Att leva med oro

Just nu är jag galet trött och vill bara dö. Så känns det, jag vill inte dö egentligen, inte på riktigt, men känslomässigt vill jag det just nu. Allt känns skit, och jag är bara SÅ utmattad, vet inte vad jag ska ta mig till. Orkar inte berätta om alla jobbigheter. Jag ska sova om tjugo minuter för att få åtta timmars sömn inatt. Jag har redan jobbat 5 dagar den här veckan... man har liksom ingen tid över, det stressar mig. Jag vill hinna blogga, men jag har inte kommit in i det här med att prioritera sin fritid - jag är inte vad vid att ha så lite fritid.
I alla fall, fick precis veta att jag har en räkning som gått vidare till inkasso, igår! VA!? Jag har aldrig sett den räkningen! Jag har ju öppnat all min post, jag kan väl inte bara ha missat den?! Tydligen hade jag fått en påminnelse också, men jag har inte varit där på två veckor så jag har missat den. KUL! ...eller inte. Jag bröt ihop totalt. Och när jag bröt ihop, det vill sgäa började storgråta, så blev jag ännu mer deppig eftersom de salta tårarna river upp hela mitt ansikte. De kliar något otroligt mycket! Då blir jag påmind om mitt dumma eksem som ställer till det så otroligt mycket för mig. Kan det inte bara bli bra? Kan jag inte bara få må bra, för ett litet tag? Mår jag inte dåligt psykiskt så är det fysiskt och tvärt om, eller båda, men aldrig är det inget av dem. Är det inte konstigt?

Jag är trött. Extremt trött...


Ps. jag vill verkligen svara på era kommentarer (tack för at tni skriver, fastän jag inte ens har svarat eller något!), så fort jag får lite tid över så ska jag försöka göra det. Ta hand om er, ni är värdefulla.

Det går inte en dag

Utan att jag känner

Inte en dag

Utan en tanke

 

Jag vill tillbaka

Till hur det var

Till det förgångna

Förfluten tid

 

Då

När allt var lätt

Då

När du fanns där

 

Jag saknar din värme

Saknar din själ

En riktig vän

Att lita på

 

Vart tog du vägen?

min vän, för alltid

 

Skriven av mig oktober 2008

 

 

Två läppar som möts
känslor som blandas
i en röra av glädje och värme

Glittrande ögon som stoppar tiden
får allt annat att bli ovikligt
som liksom hypnotiserar varandra

Händer som nuddar
en blixtrande stöt
får det att pirra och kittla i magen

Det känns överallt
när kärleken lämnar spår
både i kroppen och själen

 

 

Skriven av mig för några år(?) sedan - vissa har jag inte datum på, synd (gjorde om den här lite nu).

Det gick bra att jobba idag, ganska bra i alla fall.
Det värsta man kan ha när man jobbar är en panikattack, det närst värsta är MENSVÄRK.
Jag trodde jag skulle trilla ihop i en liten hög på golvet. Har jag sagt att jobbet innebär att man står upp i nio timmar? Jag brukar ha extrem mensvärt verkligen (fick veta att det också är sammankopplat med IBSen...) och när jag har det så vill jag bara kura ihop mig i en liten boll, allt annat än STÅ upp i alla fall haha. Men jag överlevde det också ;)

I morgon ska jag åka buss till mormor (tar ca 2 timmar totalt härifrån), jag ska sova över där och jobba - skrapa och måla staket åt min moster och hennes man. Det blir en jobbig bussresa, både fram och tillbaka, men vet ni vad? Jag tror att jag klarar det, fastän det blir jobbigt :) Man klarar visst en hel del jobbiga grejer, till och med när man är helt utmattad och gråter för minsta lilla. Oups, känner mig inte aaalls träffad där. Sitter med packångest (haha, hur många av er lästa fel, dvs läste panikångest istället för packångest) just nu  - packa tillhör inte min favoritsysselsättning - och ångest över att jag borde sovit för längesedan för att jag annars kommer vara ÄNNU tröttare och mer känslig i morgon. Stressen över att jag inte sover är egentligen otroligt onödig, den gör ju bara saken värre. Så nu stressar jag för att jag stressar också! Hjälp, ja, snart stressar jag för att jag stressar för att jag stressar. Det här är illa.

Bäst att sätta igång med packningen så att jag får sova någon gång. Wish me good luck med alla bussresor i morgon hihi. Och lycka till själva med allt vad ni nu hittar på :)

