Att leva med oro

Dagen efter att jag såg spyan utanför mataffären (dvs för en vecka sedan, förra onsdagen) så hände någonting som verkligen satte mig på prov. På morgonen så fick jag ett sms från en av tjejerna som skrev att hon mådde dåligt, att hon hade spytt, men att de ändå skulle åka ner hit eftersom de inte kunde boka om sina bussbiljetter!
Ni kan ju gissa om jag fick panik. Oh yes, det fick jag verkligen. Var hon magsjuk, och skulle komma hit!? jag ville packa min väska och fly, vara borta en vecka minst, tills faran var över och jag var helt bombis på att hon inte var magsjuk och att jag inte kunde bli smittad.

 

Tanken på att hon planerade att sätta sig på en allmän buss trots att hon kanske var magsjuk gjorde mig både rädd och arg. Hur kan man medvetet utsätta de andra för den risken? Fast sen kom jag på att alla faktiskt inte ser det som mordförsök, men ändå. Det skrämde upp mig rejält, för om hon tänker sådär så finns det andra personer som är magsjuka och tänker likadant, att de måste åka för att de inte vill förlora pengarna genom att avboka, och tänk om de råkar sitta på samma buss som mig någon gång!?

 

I alla fall så skulle de komma hem klockan fyra. Jag satt nästan och räknade minuterarna. Var hemma hos min pojkvän vid fyra och hade ångest över hur jag skulle göra. Frågade henne, visa sms, hur hon mådde och hon mådde fortfarande dåligt (men hade inte spytt någon mer gång). Ångest, panik, ångest. Det var riktigt jobbigt.

På kvällen så var vi hos några kompisar och där var hennes syster (alltså den andra tjejen jag bor med) och de hade ju varit med varandra hela tiden, så om det var magsjuka så skulle hon med största sannolikhet vara smittad! Jag började gråta och skaka, var tvungen att gå därifrån för att samla ihop mig lite, för att sedan gå in i samma rum som henne igen. jag var med henne, och fler, hela kvällen/natten och kunde till och med glömma bort att jag var rädd för ett tag. Men rädslan kom tillbaka när det var dags att åka hem. Skulle jag sova över hos min pojkvän, fly, eller hänga med hem där hon var och kanske var magsjuk?
Jag kände mig helt sinnessjuk när jag bestämde mig för att åka hem och sova där! Trots risken att bli sjuk. För även om det verkade som att det var något hon hade ätit så var det långt ifrån säkert. Jag kände samma skräck för att åka hem som någon som fått veta att den ska cykla igenom en skog med tjugo våldtäktsmän som bara väntar på nästa offer skulle gjort. Jag var livrädd, verkligen livrädd, och fattade inte att jag verkligen åkte hem ändå.
När jag gick in genom dörren så vågade jag knappt andas. "Hur mår hon nu? Tänk om hon har spytt igen så att det luktar när jag kommer hem? Tänk om hon faktiskt ÄR magsjuk!" flög genom huvudet när jag skulle öppna dörren. Jag ville inte ta i handtaget, men efter att ha tagit ett djupt andetag gick jag in. Ingen lukt, och hon verkade ligga och sova. Med hjärtat bankandes någonstans i yttre rymden gjorde jag mig i ordning för att sova.
Även om jag la papper på toastolen (och hon sagt att hon skulle använda den andra toan) och försökte att nudda så lite saker som möjligt i lägenheten så tycker jag att det var riktigt imponerande av mig att jag ens klarade att vara där, fastän faran var långt ifrån över. När jag skulle somna var jag livrädd för att vakna av att jag hörde konstiga ljud från toaletten eller någonting. Eller tänk om jag redan blivit smittad och skulle vakna av att jag behövde spy!?
Trots allt så somnade jag tillslut, och nästa dag - jag var fortfarande sjukt rädd - så verkade hon må bra för hon gick till skolan (ska man inte vänta 48 timmar!! Tänk vad många som kanske "fuskar" med det där). Sannolikheten att hon nog bara ätit någonting ökade en aning eftersom hon inte spytt fler gånger och hennes syster fortfarande mådde bra, så lite lite mindre rädd blev jag trots att katastroftankarna fortfarande stormade i min hjärna.

 

Dagarna efter var väldigt jobbiga eftersom jag gick och var rädd för att vara smittad, eller att min andra lägenhetskompanjon skulle visa sig vara smittad. Hela tiden lyssnade jag efter ljud och kände efter, fast jag tog det ändå ganska lugnt med tanke på de mardrömslika omständigheterna, och tvingade mig att sova i lägenheten varje natt och "fungera som vanligt".

 

På lördagen fyllde hon som varit sjuk år, och jag var inne på hennes rum och grattade henne på morgonen (hjälp vad mycket tankar om smittorisk som flög genom skallen då) och senare fick jag en tackkram för presenten hon fått. Jag kunde ju inte säga "nej tack, jag vågar inte krama dig" så jag höll andan och gav henne en kort kram. Fånigt egentligen att jag höll andan med tanke på att jag bor med henne och utsatts för tillräckligt mycket bakterier för att redan ha blivit smittad om den risken nu fanns, men för mig kändes det som att just det kanske var droppen som skulle få bägaren att rinna över så att jag blev sjuk?

 

Än så länge har jag inte blivit sjuk, och ingen annan heller vad jag vet, så det var nog någonting hon hade ätit. Nu har det gått precis en vecka - det är min gräns för när man kan andas ut eftersom min lillebror blev magsjuk en vecka efter mig sist jag var magsjuk (vilket var... sex år sedan? Och det kan ju hända att han blev smittad med en annan magsjuka? Men ändå). Fast, jag måste erkänna att jag nästan glömt att risken funnits kvar tills idag (enligt mig)! Kan ni tänka er! Redan på lördagen började jag andas ut och sedan har jag nästan glömt det!? Men inte helt... för jag lägger fortfarande papper på toastolen. Jag ska försöka sluta med det idag, nu har det gått såpass lång tid att jag hade varit smittad om det var magsjuka. Det kommer ge mig ångest att gå på toa utan att lägga papper på den (för jag kommer såklart inbilla mig att det är just DET som har gjort att jag inte blivit smittad), men det är verkligen dags att sluta med det säkerhetsbeteendet så att jag inte får in någon konstig grej om att jag måste fortsätta så.

 

Usch ja, det här har VERKLIGEN varit en stor utmaning för mig. Större än att se spyan utanför affären. Ja, den största utmaningen sedan jag började med KBT-behandlingen.

Det var nog tur att jag fick utmaningen med spyan utanför affären dagen innan för det gjorde att jag fick mod, att jag kände att jag faktiskt klarar mer än jag tror. Annars hade jag nog inte vågat utmana mig såpass mycket att jag till och med gick hem och sov här samma dag som hon spytt (men tack och lov att hon inte spydde här i alla fall, hon var fortfarande hemma hos sina föräldrar då det hände)!
Som sagt, det har varit mycket den senaste tiden, många utmaningar, väldigt kämpigt, men jag vågar, jag kan, och jag ska klara det här!

Jag märker redan att jag har blivit mycket bättre, jag får inte i närheten så mycket panikattacker som jag fick för några månader sedan till exempel, och jag har vågat grejer som jag absolut inte hade vågat i vintras. Och trots att det här är den största utmaningen jag gått igenom sedan jag började KBT:n så kändes det inte som det. Jag var mer rädd då min kompis, som inte bor i samma lägenhet som mig, blev magsjuk (det var samma grej där, jag visste inte om det var magsjuka eller matförgifning, men det visade sig senare varit magsjuka eftersom en annan i samma lägenhet blivit smittad. Det fick jag veta i efterhand, så jag trodde att han var matförgiftad). Den här gången var det en i SAMMA lägenhet som blev magsjuk/matförgiftad, och jag var mycket lugnare och vågade till och med sova här. Det visar att jag trots allt har blivit bättre. Men det har gått stegvis, därför har jag inte märkt av någon drastisk skillnad (det är inte som att man vaknar en morgon och är helt fri från sin fobi, så fungerar det inte), men när jag tänker tillbaka och jämför så ser jag att det är stor skillnad på hur jag tacklar utmaningarna nu och i början av behandlingen. Det finns hopp, och jag tänker inte nöja mig här, jag ska bli ännu bättre :)

 

I tisdags efter min lektion åkte jag för att handla. Det gick bra, ända tills jag gick därifrån.

