Hos psykologen 6. Ångestkurvan


Det var ett tag sedan jag skrev om psykologbesöken. Det är mest för att jag inte har orkat ta tag i det, eftersom jag inte vetat hur jag ska formulera mig samtidigt som så mycket annat har kommit emellan och tagit den orken/tiden från mig. Men nu ska jag försöka komma ihåg vad jag gjorde på psykologbesöket för nästan två veckor sedan. Den 24 februari var jag där. En torsdag, samma dag som jag senast träffade min pojkvän, snyft. Jag saknar honom.

Om jag inte minns helt fel så var min hemläxa till den här gången att läsa ett avsnitt i boken "Ingen panik" (som jag just nu använder som datorunderlägg, ehe, förlåt mamma - hon är bibliotekarie) som handlade om vad en panikattack egentligen är. Hur kroppen reagerar och varför. Så detta gick vi igenom under mötets gång, han gjorde ett litet "förhör" för att se om jag förstått de viktigaste sakerna i kapitlet. Kändes nästan som när jag gick på högstadiet och blev förhörd inför ett biologiprov, men eftersom jag tycker att biologi är intressant så var det inte i negativ bemärkelse. Blev snarare nästan sentimental, haha, särskilt eftersom psykologen är SÅ lik min gamla kemilärare. Har funderat varje möte ifall jag ska fråga om det möjligtvis är hans bror. Någon gång ska jag fråga det.

Under det här mötet förklarade psykologen något som kallas "ångestkurvan" för mig. Jag borde måla upp det i paint så att ni förstår vad jag snackar om, för annars kan det bli lite luddigt och förvirrande (hurra för mina paintkunskaper haha).



Bilden ovan beskriver, på ett ungefär, en normal ångestkurva (psykologen målade upp det såhär, men jag anser att det går mycket snabbare att få ångest än att lugna ner sig igen). Det viktiga är att komma ihåg att ångestkurvan alltid ser ut såhär, man får ångest, men den går över med tiden. Den når ett tak för att sedan plana ut igen. Men i min hjärna ser det ut som på bilden här nedanför:



För mig så känns det alltså som att ångesten kommer fortsätta stiga i det oändliga (den röda pilen)! Jag tror att jag kommer bli galen/dö/göra något sjukt av all panik som inte ryms i mig, om den får fortsätta. Tanken på att paniken ska fortsätta upp utan något stopp, utan något tak, blir oftast outhärdlig, så därför...



... så använder jag mig av ett säkerhetsbeteende eller ett lugnande beteende som gör att ångesten går ner (den blåa pilen). Det kan till exempel vara att ringa mamma (det brukar oftast lugna mig), eller skicka ett panik-sms till någon, sätta på musik/tv:n (för att fokusera på något annat, dämpa paniktankarna) eller vad som helst som man gör för att försöka ta bort paniken. Fortsätter man använda sig av sånt här säkerhetsbeteende så lär man hjärnan att det är farligt med vad-man-nu-gjorde då man fick panik. Dessutom så tror man att paniken hade fortsatt stiga om man inte avbrutit den - eftersom man aldrig testat vad som händer om man inte avbryter processen.
Därför blir även oron inför nästa panikattack större, eftersom man då blir rädd för att ens säkerhetsbeteende kanske inte skall fungera nästa gång och paniken sticker iväg till skyarna och spårar ur - det går inte ens att föreställa sig hur mycket panik man kommer att ha om den får fortsätta (man glömmer att den normala ångestkurvan alltid finns där bakom, att ångesten INTE fortsätter utan når ett tak och planar ut).

Det psykologen vill att jag ska göra är att exponera (utsätta) mig för sådant som skapar ångest och inte använda mig av något säkerhetsbeteende. Jag ska helt enkelt låta paniken nå taket för att hjärnan sedan, steg för steg, skall programmeras om till att förstå att paniken inte blir övermäktig utan alltid planar ut efter hand som tiden går.
Det som är det skrämmande är att jag då måste våga lita på att det finns ett tak! Första gången man gör någonting är ju alltid läskigast, för då vet man inte hur det kommer fungera.




Om jag vågar låta paniken komma utan att avbryta den genom att göra någonting som lugnar ner mig så kommer jag upptäcka att ångesten försvinner. Nästa gång jag gör samma sak, utan att avbryta, så kommer taket inte vara så högt (dvs panikattacken blir inte lika överväldigande). Fortsätter jag låta paniken komma och plana ut utan att koppla på säkerhetsbeteendena så kommer paniken bli mindre och mindre för varje gång jag utsätter mig för det. Tillslut har man lärt om hjärnan att inte få panik i den situationen som man tränade på.

Det viktiga är dels att man ska utsätta sig för det som skapar paniken med med korta tidsintervall, annars hinner man glömma att det faktiskt gick bra förra gången. Dessutom så ska man börja med att utsätta sig för saker som inte skapar alldeles för mycket ångest eftersom vitsen är att man ska våga låta paniken komma utan att avbryta den. Om man avbryter den så lär man istället hjärnan att det faktiskt var farligt det man utsatte sig för. Därför fick jag skatta hur obehagliga vissa saker var på en skala mellan 0 och 100 och psykologen sa att jag till att börja med skulle öva på saker som låg på 10-20 på skalan tills jag klarar dessa utan att få ångest.
Så mitt uppdrag tills nästa gång blev att komma på några sådana situationer där ångesten kom upp i 10-20 på skalan.

Jag hade väldigt svårt för att ta till mig att paniken verkligen skulle gå ner om man lät den komma! Hur ska man våga göra det? TÄNK OM den inte går ner utan faktiskt fortsätter upp som den röda pilen? Psykologens svar var att "det vet man inte om man aldrig testar. Man kan alltid tänka 'tänk om'." Så, jag antar att det helt enkelt bara är att slänga sig ut i det okända och se vad som händer. Någon gång måste man våga ta steget, för jag vill ju faktiskt bli av med det här!


Ps. Det här inlägget har tagit två timmar att göra. Nu kanske ni förstår varför det tog så lång tid innan jag orkade ta tag i det ;) Självklart skulle jag sätta mig ner och ta tag i det när jag egentligen skulle packa och sova! Haha, that's me!




Kommentarer
Postat av: joanna- Att leva med Aspergers syndrom!

svar: bästa katten:)

2011-03-08 @ 10:36:25
URL: http://domkallarmighannes.blogspot.com/
Postat av: Emelie

Detta är nog någonting som psykologer kör med. Jag känner igen det där mer än väl;)

2011-03-08 @ 12:20:13
URL: http://emedaphoto.blogg.se/
Postat av: Anonym

Svar: Min syster har redan tittat in i din blogg :)

2011-03-08 @ 19:18:52
URL: http://filippafredriksson.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0