Idag har jag jobbat, och nu är jag slut. Började jobbet klockan sex i morse och kom hem typ tjugo i sex på kvällen (slutade fyra)! Jag fick en panikattack på jobbet, för jag inbillade mig att jag mådde illa och såg ett scenario där jag var tvungen att springa ut för att spy. Det var riktigt obehagligt, men jag stannade kvar - trots att hela jag skrek och ville gå ut och ringa mamma - och tillslut så försvann paniken.
Sen fick jag panik på vägen hem på bussen. Det satt ett par en bit framför mig och plötsligt så byter kvinnan plats, så att hon sitter så att hon kan se ut genom framrutan. Min tanke blir genast att hon gör detta för att hon mår illa (och helt seriöst, varför skulle hon annars göra det? Även om jag tänker rent logiskt på det så kan jag inte komma på varför hon skulle flytta på sig från sin man, antar jag att det var, för att sätta sig där annars), och så börjar hon prassla med en påse, och det ser ut som att hon liksom förbereder den för att hon ska kunna spy i den! Hjälp vilken panik jag fick, jag blev helt paralyserad. Jag ringde mamma - som tyckte att jag var jättefånig - och satt verkligen med hjärtat uppe i halsgropen samtidigt som jag funderade på ifall jag skulle hoppa av på nästa hållplats och vänta på nästa buss eller något. Hjälp vad jag var rädd. Men jag hoppade inte av. Hon gick av på nästnästa hållplats så sen kunde jag slappna av, men usch, det var onödigt att jag skrämde upp mig själv så mycket. Men vad hade jag gjort om hon börjat spy där på bussen!?! Även om det antagligen hade varit för att hon var åksjuk då så hade jag blivit så otroligt äcklad och alla mina sinnen skulle ställt in sig på fara och panik så jag hade nog flippat ur (jag inbillar mig att jag hade ropat till busschauffören, nej beordrat honom, att stanna så att jag kunde hoppa av, oavsett vart vi skulle vara...och det skrämmer mig, hur skulle jag hitta därifrån sen liksom? Alldeles skräckslagen, själv mitt ute i skogen. Kul). Usch, hade det hänt så hade det påmint mig på tok för mycket om magsjuka och allt som jag är rädd för, så även om jag hundra procent hade vetat att det inte smittade så hade jag blivit skiträdd, verkligen totalt panikslagen och att bli totalt panikslagen är jag livrädd för. Det är det värsta, tillsammans med magsjuka, som finns. Egentligen så är det nog inte magsjukan/att spy i sig som jag är rädd för, utan panikattacken i samband med detta, den totala skräcken, det är vad som skrämmer mig tror jag, dödsångesten man känner då man har en rejäl panikattack, när man tror att man ska bli helt galen. Och eftersom jag vid ett tillfälle i mitt liv (då jag var liten och höll på att kvävas av mina egna spyor) felprogrammerade min hjärna till att spy vad livsfarligt så får jag panik av allt som påminner om detta, och just därför har jag blivit livrädd för det, eftersom det utlöser mina livsfaroalarm. Usch, otäckt.
Tänk vad mycket lättare livet hade varit om jag inte hela tiden skulle gå omkring och vara så orolig och ha panikkänslor, eller vara rädd för att få dem. Det är antagligen alla panikattacker som gjort att jag fått eksem och IBS, andra konstiga kroppsliga symtom och att jag är så trött och stressad hela tiden. Kroppen är ju jämnt på helspänn. Stackars trötta kropp som får kämpa så mycket, jag försöker hjälpa dig, jag försöker bli av med den här fobin, försöker för allt jag kan, men det är tungt, och det tar tid...

Tålamod.

 

Hjälp, jag är superstressad! Jag borde egentligen redan ligga och sova nu (sjukt tidigt, I know) för jag ska upp och jobba i morgon. Jobbet börjar klockan sex och usch vad jag är nervös och orolig inför det. Jag har jobbat där tre dagar förut, i början av sommaren, och sist jag var där och jobbade så fick jag världens panikattack! Det var hemskt, och därför är jag väldigt rädd inför i morgon, att samma sak ska hända igen (fick panik eftersom jag fick diarré och var tvungen att rusa till toan två gånger... inbillade mig att jag råkat äta av de där spanska gurkorna som kunde vara smittade med ehec typ). Men jag har faktiskt utvecklats sen jag var där sist, vågat mycket mer och blivit mindre rädd, så jag ska försöka tänka på det istället för att jag fick en panikattack när jag var där sist. Det här kommer jag klara precis som jag klarade att sova ensam! Det här är en baggis i jämförelse med det.

Midsommar gick bra, inga större panik-incidenter där. Det enda som hände var att jag blev orolig då vi skulle äta grillat och köttet som de använt hade varit i en eldriven frysbox som någon hade råkat stänga av. Så jag vågade inte äta köttet - det kunde ju ha blivit gammalt och då kanske jag skulle bli matförgiftad om jag åt det (suck för min forbihjärna) - fast jag smakade i alla fall på det och det var supergott, synd :P Tur att det fanns massa annat gott att äta!
Tyvärr så klagar min mage. Jag har vädligt ont mest hela tiden, särskilt efter jag har ätit. Och igår åt vi mest hela tiden tyckte jag, mumms, men AJ sa min mage.

