.

Suck.

Dumma dumma fobi!

 

Jag hittade den här bilden när jag sökte på google efter "tvätta"-bilder (originalet och illustratören Jojo Falk finns på den här bloggen). När jag hittar sånna här grejer så ger det liksom extra stöd åt mina tokiga teorier, gör dem verkliga, det är inte bara i mina tankar det går till så: det är på riktigt! Det fanns en anledning till att jag ansåg att en egen tvättmagskin var viktigare än en diskmaskin när man flyttade hemifrån.

Fast, trots allt så har jag ändrat mig nu. Hellre en diskmaskin. Fobin får inte bestämma ALLT.

 

 

Usch. Det for en obehaglig rysning genom mig när jag såg den här rubriken och bilden på DN.se:s hemsida:

Ordet "kräksjuka" sätter genast igång varningssystemet och alla röda lampor börjar blinka, innan jag ens hinner ta in vad rubriken säger så hinner jag inbilla mig att det är världens katastrof. Jag ser ett scenario där tidningen har skrivit att varenda person i hela sverige kommer drabbas av kräksjukan i år eftersom den är extra aggressiv eller något. Ibland står det inte ens något om kräksjukan utan det är ett annat ord som förvrids i min hjärna.
När jag var yngre så hade jag fått panik av att se en kräksjuke-rubrik, som tyvärr lite titt som tätt pryder våra kvällstidningar, men nuförtiden så klarar jag det väldigt bra - trots att min hjärna ibland hinner skena iväg och ge mig ett jättehemskt scenario (som jag oftast inte ens hinner registrera vad det skulle vara för scenario, bara att det skulle vara katastrofalt ur min fobisynvinkel). Visst tycker jag fortfarande att det är lite obehagligt, men kan snabbt lägga det bakom mig och rycka på axlarna åt rubriken. Fast ibland, som nu, då jag är totalt oförberedd på att få en sådan bild eller rubrik uppslängd i ansiktet på mig så skapar det lite värre obehag.
Det är precis som om någon helt oväntat hoppar fram bakom ett hörn och skrämmer en. Först blir man jätterädd, tills man har insett att det bara var ens vän och inget farligt, då lugnar man ner sig ganska snabbt, även om man kan vara lite skärrad ett tag till.

Som övning, för att utmana min fobi, har jag nu suttit och tittat på - då menar jag riktigt studerat - bilden och rubriken tills obehaget gick ner. Och det gjorde det riktigt snabbt till och med! Det är sådana "småsaker" som man får hitta och utmana sig själv med för att nå målet: att leva ett liv fritt från fobin.

Och så var det söndag igen. Nu var det en vecka sedan du dog morbror! Hur kan det redan ha gått en vecka? Det har varit en tung vecka, men tiden knuffar oss i baken och får allt att rulla vidare.
Jag har inte bara gråtit hela veckan, trots allt har det funnits en hel del stunder då jag skrattat och varit glad. Men då har jag fått dåligt samvete, för hur kan jag vara glad mitt i allt det hemska? Är det fel av mig? Jag känner liksom att jag inte borde skratta och vara glad så snart efter det som hänt.
Men det är mitt sätt att orka. Och även om jag har dåligt samvete, så tror jag innerst inne att det är bra att kunna skratta mitt i allt deppande. Det är inte fel, även om det känns så.
Min morbror skulle inte velat att jag bara deppade ihop totalt, han skulle bli glad om jag hade roligt - det påstår min mamma i alla fall. Och jag tror henne, men samvetet är ändå där och gnager.
Någonting som är jobbigt också är att folk inte förstår att man fortfarande sörjer inom sig, där gråter man floder även om man skrattar på utsidan och har trevligt. Om man är glad, så tror de att allt är bra, att man har gått vidare. Det är tungt med omgivningens krav på att man ska vara som vanligt, när ingenting är som vanligt (och jag syftar inte bara på min morbrors bortgång i dessa tankar utan även om den depression jag redan hade).


Just nu vattnas det i munnen på mig. Jag har precis gjort i ordning ett smaskigt mellanmål. Jag råkade ha lite energi för tillfället, som jag genast tog till vara på och fixade någonting som kunde pigga upp mig ännu mer. Jag tycker att det blev färgglatt och det betyder mer än man tror att lägga upp det man ska äta på ett fint och trevligt sätt, tex på en bricka (den här brickan, med tillhörande mugg och skål, köpte jag och mamma när hon var här, just i syfte att det skulle användas för att göra trevliga små mellanmål/frukostar som piggar upp).
De där små sakerna i livet betyder väldigt mycket. Guldkorn i vardagen.
Nu ska jag njuta av det här mellanmålet och inte ha dåligt samvete för att jag gör det.

Hihi, om ni undrar varför det är bitmärken i mackorna är det för att jag verkligen fick hålla i mig för att inte käka upp mackorna precis då jag bredde dem!  Nu äter jag ju mjölk igen så jag har varit iväg och köpt bregott och vitlökssmör som jag har saknat.
Nej nu ska inte mellanmålet få vänta mer! SMASK.

Ja, saker och ting är verkligen upp och ner...

Idag skulle du ha fyllt 44 år morbror!
Det känns så underligt att se facebooks notifikation om att det är din födelsedag idag. Systemet, livet, tiden, allt rullar liksom vidare, fastän du inte finns kvar - och vi som är kvar kan inte göra något annat än att rulla med, och minnas det som en gång var. Det är så konstigt det där...
Grattis på födelsedagen ändå, för det här kommer alltid att vara din födelsedag, det kan inget ändra på (inte ens att du inte är medveten om att det är din dag idag).
Saknar dig!

Vad ÄR det här? (eh, snö kallas det)
Idag var det världens finaste vårdag, men nu ÖSER snön ner - igen. Jag känner mig ganska snopen. Känns som om vi har varit med om det här ett antal gånger redan. Men den här gången trodde jag verkligen att det var på väg att bli vår på riktigt. Jag struntade till och med i termobyxorna idag (blir iiiskallt när jag cyklar om jag inte har dem, jag är lättfrusen), men vad får jag se när jag ska cykla hem från pojkvännen? Jo, bra gissat, ett vitt lager med snö, och inte lite heller. Nu är jag trött på det här vädret, men som att vädret bryr sig om det. Jag vill ha vår, sol, sommar, värme (det vill säga som typ nästan alla andra svenskar just nu, i alla fall alla normala ;P)... Får väl helt enkelt låta bli att kolla ut.
Kollar ut.
Det är en decimeter nu! Baaah. 

Nu har jag börjat dricka och äta mjölk igen!! Det var ca två månader sedan jag åt någonting med mjök i, och det har faktiskt fungerat riktigt bra att hitta andra produkter istället. Det jag saknade mest var nog choklad, smör på mackor, ost och sour cream & onion chips.
Jag gjorde ju den här testperioden för att se ifall det var mjölkproteinet som ställde till det för mig med massa eksem eftersom en läkare i USA påstod att det kunde vara en orsak. Om det skulle vara det så var det lätt värt att testa tänkte jag. Said and done, jag lyckades :)
Mitt eksem har varit mycket bättre under den här perioden, men det är svårt att säga ifall det har att göra med att jag inte åt mjölk eller om det är av andra anledningar (till exempel att krämerna plötsligt fungerat!). Så nu blir det helt enkelt upp till bevis om eksemet kommer tillbaka med full kraft när jag börjar äta mjölk igen!

Jag firade min börja-äta-mjölk-period genom att äta massa merci-choklad och de två vita chokladerna i en alladinask (min kompis gillar inte dem så jag fick dem, oh yeah), och sour cream & onion chips. De här sakerna har legat och väntat på mig i två månader nu, jag har haft dem som en morot (fast mycket godare då) att belöna mig med när jag klarat perioden.

Sen gick jag och några kompisar och köpte pizza idag! Kan ni tänka er, för första gången sen jag var liten blev jag under den här mjölkfria perioden riktigt sugen på en pizza (antagligen just bara för att jag inte kunde äta någon då - man vill alltid ha det man inte kan få). I vanliga fall är jag som sagt inte särskilt förtjust i pizzor, eftersom jag föråt mig på pizza en gång då jag och en kompis pressade i oss så mycket pizza att vi mådde superilla (och jag verkligen trodde att jag skulle spy). Sedan dess har pizza inte lockat mig så mycket. Men nu var den riktigt god, fast en halv räcker gott och väl för mig, sen tar det totalt stopp.

Nu återstår det bara att se ifall eksemet blir värre eller inte. Jag är lite orolig för att det ska bli värre av andra anledningar (stress till följd av att min morbror dött tex) men att jag tror att det är för mjölken. Men blir det inte värre så är det inte mjölken som är problemet i alla fall.

Ps. Jag var skiträdd när jag skulle börja äta mjölkgrejer igen eftersom jag inbillade mig att min mage inte skulle tåla det längre och att jag därför skulle spy om jag åt mjölk! Alltid har min fobi någonting att säga till om minsann, jag önskar att jag bara kunde sätta munkavel på den...

En dikt till minne av min kära morbror.

Det är någonting jag inte förstår

En gåta utan svar

Olöst, ett mysterium

Allting är som förr

Men ingenting är sig likt

Livet rullar vidare

Även om livet har slutat

För vissa

Frusna

Fast i tiden

De stannade

När alla andra gick vidare

Det är någonting jag inte förstår

Att du inte finns kvar

Varför?

 

 

Skriven av mig dec 2010

Jag har försökt pigga upp mig genom att sätta på mig någonting som jag känner mig snygg i och målat naglarna orangea! Bara för att på något sätt få uttrycka någonting av allt det där som finns inom mig just nu. Och få lite färg på tillvaron.
Det fick mig att bli en aning piggare i alla fall, just för att jag känner mig frächare. Så nu har jag äntligen (efter över en veckas tid) packat upp min resväska och stoppat in kläderna i garderoben. Det har känts som ett berg att ta itu med!
Jag tänker på min morbror och hans barn hela hela hela tiden. Det är därför jag försöker göra någonting, fastän jag inte orkar göra någonting egentligen.
Idag kommer min pojkvän hem! Äntligen. Efter tre veckor.
Usch, jag tycker inte om när vi är ifrån varandra, för vi glider isär då - vi blir lätt osams (ledsna på varandra) över telefon nämligen. Nej, det där med distansförhållanden är ingenting för mig. Ska bli skönt att han kommer hit så att vi slipper ha de där onödiga tjafsen som lyckas uppstå när vi är ifrån varandra.
Jag har tänkt fixa en liten välkomstgrej till honom, har köpt en liten skål som jag ska göra om till en ljushållare (stoppa grus i och små hjärtan som jag gjort av betong o pyssla lite), sen ska jag köpa hans favoritgodis. Även om jag verkligen inte har energi (är fortfarande helt mossig i hjärnan och kan somna vilken sekund som helst) att göra det så ska jag tvinga mig själv att göra det, för jag vet att jag blir glad av det, han blir glad (det suddar ut en del av den osamshet vi haft undet tiden ifrån varandra) och jag får någonting annat att tänka på.

