Att leva med oro

Till och med en bild på den här hinken skapar obehag...

Jag är lite skakist nu. Dels för att jag är vrålhungrig men mest för att jag var hemma hos min pojkvän! Jag fattar inte att jag gjorde det, men det gjorde jag. Fastän han, i min hjärna, inte ens var friskförklarad än så åkte jag dit. Det var meningen att jag skulle äta där men riktigt så blev det inte.
Ångesten var inte allt för hög till att börja med, när jag gick in i lägenheten, men när jagnärmade mig min pojkväns rum och tittade in och såg DEN, DÅ bröt jag ihop. Han hade en röd spyhink (läs skurhink) stående vid sin säng!! Det betydde alltså att han verkligen trodde att han skulle spy igår kväll! Jag som trodde att det var en överreaktion från hans sida, men tydligen var det på fullaste allvar. SKIT att han hade glömt ta bort den, eller var det inte skit, var det bra? Träning var det i alla fall. Jag stod och stirrade på den där röda hinken hur länge som helst, för att jag inte skulle sluta titta på den förens min ångest försvunnit. Rörde mig inte ur fläcken fastän, var så spänd, fastän det enda jag ville var att springa därifrån.
Det är som att jag tror att man spyr bara av att titta på en röd skurhink (iaf när den är uppställd bredvid en säng och jag vet vad den är tänkt att användas till!). Just röda städhinkar ger mig ångest, eftersom det var en sådan jag spydde i då jag var magsjuk senast jag var det (i åttan). Det framkallar massa känslominnen och obehag.
Så, där stod jag som paralyserad hos min pojkvän och stirrade på en hink! Måste ha sett ut som en idiot. Menmen, det brydde jag mig inte om just då: jag ville bara springa därifrån, men jag var kvar, väntade ut ångesten, och jag klarade att vara kvar(!) och ångesten försvann sakta men säkert.

Det kändes så hemskt att vara rädd för sin pojkvän. Han ville ha en kram, men jag skakade frenetiskt på huvudet och så fort han tog ett steg närmare mig så backade jag undan. Han tyckte det var lite kul och gick efter mig, förstod inte riktigt allvaret i hur jag kände, att jag seriöst inte vågade gå närmre honom. Sen förstod han, då tog han upp en pinne för att liksom "bygga en bro" mellan oss, han ville att jag skulle ta tag i pinnen och skaka den, som att vi skakade hand, men jag var så paralyserad och rädd att jag inte vågade. Jag vågade ju inte röra någonting där, för tänk om smittan satt sig på sakerna?

Tanken var att vi skulle äta tillsammans, men sen dök hinken upp och jag insåg att det var "allvar" så jag vågade inte äta. Jag inbillade mig att bakterierna som kanske fanns i luften då skulle åka med maten ner i magen och att jag skulle bli smittad på det sättet. Och dessutom så var det ju min pojkvän som lagade maten! Det skulle öka smittorisken ännu mer om jag åt. Jag vågade med nöd och näppe stå i samma rum som dem när de käkade (tur att vår kompis vet om min fobi också, annars skulle jag varit värsta ufot i hans ögon).
Även om jag skakade och grät, och grät, och grät lite till så klarade jag att vara kvar där i nästan en och en halv timme! Och precis när jag skulle gå så ville min pojkvän att jag skulle tända hans taklampa, dvs nudda samma knapp som han med all säkerhet tog på igår kväll. Hjälp vad det låter fånigt, men det är så det är att ha en fobihjärna - alla de här ologiska tankarna blir logiska för mig. Jag bestämde mig för att våga, ta risken, utmana fobin på hög nivå (ja, för mig var det en hög nivå att trycka på en lampknapp, med tanke på omständigheterna), och så tände jag, med knogen som jag dessutom torkade av på byxorna sen haha ;) Men jag vågade i alla fall, och det var stort för mig.

När jag kom hem igen så upptäckte jag till min förskräckelse att de jag bor med inte var hemma!! Ännu en utmaning.
Jag är helt slut, hur ska jag orka efter den pers jag precis gått igenom? Jag måste äta någonting, men inte nog med att jag är HELT slut efter lägenhetsbesöket, jag vågar inte äta när jag är ensam. Om jag inte äter o andra sidan så kommer jag kollapsa helt eftersom jag bara ätit frukost och energinivån står på noll.
Jag köpte lite godis som "belöning" efter jag gått från pojkvännen så det har jag knaprat på nu. Rättare sagt tvingat i mig, för när jag redan har ångest och ska äta så är det bara stopp, då får jag en väldig massa panik om jag ska ha någonting i munnen. Ja, till och med en lite god godisbit blir för mycket och jag vill bara spotta ut den.
Det värsta är att jag inte vet när de kommer hem igen (och nej, jag kan inte fråga, vill inte att de ska behöva bli inblandade i min fobi. Vill inte vara till besvär) för hade jag vetat när de kom hem så hade jag vågat laga mat även om jag just för stunden var ensam. Då skulle jag ju veta att någon var på väg hit, att jag inte skulle behöva vara ensam på obestämd tid, lång tid. Nu känns det som att de kanske inte ens kommer komma hem ikväll (och det är faktiskt möjligt att de inte gör det)!

Jag är helt slut... men på något sätt kommer jag klara det här också - fast det hade såklart varit lite lättare om jag hade mat i magen.