Utanför står en gubbe och städar, en tant går förbi och frågar "jasså, du städar nu?" varpå han svarar "ja, det är en som har spytt här".

VA!?!?!

Jag blev helt paralyserad och trodde att jag skulle skrika rakt ut. Mycket riktigt, där var det en spya, mitt i ingången! Jag fick sådan otrolig panik att jag själv började må väldigt illa (som att inte DET gjorde panikattacken tusen gånger värre), och massa skrämmande tankar åkte igenom mitt huvud. Tänk om jag klev i den utan att märka det? Vart var personen nu? Hade jag gått förbi honom (inbillar mig att det var en kille) i affären? Tänk om han hade tagit på någon av de varorna som jag köpte! När hände det, var det precis nyss, eller direkt efter att jag gått in?

Någon spydde alltså i ingången när jag var där inne och handlade. Där låg nu en spya och stirrade på mig. Hotade att hoppa upp på mig och kladda ner mig med magsjukebaciller. Panik. Tänk om jag skulle bli smittad på något sätt!
Andra tankar som flög genom mitt huvud var "har personen överlevt?", "varför spydde han?", hur kommer det sig att han inte kände att han behövde spy förens han var vid ingången?", "vad tänkte alla som såg det?", "tänk om jag hade kommit dit lite senare och SETT det!", "fy vad hemskt det måste ha varit, stackarn", "hur lyckas jag alltid vara med om sånt här?"... men mitt i allt kunde jag också tänka "oj, vilket perfekt träningstillfälle".
Vet ni vad jag gjorde?

Jag hade verkligen PANIK, eftersom jag själv börjat må illa (det var så hemskt äckligt och chockerande att SE spyan) och trodde att jag kanske skulle spy eller något. Jag ville cykla därifrån i all världens fart och gråtande ringa mamma. Men, det gjorde jag inte.

Jag bestämde mig för att jag skulle ta det här tillfället i akt och öva - för jag SKA bli av med min fobi. Så där stod jag och stirrade på en spya (han torkade inte upp allting! varför liksom? ...allt för att jag skulle få öva eller?), alldeles livrädd och skakig. Folk måste ha tyckt att jag var knäpp som bara stod där och stirrade - de såg inte vad jag såg. Det värsta var att jag fick stå och se på hur alla trampade i spyan, de märkte ingenting, oj oj oj, om de bara hade vetat. Det kändes riktigt sjukt att se alla trampa i den, smeta ut den och gå vidare som om ingenting hade hänt. Ångest, ångest, panik, chock, jagvetintevad.
Tänk om jag också har gått i en spya någon gång utan att veta om det!
Det var så vidrigt att stå och titta på det där. Det var spyklumpar, den var orange (undra vad man har ätit då hehe, hur kommer det sig egentligen att de flesta spyor är orangea? I alla fall inbillar jag mig att de är det), jag stirrade, äcklades, våndades - men jag stod kvar. Och vet ni vad?

Tillslut försvann paniken!

Jag trodde jag skulle få stå där hela natten om jag skulle vänta ut paniken, men det tog kanske typ tio minuter! Och när jag åkte hem så kunde jag till och med skratta, för att jag kände mig så nöjd med att jag hade lyckats vara kvar. Även om jag var hemskt skakis och uppjagad så var jag glad! Där fick spyan, ha ha, jag såg den minsann i vitögat och vann!

 

 

Jag har inte kunnat blogga, eftersom jag är upptagen med att vara så rädd. Om ni bara visste vad jag går igenom nu. Jag är lika rädd som om jag skulle varit tvungen att gå genom en skog där jag visste att 20 stycker våldtäktsmän gick omkring och bara väntade på nästa offer. Jag fattar inte att jag gör det jag gör just nu, jag måste vara helt sinnessjuk! Är det verkligen värt att göra det här för att bli fri från fobin!?! Jag är så rädd... Två stora utmaningar två dagar i rad (åh, jag vill berätta om dem,men klockan är fyra på morgonen nu och jag måste verkligen försöka sova så det får bli senare), jag undrar, och är livrädd, för vad som ska hända i morgon!

Ta mig bort, jag vill bara krypa ur mitt eget skinn, fly, springa så långt jag kan. Jag måste vara galen som gör det här. Men alla peppande kommentarer och att jag verkligen vill bli fri från det här får mig att lyckas ta det där lilla steget ut i det okända. Fast jag hade inte vågat utmana mig själv såhär mycket om det inte hade varit för att jag får tröst av min tro, känner att Gud kommer hjälpa mig igenom det här, vad som än händer, att han ger mig mod och kraft. Jag ska klara det här, fastän jag är LIVRÄDD!!

De jag bor med har varit på teneriffa i en vecka nu, och under den tiden så har jag varit hemma hemma (dvs hos mamma), dels för att det har varit påsk, men mycket för att jag inte vågar sova ensam i lägenheten och min pojkvän inte kan sova här varje natt eftersom han måste ha sin tempurmadrass för att inte få skitont i ryggen. Men idag åkte jag tillbaka hit till lägenheten, och de andra kommer inte hit förens i morgon. Smart som jag var, enligt fobihjärnan (för ur bli-fri-från-fobin synpunkt så var det ju dumt gjort) så hade jag veckan innan bestämt med en kompis att hon skulle sova över från tisdagen till onsdagen. Såklart är det jättetrevligt, men när avsikten med att det blev just den här kvällen var för att jag skulle slippa dilemmat med att sova själv (rättare sagt sova hos pojkvännen/få honom att sova här) så känns det lite fel. Men ibland får man faktiskt vara lite bekväm, jag tar ett steg i taget, och snart kommer nog steget att sova ensam också... eller kanske inte snart, men tids nog. Jag behöver inte hoppa tio meter högt och tjugo meter fram på en gång för att lyckas, det får ta tid, sånt här tar tid - så länge jag inte ger upp och kämpar hårt så kommer jag att lyckas. Det är viktigt att jag inser att det får ta tid, så att jag inte ställer för höga krav på mig själv och känner mig misslyckad för att jag inte blir fri från fobin på några dagar. Hela grejen med KBT är att man ska ta det steg från steg och inte gå för fort fram för att inte ångesten ska kännas överväldigande. Jag tycker det känns bra att man får "tillåtelse" att ta det steg för steg, så att man blir redo. Men såklart måste man ju puscha sig till att bli redo också, man kan inte bara vänta på att det ska hända av sig själv...

Ps. I morgon skall jag berätta vad som hände mig idag! Hujeda mig säger jag bara... Jag har inte riktigt tid att skriva ner det nu eftersom min kompis är här och vi ska ligga och snacka innan vi somnar :) mysigt!