Hmm, först ska jag bara orka rycka upp mig själv och laga mat, ananrs blir det nog pannkaka av alltihop (tyvärr ingen som jag kan äta!).

Har sån ångest. Är så extremt trött hela jag, seriöst, vet inte vart jag ska ta vägen. Kan inte fokusera på någonting, kommer typ inte ens ihåg vad jag tänkte för några sekunder sedan.
Jag brukar vara konstant trött, men DEN HÄR tröttheten är verkligen läskig. Någon har stoppat min hjärna full med bommull och hällt grus i mina ögon och sptrutat in förlamningsmedel i mig. Känner mig så otroligt trög. Kombinationen depresson och att min älskade morbror dog är inge vidare bra.
Ska se om jag kan ta mig bort till min kompis som lovat laga mat om jag orkar komma över, för även om mamma påstår att det bara tar en kvart att sätta på potatisarna och värma lite biffar från frysen så klarar jag bara inte av det! Det känns för mycket, för krångligt - för i mitt huvud blir det en hur omständig och jobbig process som helst eftersom jag glömmer det jag tänkte nyss, så då vet jag aldrig vad det jag skulle göra här näst var.
Men jag ska inte klaga, det är inte jag som är död... AAAAAH, varför varför varför!! Vi visste att det skulle hända, men det fick bara inte hända.
ööh, vad skulle jag skriva nu? Spotifyreklamen avbröt mig så nu minns jag inte längre vad jag höll på att berätta om (om jag inte läser det).
Det är svårt att andas, och det skrämmer mig. Det är som att bröstkorgen är ihopsnörpt och jag bara får in lite luft åt gången. Jag vet att det är ångest och sånt som gör det och inget farligt, men den här sortens ångest är jag inte van vid ens en gång så då blir det ännu mer läskigt (även om man aldrig kan vänja sig vid ångestkänslor).
Hoppas det här bara är nu som jag känner såhär, att det går över om någon timma, för jag känner mig verkligen trög! Allt går i slowmotion, ljuden, mina rörelser, mitt tänkande.
Nej nu ska jag sluta skriva om det och försöka göra någonting, vad som helst, som kan få mig att vakna upp lite från den här tröghetsdvalan.

SAKNAR DIG!!

 

Jag saknar dig min älskade morbror! Vill skriva det på din facebooksida om och om igen. Det här känns så overkligt.

Den 13 Mars klockan 17.05, år 2011, fick du somna in. Bli fri från smärtan.

Vi saknar dig i mängder. Kram

 

Var det verkligen igår jag snabbt packade ihop mina grejer för att åka och hälsa på dig på sjukhuset? Mamma sa att det var illa, men aldrig trodde jag att det var så illa, att det skulle gå så fort. Jag hann inte ens komma fram! 45 minuter för sent kom jag, och du skulle bara veta hur ont det gör i mig att jag inte åkte till dig tidigare. Varför åkte jag inte i torsdags då jag hade tänkt hälsa på dig (det visade ju sig ändå att jag inte skulle till psykologen då - som jag trodde)? Varför skickade jag inte det där blommogrammet dagen innan du åkte in till sjukhuset, som jag hade tänkt?
Men hur skulle jag kunna veta att du skulle åka in till sjukhuset, för att aldrig mer komma hem igen. Ingen av oss trodde att det var dags nu, om några veckor kanske, men inte nu. Vi trodde att det fanns tid. Jag trodde att det fanns tid. Nu hann jag inte säga hejdå på riktigt. Ville så gärna ge dig en bamsekram! Jag skickar en till dig nu, den åker rakt in i mitt hjärta, för där finns du kvar.

Du låg så still, och var så gulaktig - men du hade i alla fall inte ont längre.
Aj vad det gjorde ont inom mig att se det svart på vitt, att du var död. Det gjorde ännu mer ont att se när dina barn gick in i rummet och fick se dig. Den äldste (nio år) förstod vad som hände, han var så förtvivlad att han inte visste vart han skulle ta vägen. Din äldsta flicka (sex år) vågade inte ens titta på dig, hon bara grät och grät i sin mammas knä, både förstod och inte. Lillflickan förstod ingenting, trodde att du var hemma, eftersom bilen fortfarande stod där. Ja, hon tyckte nog nästan att det hela var spännande, så mycket folk, och alla grät - varför kunde hon inte riktigt sätta fingret på, men någonting var tokigt. Hon log och pratade på och var som vanligt underbar (du har världens finaste barn! Tack för att du gav mig tre underbara kusiner) men det skar i hjärtat på mig att se att hon inte ens visste att hon precis förlorat sin pappa.
Det är inte så det ska gå till! Man ska inte förlora sin pappa när man är så liten att man inte ens kan förstå det! Att mista en förälder är aldrig lätt, hur gammal man än är, men det ska inte ske såhär. Du hade lika många år som du nu levt kvar att leva, egentligen. Men tyvärr blev det såhär, that's life, and life isn't fair. Man får försöka hantera det, men AJ, det är med tungt hjärta man börjar gå-vidare-processen. Din cancer dog tillslut, som jag hoppades så innerligt, men tyvärr tog den med sig dig också, och det hatar jag den för.
Vi saknar, och älskar, dig något otroligt allihop. Tack för den tid vi fick med dig. Jag hoppas att vi ses en dag - du sa att du gick före och väntar på oss, att det skulle bli spännande att se vad som hände efter döden. Nu vet du, och tids nog får vi också veta. Då kommer vi till dig och då blir det minsann kramkalas!

 

 

Jag gråter o skakar i hela kroppen. Min morbror håller på att dö (han har cancer). Jag vill så desperat gärna åka till honom på sjukhuset nu, ge honom en bamsekram! Sånt här får inte hända!!
Är livrädd för att åka bussen själv, men är beredd att göra det om jag måste. Men som tur var så är två som jag känner här och ska dit, till samma stad som han är i, och de åker bil, så jag kan åka med dem.
Packar ihop lite grejer, ifall jag ska sova över. Hur gör man sånt här? Hur säger man hejdå? Till någon som man aldrig kommer få träffa mer, inte i det här livet i alla fall. Jag vill inte att det här ska hända!
Vi visste att det här skulle hända, han har ju cancer, så egentligen kommer det inte som en chock. Men det gör det ändå. Man kan nog inte förbereda sig på sånna här besked.
Vet inte riktigt vartjag ska ta vägen nu. De jag ska åka med åker om en timma. Det känns som en evighet dit....

Ni som tror på Gud - och ni andra också för den delen - snälla be för min morbror, att han inte ska plågas, att det här ska gå bra (om man nu kan säga så om nåt sånt här, för ingenting med det är bra!!).

Usch, idag föll jag tio meter och landade pladask. Alltså, inte bokstavligt talat då - det hade gjort ganska ont. Nej, jag föll tio rädslo-meter ner då jag fick höra sanningen och landade pladask av chocken (det var inte heller världens trevligaste upplevelse).
Jag hade intalat mig själv att min kompis var matförgiftad och inte magsjuk. Eftersom ingen hade blivit smittad, och jag dessutom fått höra att det inte ens var säkert att han spytt. Idag fick jag veta att någon visst hade blivit smittad! Hon som blivit smittad (de bor i samma lägenhet) var sjuk i fredags och lördags. Då var en annan kompis, som jag har varit med hela veckan, där! När hon var sjuk! Och dessutom så var en av tjejerna jag bor med där samtidigt som de var sjuka. Hon och jag har gått på samma toa, eftersom vi bor tillsammans. Jag dör. Jag dör. Jag dör. Mitt hjärta sjönk som en sten, samtidigt som det åkte upp i halsgropen av rädsla - lite paradoxalt, jag vet, men så var det i alla fall.
Det är därför man inte skall använda sig av säkerhetsbeteende och tankar, dvs att man tex tänker "nejdå, han är nog inte magsjuk, det var nog bara något han ätit så jag kan inte bli smittad" (*host* pik till mig själv *host*) för då ens säkerhetstankar visar sig vara felaktiga så vågar man tillslut inte lita på sig själv.

Jag var på besök hos dem i tron att det nästan hade gått en vecka sedan han var sjuk, och att han dessutom TROLIGTVIS (med största sannolikhet, annars hade jag aldrig gått dit) var matförgiftad, dvs inget som smittades. I själva verket hade det bara gått TRE DAGAR sedan hon som blev smittad var sjuk. Nu har det gått en vecka sedan hon var sjuk, men min hjärna går på högvarv och ser alla gånger då jag kan ha blivit smittad. Jag får ont i huvudet, på riktigt, av det här. Och tror att jag mår illa, och att jag är smittad och att det ska bryta ut när som helst.

Min lillebror blev sjuk en hel vecka efter mig sist jag var magsjuk (i åttan, på högstadiet). Därför tror jag inte att det är säkert förens efter MINST en vecka. Ångest. Jag inbillar mig att det sitter kvar i väggarna i lägenheten, på sakerna, ja överallt.
Nu ikväll var jag där igen, för att utmana min rädsla. Jag har trots allt varit där tre gånger den här veckan så det skulle logiskt sett vara väldigt dumt att inte våga gå dit bara för att jag fått veta sanningen nu. Det är inte mer sant nu än då liksom. Så jag tvingade min motvilliga kropp att gå dit igen. Och jag vågade till och med äta där (inbillar mig att man har lättare att bli smittad om man äter på ett ställe där det kan finnas bakterier kvar, för att man liksom ger de mikroskopiskt små utomgjordningsvarelsekrypen skjuts ner i magen). Men det var svårt kan jag säga. Kändes otroligt läskigt att inte veta vilka bestick, tallrikar, glas m.m. de hade använt då de var magsjuka. Trots att grejorna var diskade. För i min hjärna skulle det vara en katastrof att äta med tex samma bestick som de gjorde då de var sjuka. För TÄNK OM (oh yes, alltid det där tänk om) det fastnat lite kräks på dem. Även om de blivit diskade så skulle jag tycka att det var otroligt obehagligt att använda dem då. För i min känslohjärna sitter det fula lilla äckliga hotet, även kallat kräkset eller spyan, kvar där. Eftersom jag inte visste vad de hade använt och inte så blev ALLT jag använde precis just de sakerna som de använt.
Det var inte lätt att följa min logiska hjärnhalva när det var full känslostorm inom mig. Men jag klarade det. Fast nu är jag rädd, tänk om jag är smittad?