Nej nu skulle jag verkligen gått och lagt mig för längesedan, så att jag inte somnar i morgon på jobbet, det hade varit rejält pinsamt (inte för att jag hade varit den enda som gjort det i världshistorien... det är bara att fråga min körskollärare hur det känns haha). God natt :)

 

Vet ni vad? Nu har jag sovit ensam hemma i lägenheten fyra gånger!! Det är stort, faktiskt riktigt stort. Jag trodde aldrig att jag skulle klara att sova ensam, men kolla, man kan till och med klara av sådant man trodde var helt omöjligt. Det gör mig glad och ger mig hopp. Träning ger resultat. Precis som man kan bygga muskler av att träna fysiskt och se resultat efter allt slit så kan man träna "hjärnan" och se resultat - och om inte detta är att se ett resultat så vet jag inte vad.
Natten till idag var dessutom en ännu större utmaning i sova-ensam-hemma-kategorin eftersom min pojkvän var bortrest! De andra gångerna så har jag liksom haft honom som en trygghet på avstånd, att jag vet att OM något skulle hände (det här något är som vanligt att jag skulle spy eller få väärldens panikattack eller saker i den stilen) så skulle han komma över till mig. Men nu fanns alltså inte den möjligheten. Visst fanns det andra kvar i närheten som jag känner, och SKULLE kunna ringa om det riktigt krisade, men det skulle krävas väldigt mycket för att jag skulle ringa dem, därför ger det mig inte särskilt mycket trygghet heller. Vilket är bra, ur övningssynpunkt. Jag har legat i hårdträning, och klarat det - nu skulle ni se mina pumpade magmuskler ... eller, var det inte dem jag tränade? Okejdå, inga pumpade magmuskler här inte (vad ska man med dem till liksom?), men ni skulle se mina stolta och "pumpade" hjärngubbar! :D

Idag har jag åkt buss igen en längre sträcka. Jag tycker fortfarande det är jobbigt, särskilt när någon prasslar med en påse (min tanke blir genast att det säkert är någon som ska spy och tar fram en spypåse), men jag klarar det. Fast det här med att åka buss en längre sträcka är något jag inte kan träna lika ofta på, därför hinner jag bli rädd inför varje ny gång jag ska åka buss. Psykologen har talat om vikten av att upprepa det läskiga man utsätter sig för flera gånger under en kort tidsperiod, tills det inte blir så läskigt, för annars kommer man inte ihåg att det faktiskt gick bra, då hinner inte hjärnan spåra upp det nya spåret. Det är därför jag har "varit tvungen" att sova ensam hemma så många gånger nu, för jag vill ju att det ska fungera när jag väl vågat utmana mig själv sådär stort, det ska inte vara förgäves jag lyckats med det! Jag ska lära hjärnan att det faktiskt inte är så farligt att sova ensam. Oftast så är det faktiskt tanken på något som är det värsta, när man väl utsätts för det där som man tror ska vara SÅÅ hemskt så visar det sig att det inte var så farligt som man förväntat sig. Det gäller bara att ta det där läskiga, osäkra steget ut, våga.

 

 

Jag tycker att det är väldigt konstigt att jag inte ska komma tillbaka på någon uppföljning efter min operation, då jag opererade bort en cysta. Jag har haft väldigt ont i magen efter det, men om det har med operationen att göra eller inte har jag ingen aning om vilket gör mig lite smått orolig. För även om jag inte tror att det har med det att göra så gör det ont på precis samma sätt som innan jag upptäckte cystan, och det får mig att bli lite fundersam.
Efter ca en och en halv vecka efter operationen så hade jag fortfarande rätt ont i magen (och det skulle man inte ha sa de då jag ringde och frågade), så då fick jag komma in och snacka med en gynekolog. Jag kände mig dock inte särskilt bekväm med henne så jag gjorde aldrig någon undersökning, jag tackade nej till det, och hon sa att det inte behövdes för de var ganska säkra på att jag hade ont för att såren inte ritkigt läkt ihop innuti mig och det rann ut blod i buken. Läskigt!? Det lät liksom inte så bra, men de sa att de inte kunde göra något åt det så det var bara att åka hem och vänta ut smärtan. Jo, om det visade sig att jag fick ännu ondare skulle jag komma tillbaka och så skulle de operera mig igen för att se så att inget gått fel, och suga upp blodet som möjligtvis läckt ut, men usch nej tack, det ville jag inte. Som tur var tyckte jag inte att det gjorde mer ont efter det, så ingen mer operation. Men mer magont har det blivit. Undrar vad det är som spökar med min kropp?
Min mamma och moster tror att jag har celiaki (glutenintolerans) och att det är därför jag har ont i magen. Kanske, kanske inte, men inget har synts på blodproven i alla fall och på vårdcentralen skickar de hem en med "du är frisk" om inget syns på blodproven - fastän jag har massa konstiga fysiska symptom. Visst kan det inte bara vara att jag är hypokondrisk av mig om det faktiskt ÄR fysiskt påtagliga symtom som inte borde finnas?
Som sagt så skickade de ju hem mig med "du har antagligen ont i magen för att du är stressad och din kropp är stressad på grund av ditt eksem" när jag sökte för att jag hade ont i magen (precis där cystan satt), och sedan visade det sig att det faktiskt var någonting. Hm, mitt förtroende för vårdcentralen är inte det bästa längre, tyvärr. Men såklart finns det bra vårdcentraler och läkare också, så jag hoppas att jag får komma dit och träffa på dem nästa gång hehe.