 

Ibland undrar jag om jag borde sluta läsa tidningar. I alla fall aftonbladet. De har näst intill alltid någon storslagen rubrik som sätter igång ångesten.
Jag ska alldeles snart ut och övningsköra med mamma, men sitter i väntan på att krämen jag måste smörja in mig med efter att jag har duschat ska torka och kollar på aftonbladet. Och vad får jag se? Jo.... det här:

"En av de vanligaste bakterierna är bacillus cereus som kan orsaka matförgiftning med kraftiga kräkningar eller diarré som följd", står det i artikeln. JIPPIE.... KRAFTIGA kräkningar också!? Och det här får man av att ta i en bilratt!!
Jag vet att aftonbladet älskar att skrämma upp folk och överdriver väldigt. Jag menar, i själva verkat är det kanske en på tio tusen som drabbas av det där pga bilratten och då har de antagligen slickat på ratten för att bli sjuka, men det spelar ingen roll. Min hjärna har redan satt igång sitt skräckscenariovarningssystem och kopplat ihop bilratten till fara.
Så, frågan är ifall det är bra för mig att läsa sådant (för att exponeras för det jag är rädd för) eller om det bara bygger på rädslan (för jag gör ju ingenting särskilt för att använda situationerna som träning utan skrämmer snarare upp mig själv)? Nu kommer jag till exempel sätta mig i bilen och stirra på den äckliga ratten för att motvilligt ta tag i den, känna mig smutsig och få ångest. Visst, jag kommer att övningsköra ändå och på så vis utsätta mig för ångesten och träna, men om jag hela tiden slås ner av sådana saker och måste träna bort det nya obehaget så kommer jag ju inte direkt framåt? Eller? Jag menar det är ju nya saker som har tryckt ner mig, inte de som jag redan hade, som jag tränar på och då måste jag fortfarande träna på de saker jag redan hade problem med? Alltså blir resulterar det bara i mer träning utan att det blir fler framsteg? Om ni hänger med på min logik... fast, det kanske inte riktigt stämmer. Det handlar nog mer om att jag vågar utmana mig själv och klarar av ångesten och inte så mycket om ifall det är en gammal sak som skapat ångest för mig under lång tid eller en nytillagd ångestframkallande sak. Ju mer jag klarar av, desto lättare blir det att klara av de resterande sakerna. Och antagligen är det lättare att utmana sig själv med, och klara av, de nytillagda sakerna som skapar ångest än sådana som funnits länge - och ju fler sådana ångestprövningar man klarar av desto lättare att klara av de som funnits där länge. Alltså kanske det ÄR bra att läsa aftonbladet ändå? För, att undvika att läsa tidningen för att man är rädd för att utsättas för ångest blir bara ytterligare ett undvikandebeteende och det medför inte något bra i alla fall, såpass mycket vet jag.
Äsch, nu ska jag inte tjata mer om det där. Helt ärligt så tror jag att det som spelar någon roll är vad man gör med den nya (läskiga akta-dig-för-det-här)information man fått och inte ifall man har fått den eller inte.

Nu ska jag ut och ta tag i ratten, övningsköra, och äta glass med mina rattsmutsiga fingrar! Kanske ska jag till och med ta en extra slick på fingrarna, bara för att kallt hugga av det nya "farafara"-spåret som min fobi försöker köra upp i hjärnan på mig. Nej, inga fler undvikandebeteenden tack. Det här är bäst att jag sätter stopp för på en gång, så bye bye!

Jag tycker att det är hemskt läskigt att vara med barn (alltså, inte att vara gravid, för det har jag aldrig testat. DET kommer att bli en stor utmaning när den dagen kommer!), för att de lätt blir sjuka, och det därför känns som om man ökar risken för att bli magsjuk med typ 50 % om man umgås med barn. Och de kläcker ofta ur sig saker som "jag har ont i magen" eller "jag mår illa" vilket får mig att få ångest. Det är verkligen en stor utmaning för mig att umgås med barn. Men... jag älskar ju att vara med dem och blir glad av det, de är så "lätta" att vara med, de tar inte allting så seriöst. Man får andra perspektiv på livet när man ser det ur ett barns ögon. Och kanske tycker jag om att umgås med barn så mycket bara för att jag själv längtar efter att få en liten glimt av det där problemfria glada livet de lever, glömma bort den hotfulla världen runtomkring. Jag vill vara ett barn igen, och det kan man få bli för ett tag när man är med barn.

Idag var mina underbara småkusiner här! Jag lekte med dem och busade, vi hade jätteskoj. De är väldigt bra träning för mig att umgås med dem. För hur skulle jag till exempel kunna säga "nej, du får inte pussa mig hejdå", bara för att jag är jätterädd för att bli magsjuk. Och jag kan verkligen inte INTE umgås med dem för att jag är rädd för att de kanske bär på magsjuka eller att de när som helst ska säga "jag mår illa/jag har ont i magen", vilket faktiskt händer lite då och då. Och när de säger något sådant kan jag ju inte bara flippa ur och gå därifrån, stackars barn liksom, då kanske de tror att jag inte tycker om dem? Som sagt, det är väldigt bra träning för mig att umgås med dem eftersom jag hela tiden exponeras för min rädsla, och faktiskt får bita ihop (fast det finns gränser för hur mycket jag skulle klara att bita ihop också, om de skulle spy så skulle jag flippa ur till exempel) just eftersom mitt barnakära hjärta inte kan med att göra något annat.

 

Åh, jag behöver verkligen ett jobb i sommar, och jag hade gärna jobbat på ett dagis: om det inte hade varit för fobin. Alltid det där "nej men sakta i backarna, tänk på fobin, den tillåter inte det här". Suck. Varför lyssnar jag egentligen? Varför låter jag den ha så stor makt över mig? Varför är det så otroligt svårt att göra sig fri?

Så frågan är, ska jag våga söka ett jobb på dagis ändå, trots alla risker? Är jag redo att ta det steget? Nej, men som med allt annat så måste man väl bara slänga sig ut i det trots att man inte är redo, för då blir man redo. Men har jag kommit så pass långt, i kampen för att bli fri från fobin, att jag klarar att ge mig själv den lilla sparken i baken man behöver för att ta steget? Jag är livrädd, verkligen livrädd, men jag tror att jag hade tyckt om dagisjobbet. Om jag bara vågade... kanske, kanske inte. Men tanken att faktiskt ge mig själv sparken i baken kommer närmare och närmare. Det visar att jag är på G, det går framåt!

 

 

Idag var jag hos psykologen igen. Den här gången hade jag gjort upp en - lång - lista med saker som jag ville komma ihåg att ta upp med honom. Så första tjugo minuterarna gick åt till att beta av min lista med problem.
Sedan gick vi igenom hemläxan, som gått bra (oh yes, jag smetade in min scarf ordentligt i ”spyhinken” hehe), och slutligen snackade vi om ångesthierarkin igen, gjorde upp en lista på saker som skapar ångest hos mig och där jag fick skiva hur mycket ångest de ger mig (på en skala mellan 0-100) och hur stor undvikandegraden är (på en skala mellan 0-100).