Det som känns jobbigt också är att ingen sa till mig att hon också hade blivit smittad. Antagligen eftersom de trodde att det var bäst för mig, de litade på uttrycket "det man inte vet har man inget ont av...", men glömde att det finns en inte lika känd fortsättning på den "...men om man får veta det så gör det dubbelt så ont" (anledningen till att den inte är lika känd är för att jag precis skrev dit den). Och det var precis vad det gjorde, dubbelt så ont. De trodde att de gjorde mig en tjänst, men i själva verket var det en björntjänst eftersom det bara resulterade i att jag blev skiträdd nu eftersom jag gått och trott att läget var lugnt medan det i själva verket var fara o färde. Nu har jag ju utsatt mig för faran utan att ens veta att det var en fara. Jag känner mig liksom lurad. Framför allt så gör det att jag känner att jag inte kan lita på dem i framtiden. Hur ska jag veta om de talar sanning eller om de försöker skydda mig från det jag är rädd för genom att undanhålla sanningen? Om någon av dem tex har ont i magen och mår illa och säger till mig att det beror på mensvärk (eller vad som helst), så kommer jag inte våga lita på det, för då kommer jag tänka "så säger hon bara för att hon inte vill göra mig rädd! Egentligen så är det magsjuka!".
Suck.
En fobihjärna tänker alldeles för mycket. Måste nog doppa huvudet i en isvak för att svalka hjärnan, den är nämligen överhettad...

SNÄLLA, jag vill inte vara orolig mer. Rädd, rädd rädd.
Varför missade jag varningsskylten!?
Aja, det är ingen idé att lägga energin på att anklaga mig själv för det nu, att jag utsatts för riskerna är ett faktum jag måste försöka acceptera nu och det kräver all energi jag har. Att försöka hålla mig lugn, inse att det faktiskt inte är något farligt, och lyckas brotta ner min rädsla. För den här gången.

Ps. Trots att det låter som om jag har panik och är totalt livrädd i det här inlägget så måste jag erkänna att jag faktiskt inte är så rädd. Även om allt jag skrivit är sådant jag tänker nu och inbillar mig är sann fakta så är min kropp inte så rädd, men min hjärna tror att den måste vara rädd. Som att det skulle skydda mig från att bli sjuk på något sätt. Om jag inte blev rädd så kanske kroppen skulle tillåta magsjukebacillerna att bryta ut, eftersom den inte får några signaler om att det skulle vara farligt typ. Nej det är inte jag som tänker så, jag är inte knäppt, jag vet att det inte är så det går till, utan min fobihjärna, som lever i sin egen lilla konstiga värld.

Nu har det varit lite dålig uppdatering känner jag, men det är för att jag har haft fullt upp på annat håll.
Jag kan ju berätta att det inte gick såvidare bra när jag skulle till psykologen i torsdags (10/3). Resan dit gick ovanligt bra, men när jag väl kommit fram så var psykologen inte där! Hade det varit en dag då jag mått sämre (mådde förhållandevis bra) så hade det blivit kaos för mig, eftersom det inte blev som jag ställt in mig på, och jag hade åkt hela den vägen i "onödan" (det blev ju visserligen ett träningstillfälle för mig - träna på att åka buss och tåg utan att få ångest).
Det var bara att åka hem igen!
Sen ringde psykologen och det visade sig att han hade suttit och väntat på mig i onsdags. Suck. Någon av oss hade alltså fått det där om när vi skulle träffas om bakfoten, jag antar att det var jag - suck igen - men han sa att vi inte skulle tänka mer på det, det var lugnt att det blev fel, det var inte första gången det blev så osv. Tur att han har en sådan inställning, annars hade jag fått världens ångest och känt mig superdålig... och antagligen är det just därför han har sådan inställning. Han vet hur ångestpersoner fungerar.
Nu fick jag i alla fall mer tid på mig att läsa läxan som jag inte hade gjort, det är alltid något :)

Sitter just nu och kollar på livesändningar från Japan och kringliggande områden. HELT SJUKT! Världen är upp och ner.
Har kompisar som är i Japan. Har fått kontakt med dem och fått veta att de förflyttat sig mer söderut (de var på de drabbade ställena innan), så de är i säkerhet. Phjuh. Men alla har inte haft sån tur. Det gör mig ledsen.
Naturen är mäktig, vi har tur som bor i sverige och inte drabbas av sånt här. Nej, life isn't fair. Vissa har tur, andra inte. Och det är hemskt.

Kolla här: http://www.youtube.com/watch?v=e-A0NDsPcZY
Det är bara stört, sjukt, hjälp. Vågen bara rusar fram utan att ens verka sakta ner! Och det där är inte på film, det där är verklighet.

Nu får vi alla som haft tur ge vårat stöd, böner, tankar, allt vad vi kan, till de som inte har haft tur.


Ps. Här kan man kolla live från Hawaii där en tsunamivåg förväntas slå in snart. http://hitsunami.info/

Igår var jag på friskis igen och tränade. Den här gången gick det inte riktigt lika bra kan jag säga. Verkar som att mitt eksem är på väg tillbaka - det har hållt sig på en ganska okej nivå sen i januari (wow säger jag, har kunnat sova utan att vakna sjuttioelva gånger av att jag river sönder mig!). Jag undrar vad det är som gör att det slår till nu igen. Kanske är det stressen som upptod då jag fick veta att min kompis var magsjuk som satte igång det?
I alla fall så höll jag på att explodera på friskis eftersom det kliade något otroligt på ett visst ställe, ni vet, där nere (finns det något bra allmänt känt namn på tjejers könsorgan egentligen?), och det är ju inte direkt som att man kan börja klia sig där. Så vad gör man? Det var SÅ nära att jag sprang ut och in på toaletten för seriöst, gaaah, jag trodde jag skulle bli tokig. Svett kliar något extremt mycket för min stackars lättirriterade hud.
I morgon ska jag antagligen till friskis igen, håller verkligen tummarna för att det inte ska klia lika mycket då.

HAHA, ofta. Tror ni inte att en kvart efter att jag skrev inlägget om att det höll på att bli vår börjar vräka ner MASSA snö!? hmm. Så länge fick jag alltså ha de vårkänslorna.

Nu ska jag ta mig ut i snön för att handla mat, sen bär det av till psykologen. Det värsta är att jag har glömt bort vad jag skulle göra i läxa tills idag. Jag skulle läsa någonting men jag kan verkligen inte komma ihåg vad! Kan inte ens komma på vad vi snackade om förra gången (därför har jag inte skrivit någonting om det psykologmötet heller. Tänkte fråga honom idag om vad vi pratade om då så att jag kan uppdatera er hehe). Känns ju inte som att jag lärde mig massa nya viktiga grejer den gången i alla fall eftersom jag inte minns någonting. Det är nästan lite läskigt att mitt minne har blivit så dåligt...

Underbart med vår

(nej, riktigt såhär ser det inte ut än - bilden är tjuvad från google - men ändå, snart :D)

Igår regnade det! Första gången sedan i höstas som det faller ner någonting annat än snö från himlen. Och även om jag inte är någon stor beundrare av regn så blev jag glad, för det spolar liksom bort snöresterna som ligger kvar på marken och ger en känsla av vår. Nu är det faktiskt tillräckligt varmt för att det ska regna i stället för at snöa. Jippie! Än en gång kan man känna lukten av våt asfalt.
Jag får känslor av hopp, jag längtar så otroligt mycket till värmen och ljuset. När det är mörkt och kallt så blir även mitt sinne mörkt och kallt, jag påverkas mer av det där än jag tror. Jag är som en blomma som legat begravd under ett lager med snö under vinterhalvåret men som när våren sakta men säkert kommer vågar sig fram igen. Och när ljuset och värmen hittar tillbaks på riktigt så blommar jag igen! Jag längtar dit.

Nu när snön smälter bort och allt skräm som begravts under den kommer fram så luktar det. Jag tycker inte om hur det luktar. Mamma säger att det luktar vår, och gott, jag tycker det luktar spya, och äckligt. Det är någon konstig lukt som kommer fram, instängd, unken och jag vet inte vad, i alla fall så får den mig att associera med spyor och därför inbillar jag mig att någon har spytt i varenda buske. När lukten plötsligt slår emot mig så får jag ångest, tills jag kommer på att det bara är ett tecken på att det är på väg att bli vår. Den hemska lukten kommer snart försvinna och ersättas med alla andra underbara vårdofter!

Det är som att jag blir mycket lättare när det blir vår. Kanske är det ryggsäcken med bördor som jag ständigt bär med mig som nu inte är lika tung längre, eftersom jag dumpat lite grejer vid vinterns slut. Eller så är det själen som fått nytt liv och för fulla muggar jobbar för att bryta sönder stenen som tagit dess plats den tid när mörkret omslutit mig. Nu börjar solstrålarna inte bara titta in genom fönstret i mitt rum om dagarna utan även in i djupet av min själ. Ge mig mer mer mer sol och värme, för det får mig att må bra.
När jag blir vuxen så ska jag ha som regel för mig själv att åka utomlands någon gång under vinterhalvåret varje år, för jag tror att det skulle göra att jag inte sjunker ner så långt under den tiden. Något måste man ju hitta på när man uppenbarligen bor i lite fel land (i alla fall klimatmässigt), för jag tänker inte flytta härifrån. Jag kan bli som flyttfåglarna! Fast... de klarar ju sig lite billigare undan än oss andra, hrmpf... bara för att de har vingar och inte vi!

Igår hade jag fullt upp hela dagen! Jag hade egentligen tänkt att öva på att vara ensam hemma, åtminstone ett tag, men jag bestämde mig för att jag faktiskt skulle må bra av att komma ut och ha lite roligt också. Jag börjar tro att min ångest blir väldigt mycket värre av att jag inte gör någonting om dagarna, att jag känner att jag bara vandrar omkring här på jorden utan mål och mening. Har börjat fundera på om jag har två, eller fler, olika sorters ångest (haha, om man nu kan kategorisera sin ångest. När man går så långt att man börjar göra det, ja då har man antingen för mycket tid eller för mycket ångest. Eller både och...). En ångest som hör ihop med min fobi, och en som är sådan ångest som är mer allmän och hör ihop med paniksyndromet. Och sen finns det ju ångest som alla har, över livet, att dagarna bara går och går, att man har mycket att göra (stress) osv osv. Ångest av den lite normala sorten. Och så har vi den gamla hederliga prestationsångesten. Oj oj, man skulle kunna göra en ångestordbok!

