Att leva med oro

Min kompis, som bor i samma lägenhet som killen skrev till mig i ett mejl på facebook och skrev då bland annat "Förstår att det är jobbigt för dig, men inte hur jobbigt och varför."
Det där med att hon skrev att hon inte förstår varför, det fastnade jag för. Jag vet ju att folk inte förstår varför jag är SÅ rädd. Men det fick plötsligt en ny innebörd. Hon förstod alltså inte vad jag hade att vara rädd för när en jag träffat för knappt tre dagar sedan är magsjuk! För mig är det katastrof, livsfara, alarm med beredskap på högsta nivå, men för henne är det likaställt med en axelryckning. Hon tycker inte att det är ett dugg farligt! Och hon är i samma lägenhet, och kommer förmodligen vara den som städar toan! Wow, det går inte ihop för mig. Lika lite som det antagligen går ihop för henne att jag är så rädd att jag helst vill springa till andra sidan jordklotet om det hade gått.
Varför?
Varför det är så jobbigt.
Ja, varför ÄR det så jobbigt, egentligen?
Hjärnan har kopplat på fel signaler och körs på autopilot nu. Därför. Men fortfarande, varför?
Antagligen kommer jag aldrig att varken få eller kunna ge ett bra svar på den frågan. Men när hon skrev sådär, att hon inte förstår varför det är så jobbigt, så fick det mig att inse, att de flesta andra inte söker skydd, sätter på högsta beredskap och lever i ett helvete för att någon är magsjuk. De ser det som en sjukdom som vilken som helst, en aning äckligare ja, men annars som en förkylning. "Magsjuka går i alla fall snabbt över" säger de och rycker på axlarna.
Det kanske ligger någonting i det, att det inte är så farligt så att man måste springa till andra sidan jorden? En liten liten glödlampa börjar lysa svagt ovanför mitt huvud.
Jag sitter och är förvånad, för att någon inte förstår varför jag är så rädd. Vad jag har att vara rädd för. Och för ett litet tag, så förstod inte jag heller varför.
Sen landade jag i min kropp igen, och förstod. Men något stannade kvar, en liten bit av glödlampan som tändes rotade sig någonstans och är kanske början på uppvaknandet från det här helvetet med fobi och panikattacker?
Who knows...