De saker jag har skrivit upp än så länge ser ut som följande:

1.
Undvikandebeteende (saker jag gör för att slippa ångesten): Jag ställer klockan på typ halv åtta varje morgon för att kolla om de andra fortfarande är hemma och liksom "checka av" hur jag mår (så att jag inte ska vara magsjuk, dvs att det är okej att jag somnar om trots att jag då blir ensam hemma)
Ångestnivå (om jag skulle låta bli att utföra mitt undvikandebeteende, där 100 är maximal ångest): 50
Undvikandegrad (dvs hur ofta jag utför det här beteendet, där 100 är alltid i de situationerna och 50 är varannan gång jag ställs inför den situationen typ): 99

2.
Undvikandebeteende: Jag undviker att gå hem före de andra jag bor med på kvällen om vi är hos våra kompisar (trots att jag kanske är skittrött och skulle vilja gå hem och sova).
Ångestnivå: 75
Undvikandegrad: 98

3.
Undvikandebeteende: Undviker att äta frukost när jag är ensam hemma (mest förr, nu har jag övat upp mig på den punkten så att jag äter trots att jag får ångest).
Ångestnivå: 20
Undvikandegrad: 10

4.
Undvikandebeteende: laga och äta lunch/kvällsmat när jag är ensam hemma (detta tycker jag är jobbigt eftersom jag då känner mig "fast" här hemma, så om jag skulle få panik eller börja må illa och vilja åka iväg till någon för att jag inte vill vara ensam så kan jag inte bara gå - för jag kan ju inte lämna maten).
Ångestnivå: 40
Undvikandegrad: 80

5.
Undvikandebeteende: att städa när jag är ensam hemma (av samma anledning som ovanstående).
Ångestnivå: 40
Undvikandegrad: 85

6.
Undvikandebeteende: Gå på toa hos andra utan att lägga papper på toasitsen (för att skydda mig mot eventuell magsjuka - så att magsjukan inte biter mig i rumpan liksom :D).
Ångestnivå: 90
Undvikandegrad: 99

7.
Undvikandebeteende: att sova ensam i lägenheten en natt.
Ångestnivå: 95-100
Undvikandegrad: 100


De här sakerna var de jag kom på när jag var hos psykologen, sedan skall jag lägga till fler saker så fort jag kommer på dem. Nummer 7 ska vara ett av mina största mål med behandlingen, att klara av att sova ensam hemma en hel natt utan att få panik. Om jag klarar det: WOW vad underbart säger jag då. Utan att få panik!? Går det?
För att klara det så måste jag jobba med de andra sakerna först för att det då inte kommer kännas lika skrämmande, dels för att jag övar upp mitt självförtroende i takt med att jag klarar de andra sakerna, och framför allt för att fobin får mindre övertag om jag klarar att övervinna de andra sakerna: och då känns det som just nu känns hemskt läskigt, att sova ensam en natt i lägenheten, lika skrämmande eftersom fobin inte kontrollerar mig på samma sätt.

Well, en dag ska jag klara det :)

 

I läxa till nästa gång fick jag att öva på att äta frukost när jag är ensam hemma, utan att sitta framför datorn eller tv:n. Jag ska äta en långsam och tråkig frukost ensam vid köksbordet haha, så att jag hinner känna och tänka efter ordentligt och lär mig att konfrontera mina tankar, inte bara försöka distrahera mig så att jag slipper lyssna på mina ångesttankar.

 

 

Som sagt så är jag inte direkt ett stort fan av att städa toaletter med tanke på min fobi - det skapar massa ångest eftersom jag får upp bilder i huvudet av hur det skulle vara om jag satt där framför toaletten för att jag var magsjuk, plus att det känns som att alla toabakterier hoppas på mig och kommer göra att jag blir magsjuk.
Nu har jag i alla fall införskaffat sådana där gula plasthandskar så att jag slipper städa med vanliga plastpåsar på händerna (eh, det är ganska jobbigt för er som inte redan listat ut det). Det gick ganska bra den här gången, fast mitt i städandet sa min lägenhetskompanjon att hon skulle gå! Jag som alltid ser till att städa då någon av dem är hemma eftersom jag får en hemskans ångest om jag städar när jag är ensam hemma (samma sak gäller laga mat), för att jag känner mig "fastlåst" här då, att jag inte skulle kunna springa härifrån om jag fick panik (vad det nu skulle tjäna till, men jag vill ändå känna att jag har möjligheten att "fly", åka iväg till en kompis eller något), eller att jag inte kan ta upp mobilen och ringa mamma om jag skulle få panik, eftersom mina händer är fulla med städmedel och bakterier. Och om man lägger ihop en sak som ger mig ångest (att städa toaletterna) med en annan som också ger mig ångest (att vara ensam hemma) så leder det till panik eftersom det blir för mycket ångest. Så av alla de här anledningarna undviker jag det där med att städa/laga mat när jag är själv. Det räcker med utmaningen att vara ensam. MEN, jag klarade det! Jag fortsatte städa fastän hon gick.
Ja, jag fick ångest, och började till och med känna mig illamående.
Då stannade upp, drog efter andan, och försökte låta ångesten/paniken att komma (som psykologen sagt att jag ska göra, inte försöka fly) och komma på varför jag fick sådan ångest. Dessutom så testade jag taktiken att övertala mig själv om att jag är bra, och klarar det här, det vill säga jag kollade mig i spegeln och sa: "jag är duktig, jag klarar det här, det går bra". Det kändes väldigt fånigt, ja jag skämdes för mig själv, men tro det eller ej, det fungerade. Kanske för att det lockade fram ett skratt och därmed släppte lite på ångesten?
Jag kom fram till att illamåendet berodde på att jag fick ångest och nästan glömde att andas (ville inte andas in för mycket rengöringsmedel och toabakterier haha), plus att jag var hungrig och hade ont i huvudet.
Men jag stannade kvar i ångesten och fortsatte städa, och nu har jag städat klart :D
Skönt att ha det gjort! Och jag ljög inte för mig själv där i spegeln, för jag klarade ju av det, eller hur? :)

Man blir glad av att våga utmana sig själv och inse att man vågar/kan mer än man själv tror. Det gäller bara att tro på sig själv och våga ta steget. Testa själva!

Oh yeah :)
Nu har jag duschat, och jag är ensam hemma. Det här är väl, andra gången i mitt liv (för att läsa om första gången klicka här)? Det gick faktiskt riktigt bra - ingen panikattack! Det är helt otroligt. Såklart hade jag lite ångest, men inte särskilt farligt. Jag var väldigt orolig innan, men jag är glad att jag utmanade mig själv fastän jag inte riktigt vågade och visade mig själv att jag klarade det, det gick ju bra :D

För att bli frisk så måste man ständigt utmana sig själv - i smått och stort, allt man kan komma på - kämnpa kämpa kämpa med det man tycker är jobbigt, och framför allt: inte ge upp.

Vet ni vad? Jag klarade bussresan hem, från hem (haha, det blir så svårt, vad ska man kalla hem när man har flyttat hemifrån? Då har man liksom två hem), utan att få panik! Jag sov typ en och en halv timma, så det var bara en halvtimma jag var vaken, men bara det faktum att jag lyckades somna (dvs inte hade ångest som höll mig vaken) tycker jag är underbart bra. Det känns som om jag har blivit lite bättre, med min fobi, panikångesten och depressionen, men jag vågar inte hoppas för mycket av rädsla för att bli besviken om, eller rättare sagt när, jag får ett bakslag. Men för fyra veckor sedan hade jag aldrig vågat ge mig ut på den här två timmars bussresan själv så jag är väldigt glad att jag vågade utmana mig själv och klarade det.
Väl här, i min kära hemstad, träffade jag en kompis och vi gick omkring på stan. Nu är jag helt slut, som om alla mina krafter plötsligt runnit ur mig (läcker jag!?!). Antagligen beror det på att jag klarat resan och äntligen kan pusta ut efter alla anspänningar det inneburit att våga det här. Sen tror jag även att jag blev helt utmattad av alla intryck jag fick av att gå omkring på stan. Jag menar, gör man ingenting om dagarna utan bara sitter hemma så är man inte riktigt van vid storstadens buller och bång. Allt liv och rörelse, intryck, ljud, ljus, farten. Det tar på krafterna att "snabba upp hjärnan" från viloläge.
Jag skulle verkligen kunna gå och lägga mig nu och sova ett dygn - men det ska jag inte göra, nu ska jag och mamma kolla på en film :)

I morse gick jag upp klockan kvart över sju! Hjälp, det var längesedan jag gick upp så tidigt. Och guess what, jag var inte helt borta av trötthet. Jag var snarare piggare än vad jag brukar vara på morgonen. Det hade nog visserligen en hel del att göra med att jag inte hade någon ro till att fortsätta sova ändå eftersom jag var så orolig för att missa dagens göromål: först skulle jag iväg till en psykiatriker, sedan väntade en oroväckande busstur som skulle ta mig till mitt barndomshem och MAMMA.