Jag har bara sett ångesten som någonting som jag får pga min spyfobi innan (och av stress visserligen, men det är ju "normal" ångest) men igår fick jag massa ångest för att två av mina kompisar satt och viskade med varandra. Det skapade massa flashbacks från tiden på mellanstadiet då jag förlorade min bästa vän till en annan och blev tredje hjulet och fick mig att känna mig utanför. Allt det där viskandet. Usch, jag får rysningar. När någon viskar/skrattar i närheten av mig så tror jag alltid att det är något elakt om mig. Jag sa till dem att om de skulle viska om saker som de inte kunde berätta för oss andra så kunde de gå till ett annat rum (vi var ca 6 pers i rummet och alla var lite halvt störda på att de satt och viskade). Blev nästan stolt över att jag vågade säga det. Annars brukar jag vara ganska konflikträdd av mig (vill inte ställa till med problem, vill alltid vara till lags).
Just eftersom jag fick ångest av att de satt och viskade (helt random att få ångest över det tyckte jag) så slog det mig att allt kanske inte har att göra med min fobi. Det betyder att jag faktiskt kan göra andra saker än att utmana min fobi för att bli mer ångestfri!
Kanske blir min ångest bättre om jag gör, roliga, saker om dagarna till exempel (ja, jag vet att du kommer säga "vad var det jag sa" mamma), men jag har bara tänkt att jag inte borde åka iväg och göra saker eftersom jag borde träna på att vara ensam hemma. Suck. Alla dessa borden, de förstör ganska mycket, och om något skapar ångest för folk så är det borden.
Såga sönder alla borden och gör stolar av dem istället! Eh... Skoja bara.
Men i alla fall, jag har ju som sagt tänkt att jag ska vara ensam hemma så mycket som möjligt för att träna eftersom jag får sådan ångest av att det, men kanske är en del av den ångesten en följd av att jag går omkring och inte gör någonting hela dagarna. Alltså inte bara för att jag är ensam, men det har blivit att jag TROR att det är därför jag har ångest.
AHA. Ser ni glödlampan över mitt huvud? Då hallucinerar ni, för det är bara sånt som händer i serier.
Men den här nya upptäckten betyder ju att min ångest kanske skulle minska om jag faktiskt, en del av dagen, tog mig ut och gjorde någonting och inte tvingade mig att stanna hemma HELA dagen för att träna? Jag har trott att alla saker jag hittar på utanför lägenheten är att fly från att vara ensam hemma, men just därför kanske jag istället har bidragit till att bygga upp min ångest eftersom jag känt mig bunden till lägenheten hela dagen.
Nej, nu är det här inlägget slut, för annars kommer jag fortsätta skriva i evigheter och dessutom så orkar jag inte tänka mer på ångest - då får jag ångest :)

Obs. Det är inte jag, ni förstår om ni läser vidare ;)

Aj. Det känns inte alls kul, men jag förstår honom. Min pojkvän är trött på min ångest - och det är inte så konstigt, eftersom jag nästan varje dag kommer in på ämnet att jag har ångest eller har haft ångest under dagen. Men om HAN är trött på att jag SÄGER att jag har ångest, ja då kan ni ju gissa hur trött jag är på att HA ångest.
Det jobiga är att det nästan känns som att han säger att han är trött på mig när han säger att han är trött på min ständiga ångest. Eftersom den just precis är ständigt med mig. Det är ungefär som om jag skulle haft lila hår och han sagt att han var trött på mitt lila hår, men att jag av någon anledning (fråga inte varför haha, för det kom jag inte på) inte kunde färga om håret utan var fast med mitt lila hår. Jag blir ledsen, eftersom jag inte vet vad jag ska göra. Jag jobbar på att kunna färga om håret, men det blir liksom ett hårstrå åt gången. Vad mer kan jag göra? Jag vill inte bära keps framför de jag älskar, det är något jag inte skulle klara av. Det skulle få mig att känna mig som om jag inte dög. Men om jag inte gör det så är jag rädd för att de inte längre ska orka med mig och mitt lila hår, just därför blir jag ledsen när min pojkvän eller mamma (som är de som mest får höra om mina problem) säger att de inte orkar/är trötta på min ångest... (önskar att jag bara kunde raka av allting så att min naturliga hårfärg fritt kunde få växa ut igen!)

Idag när vi snackade på telefon, jag och min pojkvän, och jag berättade att jag fick ångestkänslor för en grej som hände så sa han "nu tycker jag att du börjar missbruka det med ångest". Det stack till lite inombords, tror han att jag försöker hitta på att jag har ångest?
Jag hittar verkligen inte på, men nuförtiden så får jag ångest för allting känns det som, men det är verkligen inte som att jag använder ångesten som en ursäkt! Det kändes inte alls kul att höra att han halvt om halvt tror att jag överdriver, att jag inte mår så dåligt som jag påstår mig göra. Han skulle bara veta. Det går inte att förklara hur ångest känns för någon som inte har upplevt det (särskilt inte panikångest!), så jag underdriver snarare än överdriver kan jag säga.

När man har ångest hela tiden och säger detta (jag har ett behov av att berätta hur jag mår och så för de jag står närmast... stackars min mamma och pojkvän) så börjar folk tänka att "jaja, du har ångest hela tiden så du borde väl vara van nu?", men nej. Ångest är inget som man vänjer sig vid. Det är lika jobbigt varje gång, men omgivningen vänjer sig och efter hundrade gången man säger att man har ångest (det behöver inte var just ångest, detsamma gäller för folk som har ont någonstans, har en sjukdom eller är trötta hela tiden osv) så orkar de inte ens reagera - för det är ju normaltillståndet, åtminstone har det blivit det i deras ögon.
Fastän man själv är i samma behov av stöd som första gången man berättade det så får man därför inte det stödet.
Och det är förståeligt: folk orkar inte ge det stödet gång på gång på gång när det aldrig verkar förändra sig, när det inte ser ut att hjälpa vad de än säger eller gör. Problemet kvarstår. Men på insidan så hjälper det. Det kanske inte syns, problemet man har kanske inte går upp i rök plötsligt, men det hjälper, det stärker, det helar en trasig själ att känna att folk bryr sig och inte suckar åt en när man än en gång säger att man har ångest/ont/är trött eller vad det än är som är problemet. Egentligen så behöver folk inte ens visa att de bryr sig - bara de inte minimaliserar ens problem. För ingen orkar bry sig om någon annans problem konstant hela tiden. Kanske någon gång då man råkar ha extra energi, men annars så har alla nog av sina egna jobbigheter.
Okej, fel uttryckt av mig. Folk bryr sig, och man orkar bry sig, men man orkar inte visa det hela tiden. Alltså så får man helt enkelt försöka lita på att folk bryr sig om en, de orkar bara inte visa det för stunden. Men det är lättare sagt än gjort...

Kan ni gissa vad jag gjorde i kväll?
Jag var inne hos killen som var magsjuk förra veckan!! Visserligen var det inte ens säkert att han spydde fick jag höra av en annan (som sa att han mest hade haft jätteont i magen). Troligtvis så var det väl någon matförgiftning (hemska tanke) eftersom ingen annan har blivit smittad. Men för att vara på den säkra sidan (för TÄNK OM finns ju alltid) så skulle inte jag våga gå in där förens om kanske en vecka egentligen. Men nu, dock efter ett visst antal försäkringar, så tog jag mod till mig och gick dit! De hade bakat semlor som de bjöd på (åt visserligen ingen, eftersom det är massa mjölkprodukter i och jag fortfarande testar om eksemet blir bättre ifall jag avstår från det) och så kollade vi på solsidan - haha, hur roligt program som helst ju.
Jag vågade inte röda någonting, och knappt andas, men jag klarade att vara kvar i över två timmar! Det måste jag säga faktiskt var bra gjort av mig. Nu inbillar jag mig att jag ska bli magsjuk eftersom jag var där. Tror att alla de andra kanske råkade vara immuna mot just den här magsjukan, eller utsatts långsamt för bakterierna så att de hunnit vänja sig och bygga upp ett försvar, medan jag inte är immun/utsattes med massa bakterier på en gång så att jag till skillnad från dem kommer att bli smittad. Dumma fåniga fobi säger jag bara! Vart får man alla tankar ifrån egentligen?

Nej nu ska jag försöka somna, och helst utan att drömma mardrömmar tack - jag kan väl få drömma om att jag faktiskt var duktig idag, modig (kanske inte i andras ögon, men i mina och för de som vet vad jag kämpar med, eller snarare mot, så var jag det). God natt!

 

 

Nu ligger jag här borta i min säng. Såklart finns ångesten där, inför morgondagen. "När ska tjejerna jag bor med åka hemifrån?", "Vilken tid ska jag sätta klockan på för att inte riskera att vakna och upptäcka att jag är ensam hemma?" (jag kommer sätta klockan på sju och sedan snooza tills jag hör att de går upp, då går jag också upp, allt för att få sova så mycket jag kan men inte riskera att de går när jag sover. nej, jag vill inte fråga dem kvällen innan när de ska gå upp, även om det hade underlättat mycket. Vill inte vara till besvär.), "Vad ska jag hitta på för att inte behöva vara ensam hemma så mycket i morgon?" är några av alla oroande tankar som snurrar runt innanför hjärnbalken just nu.

Idag åkte jag och min kompis buss - bort från min kära moder och mitt barndomshem - hit till mitt nya hem, i en annan stad, en annan tid, en annan dimension... okej, nu ska vi inte överdriva. Det gick bra med bussresan (ur panikattackssynvinkel i alla fall), bussen var nästan tom, men det kändes väldigt skönt att min kompis var med. Att åka ensam vet jag inte om jag hade varit redo för. Inte med den arga busschauffören i alla fall, haha, han stannade hela bussen (fy vad jag fick panik när han gjorde det! Såg framför mig hur han sprang ut ur bussen för att spy i diket eller något) för att gå fram till mig och min kompis och skälla ut oss för att vi inte hade fötterna på golvet. Efter det vågade jag ju knappt röra på fötterna!
Jag tycker att det känns viktigt hur busschauffören är och brukar alltid skanna av honom/henne innan jag går på. Om det är en snäll busschaufför så är jag mycket lugnare, för då tänker jag att OM jag skulle få en panikattack som spårar ur helt (eller om någon skulle börja må illa och spy) och jag typ vill hoppa av bussen så skulle busschauffören i fråga vara förstående och hjälpa mig, lugna mig. Är det däremot någon som han idag, ja då skulle jag snarare bli utkastad med huvudet före i en sådan situation - så känns det i alla fall.

