Att leva med oro

Oh yes, dit upp ska jag!
(hehe det tog lite tid att göra den där i panit ;P)

Jag har försökt göra små och "små" saker för att utmana min rädsla. Det är de små sakerna som gör att man långsamt tassar framåt och tillslut vågar ge sig på de större sakerna, och ja, slutligen övervinner sin rädsla!

Jag har inte flytt idag. Jag har varit nära på att bjuda över en kompis hela dagen, och visst, jag har haft kontakt via skype med honom, snackat (men inte om rädslan), men jag stannade kvar här, ensam! Det tycker jag är var bra gjort av mig. Det blev inte så lång tid, men några timmar i alla fall, och jag visste inte att det skulle bli så kort tid utan stannade hemma trots att jag trodde att det skulle bli hela dagen. Okej, jag tänkte i bakhuvudet att jag kunde stanna hemma så länge jag kände att jag klarade av det, och sedan åka lite senare på dagen om det blev för länge. Satt och hoppades att någon av tjejerna skulle komma hem tidigt, men jag stannade i alla fall kvar och det är värt VÅFFLOR :D
Jag har dragit ihop att vi ska åka bort till några vänner och ha våffel+filmkväll :) Mina blir ju då specialvofflor, mjölkfria sådana, men det var väldigt längesedan jag åt vofflor så det ska bli gott. Jag kommer njuta av belöningen för dagens slit - som ironiskt nog bara var att sitta som en soffpotatis och titta på tv.

DESSUTOM så har jag städat idag och använt skurmedel utan att stoppa in händerna i plastpåsar och krångla! För mig är det framsteg eftersom jag inte vågat nudda skurmedelsflaskan utan skydd innan, och ännu mindre komma i kontakt med medlet av rädsla för att få in det i munnen och att det skulle vara giftigt = framkalla att jag spydde. Fobin är långsökt, oh yes I know.

En till bra grej jag gjort idag är att jag verkligen har försökt att inte avbryta eller lindra mina ångestattacker (tex genom att smsa någon, bita mig i kinden, sätta på musik, sucka osv) av rädsla för att få panik utan istället säga till paniken att komma. Det är som att den blir så paff av att jag välkomnar den att den blir paralyserad. Jag har inte haft en enda panikattack idag (även om jag har haft en hög med ångest, men ingen panikattack = jag är nöjd).

När vi var hos min pojkväns systrar förra helgen så gjorde jag också bra grejer. En sak var till exempel att jag sov i deras lakan, utan att de var tvättade från att någon annan sovit i dem (bakterievarning, alarm alarm men jag klarade det)! Dessutom så fick vi med oss lite specialmjölkprodukter hem (som de hade köpt in för min skull men inte hade någon nytta av), jättesnällt, men jag tänkte att det var lite onödigt eftersom jag ändå inte skulle våga äta dem efter den långa transporten utan kylskåp. Men vet ni vad? När min pojkvän lagat en köttfärssås med den mjöklfria creamfraischen som vi fått med oss så åt jag. Visst, det var ju stekt/kokat och så, men ändå. Det är ett av alla de många små, värdefulla, steg mot friheten som jag lyckats ta. Nu kanske jag vågar äta de andra grejerna jag fick ta med mig också.
Det blir en kedjereaktion, och det är denna reaktion, enorm viljestyrka, mod, hjälp från psykolog plus nära och kära (även om det är jag som måste göra arbetet så ger det energi att känna att man har stöd) och små små steg som kommer göra att jag blir fri! Jag längtar...

 

I måndags var jag hos psykologen igen. Det gick bra att åka tåget dit och hem. Kändes så mycket bättre nu när vi har ändrat tiden med en halvtimma, för det innebär att jag tjänar en hel timmas väntetid!
Den här gången var det betydligt lättare att befinna sig på en vårdcentral än vad jag tyckte förra gången: då var det tortyr och jag såg smittor och baciller överallt. Konstigt att det kan variera så från gång till gång. Det är viktigt att komma ihåg, att bara för att allt kanske känns skit nu så betyder det inte att det alltid kommer att göra det. För att man är deprimerad idag så betyder det inte att man är så deppig nästa dag eller nästa vecka. Sen kan man ju låta bli att tänka på att det kanske är så åt andra hållet också. Eller ska man låta bli det? För om vi är medvetna om att allt bra vi har i våra liv kan ryckas undan från oss på en dag (vem som helst kan dö när som helst tex) så kanske man uppskattar det man har mer? Man ska inte gå omkring och oroa sig för att det man har ska tas ifrån en (hahah, för jag är verkligen rätt person att säga till folk att de inte ska oroa sig...), men man kan uppskatta det man har lite mer om man tänker på hur mycket det faktiskt betyder för en (kanske det är en vän, förälder, husdjur, hälsosamt liv, vad som helst), vilket man brukar göra i ljuset av hur det skulle kännas att vara utan vad-det-nu-är som betyder något för en.
Kan hända är det lättare för en person har som varit på botten att uppskatta den friska luften över ytan än för någon som aldrig har saknat luft? Hm...