Egentligen vet jag inte vad en psykiatriker gör, men jag tar tacksamt emot all hjälp jag kan få (min mosters man kände den här psykiatrikern så det var genom honom jag fick komma dit. Kontakter kontakter, det är så man tar sig fram i dagens samhälle...).
Jag fick svara på massa frågor om min uppväxt, skolåren och berätta om olika, stora, händelser som jag tror kan ha påverkat mig genom livet - både fysiskt och psykiskt hur jag mått fram tills nu, i korta drag. Hur mycket hinner man egentligen berätta om ens liv på 45 minuter? Jag är förvånad att man trots allt hinner få med så mycket som jag fick.
Därefter så var det dags för enkätifyllning om hur jag mår. Fick göra ett likadant depressions-test som hos psykologen (de känner tydligen varandra och kommer att samarbeta kring mig, ehe, vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till det. Det är väl bra, men känns lite läskigt att de ska prata om mig "över mitt huvud") och det slog mig att jag faktiskt mår bättre nu, eftersom jag svarade mer positivt på alla frågor än jag gjorde sist. Min teori är att det har att göra med många olika saker: att det blir ljusare och ljusare, att terapin ändå har hjälpt samt att jag har börjat göra saker om dagarna i stället för att bara sitta hemma! Tex som att träna så att inte kroppen går in i dvala som den gör om man bara sitter som en hösäck i en stol hela dagarna, och ha ett mål om dagen som jag ska klara av (vilket kan vara just att träna, åka och handla eller ha lektion), bara så att jag känner att jag gör någonting meningsfullt varje dag i alla fall. Långsamt men säkert hoppas jag kunna orka göra mer och mer saker, och i takt med det även må bättre och bättre.
Efter att ha läst i mina papper från tiden jag gick på BUP så sa psykiatrikern att det här skulle jag klara finfint, för jag var en smart tjej, det kunde han avgöra av att läsa i mina papper och vad jag klarat då (att jag tex gjort mig av med alla - och det var MÄNGDER - tvångshandlingar och nästan alla tvångstankar) och av att snacka med mig. Det var ju trevligt att höra.
Innan jag gick sa han igen att "det här kommer du att klara, du är en smart tjej, vi ska lägga upp en plan tillsammans för hur vi ska göra för att få bästa resultat". Det är sådant man behöver höra, att någon tror på en.

I måndags (4/4) var jag hos psykologen igen, efter ett tre veckors uppehåll. Först snackade vi som vanligt om tiden som varit, det har ju hänt en del (tex min pojkvän som trodde att han var magsjuk). Och så snackade vi om hemläxan (att jag läst kapitlet om att andas rätt och det om automatiska tankar i "Ingen panik"), och ifall jag övat på att närma mig saker som skapar ångest. Det har jag gjort så ofta jag haft tillfälle, i alla fall försökt utmana mig själv, men när jag satt där kunde jag knappt komma på något sådant tillfälle eftersom det gått så lång tid mellan besöken.
Jag tog upp min teori om att jag hade flera olika sorters ångest och han tyckte att det var en väldigt bra insikt av mig och berömde mig för det. Han höll med om att jag nog hade många olika sorters ångest. Men såklart undrar jag då om vi inte ska göra någonting för att jobba bort de där andra typerna av ångest också (för de gör ju också att jagblir deprimerad tex)? Men jag frågade aldrig, ska försöka komma ihåg att fråga nästa gång...

Vi snackade mest om det här med att min boyfriend trodde att han var magsjuk och psykologen kom på den dumma hemläxan som jag fick tills nästa gång: att ta fram hinken, ställa den vid hans säng och låta den stå där tills jag vant mig. Inte nog med det, jag skulle ta på den och sen ta på ansiktet utan att tvätta händerna (gaah, min pojkvän tog ju på hinken när han mådde dåligt, så då får jag de baskiluskerna i ansiktet och de kanske kryper in i munnen. Urfånigt tänkande men det hjälps inte, den tanken finns ändå där), och så sa han åt mig att jag typ skulle torka min scarf som jag hade på mig på hinken och sen sätta på mig den. Min scarf!? Vad äckligt. Och fy vad fånigt det lät att jag skulle göra sådär. Stackars oskyldiga scarf som skulle behöva torka av en äcklig smutsig skurhink :( Inte bara för att baskiluskerna kanske finns där utan också för att det är en SKURHINK, hur mysigt är det egentligen att torka en skurhink med sin scarf (som tur är så är hinken torr då åtminstone, men ändå)? Det är väl inte bara jag som tycker att det är lite snuskigt?
Och sen ska min pojkvän få göra lite rollspel med mig, ligga i sängen och böja huvudet mot hinken så att det ser ut som om han ska kräkas. Och i nästa steg (allt i KBT ska gå i steg, bli obehagligare och obehagligare) ska han göra ljud också och leva sig in i det. USCH.

Sen hade vi inte så mycket mer att snacka om. Alla andra gånger har vi dragit över på tiden men nu var vi klara en kvart tidigare. Varför?
Det är lite jobbigt, för det känns som att jag inte utvecklas särskilt mycket, det går så långsamt fram. Jag vill bli fri från min fobi, ångesten, paniken, depressionen NU! Men psykologmötena känns inte särskilt givande längre, vi pratar mest om samma saker och går så långsamt fram att jag börjar bli otålig. Framför allt har jag märkt det på vad jag har att skriva om mötenanu efteråt: jag får verkligen anstränga mig för att komma på vad vi har pratat om, och OM vi ens har sagt något som är värt att skriva ner. Fast kanske är det inte mötena det är fel på utan mitt minne?

När jag var hos psykologen förra gången, vilket närmare bestämt var exakt tre veckor sedan, så grät jag hela timman och det blev inte särskilt mycket pratat om min fobi eller behandlingen. Inte så konstigt, med tanke på att det var dagen efter min morbror dött. Det var skönt att sitta där och gråta. Vi pratade lite om hur jag kände kring det som hade hänt, mitt dåliga samvete (alla borden - jag borde ha åkt och hälsat på honom, jag borde ha skickat de där blommorna tidigare osv osv) och begravningen.
Usch, nu känns det väldigt tungt, när jag skriver om det här, för nu kommer tankarna: att han faktiskt är död.
Det sägs att barn sörjer i ränder, ena stunden kan de vara glada och inte alls tänka på det, för att i nästa stund bli väldigt ledsna för att de börjar tänka på det. Jag sörjer nog som ett barn...

När timmen runnit ut, och tårarna tagit slut (not) så sa psykologen att det inte skulle bli några möten på två veckor(!) eftersom han skulle vara sjukskriven, eller som han uttryckte det "vara hemma och ta igen lite som han halkat efter med". Det är därför jag inte har skrivit så aktivt om hur det går med terapin nu det senaste. Jag fick lite dåligt samvete faktiskt. "Hade jag varit för jobbig, så att han blev utbränd?" var en av tankarna som flög mellan pannloberna, andra var undringar över hur jag skulle klara att gå vidare med behandlingen utan att få något psykologstöd under de två veckorna. Tänk om jag skulle falla tillbaka dit jag var innan? För lite framsteg har jag trots allt gjort. Och det var ju så mycket jag ville prata med honom om som jag inte hunnit ta upp nu eftersom timmen gått åt till annat, hur skulle det bli med det. 
Jag kan tala om såhär i efterhand att det har gått bra, TROTS att det hänt maaassa jobbigt under de här två veckorna, och det var faktiskt inte livsviktigt att prata med honom om de där grejerna.