Nej nu ska jag väl försöka gå och lägga mig, med tanke på att jag dumt nog har tänkt sätta klockan på sju i morgon, bara utifall att liksom... :/

Ps. Först ska jag bara berätta vad jag gjorde ikväll också, men det får bli i nästa inlägg eftersom det ska in under en annan kategori (ja, det är ju västa dilemmat att bestämma vilken kategori inläggen skall hamna i! Det där med att ta beslut är inte min grej....). Synd att man inte kan ha ett och samma inlägg i flera kategorier.

Det var ett tag sedan jag skrev om psykologbesöken. Det är mest för att jag inte har orkat ta tag i det, eftersom jag inte vetat hur jag ska formulera mig samtidigt som så mycket annat har kommit emellan och tagit den orken/tiden från mig. Men nu ska jag försöka komma ihåg vad jag gjorde på psykologbesöket för nästan två veckor sedan. Den 24 februari var jag där. En torsdag, samma dag som jag senast träffade min pojkvän, snyft. Jag saknar honom.

Om jag inte minns helt fel så var min hemläxa till den här gången att läsa ett avsnitt i boken "Ingen panik" (som jag just nu använder som datorunderlägg, ehe, förlåt mamma - hon är bibliotekarie) som handlade om vad en panikattack egentligen är. Hur kroppen reagerar och varför. Så detta gick vi igenom under mötets gång, han gjorde ett litet "förhör" för att se om jag förstått de viktigaste sakerna i kapitlet. Kändes nästan som när jag gick på högstadiet och blev förhörd inför ett biologiprov, men eftersom jag tycker att biologi är intressant så var det inte i negativ bemärkelse. Blev snarare nästan sentimental, haha, särskilt eftersom psykologen är SÅ lik min gamla kemilärare. Har funderat varje möte ifall jag ska fråga om det möjligtvis är hans bror. Någon gång ska jag fråga det.

Under det här mötet förklarade psykologen något som kallas "ångestkurvan" för mig. Jag borde måla upp det i paint så att ni förstår vad jag snackar om, för annars kan det bli lite luddigt och förvirrande (hurra för mina paintkunskaper haha).



Bilden ovan beskriver, på ett ungefär, en normal ångestkurva (psykologen målade upp det såhär, men jag anser att det går mycket snabbare att få ångest än att lugna ner sig igen). Det viktiga är att komma ihåg att ångestkurvan alltid ser ut såhär, man får ångest, men den går över med tiden. Den når ett tak för att sedan plana ut igen. Men i min hjärna ser det ut som på bilden här nedanför:



För mig så känns det alltså som att ångesten kommer fortsätta stiga i det oändliga (den röda pilen)! Jag tror att jag kommer bli galen/dö/göra något sjukt av all panik som inte ryms i mig, om den får fortsätta. Tanken på att paniken ska fortsätta upp utan något stopp, utan något tak, blir oftast outhärdlig, så därför...



... så använder jag mig av ett säkerhetsbeteende eller ett lugnande beteende som gör att ångesten går ner (den blåa pilen). Det kan till exempel vara att ringa mamma (det brukar oftast lugna mig), eller skicka ett panik-sms till någon, sätta på musik/tv:n (för att fokusera på något annat, dämpa paniktankarna) eller vad som helst som man gör för att försöka ta bort paniken. Fortsätter man använda sig av sånt här säkerhetsbeteende så lär man hjärnan att det är farligt med vad-man-nu-gjorde då man fick panik. Dessutom så tror man att paniken hade fortsatt stiga om man inte avbrutit den - eftersom man aldrig testat vad som händer om man inte avbryter processen.
Därför blir även oron inför nästa panikattack större, eftersom man då blir rädd för att ens säkerhetsbeteende kanske inte skall fungera nästa gång och paniken sticker iväg till skyarna och spårar ur - det går inte ens att föreställa sig hur mycket panik man kommer att ha om den får fortsätta (man glömmer att den normala ångestkurvan alltid finns där bakom, att ångesten INTE fortsätter utan når ett tak och planar ut).

Det psykologen vill att jag ska göra är att exponera (utsätta) mig för sådant som skapar ångest och inte använda mig av något säkerhetsbeteende. Jag ska helt enkelt låta paniken nå taket för att hjärnan sedan, steg för steg, skall programmeras om till att förstå att paniken inte blir övermäktig utan alltid planar ut efter hand som tiden går.
Det som är det skrämmande är att jag då måste våga lita på att det finns ett tak! Första gången man gör någonting är ju alltid läskigast, för då vet man inte hur det kommer fungera.




Om jag vågar låta paniken komma utan att avbryta den genom att göra någonting som lugnar ner mig så kommer jag upptäcka att ångesten försvinner. Nästa gång jag gör samma sak, utan att avbryta, så kommer taket inte vara så högt (dvs panikattacken blir inte lika överväldigande). Fortsätter jag låta paniken komma och plana ut utan att koppla på säkerhetsbeteendena så kommer paniken bli mindre och mindre för varje gång jag utsätter mig för det. Tillslut har man lärt om hjärnan att inte få panik i den situationen som man tränade på.

Det viktiga är dels att man ska utsätta sig för det som skapar paniken med med korta tidsintervall, annars hinner man glömma att det faktiskt gick bra förra gången. Dessutom så ska man börja med att utsätta sig för saker som inte skapar alldeles för mycket ångest eftersom vitsen är att man ska våga låta paniken komma utan att avbryta den. Om man avbryter den så lär man istället hjärnan att det faktiskt var farligt det man utsatte sig för. Därför fick jag skatta hur obehagliga vissa saker var på en skala mellan 0 och 100 och psykologen sa att jag till att börja med skulle öva på saker som låg på 10-20 på skalan tills jag klarar dessa utan att få ångest.
Så mitt uppdrag tills nästa gång blev att komma på några sådana situationer där ångesten kom upp i 10-20 på skalan.

Jag hade väldigt svårt för att ta till mig att paniken verkligen skulle gå ner om man lät den komma! Hur ska man våga göra det? TÄNK OM den inte går ner utan faktiskt fortsätter upp som den röda pilen? Psykologens svar var att "det vet man inte om man aldrig testar. Man kan alltid tänka 'tänk om'." Så, jag antar att det helt enkelt bara är att slänga sig ut i det okända och se vad som händer. Någon gång måste man våga ta steget, för jag vill ju faktiskt bli av med det här!


Ps. Det här inlägget har tagit två timmar att göra. Nu kanske ni förstår varför det tog så lång tid innan jag orkade ta tag i det ;) Självklart skulle jag sätta mig ner och ta tag i det när jag egentligen skulle packa och sova! Haha, that's me!

 

Idag när jag var ute och övningskörde med mamma så tog vi en tur förbi stället där jag gick på BUP när jag var yngre (började där, på OCD-avdelningen, då jag var elva år gammal. Jag visste inte att jag gick på OCD-avdelningen förens mamma nämnde det idag, och inte heller att jag diagnostiserats med OCD, men det är egentligen självklart att jag fick den diagnosen. Ska berätta mer om det någon gång då jag orkar).

Jag har inte varit där sedan jag slutade med KBT-behandling. Jag blev som sagt så rädd för att tvingas äta spysirap och spy själv så att jag la benen på ryggen och flydde då jag började bli bättre, dvs då jag kom närmare och närmare spysirapen. Jag var egentligen med i en forskningsundersökning som handlade om huruvida KBT-behandlingar hjälper, eller något i den stilen, och skulle något år efter behandligen på en utvärdering. Bara ett samtal om hur jag blivit hjälpt, inget märkvärdigt. Men jag vägrade. Ville verkligen inte åka tillbaks dit, det skapade så mycket ångest, så mamma fick helt enkelt åka dit själv.

Det var lite ångestfyllt att komma tillbaks nu, efter så många år. Jag fick en klump i halsen när jag tänkte på alla barn som går dit och får hjälp. Tänk vad många det är som mår dåligt. Jag lider med dem.

Vi satt bara i bilen utanför, men jag såg väntrummet som jag suttit i och haft sådan ångest inför mötena med terapeuten för så många år sedan. Jag var elva!! När jag satt där och såg in genom fönstret så ville jag bara spola tillbaka tiden och ge den lilla rädda flickan en stor kram och säga att det skulle ordna sig. Berätta att livet inte bara är rädsla. Jag har gjort sådana enorma framsteg sedan jag gick där. För en och en halv månad sedan så fick jag för första gången se min journal som skrevs då. Hjälp vad jag fick ångest av att läsa den, ja till och med panik. Så mycket minnen, av hur plågsamt det var, och samtidigt så fick jag se mig själv utifrån. Fy vad jag led med den lilla flickan. Var det verkligen mig det stod skrivet om? Livet ska inte vara så svårt när man är elva! Så tokigt det hade blivit för mig, så mycket ritualer och grejer jag snurrat in mig i, så vilsen jag var. Det gjorde riktigt ont i mig att läsa journalen, men jag tror att det var bra. Nu fick jag faktan svart på vitt och minns det inte bara utifrån mina känslor. Jag är äldre nu, då jag läste om det jag gick igenom då, och det gör att jag får en annan förståelse för terapeuterna. De var inte hemska människor som tvingade mig att göra läskiga grejer, de ville bara hjälpa mig. Självklart visste jag det då med, egentligen, men känslomässigt var de elaka monster som gav mig massa obehag. Nu kunde jag läsa om det jag gick igenom med ett snett leende och på något sätt släppa ut de instängda känslor av obehag från den tiden som legat och möglat någonstans inom mig.

