Att leva med oro

Gårdagen var som sagt väldigt stressig. Efter att jag varit på sjukhuset, missat min tid o fått en ny, så fick jag skynda mig iväg till min körlektion. Den var något speciell, för körläraren satt och sov bredvid mig! Först trodde jag att det var för att "känna av hur jag körde" eller något, men sen när hon nickade till när hon skulle visa mig en grej i en bok, så att hon tappade boken, så förstod jag att hon sov på riktigt. Hjälp, det är ju farligt!? Men vad skulle jag säga? Jag skämms för att berätta att jag inte sa någonting. Kanske borde jag ha gått in till körskolan och berättat för tex receptionisten (hon som har hand om alla bokningar) att det hänt, men jag ska ju övningsköra med henne igen - det hade jag aldrig vågat om jag "gått bakom ryggen på henne och berättat". Det finns regler, och sedan finns det sociala regler. Vad är rätt, vad är fel? Det var jättesvårt att avgöra. Det bästa hade varit om jag konfronterat henne där och då, frågat "hur mår du? Är du trött? Vi kanske ska åka tillbaka istället och ta det här en annan gång?" eller något, men tror ni jag kom på det där och då? Jag satt bara och var livrädd för att hon kanske mådde illa, och att det var därför hon somnade till sådär (logiken, hallå?). Jag vågade ville verkligen inte fråga hur hon mådde, för TÄNK OM hon skulle säga "nej jag mår jätteilla" eller typ "jag har inte fått sova någonting inatt eftersom jag legat o spytt hela natten", då skulle jag få panik, öppna bildörren och rusa därifrån. Min hjärna var alldeles för upptagen av sådana tankar för att hinna tänka på vad jag borde och inte borde sagt till henne eller vad som var rätt och fel. Men jag har i alla fall bestämt mig för att om det händer igen så ska jag säga till, först henne, och sedan körskolan om det behövs. Men, förhoppningsvis var det bara just där och då av någon väldigt speciell anledning...