Det var väldigt skönt att mamma skjutsade mig till psykologen (även om jag fick lite dåligt samvete - alltid det där samvetet - för att det blev en två timmars omväg för henne, fram och tillbaka), annars hade jag inte orkat gå dit, så TACK mamma :) Det var mysigt att ha mamma här ett litet tag också, även om det bara var för en snabb McDonaldsvistelse och psykologsbesöksskjuts. Och det var bra att jag kom till psykologen, även om det kändes hemskt jobbigt att åka dit, men väl där så kändes det bra att få gråta ut och prata om mina tankar och bekymmer kring det som hänt med någon som inte hade någon personlig koppling till det. Kanske var det tur att jag hade ett psykologmöte inbokat så snabbt efteråt?

I läxa fick jag att fortsätta utsätta mig för saker jag klassade som 10-20 på ångestskalan (som är mellan 0-100), och att läsa kapitlet om andning i boken "Ingen panik" (alla ni paniker där ute: läs den! Det är en självhjälpsbok om hur man botar sin panikångest).

 

 

 

Till och med en bild på den här hinken skapar obehag...

 

Jag är lite skakist nu. Dels för att jag är vrålhungrig men mest för att jag var hemma hos min pojkvän! Jag fattar inte att jag gjorde det, men det gjorde jag. Fastän han, i min hjärna, inte ens var friskförklarad än så åkte jag dit. Det var meningen att jag skulle äta där men riktigt så blev det inte.
Ångesten var inte allt för hög till att börja med, när jag gick in i lägenheten, men när jagnärmade mig min pojkväns rum och tittade in och såg DEN, DÅ bröt jag ihop. Han hade en röd spyhink (läs skurhink) stående vid sin säng!! Det betydde alltså att han verkligen trodde att han skulle spy igår kväll! Jag som trodde att det var en överreaktion från hans sida, men tydligen var det på fullaste allvar. SKIT att han hade glömt ta bort den, eller var det inte skit, var det bra? Träning var det i alla fall. Jag stod och stirrade på den där röda hinken hur länge som helst, för att jag inte skulle sluta titta på den förens min ångest försvunnit. Rörde mig inte ur fläcken fastän, var så spänd, fastän det enda jag ville var att springa därifrån.
Det är som att jag tror att man spyr bara av att titta på en röd skurhink (iaf när den är uppställd bredvid en säng och jag vet vad den är tänkt att användas till!). Just röda städhinkar ger mig ångest, eftersom det var en sådan jag spydde i då jag var magsjuk senast jag var det (i åttan). Det framkallar massa känslominnen och obehag.
Så, där stod jag som paralyserad hos min pojkvän och stirrade på en hink! Måste ha sett ut som en idiot. Menmen, det brydde jag mig inte om just då: jag ville bara springa därifrån, men jag var kvar, väntade ut ångesten, och jag klarade att vara kvar(!) och ångesten försvann sakta men säkert.

Det kändes så hemskt att vara rädd för sin pojkvän. Han ville ha en kram, men jag skakade frenetiskt på huvudet och så fort han tog ett steg närmare mig så backade jag undan. Han tyckte det var lite kul och gick efter mig, förstod inte riktigt allvaret i hur jag kände, att jag seriöst inte vågade gå närmre honom. Sen förstod han, då tog han upp en pinne för att liksom "bygga en bro" mellan oss, han ville att jag skulle ta tag i pinnen och skaka den, som att vi skakade hand, men jag var så paralyserad och rädd att jag inte vågade. Jag vågade ju inte röra någonting där, för tänk om smittan satt sig på sakerna?

Tanken var att vi skulle äta tillsammans, men sen dök hinken upp och jag insåg att det var "allvar" så jag vågade inte äta. Jag inbillade mig att bakterierna som kanske fanns i luften då skulle åka med maten ner i magen och att jag skulle bli smittad på det sättet. Och dessutom så var det ju min pojkvän som lagade maten! Det skulle öka smittorisken ännu mer om jag åt. Jag vågade med nöd och näppe stå i samma rum som dem när de käkade (tur att vår kompis vet om min fobi också, annars skulle jag varit värsta ufot i hans ögon).
Även om jag skakade och grät, och grät, och grät lite till så klarade jag att vara kvar där i nästan en och en halv timme! Och precis när jag skulle gå så ville min pojkvän att jag skulle tända hans taklampa, dvs nudda samma knapp som han med all säkerhet tog på igår kväll. Hjälp vad det låter fånigt, men det är så det är att ha en fobihjärna - alla de här ologiska tankarna blir logiska för mig. Jag bestämde mig för att våga, ta risken, utmana fobin på hög nivå (ja, för mig var det en hög nivå att trycka på en lampknapp, med tanke på omständigheterna), och så tände jag, med knogen som jag dessutom torkade av på byxorna sen haha ;) Men jag vågade i alla fall, och det var stort för mig.

När jag kom hem igen så upptäckte jag till min förskräckelse att de jag bor med inte var hemma!! Ännu en utmaning.
Jag är helt slut, hur ska jag orka efter den pers jag precis gått igenom? Jag måste äta någonting, men inte nog med att jag är HELT slut efter lägenhetsbesöket, jag vågar inte äta när jag är ensam. Om jag inte äter o andra sidan så kommer jag kollapsa helt eftersom jag bara ätit frukost och energinivån står på noll.
Jag köpte lite godis som "belöning" efter jag gått från pojkvännen så det har jag knaprat på nu. Rättare sagt tvingat i mig, för när jag redan har ångest och ska äta så är det bara stopp, då får jag en väldig massa panik om jag ska ha någonting i munnen. Ja, till och med en lite god godisbit blir för mycket och jag vill bara spotta ut den.
Det värsta är att jag inte vet när de kommer hem igen (och nej, jag kan inte fråga, vill inte att de ska behöva bli inblandade i min fobi. Vill inte vara till besvär) för hade jag vetat när de kom hem så hade jag vågat laga mat även om jag just för stunden var ensam. Då skulle jag ju veta att någon var på väg hit, att jag inte skulle behöva vara ensam på obestämd tid, lång tid. Nu känns det som att de kanske inte ens kommer komma hem ikväll (och det är faktiskt möjligt att de inte gör det)!

Jag är helt slut... men på något sätt kommer jag klara det här också - fast det hade såklart varit lite lättare om jag hade mat i magen.

 

 

Oj vad längesedan det var jag skrev något om hur det går med mina "psykologmöten". Den 28 februari var jag där igen och varför jag inte har skrivit om det är för att jag verkligen inte kan komma ihåg vad ni snackade om!
Vi följde våran vanliga agenda som ser ut såhär:

* Tiden som varit
* Hur det gått med hemläxan
* (här lägger han in ett nytt moment varje gång)
* Ny hemläxa
* Sammanfattning

Han skriver alltid upp det på tavlan, lite onödigt kan jag tycka, fast bra egentligen. Då följer man en struktur under mötet och vet vad det är man ska snacka om och att man inte har missat någonting typ.
Det nya momentet den här gången var begreppet ångesthierarki, dvs att saker är olika skrämmande och ger olika mycket ångest och att man kan ordna dessa saker i en hierarki utefter hur mycket ångest de ger. Som en trappa där första trappsteget ger 10 i ångest på en skala mellan 0-100 och andra trappsteget kanske 20. Sedan skall man alltså utsätta sig för värre och värre grejer, gå ett trappsteg i taget och klara grejer som står högre upp på ångesthierarkilistan. Det är liksom det här KBT handlar om, ta steg för steg och långsamt öka ångesten - programmera om i hjärnan så att man till slut vågar utsätta sig för det man är mest rädd för.
Men nej, i mitt fall så kommer jag inte att utsätta mig för det jag är mest rädd för (att spy) men vi har satt upp andra mål som jag ska klara av, tex att vara ensam hemma en hel dag utan att behöva ha kontakt med någon eller få ångest.