Likadant var det idag, då jag fick se platsen som skapat så mycket av det där obehaget, nu fick jag liksom en vuxen bild av den. Nu var det inte en plats med monster innanför väggarna som skulle tvinga mig att göra läskiga saker. Istället var det en plats dit stackars små barn som gått vilse kunde komma och bli ledda på rätt väg igen. Jag tror att det var bra för mig att åka dit igen. Samtidigt som det gör lite ont inom mig, i själen, för känslorna jag hade då väcktes till liv och jag lider så med det lilla barnet i mig. Men det kommer bli bra, det känner jag också där i djupet av min själ. Jag kommer klara det här. Det lilla barnet har vuxit upp och blivit den jag är idag, och SÅ tokigt har det inte gått ;)

Såklart har jag en lång resa kvar, men om man tittar i backspegeln så är jag stolt över hur långt jag faktiskt kommit sedan jag var elva och livrädd satt i ett väntrum och undrade vilka läskiga monster jag skulle möta på vägen till ett liv fritt från spyfobin. Jag har varit riktigt modig och duktig på vägen, jag har besegrat många stora hinder, så nu gäller det bara att fortsätta vara det och att se monstret i vitögat! En dag ska jag göra det och säga ”HA HA, tror du att du kan skrämma mig? Fniss, gå hem och lägg dig monster. Jag ska minsann ha roligt och njuta av livet!”

 

 

Känner mig så trött, har rödgråtna ögon och en hjärna som är i någorlunda mosat tillstånd. Jag har mossa i hjärnan, som jag brukar säga. Det sliter på kroppen och psyket att vara spänd och orolig hela tiden kan jag tala om för er som inte kunde lista ut det själva (eller råkat missa alla mina inlägg här på bloggen). Än så länge har jag inte blivit magsjuk, och jag vet inte om någon annan har blivit smittad heller - så kan hända var det "bara" något konstigt han ätit. Jag kommer i alla fall inte sätta min fot innanför deras lägenhet förens det gått över en vecka sedan han var sjuk, och det kommer ta bra mycket längre tid innan jag vågar gå på toaletten där igen (får väl hoppas att jag inte blir akut kissenödig eller bajsenödig när jag är där, då blir det inte bra)!

Jag läntar så otroligt mycket till sommaren nu, bortfrån den kalla mörka vintern som hotar med sjukdomar och usch.
Just nu orkar jag inte skriva mer, är alldeles för lost i hjärnan för det. Kanske inte världens bästa grej att göra då man är lost i hjärnan, men jag ska ut och träna på att parkera med mamma. Vill lyckas få körkortet nu i vår eller till sommaren (ska bara orka ta tag i det, som med allt annat). Skulle kännas skönt att ha det gjort, annars känns det som att det aldrig kommer att bli av.
Så, bye bye så länge.

Jag funderar ofta på framtiden, på livet och drömmer om hur det kommer bli. Vad gör jag, vem är jag och hur mår jag om fem år, tio år? Jag hoppas att jag blir positivt överraskad :) Men, man kan inte bara sitta i soffan och vänta på att bli positivt överraskad, framtiden ligger faktiskt i mina händer.
Det får mig att få ångest. Det är ett sånt stort ansvar! Hela framtiden tynger ner mina axlar, det är en ganska tung börda.
I hela mitt liv har jag levt efter principen att göra det så bra som möjligt för mig själv i framtiden just eftersom jag är så rädd för att misslyckas, och är det något man inte vill misslyckas med så är det sitt liv. Detta har gett mig enorm prestationsångest och ständigt ställer jag mig frågan "duger jag?" - jag gör ju allt för att göra just det, duga. Och ändå känns det som att jag hela tiden misslyckas. Jag kämpar och kämpar, för att bli nöjd, och jag har så höga krav på mig själv, på vad jag ska åstadkomma med mitt liv och minsta lilla grej jag gör. Inte konstigt att jag blivit så stressad genom åren att jag fått eksem och mår som jag gör nu.
Just eftersom jag har slitit som ett djur för att jag ska kunna bli lycklig i framtiden så har jag glömt bort att leva här och nu. I stället har jag stressat och oroat mig alldeles för mycket över något som jag egentligen inte ens vet om jag kommer få uppleva. Vad som helst kan hända på vägen (man kan till exempel snubbla på ett bananskal och slå huvudet i en sten, bara för at nämna något). Och om jag får leva ett långt liv, så vill jag inte sitta där och se tillbaka på livet och inse att jag aldrig levde, eftersom jag hela tiden var fast i en annan tid, fast i oron, fast i tanken på att misslyckas (vilket ofta blir en självuppfyllande profetia).
Man ska inte bara sitta i soffan och vänta på att ett bra liv ska serveras på silverfat, men samtidigt inte heller slita häcken av sig för lyckas, i framtiden, för framtiden ligger alltid framför än - man kommer aldrig dit. Sliter man som ett djur kommer man stå där i framtiden och undra varför man gick in i väggen. Nej, lagom är bäst (undrar hur de gör i andra länder, där "lagom" inte finns?), den gyllene medelvägen som man så fint pratar om. Men hur många lyckas i ärlighetens namn leva ett helt liv vandrandes på den gyllene medelvägen? Klart man misslyckas, gång på gång, men konsten är väl att inte gräva ner sig i sina misslyckanden, och inte heller vara rädd för dem, utan genomleva dem och sedan komma ut starkare på andra sidan.
Jag önskar nu att jag kunde säga att jag här med ska sluta vara rädd för att misslyckas och har insett den konst att hantera sina misslyckanden på som jag precis beskrev. Det skulle vara att ljuga. Jag erkänner för er att jag kommer att misslyckas med att hantera mina misslyckanden. Men det är okej. Jag duger ändå. Och det, det ska man övertala sig själv om att man gör tills man tror på det helhjärtat. För det är sant, man duger ändå!


Ett litet tips för att öka sin självkänsla, minst lika mycket till mig själv som er: titta dig i spegeln varje dag och säg till dig själv att du duger och är bra. Hitta sedan minst en grej som du tycker om med dig själv eller är bra på (dina ögon? dina händer? din förmåga att tala, rita, dansa, laga mat, damma mattor?) och säg detta högt till dig själv. Skriv gärna ner det i en liten bok också för att minnas vad du kommit på. Försök att hitta en ny sak nästa dag och gör om samma process.
Alla är bra på något, alla har något som de tycker om med sig själva, det är inte fel att säga det. Alldeles för många är rädda för att berömma sig själva, i tron att det skulle vara egoistiskt eller besserwissigt. Det är inget fel med att vara tacksam för att man är bra på något/ser bra ut! Det är en helt annan sak att tycka om sig själv än att skryta om sig själv. Tänk på att om du mår bra och trivs med dig själv så är du en så mycket trevligare medmänniska och kan hjälpa andra mycket mer (för då finns energin), det är inte egoistiskt, eller hur? :)
Du duger, precis som du är, glöm inte det! Och var inte rädd för att säga det högt, ingen hör. Visst, det känns fånigt, men det har effekt! Kram

Jag har inte bloggat på hela dagen. Och ändå så har jag bara suttit i soffan och gjort... ingenting. Jag har bara inte haft någon lust eller ork att skriva, och inte att göra någonting annat heller för del delen. Hjälp, det är nästan skrämmande. Minns inte ens vart dagen tog vägen, kan verkligen inte komma på vad jag har gjort. Konstigt.
Som jag sa så har jag varit ensam hemma hela dagen, och det har faktiskt gått bra, trots att risken, enligt mig, för att bli magsjuk inte är över än. Jag vågade till och med fortsätta sova då jag var ensam! På något sätt så är det lättare att vara ensam hemma när jag är här hemma hos mamma än där jag bor. Men samtidigt jobbigt också eftersom det inte finns mycket att hitta på - nu är jag inte inne i stan och kan cykla till biblioteket om jag känner mig ensam utan är mer "fast" hemma (klart jag kan åka någonstans, men det är inte lika enkelt, och då jag inte har någon energi så blir jag "fast") och då blir det att dagarna blir som idag. Sedan känner jag mig dålig för att dagen bara har runnit iväg utan att jag gjort någonting vettigt.

Nu ska jag sova, är superdupertrött. Hoppas ni har haft en bra dag idag i alla fall!

Obs: Mamma läs inte det här inlägget om du inte orkar bli ledsen.
Jag vet att du också är trött och inte orkar och att det är därför det blir fel, att du älskar mig egentligen och att det handlar om att du är frustrerad för att du inte kan göra något för att hjälpa mig osv osv, men det hjälper inte mig att tänka/känna annorlunda i de här situationerna, inte när jag är så trött och utmattad så jag inte har någon kraft att "läsa mellan raderna".


JAG VILL BARA HA EN FÖRBANNAD KRAM!!
Vill inte vara ett äckel. En jobbig unge som bara är i vägen och ställer till livet för alla runtomkring mig, jag är bara till besvär. Det är så det känns. Jag VILL INTE. Jag är hemma hos mamma nu, och bröt ihop för att jag är så otroligt orolig inför i morgon, då jag måste vara ensam hemma fastän risken för att jag kanske är smittad med magsjuka inte är över. Inte för mig iaf! Men mamma påstår att risken skulle varit över för alla som inte är spyfobiker och blev skitirriterad över att jag inte fattade det, att jag inte skulle vara rädd eftersom jag ju inte hade något att vara rädd för. Jag började gråta, och mamma som var på väg att gå och lägga sig suckade och sa med hopbitna tänder "åh nej, jag orkar inte" i tron att jag inte hörde. Det gjorde jag! Kommer inte ihåg ordagrant vad hon sa, men känslan kommer jag ihåg. Det gjorde så ont, kände mig så dålig för att jag fick mamma att bli irriterad och arg, det är mitt fel att mamma mår dåligt. Jag borde inte ha åkt hem hit, för är jag inte här så är jag inte ett lika stort problem för mamma. Jag kände mig bara så liten och oduglig när jag hörde mamma säga att hon inte orkar med mig (NEJ det var inte så hon sa - det skulle hon aldrig göra - men så kändes det), det var verkligen droppen som fick bägaren att rinna över totalt, att jag kände mig så oönskad och dålig. Jag är sämst, sämst, sämst. Man ska inte säga sånt om sig själv, jag vet, men nu gör jag det för nu förklarar jag hur min knäppa hjärna tänker känslomässigt. Är så utmattad, så slutkörd - jag hatar vad fobin gör med mig och mot alla andra genom mig. FÖRSVINN ÄCKLIGA DUMMA FÖRBANNADE FOBI JAG HATAR DIG. Nej, jag orkar inte vara hyfsad eller skriva bra och förklarande nu. Det är alldeles för mycket upprörda känslor inom mig som vill ut. Jag har lust att skrika och kasta saker omkring mig, vilket jag inte gör, men samma starka känslor finns då kvar inom mig och vänder ut och in på mig (här fick jag damp på tangentbordet för att det inte går att skriva när ögonen är fulla med tårar och allt bara blir fel och jag inte orkar med mer... så dampade loss lite på tangentbordet och skrev massa random bokstäver som jag tog bort så att ni skulle slippa läsa mitt damputbrott, nu får ni i stället läsa OM det...). Jag brukar inte förlora kontrollen när jag blir arg, brukar inte ens bli arg särskilt ofta (egentligen, när jag väl blir arg så är det oftast på mig själv och fobin), men jag har bra lust att förlora kontrollen och få ett riktigt utbrott, bara släppa lös odjuret inom mig för att bli kvitt det. Orkar inte stänga in det mer. Men jag vet att det inte tjänar någonting till att få ett sådant utbrott, så därför låter jag bli, men jag svävar många gånger precis på bristningsgränsen. Som nu... Jag kommer inte tycka om att läsa det här inlägget i efterhand.