Yepp, vet ni vad jag har gjort? Jag sov ensam i lägenheten inatt igen! Andra gången i mitt liv blev det då. Jag var väldigt orolig, eftersom jag hade ont i magen när jag skulle cykla hem. Dessutom hade vi varit på middag (vi är ett gäng kompisar som annordnar "halv åtta hos oss"-middagar åt varandra) och ätit grillad kyckling. När vi först skulle äta den så var den inte ordentligt genomstekt, panik, så de fick lägga på den på grillen lite längre. Egentligen vågade jag inte äta den över huvud taget efter det, för tänk om den fortfarande inte var genomstekt? Men jag åt faktiskt (jag försöker verkligen utmana mig själv i "smått" och stort, för det är då man tillslut blir fri från sin rädsla tror jag). Det gjorde det ännu läskigare att sova själv i lägenheten inatt eftersom jag inbillade mig att resultatet av att kycklingen kanske inte varit ordentligt genomstekt kanske inte visade sig förens på natten - det vill säga att jag skulle blivit matförgiftad och spy.
Men matförgiftad var jag inte, och spydde gjorde jag inte, jag sov. Visst sov jag väldigt oroligt, och det tog ett tag innan jag lyckades somna, men återigen - jag fixade det :)

Igår fixade jag ytterligare en grej som jag inte har vågat innan... det här blir väl, tredje gången i mitt liv eller något (för att läsa hur det gick första gången, klicka här)? Jag duschade när jag var ensam hemma. Jag brukar tycka att det är hemskt läskigt eftersom man känner sig så "fast", om något skulle hända (det här något är att jag skulle få panik och göra något galet, typ springa ut spritt språngande naken eller att jag skulle spy osv osv) så kan jag inte använda mina paniknödlösningar, om jag är ensam: typ gå till grannen och be om hjälp, cykla i ilfart till min pojkvän/någon kompis osv osv. För det skulle bli hemskt pinsamt om jag gick till grannen eller cyklade iväg naken. Och att torka sig, sätta på sig kläderna och ge sig iväg efter det skulle ta alldeles för lång tid då man har panik. Såklart händer sannolikt inte det här händelseförloppet på ritkigt, men ändå, det är tanken på att det SKULLE kunna hända som skrämmer. Men nu ska jag försöka prenta in i hjärnan att det INTE hände, och att jag klarade av det här emd att duscha när jag var ensam hemma utan problem. Jag fick inte ens panikkänslor, glömde nästan bort att jag var ensam till och med. Framsteg tycker vi om :)

Det är verkligen STORT för mig det här med att jag sovit ensam. Jag trodde aldrig att jag skulle klara av att sova ensam hemma, det var liksom det största - rimliga - målet med min KBT-behandling enligt mig, men nu har jag klarat det två gånger, så kanske kommer jag lyckas bli mer fri från min fobi än vad jag hade vågat hoppas på? Men, än så länge vågar jag inte tänka så, jag har blivit besviken förr... Jag ska försöka ta varje framsteg med stor glädje, men inte sätta för höga krav på mig själv, för det kommer bara resultera i att jag klandrar mig själv för det jag INTE lyckades med istället för att se allt otroligt jag faktiskt lyckats med - som att sova ensam hemma! Oh yeah :)

Seriöst, vad ska jag ta mig till! Inget mer sånt här?? Visst, jag brukar inte vara den som ligger och solar massor på sommrarna, men jag ÄLSKAR verkligen sommaren, solen, semester till varma ställen. Det är vad som får mig att orka med de långa vintrarna (jag blir alltid deprimerad på vintern när det är så mörkt och kallt och uwwh, jag behöver solen). TA INTE DET IFRÅN MIG, aj, det känns faktiskt väldigt tungt.

 