I hemläxa så fick jag att läsa ett kapitel om automatiska tankar, i boken "Ingen panik", som vi snackat lite om under det här mötet och förra mötet och så sa han att jag gärna fick skriva en lista med saker jag kommer på skapar ångest för mig och sedan sätta ihop dessa till en ångesthierarkilista.

Nu har det varit lite dålig uppdatering känner jag, men det är för att jag har haft fullt upp på annat håll.
Jag kan ju berätta att det inte gick såvidare bra när jag skulle till psykologen i torsdags (10/3). Resan dit gick ovanligt bra, men när jag väl kommit fram så var psykologen inte där! Hade det varit en dag då jag mått sämre (mådde förhållandevis bra) så hade det blivit kaos för mig, eftersom det inte blev som jag ställt in mig på, och jag hade åkt hela den vägen i "onödan" (det blev ju visserligen ett träningstillfälle för mig - träna på att åka buss och tåg utan att få ångest).
Det var bara att åka hem igen!
Sen ringde psykologen och det visade sig att han hade suttit och väntat på mig i onsdags. Suck. Någon av oss hade alltså fått det där om när vi skulle träffas om bakfoten, jag antar att det var jag - suck igen - men han sa att vi inte skulle tänka mer på det, det var lugnt att det blev fel, det var inte första gången det blev så osv. Tur att han har en sådan inställning, annars hade jag fått världens ångest och känt mig superdålig... och antagligen är det just därför han har sådan inställning. Han vet hur ångestpersoner fungerar.
Nu fick jag i alla fall mer tid på mig att läsa läxan som jag inte hade gjort, det är alltid något :)

Kan ni gissa vad jag gjorde i kväll?
Jag var inne hos killen som var magsjuk förra veckan!! Visserligen var det inte ens säkert att han spydde fick jag höra av en annan (som sa att han mest hade haft jätteont i magen). Troligtvis så var det väl någon matförgiftning (hemska tanke) eftersom ingen annan har blivit smittad. Men för att vara på den säkra sidan (för TÄNK OM finns ju alltid) så skulle inte jag våga gå in där förens om kanske en vecka egentligen. Men nu, dock efter ett visst antal försäkringar, så tog jag mod till mig och gick dit! De hade bakat semlor som de bjöd på (åt visserligen ingen, eftersom det är massa mjölkprodukter i och jag fortfarande testar om eksemet blir bättre ifall jag avstår från det) och så kollade vi på solsidan - haha, hur roligt program som helst ju.
Jag vågade inte röda någonting, och knappt andas, men jag klarade att vara kvar i över två timmar! Det måste jag säga faktiskt var bra gjort av mig. Nu inbillar jag mig att jag ska bli magsjuk eftersom jag var där. Tror att alla de andra kanske råkade vara immuna mot just den här magsjukan, eller utsatts långsamt för bakterierna så att de hunnit vänja sig och bygga upp ett försvar, medan jag inte är immun/utsattes med massa bakterier på en gång så att jag till skillnad från dem kommer att bli smittad. Dumma fåniga fobi säger jag bara! Vart får man alla tankar ifrån egentligen?

Nej nu ska jag försöka somna, och helst utan att drömma mardrömmar tack - jag kan väl få drömma om att jag faktiskt var duktig idag, modig (kanske inte i andras ögon, men i mina och för de som vet vad jag kämpar med, eller snarare mot, så var jag det). God natt!

 

 

Det var ett tag sedan jag skrev om psykologbesöken. Det är mest för att jag inte har orkat ta tag i det, eftersom jag inte vetat hur jag ska formulera mig samtidigt som så mycket annat har kommit emellan och tagit den orken/tiden från mig. Men nu ska jag försöka komma ihåg vad jag gjorde på psykologbesöket för nästan två veckor sedan. Den 24 februari var jag där. En torsdag, samma dag som jag senast träffade min pojkvän, snyft. Jag saknar honom.

Om jag inte minns helt fel så var min hemläxa till den här gången att läsa ett avsnitt i boken "Ingen panik" (som jag just nu använder som datorunderlägg, ehe, förlåt mamma - hon är bibliotekarie) som handlade om vad en panikattack egentligen är. Hur kroppen reagerar och varför. Så detta gick vi igenom under mötets gång, han gjorde ett litet "förhör" för att se om jag förstått de viktigaste sakerna i kapitlet. Kändes nästan som när jag gick på högstadiet och blev förhörd inför ett biologiprov, men eftersom jag tycker att biologi är intressant så var det inte i negativ bemärkelse. Blev snarare nästan sentimental, haha, särskilt eftersom psykologen är SÅ lik min gamla kemilärare. Har funderat varje möte ifall jag ska fråga om det möjligtvis är hans bror. Någon gång ska jag fråga det.

Under det här mötet förklarade psykologen något som kallas "ångestkurvan" för mig. Jag borde måla upp det i paint så att ni förstår vad jag snackar om, för annars kan det bli lite luddigt och förvirrande (hurra för mina paintkunskaper haha).



Bilden ovan beskriver, på ett ungefär, en normal ångestkurva (psykologen målade upp det såhär, men jag anser att det går mycket snabbare att få ångest än att lugna ner sig igen). Det viktiga är att komma ihåg att ångestkurvan alltid ser ut såhär, man får ångest, men den går över med tiden. Den når ett tak för att sedan plana ut igen. Men i min hjärna ser det ut som på bilden här nedanför:



För mig så känns det alltså som att ångesten kommer fortsätta stiga i det oändliga (den röda pilen)! Jag tror att jag kommer bli galen/dö/göra något sjukt av all panik som inte ryms i mig, om den får fortsätta. Tanken på att paniken ska fortsätta upp utan något stopp, utan något tak, blir oftast outhärdlig, så därför...



... så använder jag mig av ett säkerhetsbeteende eller ett lugnande beteende som gör att ångesten går ner (den blåa pilen). Det kan till exempel vara att ringa mamma (det brukar oftast lugna mig), eller skicka ett panik-sms till någon, sätta på musik/tv:n (för att fokusera på något annat, dämpa paniktankarna) eller vad som helst som man gör för att försöka ta bort paniken. Fortsätter man använda sig av sånt här säkerhetsbeteende så lär man hjärnan att det är farligt med vad-man-nu-gjorde då man fick panik. Dessutom så tror man att paniken hade fortsatt stiga om man inte avbrutit den - eftersom man aldrig testat vad som händer om man inte avbryter processen.
Därför blir även oron inför nästa panikattack större, eftersom man då blir rädd för att ens säkerhetsbeteende kanske inte skall fungera nästa gång och paniken sticker iväg till skyarna och spårar ur - det går inte ens att föreställa sig hur mycket panik man kommer att ha om den får fortsätta (man glömmer att den normala ångestkurvan alltid finns där bakom, att ångesten INTE fortsätter utan når ett tak och planar ut).

Det psykologen vill att jag ska göra är att exponera (utsätta) mig för sådant som skapar ångest och inte använda mig av något säkerhetsbeteende. Jag ska helt enkelt låta paniken nå taket för att hjärnan sedan, steg för steg, skall programmeras om till att förstå att paniken inte blir övermäktig utan alltid planar ut efter hand som tiden går.
Det som är det skrämmande är att jag då måste våga lita på att det finns ett tak! Första gången man gör någonting är ju alltid läskigast, för då vet man inte hur det kommer fungera.




Om jag vågar låta paniken komma utan att avbryta den genom att göra någonting som lugnar ner mig så kommer jag upptäcka att ångesten försvinner. Nästa gång jag gör samma sak, utan att avbryta, så kommer taket inte vara så högt (dvs panikattacken blir inte lika överväldigande). Fortsätter jag låta paniken komma och plana ut utan att koppla på säkerhetsbeteendena så kommer paniken bli mindre och mindre för varje gång jag utsätter mig för det. Tillslut har man lärt om hjärnan att inte få panik i den situationen som man tränade på.