Fy, jag känner mig så ensam! Jag vill bara känna mig älskad. När jag mår dåligt har jag extra stort behov av att känna mig älskad, men just nu finns det ingen runt omkring mig som har den kraften att fylla det behovet. För de mår inte heller bra (ja, tror nästan varenda människa mår dåligt nuförtiden!). Men ikväll behövde jag verkligen få känna mig älskad, och jag har längtat hem just av den anledningen - jag vill ha en kram från någon som älskar mig, någon som talar om att allt kommer bli bra och att vi ska lösa det här.
Min pojkvän kunde inte typ snacka ikväll för han var så trött så han bara stupade i säng. När jag kom hem hit, hem hem (brukar jag säga när jag kommer hem till mamma, att jag kommer hem hem), så är mamma helt slut och orkar inte och ja, det blev ju som det blev, hon gick och la sig och en liten ond jag-har-ingen-energi-att-ta-mer-mening slapp ur henne som skar i min skäl. Jag gick ifrån mamma gråtande utan att ens säga god natt. Satte mig på golvet i mitt rum och bara grät och grät samtidigt som jag hoppades på att mamma skulle komma upp, ge mig en kram och säga "förlåt, jag är bara så trött, men jag älskar dig fastän det blev såhär". För jag hatar att gå och lägga mig och vara ledsna/arga på varandra, och ikväll går jag och lägger mig och är ledsen både vad gäller mamma och min pojkvän. Jag funderar till och med på att smyga ner till mamma nu och säga förlåt, och krama henne, för jag mår så fruktansvärt dåligt av att veta att jag gör henne ledsen!!


För att bli lite mer sansad:
Den här dagen har varit lång. Det första jag gjorde var att packa (då packades datorn ner = inga uppdateringar. Men tycker faktiskt att jag kompenserade för den skrala uppdateringen idag med alla tusen inlägg igår), sen städade jag och sedan har resten av dagen ägnats åt att åka hit och dit mellan olika affärer och lägenheten som min pojkvän o vår gemensamma kompis ska flytta in i. Har burit massa grejer och oroat mig, för magsjukan (har trott hela dagen att jag när som helst skulle börja spy typ). Sen åkte jag som sagt bil hem hem, jag längtade verkligen hit för att få träffa min älskade mamma. Vill vara i närheten av någon som älskar mig, vill känna mig älskad och omtyckt av någon, eftersom jag inte kan tycka om mig själv just nu så behöver jag det extra mycket.
Usch nu känner jag att det jag skriver går i cirklar. Är så trött att jag inte vet vad jag gör.
Vill bara må bra, och att mamma ska må bra.

Ps. När man bråkat/blivit ledsna på varandra precis innan man går o lägger sig så tänker jag alltid "tänk om den personen skulle dö i morgon och det sista vi gjorde var att bli osams/ledsna på varandra, då skulle jag aldrig förlåta mig själv. Eller tänk om jag skulle dö, och personen inte vet att jag inte menade det jag sa/gjorde och att jag älskar honom/henne ändå...". Därför har jag väldigt svårt för det där med att somna osams...
Mamma, jag älskar dig ändå! Önskar bara att jag inte skulle vara till sånt besvär...

Ps 2. Det här inlägget har tagit mig över en timma att skriva för att jag varit så ledsen (så att näsan runnit hela tiden och tårarna gjort att jag inte sett något) och arg/irriterad/trött/utmattad/orolig/hej-jag-vet-inte-vad-jag-ska-göra-med-någonting-för-jag-har-för-mycket-starka-känslor-inom-mig-nu-så-jag-exploderar. Suck.

Sitter här och drar djupt efter andan, suckar högljutt och lyssnar på min kurrande mage. Jag vågar inte somna, vågar inte gå och lägga mig, eftersom jag är så fruktansvärt rädd för att vakna mitt i natten och vara tvungen att springa på toa. Jag ser nästan dubbelt för att jag är så trött, men rädslan biter mig så att jag gång på gång vaknar till, spänner mig och börjar tänka på skrämmande saker. Jag känner efter i kroppen lite för noga, för att se om det kanske gömmer sig någon magsjuka där. Jag vill bara somna och spola fram tiden tills... vad ska vi säga... maj? Det låter som en skön månad. Sol, varmt, positiv energi i luften, ljust och hela sommaren ligger framör oss då. Ja, jag längtar tills maj. Min största förhoppning är att det tills dess ska ha gått väldigt bra med min KBT-behandling så att jag slipper den här paniken och rädslan.

Ska försöka somna, rädd som jag är, och drömma om maj. Våren, sommaren och att jag är fri!

 

Min kompis, som bor i samma lägenhet som killen skrev till mig i ett mejl på facebook och skrev då bland annat "Förstår att det är jobbigt för dig, men inte hur jobbigt och varför."
Det där med att hon skrev att hon inte förstår varför, det fastnade jag för. Jag vet ju att folk inte förstår varför jag är SÅ rädd. Men det fick plötsligt en ny innebörd. Hon förstod alltså inte vad jag hade att vara rädd för när en jag träffat för knappt tre dagar sedan är magsjuk! För mig är det katastrof, livsfara, alarm med beredskap på högsta nivå, men för henne är det likaställt med en axelryckning. Hon tycker inte att det är ett dugg farligt! Och hon är i samma lägenhet, och kommer förmodligen vara den som städar toan! Wow, det går inte ihop för mig. Lika lite som det antagligen går ihop för henne att jag är så rädd att jag helst vill springa till andra sidan jordklotet om det hade gått.
Varför?
Varför det är så jobbigt.
Ja, varför ÄR det så jobbigt, egentligen?
Hjärnan har kopplat på fel signaler och körs på autopilot nu. Därför. Men fortfarande, varför?
Antagligen kommer jag aldrig att varken få eller kunna ge ett bra svar på den frågan. Men när hon skrev sådär, att hon inte förstår varför det är så jobbigt, så fick det mig att inse, att de flesta andra inte söker skydd, sätter på högsta beredskap och lever i ett helvete för att någon är magsjuk. De ser det som en sjukdom som vilken som helst, en aning äckligare ja, men annars som en förkylning. "Magsjuka går i alla fall snabbt över" säger de och rycker på axlarna.
Det kanske ligger någonting i det, att det inte är så farligt så att man måste springa till andra sidan jorden? En liten liten glödlampa börjar lysa svagt ovanför mitt huvud.
Jag sitter och är förvånad, för att någon inte förstår varför jag är så rädd. Vad jag har att vara rädd för. Och för ett litet tag, så förstod inte jag heller varför.
Sen landade jag i min kropp igen, och förstod. Men något stannade kvar, en liten bit av glödlampan som tändes rotade sig någonstans och är kanske början på uppvaknandet från det här helvetet med fobi och panikattacker?
Who knows...

 

 

Jag gick på toa! Eh, jo, det är klart, förr eller senare skulle jag bli tvungen att göra det - om jag inte skulle gå ut och kissa i någon buske liksom - men ändå. Jag gick på toa utan att lägga papper på toastolen. Vilket i mitt huvud innebär att öka risken med att jag skulle bli magsjuk med typ 50 %. Så utifrån den felaktiga faktan så var det modigt gjort.

Usch. Nu försöker jag äta (två små pluttiga mackor och lite juice, bättre än inget. Har inte orken att ställa mig och laga mat), men det är otroligt svårt. Apelsinjuicen smakar spya. Får flaschbacks med smaksinnet. Minns smaken från när jag varit magsjuk och inbillar mig nu att det smakar så. Sjukt vad man kan inbilla sig!
Jag ska i alla fall försöka pillra i mig de här två mackorna så att jag inte får panik eftersom jag mår illa till följd av att jag inte ätit något. Små små små tuggor blir det, som dessutom tuggas jättenoga för att jag OM jag är smittad med magsjuka ska slippa spy upp klumpar. Så tänker min fobihjärna. Min mage tänker "men vad håller du på med!! ÄT"...

Sitter på helspänn och väntar på att någon av tjejerna ska springa in på toa och att jag sen ska höra massa äckliga ljud. Eller ännu värre, att jag ska känna något som långsamt tar sig uppåt i kroppen.
Vill verkligen äta, men vågar inte, eftersom jag tror att det ska flyga ur mig innan jag ens hunnit svälja det, för att magen protesterar. Som att jag skulle reta upp den om jag åt. Och OM jag är smittad så vill jag inte ha ner MER i magen, för då behöver jag spy upp mer.
Och toan vågar jag som sagt inte gå på eftersom det är där man har störst chans att bli smittad. För tänk om de andra tjejerna är smittade men inte jag, ännu, då vill jag inte riskera att bli det. Jag skulle ju kunna lägga papper på toastolen vilket skulle lugna mig lite, men då är det säkerhetsbeteende och det ska jag inte hålla på med enligt psykologen! Då matar jag liksom fobin. Alltså blir det helt enkelt kortslutning och jag vet inte vad jag ska göra - nu behöver jag faktiskt verkligen gå på toa.

Det är som att jag sitter och väntar på min dom, väntar på att det ska bryta ut, och jag vet inte ens om jag är smittad. Eller tänk om det är att han har ätit något konstig, för vad jag vet så har ingen annan blivit sjuk än? Men så ska man tydligen inte heller tänka, för det är säkerhetstänkande. Så vad ska jag göra, och vad ska jag tänka då!?
Jag är så genomtrött att jag knappt orkar röra fingrarna för att skriva det här inlägget. Mina ögon går i kors. Det är som att jag sprungit en mil.

Jag vågar knappt röra på mig.
Är vrålhungrig, men vågar inte äta.
Är kissnödig, men vågar inte gå på toaletten.
Det gör saken mycket bättre, eller hur?
Atagligen därför jag har jätteont i huvudet och i magen, men jag inbillar mig såklart att det är för att jag bär på magsjuka som när som helst kommer bryta ut.
Fy vad jag hatar det här, är verkligen skiträdd.