Igår var jag på sjukhuset igen. Jag vet, jag är stammis där. Det kunde jag aldrig drömma om när jag var yngre, och skiträdd för att komma i närheten av ett sjukhus (jag var ju rädd för sjukhus eftersom det kunde finnas folk som var magsjuka/spydde där inne och skulle smitta mig med detta. Et hus fullt med massa sjuka människor liksom! Skräck). Mamma sa till mig att jag säkert skulle bli läkare när jag blev stor och jobba på ett sjukhus, att min rädsla för sjukhuset skulle vändas till ett intresse. Jag stirrade bara förskräckt på henne när hon sa så och tyckte att hon var helt konstig som kunde tro något sådant. Men vet ni, jag ska utbilda mig till biomedicinsk analytiker till hösten (det är inte helt säkert att jag blir det i slutendan, men jag ska ge det en chans), det vill säga jag kommer antagligen att jobba på ett sjukhus. Mamma hade en poäng i det hon sa - som vanligt ;)
I alla fall, jag var på sjukhuset för att besöka hudkliniken den här gången eftersom mitt eksem har börjat bli värre igen. Det har hållit sig ganska lugnt under våren (YES :D), men nu har det som sagt börjat bli värre igen. För en vecka sedan såg jag ut som om jag trillat ner i en bränneselbuske med ansiktet först ungefär. Det kändes precis så också. Så jag ringde till hud och fick en tid, problemet var bara att det hunnit "sjunka undan" innan jag kom dit. Jag själv misstänkte det, men det var fortfarande jobbigt att få höra att jag antagligen har soleksem. Det vill säga jag "tål inte" solen! Jag kan ju vara i solen och så, den "allergiska reaktionen" är inte livsfarlig liksom, det som händer är att jag får ett väldigt irriterat och hemskt eksem av att vistas i solen, men det är nog så jobbigt kan jag tala om för er. Det är precis som med fobin, folk förstår inte hur mycket det faktiskt påverkar en. Det gör att jag inte kan tänka ordentligt, eftersom jag alltid blir avbruten av impulsen "det kliar", och det är väldigt frustrerande. Att det kliar konstant gör också att jag blir väldigt irriterad, vilket såklart påverkar mitt liv, särskilt min pojkvän, hur kul är det att hela tiden vara irriterad?
Men i alla fall så frågade jag sjuksköterskan ifall mina svullna lymfkörtlar (ljumskarna, till vänster på halsen och ovanför nyckelbenet, under käken och i nacken) är svullna på grund av eksemet, och det sa hon - till min förvåning - att de inte var, för mitt eksem var inte infekterat eller så. Och det har det inte varit under hela våren, alltså är det inte därför jag haft förstorade lymfkörtlar, men det var ju vad de sa på vårdcentralen, att det var eksemets fel. Vem vet bäst av dem? Hur ska jag veta? Det är så hemskt jobbigt att man inte känner att man kan lita på vad de säger till en. Är jag bara hypokondrisk eller är det något fel på mig på riktigt?
Jag förklarade för henne att de inte lyssnar på vårdcentralen, och att även min cysta (innan de visste att det var en cysta) blev bortförklarad med att "du har nog ont i magen för att du är stressad av eksemet och sådant". Varför ska det vara så? Bara för att jag har eksem, eller en fobi, så betyder det inte att ALLT har med det att göra, men det är vad jag får höra hela tiden, tillslut tror jag på det. Undrar vad som hade hänt om jag trots allt inte lyssnat på min magkänsla - som värkte - och inte gått och kollat upp en gång till varför jag hade ont i magen, då hade jag inte upptäckt cystan. Usch...
Men den här sjuksköterskan lyssnade faktiskt på mig och idag ringde hon och hade ordnat en läkartid till mig på måndag (det är egentligen flera veckors kö, särskilt såhär på sommaren). Det som oroade henne var att ingen riktigt kollat upp lymfkörtlarna och att jag är så enormt trött hela tiden, plus att jag sa att jag har några kliande födelsemärken (annars hade jag nog inte fått en tid hos en hudläkare hehe). Så, på måndag bär det av till sjukhuset, igen...
Antagligen säger de att jag är frisk som en nötkärna, ha.

 

Usch, jag såg en spya när jag och hon jag bor med cyklade hem från några kompisar nyss. Den såg inte särskilt mysig ut. Det konstiga var att hon reagerade mer äcklat än vad jag gjorde! Hon skrek till och sa "uuuwh, vad äckligt. åh fy fy fy, titta inte dit, usch". Jag hade redan sett den och tänkt "oj, jag undrar om det där var en riktig spya", sedan när jag fick det bekräftat så tog jag det lite med en axelryckning, "jahapp, det var äckligt.. men värst vad hon reagerade...".
Men vah!? Är jag sjuk, är det något fel på mig? Eftersom jag INTE fick ångest och panik över att jag såg en spya. Är det inte komiskt att min slutsats blir att det måste vara något fel på mig? Det är så naturligt för mig att reagera med panik och ångest mot ALLT som har minsta lilla att göra med spyor/illamående att göra så när jag faktiskt ser en riktig spya och INTE får panik, ja då måste det väl vara något som inte riktigt står rätt till. Jag börjar tänka i banor som att jag kanske blev så överrumplad att jag gick in i chocktillstånd och panikreaktionen kommer senare. Men än så länge har den inte kommit. Det värsta är att jag knappt vågar tillåta mig själv att inte få ångest över det, eftersom jag tydligen verkar ha någon tvångstanke om att min rädsla och ångest inför det liksom skyddar mig ifrån allt vad magsjuka och spy heter. Dumt, så länge jag inbillar mig det så kommer jag inte bli fri från fobin, eftersom jag då på något sätt VILL ha fobin kvar - den skyddar ju mig. Det är som att jag tror att om jag är livrädd för att bli magsjuk så programmerar hjärnan kroppen så att den inte kan bli magsjuk, det vill säga om jag skulle jobba bort min rädsla så kommer jag att bli magsjuk eftersom kroppen inte längre tror att det är farligt (vilket det ju faktiskt inte är heller). Men jag vill ju inte bli magsjuk(!) - för än så länge är jag fortfarande livrädd för det - så därför vågar jag inte helt släppa på ångesten och blir rädd om den inte dyker upp i sådana situationer som den brukar infinna sig i. Som nu, vart är den?
Hallå? *eko*
Under stolen? Bakom dörren? På hyllan? Nope, ingenstans. Kom fram nu då! Fast... vänta nu, detär ju bra att den gömmer sig, det är det här jag vill och kämpar för - att slippa ångesten. Det är nu jag ska njuta av lugnet. Men det känns fortfarande väldigt overkligt att jag såg en spya och inte har blivit rädd än, visst tyckte jag det var obehagligt och äckligt, men jag blev inte ens uppjagad, bara pyttelite eftersom jag trodde att jag var tvungen att bli det.