Det viktiga är dels att man ska utsätta sig för det som skapar paniken med med korta tidsintervall, annars hinner man glömma att det faktiskt gick bra förra gången. Dessutom så ska man börja med att utsätta sig för saker som inte skapar alldeles för mycket ångest eftersom vitsen är att man ska våga låta paniken komma utan att avbryta den. Om man avbryter den så lär man istället hjärnan att det faktiskt var farligt det man utsatte sig för. Därför fick jag skatta hur obehagliga vissa saker var på en skala mellan 0 och 100 och psykologen sa att jag till att börja med skulle öva på saker som låg på 10-20 på skalan tills jag klarar dessa utan att få ångest.
Så mitt uppdrag tills nästa gång blev att komma på några sådana situationer där ångesten kom upp i 10-20 på skalan.

Jag hade väldigt svårt för att ta till mig att paniken verkligen skulle gå ner om man lät den komma! Hur ska man våga göra det? TÄNK OM den inte går ner utan faktiskt fortsätter upp som den röda pilen? Psykologens svar var att "det vet man inte om man aldrig testar. Man kan alltid tänka 'tänk om'." Så, jag antar att det helt enkelt bara är att slänga sig ut i det okända och se vad som händer. Någon gång måste man våga ta steget, för jag vill ju faktiskt bli av med det här!


Ps. Det här inlägget har tagit två timmar att göra. Nu kanske ni förstår varför det tog så lång tid innan jag orkade ta tag i det ;) Självklart skulle jag sätta mig ner och ta tag i det när jag egentligen skulle packa och sova! Haha, that's me!

 

Min kompis, som bor i samma lägenhet som killen skrev till mig i ett mejl på facebook och skrev då bland annat "Förstår att det är jobbigt för dig, men inte hur jobbigt och varför."
Det där med att hon skrev att hon inte förstår varför, det fastnade jag för. Jag vet ju att folk inte förstår varför jag är SÅ rädd. Men det fick plötsligt en ny innebörd. Hon förstod alltså inte vad jag hade att vara rädd för när en jag träffat för knappt tre dagar sedan är magsjuk! För mig är det katastrof, livsfara, alarm med beredskap på högsta nivå, men för henne är det likaställt med en axelryckning. Hon tycker inte att det är ett dugg farligt! Och hon är i samma lägenhet, och kommer förmodligen vara den som städar toan! Wow, det går inte ihop för mig. Lika lite som det antagligen går ihop för henne att jag är så rädd att jag helst vill springa till andra sidan jordklotet om det hade gått.
Varför?
Varför det är så jobbigt.
Ja, varför ÄR det så jobbigt, egentligen?
Hjärnan har kopplat på fel signaler och körs på autopilot nu. Därför. Men fortfarande, varför?
Antagligen kommer jag aldrig att varken få eller kunna ge ett bra svar på den frågan. Men när hon skrev sådär, att hon inte förstår varför det är så jobbigt, så fick det mig att inse, att de flesta andra inte söker skydd, sätter på högsta beredskap och lever i ett helvete för att någon är magsjuk. De ser det som en sjukdom som vilken som helst, en aning äckligare ja, men annars som en förkylning. "Magsjuka går i alla fall snabbt över" säger de och rycker på axlarna.
Det kanske ligger någonting i det, att det inte är så farligt så att man måste springa till andra sidan jorden? En liten liten glödlampa börjar lysa svagt ovanför mitt huvud.
Jag sitter och är förvånad, för att någon inte förstår varför jag är så rädd. Vad jag har att vara rädd för. Och för ett litet tag, så förstod inte jag heller varför.
Sen landade jag i min kropp igen, och förstod. Men något stannade kvar, en liten bit av glödlampan som tändes rotade sig någonstans och är kanske början på uppvaknandet från det här helvetet med fobi och panikattacker?
Who knows...

 

 

Oj hjälp! Jag är helt skakig. Det där var den värsta men bästa duschen jag har tagit i hela mitt liv!
Jag är ensam hemma. Och ja, kan ni gissa vad jag precis gjorde!? Jag duschade.
Jag har aldrig någonsin (inte som jag kan minnas i alla fall) duschat när jag varit ensam hemma. Detta eftersom jag  som sagt får panik bara av att vara ensam hemma, och att då dessutom ställa sig i duschen skulle vara otänkbart. För då är jag ju "fast", helt naken: jag kan inte springa ut helt naken om jag skulle få panik! Och jag skulle inte hinna ta på mig alla kläder.
Well, jag vågade utmana duschödet för första gången i mitt liv!! Och jag klarade det! WOW säger jag bara, för mig är det här ett stort framsteg. Megakliv. YAAY.

Fast... det var inte enkelt kan jag tala om för er. Jag hade panik, men jag tvingade mig att stanna kvar i duschen - för det har psykologen sagt, att man ska inte göra för stora utmaningar, så att man inte klarar att genomföra dem utan avbryter panikattacken innan den har gått över, för då lär man hjärnan att det är farligt, att man inte klarade det. Därför var jag tvungen att stå kvar - för jag vill INTE att min rädsla ska bli värre. Jag var bara tvungen att klara det.
Kanske inte direkt den bästa övningen att välja av mig, med tanke på att jag var tvungen att stå där i duschen ett bra tag innan paniken lugnade ner sig och det tyckte inte mitt eksem om haha. Men det får jag ta, nu kliar det. Men i långa loppet så gör det här att det kommer klia mindre (för jag tror bestämt att det är pga stressen som fobin för med sig som mitt eksem är så uppblossat och vägrar ge med sig).

I alla fall, det är just typiskt. Tror ni inte att jag fick så mycket panik att jag började blöda näsblod!?! Jag stod där i duschen, med panik och skakande av rädsla och så trodde jag att jag skulle svimma när som helst. Mitt upp i alla de känslorna så ser jag hur badkaret under mig bli rött. Och som jag har förklarat innan så skapar det här med att blöda näsblod en heel del ångest för mig, så paniken blev såklart ännu värre. Men jag stod kvar. Stoppade upp papper i näsan och gick tillbaka in i duschen!
Fy vad det är jobbigt att ha en papperstuss i näsan då man har panik och redan känner att det är svårt att andas - för med en papperstuss i näsan så blir det faktiskt väldigt jobbigt att andas, särskilt när man hyperventilerar! Men I DID IT. Jag klarade det! Jag stod kvar, jag torkade upp blodet som droppat ner på toastolen då jag skulle hämta papper till näsan, och jag smörjde in mig.
Nu har jag varit ensam hemma och naken länge och det har gått bra, jag har inte fått panik och sprungit ut. Men viktigast av allt att komma ihåg (för mig), jag spydde inte. Jag fick inte sådan panik att jag spydde (eh, fast jag fick sådan panik att jag började blöda näsblod, vilket såklart oroar mig... men mina näskärl är tydligen väldigt sköra och när blodet rusar och pumpar som jag vet inte vad då man har panik så är det ju faktiskt inte så konstigt).

Jag är stolt! Får man vara det? :D
Nu har jag iof VÄLDIGT bråttom till min lektion och har inte hunnit äta, eftersom det tog lite längre tid med duschandet (var som sagt tvungen att vänta tills paniken gått ner innan jag fick sluta), men det löser jag. För jag klarar mer än jag tror :D

Ps. När jag kollade mig själv i spegeln så tyckte jag att jag var vackrare än jag någonsin tyckt att jag är. Kanske sitter mycket av mitt dåliga självförtroende i fobin också? I alla fall påstår psykologen att jag kommer få bättre självförtroende när jag upptäcker att jag klarar av massa saker som jag inte gjort innan. Jag tror honom.