Aja, det var ett litet sidospår. Det där snackade vi inte om ;)
Psykologen hade gjort en beteendeanalys som jag fick läsa igenom och så bestämde vi mål för terapin: att jag ska klara att vara ensam i lägenheten utan att behöva ringa/smsa någon eller få ångest, en hel dag. Det skulle verkligen hjälpa mig att leva ett normalt liv om jag vågade vara ensam, slippa vara beroende av alla andra hela tiden. Ha säkerheten i mig själv. Jag hoppas verkligen att behandlingen ska lyckas, att den ska hjälpa. Då kanske jag slipper ha konstant ångest och oroa mig, även om jag är rädd för att det nog ligger i min natur att oroa mig. Jag hittar alltid saker att stressa för eller vara orolig över hehe :P
Hur ska man egentligen göra för att bli en mindre orolig/stressad människa? Finns det ens något svar på den frågan?

I alla fall. Det är först från och med nästa gång som min KBT-terapi sätter igång på riktigt, fram tills nu har det bara handlat om att psykologen skulle lära känna min fobi och de problem den för med sig. Hur fobin hindrar mig att leva ett normalt liv.

I morgon ska jag till psykologen igen.
Sist jag var där (för en vecka sedan, i måndags om jag inte minns helt fel) så snackade vi bland annat om mitt dåliga självförtroende, och så gick vi igenom de hemläxor som jag haft tidigare. Det var otroligt läskigt att åka dit med bussen eftersom jag hela tiden kollade mig omkring och trodde att jag eller någon annan skulle bli åksjuk. Nästa gång ska jag inte åka baklänges (eller ah, jag satt ju åt rätt håll såklart, men bussen åkte tydligen åt andra hållet.. suck :P)!
Det tar mer än fyra timmar i anspråk att ta sig till och från psykologen, och med själva mötet inräknat då. Sist snackade vi om att ändra på tiden en halvtimma eftersom det skulle göra att jag tjänade en hel timma! So we did. Skönt, då kan jag nämligen åka tåget i stället för bussen också.

Usch. Förra gången tog jag upp att jag tyckte det var obehagligt att åka dit eftersom jag hade kvar massa gamla känslor från tiden när jag gick till BUP. Berättade att jag hade känt att de krävde mer än vad jag egentligen klarade av, men att jag ville vara en snäll och duktig  flicka så jag gjorde allting - och lite till - ändå, men egentligen var jag inte redo. De hade målet att behandlingen skulle leda till att jag själv skulle spy - med hjälp av spysirap, men jag var ju så livrädd för det så att jag hoppade av hela behandlingen. Detta förklarade jag för min nuvarande psykolog, och då kom han med frågan "Ja, det är ju så KBT-terapi fungerar, att man har ett mål, det värsta man vet som man ska klara av, och i slutet av behandlingen så ska man ha tränat upp sig så mycket att man klarar det. Så om vi skulle sätta samma mål nu i den här behandlingen, hur skulle du reagera då?". Jag blev helt chockad. Jag trodde att det var de på BUP som var helt störd - inte kan man väl tvingas SPY! Tanken hade inte slagit mig att det kanske skulle vara samma mål nu. Jag började till och med gråta när han förde det på tal sådär, blev skiträdd, för nej - never - det vill jag inte. Så jag svarade uppriktigt att jag nog hade hoppat av behandlingen, i alla fall när det närmade sig.
Som tur var hade han inte som plan att jag skulle spy i slutet av behandlingen utan sa att vi tillsammans skulle sätta ett mål som kändes bra för mig. PHJUH! Men fy vad jag blev rädd...

I morgon ska vi alltså gå igenom vad han har kommit fram till av våra samtal hittills och se vad han har tänkt ut för behandlingsplan (egentligen har jag ju inte börjat behandlingen än utan det har bara handlat om att han ska lära känna min fobi och vad jag behöver öva på) och sätta upp mål för behandlingen tillsammans. Det blir lite intressant att se, men målet ska INTE bli att jag ska käka någon spysirap i alla fall, för den här behandlingen vill jag inte hoppa av hehe.