Idag fick jag en liten panikattack när jag satt och lyssnade på riskettan utbildningen (alltså till körkortet). Vi var typ 16 pers i ett rum, och jag brukar ofta få ångest och panik när jag vet att jag måste sitta kvar i ett rum och lyssna. Jag blir rastlös och börjar tänka i fel banor, inbilla mig att jag nog mår illa och börjar se scenarion där jag måste rusa ut ur rummet för att spy eller i panik ringa mamma. Då skulle alla stirra på mig och få se att jag är helt knäpp i huvudet (sorry ni andra fobiker, jag tycker verkligen inte att ni är knäppa i huvudet, men ah, det är vad jag är rädd att andra - som inte förstår - skulle tycka att jag var om något sådant hände). Eftersom jag brukar få panik i sådana situationer så var jag liksom beredd på att få det idag också, så då blev det nästan att jag framkallade en panikattack bara för att jag ju "visste att jag skulle få en". Egentligen hade jag inte en riktig panikattack, fast det var ändå en panikattack, svårt att förklara. Men som sagt, det var mer en forcerad panikattack - antagligen för att jag är så van vid att det är så det SKA gå till. Om det inte går till på det sättet så måste någonting vara fel, eller?
Kanske börjar hjärnan trots allt programmera om sig nu (till att inte genast koppla allt som har med spy och göra till livsfara)?
Visst, den här övergångsfasen är väldigt förvirrande, men jippie om det är så att jag börjar tänka om, det finns hopp :D

Idag har jag övningskört igen. Det gick bra, fast hon jag kör med är ganska så sträng. Nästan så att jag blir rädd, hon skäller på mig om jag gör fel. Kanske lär jag mig bättre då? För att jag skärper till mig - bara hon inte blir för sur. Jag tycker jämnt att det är hemskt otäckt om någon skäller på mig/är besviken på mig, jag mår dåligt då, eftersom jag alltid vill duga. Det är väl nyttigt för mig att träna på I guess, att någon blir arg/besviken på mig. Jag antar att det är hennes sätt att "uppfostra" sin elev till att göra rätt, om det fungerar eller inte visar sig.

 

Igår så blev det kaos!! Och jag blev skitsur på min psykolog, igen. Jag hade gått ut på stan innan på dagen utan laddare, för att jag har fått i uppgift av psykologen att träna på att gå ut utan laddare, och med halvfull mobil (mobilen är min trygghet, mitt säkerhetsbeteende, och jag ska ju vänja mig av vid säkerhetsbeteendena). Det gjorde jag, men sen skulle jag sova hos min pojkvän och jag som är van vid att jag alltid har laddaren i väskan tänkte inte på att ta med mig den (den brukar ju alltid ligga där!). Tror ni inte att mobilen dog (aaaah!). Hur skulle det nu gå, utan mobil!?! Det blev kaos, jag ville åka hem och hämta den, och jag och min pojkvän blev sura på varandra - jag för att han inte förstår någonting av vad ångest heter och att den är anledningen till att det blir så kaos för mig i vissa situationer, och han för att jag "förstörde" vår kväll tillsammans genom att få "utbrott" över en så simpel grej som att jag glömt laddaren. SUCK. För mig var det verkligen ingen simpel liten grej, för det innebar ju att jag skulle behöva gå utan mobil idag, när jag skulle övningsköra och allt!
Det hjälper inte hur många gånger jag än försöker få honom att förstå att jag inte bara "kan tänka rätt" när jag har ångest/panik, som han verkar tro att jag borde kunna. Han tror att han förstår hur jobbigt det är, och därför tror han också att det bara är att tänka rätt, och hur mycket jag än förklarar att det inte går till så så hjälper det inte, eftersom han inte KAN förstå. Hur skulle han kunna göra det, om han själv aldrig varit med om något liknande ens? Jag måste inse att det inte går att få honom att förstå, om vi vill att vårat förhållande ska fungera så måste vi helt enkelt (varför säger man så? Det är ju inte direkt enkelt!) hitta en annan lösning. Men det gör bara så ont i mig att han tror att jag bara inte skärper mig tillräckligt, att han inte vet hur mycket jag kämpar och vilka framsteg jag gör och att det känns som att han inte ens vill förstå.