Verkligen tur att en av tjejerna jag bor med var "ledig" idag! Annars vet jag inte vad jag hade tagit mig till. Men nu ska hon åka iväg ett tag och jag håller på att gå i taket av rädsla. Vågar inte vara ensam här, men samtidigt vågar jag ju inte gå ut heller - för tänk om jag skulle vara magsjuk och vara på något random ställe när jag var tvungen att spy! Det snurrar i huvudet på mig av oro. Vad ska jag ta mig till?

Jag lever, än så länge. Med paniken i halsen.
Jag fattar fortfarande inte hur jag ska klara av det här, men tiden pressar en framåt oavsett vad man vill, så på något sätt kommer jag klara det. Men det känns som om jag pressas framåt mot en stor svart vägg, och där säge den SMACK. Vad händer sen? Väggen är tjock, av betong, så hur tar man sig igenom den?

Jag är helt slut. Skulle kunna sova i två dygnt. Det tar så otroligt mycket på krafterna att ha panik.

NEJ NEJ NEJ!!! Det FÅR INTE vara sant!
Men det är det.
Min kompis är magsjuk!! Jag träffade honom i söndags. Igår träffade jag en som träffat honom och nu blir jag galen, tokig, jag dör. Jag klarar inte av det. VART SKA JAG TA VÄGEN!?
Och när jag behövde bloggen som mest, för att kunna skriva av mig (för jag blir TOKIG) så har de driftfel av något slag så att man inte kan logga in. Och för en minut eller något så trodde jag att mobilen lagt av också (den hängde sig typ).
Jag klarar inte det här. Exploderar, blir galen, kan inte andas, vet inte vad jag ska ta mig till - snart gör jag något sjukt.
Nu är risken faktiskt här, på nära håll, magsjukan närmar sig och jag har sån ångest och panik så jag vet inte vad. Har gråtit ända sedan jag fick reda på det. Vi skulle ha kommit bort till dem ikväll, men det blev inställt just eftersom han är magsjuk.
Igår gjorde jag ett jätteframsteg. SJÄLVKLART ska det komma någonting som drar ner mig tio steg igen bara för det. Varför blir det alltid så!?

Jag är helt utmattad av allt gråtande. Har skakat i hela kroppen, och mitt ansikte domnade bort helt, kunde inte andas och fy för, det går inte att förklara hur hemskt det är att ha panik.
Jag skulle hellre dö än att spy, om det var en smärtfri snabb död. Folk tycker att man är dum som säger så, fånig, knäpp - okej, jag är väl det, men det är verkligen så jag känner. Jag är inte ett dugg rädd för att dö (även om det är det min kropp är rädd för och mitt undermedvetna), men jag är livrädd för att spy.

JAG ÄR LIVRÄDD.

Hjälp mig någon....kan man inte spola fram tiden. Jag vågar inte leva just nu...

Det går inte en dag

Utan att jag känner

Inte en dag

Utan en tanke

 

Jag vill tillbaka

Till hur det var

Till det förgångna

Förfluten tid

 

Då

När allt var lätt

Då

När du fanns där

 

Jag saknar din värme

Saknar din själ

En riktig vän

Att lita på

 

Vart tog du vägen?

min vän, för alltid

 

Skriven av mig oktober 2008

 

 

Oj hjälp! Jag är helt skakig. Det där var den värsta men bästa duschen jag har tagit i hela mitt liv!
Jag är ensam hemma. Och ja, kan ni gissa vad jag precis gjorde!? Jag duschade.
Jag har aldrig någonsin (inte som jag kan minnas i alla fall) duschat när jag varit ensam hemma. Detta eftersom jag  som sagt får panik bara av att vara ensam hemma, och att då dessutom ställa sig i duschen skulle vara otänkbart. För då är jag ju "fast", helt naken: jag kan inte springa ut helt naken om jag skulle få panik! Och jag skulle inte hinna ta på mig alla kläder.
Well, jag vågade utmana duschödet för första gången i mitt liv!! Och jag klarade det! WOW säger jag bara, för mig är det här ett stort framsteg. Megakliv. YAAY.

Fast... det var inte enkelt kan jag tala om för er. Jag hade panik, men jag tvingade mig att stanna kvar i duschen - för det har psykologen sagt, att man ska inte göra för stora utmaningar, så att man inte klarar att genomföra dem utan avbryter panikattacken innan den har gått över, för då lär man hjärnan att det är farligt, att man inte klarade det. Därför var jag tvungen att stå kvar - för jag vill INTE att min rädsla ska bli värre. Jag var bara tvungen att klara det.
Kanske inte direkt den bästa övningen att välja av mig, med tanke på att jag var tvungen att stå där i duschen ett bra tag innan paniken lugnade ner sig och det tyckte inte mitt eksem om haha. Men det får jag ta, nu kliar det. Men i långa loppet så gör det här att det kommer klia mindre (för jag tror bestämt att det är pga stressen som fobin för med sig som mitt eksem är så uppblossat och vägrar ge med sig).

I alla fall, det är just typiskt. Tror ni inte att jag fick så mycket panik att jag började blöda näsblod!?! Jag stod där i duschen, med panik och skakande av rädsla och så trodde jag att jag skulle svimma när som helst. Mitt upp i alla de känslorna så ser jag hur badkaret under mig bli rött. Och som jag har förklarat innan så skapar det här med att blöda näsblod en heel del ångest för mig, så paniken blev såklart ännu värre. Men jag stod kvar. Stoppade upp papper i näsan och gick tillbaka in i duschen!
Fy vad det är jobbigt att ha en papperstuss i näsan då man har panik och redan känner att det är svårt att andas - för med en papperstuss i näsan så blir det faktiskt väldigt jobbigt att andas, särskilt när man hyperventilerar! Men I DID IT. Jag klarade det! Jag stod kvar, jag torkade upp blodet som droppat ner på toastolen då jag skulle hämta papper till näsan, och jag smörjde in mig.
Nu har jag varit ensam hemma och naken länge och det har gått bra, jag har inte fått panik och sprungit ut. Men viktigast av allt att komma ihåg (för mig), jag spydde inte. Jag fick inte sådan panik att jag spydde (eh, fast jag fick sådan panik att jag började blöda näsblod, vilket såklart oroar mig... men mina näskärl är tydligen väldigt sköra och när blodet rusar och pumpar som jag vet inte vad då man har panik så är det ju faktiskt inte så konstigt).

Jag är stolt! Får man vara det? :D
Nu har jag iof VÄLDIGT bråttom till min lektion och har inte hunnit äta, eftersom det tog lite längre tid med duschandet (var som sagt tvungen att vänta tills paniken gått ner innan jag fick sluta), men det löser jag. För jag klarar mer än jag tror :D

Ps. När jag kollade mig själv i spegeln så tyckte jag att jag var vackrare än jag någonsin tyckt att jag är. Kanske sitter mycket av mitt dåliga självförtroende i fobin också? I alla fall påstår psykologen att jag kommer få bättre självförtroende när jag upptäcker att jag klarar av massa saker som jag inte gjort innan. Jag tror honom.

 

Jag klamrar mig fast vid hoppet

Håller huvudet över vattenytan

För att jag inte ska kvävas

 

Snälla, kan ingen tänka åt mig

Låta sina hjärtslag bli mina

Och blåsa nytt liv i mina lungor

 

Det gör så ont att jag vill skrika

Snart klarar jag inte att vara stark

Smärtan blir för påtaglig, för nära, för mycket

 

 

Skriven av mig, december 2008

 

 

Hahaha, vill ni veta en knäpp grej som är exempel på vad min fobi kan lura mig att tro ibland? Okej, ni har inget val, jag berättar ändå.

I torsdags när jag var på väg till tåget från psykologen (aningen iskallt kan jag tillägga) så kom det en tjej med en plastpåse i handen gående mot mig. Hon hade något som såg konstigt ut i den och min första tanke var "hjälp! Tänk om hon är magsjuk och har en spya i påsen!"
Hahah, vem i hela världen går omkring med en spya i en plastpåse liksom! Bara sådär. Jag kunde inte låta bli att skratta åt lilla fobin som försökte få mig att gå på det. Till och med jag tyckte att det var lite väl lågt av fobin (lägre än glocalnet höhö - I know, dålig humor har jag :D), därför blev jag inte rädd mer än någon sekund, tills jag insåg vad fobin försökte få mig att tro. Den gick jag inte på minsann! ;)

Nu ska jag bara se till att inte gå på de andra dumma grejerna som fobin försöker lura mig med.

Har ockuperat mig hela dagen för att slippa vara ensam. Gått på myrorna och ikea med min kompis, för att han och min pojkvän typ inte har några möbler över huvud tagit och ska flytta in i en tom lägenhet haha. Sen var jag hos psykologen. Fick en panikattack på tåget dit, men försökte träna genom att inte smsa någon och inte ringa någon. Jag tog fram telefonen men lyckades med att inte använda den, vilket ju var bra, yaay.
Känner mig lite stressad över att jag inte orkat ta tag i att skriva om mitt förra psykologbesök (i torsdags) och därför har två gånger att skriva om nu. Dum sak att vara stressad över, att blogga är faktiskt någonting jag gör alldeles frivilligt. Men tycker inte om att halka efter sådär (och det lyckas jag göra hela tiden - eftersom jag har så svår för att ta tag i saker).

Jag ska försöka komma i säng i bättre tid framöver har jag bestämt mig för! Det kanske gör att min kropp hamnar i balans liksom. Tänk om det förbättrar både eksemet och fobin, då är det faktiskt värt ett försök. Alla tycks ju vara SÅ övertygade om hur otroligt viktigt det här med goda sömnvanor är. Hm.
Nu har jag faktiskt en bra chans att förändra mina sovvanor eftersom min pojkvän jobbar och går och lägger sig vid tio (hihi, anledningen till att det spelar roll när han går och lägger sig är för att vi snackar i telefon ca 1h varje kväll. Vi båda är kristna så vi ber "aftonbön" tillsammans innan vi går och lägger oss. Så, om han är uppe så blir det lätt att jag liksom hakar på, just eftersom jag inte är så bra på att ta tag i saker. Oups). Vi får väl se hur det går med det här att gå och lägga sig i tid, jag har ju försökt typ hundra gånger innan känns det som men av någon underlig anledning har det alltid misslyckats... Men den här gången kanske jag lyckas!
Nej men nu babblar jag bara massa goja, istället för att faktiskt gå och lägga mig haha (fly från måsten kallas det också). Aja God natt nu!