 

I alla fall. Idag var jag alltså utan mobil!! Min trygghet (jag skrev ett inlägg om varför den är min trygghet för några månader sedan, läs det här). Jag kände mig naken. Plötsligt var jag tvungen att lita på mig själv, hur skulle det gå nu om jag började må illa/fick en panikattack eller till och med spydde!?! Jag skulle inte ha någon som lugnade mig och fick ner mig på jorden igen, sa att allt skulle lösa sig, nej, jag var helt ensam med mig själv. Det var läskigt, men jag vågade till och med utmana mig själv att gå och handla utan mobilen (jag hade den med mig, men den var som sagt död för jag hade inte hunnit åka och hämta laddaren), jag fick ångest i affären, men vet ni vad? Det gick bra, jag klarade det trots allt. Jag vågade åka och handla  utan att ha mobilen med mig (dvs vara hyfsat långt hemifrån och på ett ställe där jag brukar få ångest), det är framsteg. Men för att det ska ge någon effekt så måste jag upprepa det fler gånger har psykologen sagt. Det vill säga jag ska försöka gå ut utan mobil i morgon också - ångest.

 

Jag klarade det! Jag sov ensam här inatt. Jag var jätterädd, och det var väldigt svårt att somna, jag sov oroligt, men jag gjorde det. Jag somnade, jag sov, och jag klarade det. Jag har aldrig, inte i hela mitt liv (vad jag kan komma på), sovit en hel natt ensam hemma innan!
Visst, min pojkvän bor fem minuter (med cykel) härifrån, och  min kompis som bor med honom hade gett mig en försäkring om att han skulle komma hit på fem röda sekunder om jag blev sjuk eller så (och sagt att jag fick ringa när jag ville), men ändå. För bara några veckor sedan så var det ett BIG NO för att sova ensam, aldrig i livet att jag skulle göra det, men nu har jag gjort det, och det gick bra!

Idag har jag också tagit min första körlektion. Jag var jättenervös och orolig för att jag skulle få sådan prestationsångest att det skulle utlösa en panikattack. Att jag skulle känna mig instängd, få panik och göra något tokigt. Men det hände inte. Klart jag var nervös, jättenervös, men det gick bra - båda panikmässigt och körmässigt. Jag fixade det :)

Nu är jag verkligen rädd. Vad ska jag ta mig till? Jag berättade i förra inlägget att mina nycklar är borta, det vill säga nyckeln till min pojkväns lägenhet är borta. Nu är det såhär att en av tjejerna är hemma hos sina föräldrar, och den andra ska sova över hos sin pojkvän - fick jag precis veta. Panik! I "vanliga fall" (som tur är så händer det här inte så ofta) så skulle jag åka bort till min pojkvän och sova där. Men, nu är det inget vanligt fall, för det var ju det där med att nycklarna var borta. Jag kommer inte in hos min pojkvän! Han sover, och är superdupertrött eftersom vi varit borta på bröllop i helgen och åkt bil hela natten, så jag vill inte ringa och väcka honom. Men vad ska jag ta mig till!?! Jag vågar inte vara kvar här? Eller?
Tänk om jag skulle vakna mitt i natten av att jag mår dåligt!?! På dagen så känner man av det ett tag innan och kan hinna ringa till ågon eller åka till någon, men om man börjarmå dåligt på natten så hinner man inte känna det eftersom man sover. Då har man noll förberedelsetid, vilket skrämmer ihjäl mig. vad ska jag ta mig till, hjälp... jag vågar inte. Men jag kan inte med att väcka honom, jag känner mig så dålig. Varför klarar jag inte det här?
Det har gått bra att vara ensam hemma ikväll, men nu när jag fick veta att jag ska vara ensam hela natten så gick det inte bra längre, då dök paniken på mig. Varför! Jag mår egentligen precis likadant nu som för tio minuter sedan, men plötsligt känns det som om jag har varenda magsjuka man kan ha och att dessa komma bryta ut inatt, just när jag råkar vara ensam hemma!
Jag önskar att jag kunde gå och lägga mig nu, utan panik, utan ångest, och få en god natts sömn. Vakna i morgon, utvilad, och känna mig glad och stolt över mig själv för att jag klarade det.
Vad ska jag ta mig till? Jag är så hemskt rädd för att vakna upp mitt i natten med världens ångest. Då skulle jag säkerligen spy för att jag skulle bli så rädd. Oj hjälp vilken ångest jag får av den tanken.
Jag är trött på att vara rädd, ha ångest och panik. Jag vill bara sova nu...

Hej!
Nu är jag hemma igen och har dator + internet. Jag har varit borta på student, bröllop och rest runt över hela landet känns det som. Det har varit otroligt trevligt och roligt (har träffat massa underbara vänner! det har gjort mig glad), men samtidigt jobbigt eftersom det är så mycket intryck (oj vad man blir trött, jag har använt energi som jag egentligen inte har) och man utsätts för en hel del fobi-relaterade saker längs vägen.
Just nu mår jag inte så bra, det är väldigt mycket som snurrar runt i hjärnan. Inte bara saker som har med fobin att göra, nej, för tillfället är det faktiskt mest andra saker - livsfrågor, kärlekstrassel och saker som krånglar/går sönder. Sådant kan vara nog så jobbigt i sig själva, så nu när jag redan är skör och bräcklig av alla andra grejer (fobi, eksemet, att jag bara inte mår bra - varken i kroppen eller själen) så blir det helt enkelt för mycket för att jag skall orka med det. Idag sprack jag och tårarna strömmade ur mig. Jag går sönder, precis som min systemkamera gjorde och lite andra grejer, hemskt jobbigt. Och så har jag tappat bort mina nycklar! Cykelnyckeln och lägenhetenycklar till tre lägenheter... det känns väldigt tungt faktiskt. Jag orkar liksom inte rätta till problemen så som jag kanske skulle ha orkat om jag inte redan varit utmattad.
Jag önskar att jag bara kunde få må bra!

Jag har varit på en underbar plats den här helgen. En lägergård skulle man väl kunna säga att det är. Vi har haft jättetrevligt, och jag blir verkligen glad av att vara där. Det är den bästa platsen på jorden (brukar vara där någon gång varje sommar).

...fortsättning från förra inlägget (ville att det skulle hamna i en annan kategori).

I alla fall, den första gången av de här tre gångerna vet jag varifrån mina drömmar fann sin inspiration. Vi hade nämligen sett en film där en kille spydde tre gånger(!). It's kind of a funny story hette den. Jag tyckte inte att det var någon rolig story - han spydde. Jag som skulle äta choklad jag tagit med mig till filmen, efter det var jag inte direkt sugen på att äta den, särskilt inte när jag bara satt och väntade på att han skulle spy igen.
Den handlade för övrigt om en deprimerad kille. Det var allt för nära min egen depression (ja, jag anser att det har blivit mycket bättre, det är ju inte helt bra, men jag kan nog inte kalla mig själv deprimerad längre. Bra va? Det har nog mycket att göra med att det är sommar och sol nu) för att jag skulle kunna ha distans till det och se det roliga i filmen. Folk satt och såg på det som underhållning, och kunde skratta åt grejerna, det kunde inte jag. I slutet sa en av mina vänner någonting om att (obs, lite spoiler) "det är så onödigt att gå omkring och vara deprimerad när man kan göra som han istället och inse att man faktiskt har massa saker att vara glad för och har det bättre än många andra". Jaha? För att så lätt är det va? Man kan bara inse det där och sluta vara deprimerad. På film kan man, men i verkligheten så går det inte riktigt till som på film kan jag tala om för min vän, om han nu inte listat ut det själv. Jag skulle vilja se honom vara deprimerad - en riktig depression och inte bara "åh, jag är deppig idag" - och plötsligt vakna upp för att inse att han faktiskt har det riktigt bra, bättre än de flesta, och sen inte vara deprimerad längre (obs, jag skulle såklart inte vilja se min vän bli deprimerad på riktigt, vilken hemsk vän jag skulle vara då!). En annan av mina vänner sa att "De flesta som inte har varit deprimerade, eller liknande, förstår inte att det inte bara är någonting som man kan rycka upp sig ifrån, tyvärr.

Den senaste tiden så har jag drömt saker som jag mints (hjälp, heter det verkligen så!? Jag minns inte. Hur böjer man minns?) efteråt, vilket jag inte brukar göra. Tror ni inte att jag drömmer om folk som blir magsjuka? Och inte bara folk, utan personer jag känner, personer som är min trygghet och i min närmsta krets, som mamma och min pojkvän. Min värsta mardröm (haha, alltså, min värsta mardröm i verkligheten) händer i drömmen: att alla blir magsjuka runtomkring mig. Usch, ren skräck. Det har hänt tre gånger på en vecka nu. Såklart undrar jag om jag drömmer sånna saker varje natt bara det att jag inte kommer ihåg det sedan, då är det inte konstigt att min kropp är uppstressad, om den inte ens får vila på natten. För ja, man kan tydligen bli rädd och få ångest när man sover också, det fick jag (utan att vakna), för hur skulle jag kunna veta att det bara var en dröm när jag var mitt i den? Precis som man inte kan veta att det är falskt larm när man har en panikattack.
Undrar om det är ett sätt att bearbeta fobin på? Tänk vad häftigt om det är så att jag bearbetar fobin när jag sover, då kan jag ligga och slappa och slipper till och med minnas alla jobbigheter jag har utsatts för hehe.

...fortsättning följer i nästa inlägg, för jag vill att det skall hamna i en annan kategori.

Jag har inte glömt bort bloggen, jag har bara haft sjukt mycket att göra, och det kommer jag fortsätta ha den närmsta en och en halv veckan. Har massa slutplugg (som jag givetvis har skjutit upp till sista stund hehe) och så är det studenter hit och dit, och ett bröllop, och resor upp och ner genom hela landet. Det kommer vara hemskt påfrestande för mig med alla bussresor. Jag har ångest eftersom jag kanske kommer få göra några större bussresor alldeles ensam! Men jag ska klara det, fastän jag kommer vara livrädd.
Nu är det i alla fall sommar och underbart ute, idag var det trettio grader. Jag mår alltid så otroligt mycket bättre när det är sommar och sol. Fast ångesten och alla fobitankar finns ständigt där trots allt. Men jag kämpar, och jag ska fortsätta kämpa.

Kämpa på ni också :)
God natt!