Usch, jag har verkligen ångest inför att åka till psykologen i morgon.
Är rädd för att jag ska få en panikattack när jag åker dit, som förra gången. Tycker också att det känns olustigt att åka dit, vill gömma mig från allt som har med min fobi att göra, förtränga det och vill absolut inte utsättas för det jag är rädd för. Känslorna från då jag gick till BUP (barn och ungdomspsykiatrin) när jag var yngre dyker upp inom mig. Den motvilja och det obehag jag kände då.
Jag försöker tänka att jag är äldre nu, det här är en annan psykolog (det var inget fel med de jag hade då, men jag projicerade all min ångest kring terapin på psykologen tror jag), det går till på ett annat sätt, och framför allt så är jag inte ett litet barn som känner sig tvingad att göra det hon blir tillsagd - av rädsla att inte duga, inte vara duktig nog - fastän det kanske ärr för stora steg för henne. Nu kan jag säga ifrån om det är någonting jag känner blir för mycket för mig - även om det där med att alltid vilja duga och vara duktig fortfarande är ett problem för mig, men nu kan jag till skillnad från då tala om för psykologen hur det ligger till. Men ändå, det känns olustigt, jag liksom vrider på mig av oro, biter mig i kinden och har en bekymrad rynka i pannan. Den vill jag inte ha där.
Det här är någonting som ska hjälpa mig att bli FRI från ångesten, inte skapa ångest. Jag måste inse känslomässigt att jag inte är samma lilla rädda barn som jag en gång var. Jag är inte 11 längre. Jag vågar mer nu, tänk bara så mycket jag har klarat av sedan dess.
Jag är 19, och jag klarar det här!

När jag var hos psykologen i torsdags så snackade vi hela timmen om den panikattacken jag fick på vägen dit. Jag åkte tåg. Hade cyklat jättefort, och hann, flåsade av andfåddhet, med tåget i sista sekund. Väl på tåget så kom den krypande, som giftig gas, panikattacken.
Vi diskuterade och skrev ner sammanlagt tre a4 om panikattacken. Vad som utlöst den, vad jag tänkt, vilka symtom jag fick osv. Jag fick helt enkelt göra det jag fått i hemuppgift på plats (läs om hemuppgiften för att förstå det här inlägget bättre).

Såhär gick min panikattack till:

A. Situation
1: Cyklade jättefort för att hinna till tåget. Pojkvännen var med. Blev andfådd.
2: Gick på tåget
3: Läste ett avsnitt om att andas rätt ur boken "ingen panik"...
4: Såg en kille som höll sig för magen
5: Hörde folk som prasslade med påsar
6: Tyckte mig höra någon som sa något med spy
7: Kände mig lite yr och inbillade mig att jag nog mådde illa och blev åksjuk! (kan tillägga att jag aldrig blir åksjuk, men kan inbilla mig eller oroa mig för att jag ska bli det).

B. Automatiska tankar i de olika situationerna
1: "tycker inte om att vara andfådd", "tänk om jag inte hinner till tåget! Då måste jag ta bussen och det vågar jag inte", "jag är SÄMST som inte kom iväg i tid", "varför gör jag ALLTID såhär!?!"
2: "något kommer gå fel"
3: "tänk om jag får en panikattack här och nu? för att jag andas fel (för fort)? vad gör jag då?", "tänk om jag får en panikattack just för att jag tänker såhär? en självuppfyllande profetia" (och det blev det ju), "åhnej, jag kan inte göra någonting från att hejda den i så fall..."
4: "hjälp. tänk om han håller sig för magen för att han mår illa?", "det är säkert för att han är åksjuk som han kollar ut genom fönstret så mycket"
5: "tänk om det är någon som är åksjuk/magsjuk och tar fram en spypåse!!!", "vart ska jag ta vägen/göra om någon spyr?"
6: "tänk om personen som sa något om spy sa att någon hon känner har vinterkräksjukan!", "eller att hon tror att hon själv har det", "tänk om det smittar mig, vi andas ju samma instängda luft här i tågvagnen!"
7: "PANIK, tänk om JAG mår illa och måste spy!!", "Fy jag vill hoppa av tåget NU", "måste ringa mamma", "vad ska jag ta mig till!!", "tänk om jag gör något galet, tänk om jag skulle få sån panik att jag drar i nödbromsen, fast det vet jag att jag inte kommer göra", "tänk om jag får sån panik att jag måste spy!"

C. Konsekvenser i de olika situationerna

Känslor
1: oro. stress. självförakt. känsla av att inte räcka till och ej få tillräckligt med luft.
2: oro, stress. känsla av att något skulle gå fel
3: oro, stress, ångest. kände att jag började tappa kontrollen över mina tankar
4: oro, stress, ångest, början till panik. obehag till följd av att massa jobbiga/besvärande tankar for genom huvudet kring spysituationer
5: oro, stress, ångest, började känna mig instängd, paniken började göra sig påmind ännu mer
6: oro, stress, ångest, instängd, mer panik, känslan av att andas för varm och dålig luft med för lite syre
7: PANIK!! + alla andra tidigare känslor i en enda röra

Fysiska symtom
1: ökad hjärtfrekvens (cyklade ju), andades fortare = andfådd. Svettades. Var "svag i benen" (trött i benen).
2: samma som i situation 1
3: hjärtat började slå hårdare, blev svårt att andas rätt
4: samma som i föregående situationer
5: samma som i föregående situationer, hjärtat snabbade på ännu mer. snabbare andhämtning
6: Samma som i föregående situationer, varm - för varmt! yr??
7: Samma som i föregående situationer fast värre, illamående???, började skaka lite lätt

Beteenden
1: Cyklade snabbare för att hinna till tåget eftersom jag inte villa åka bussen. Beklagade mig inför pojkvännen och uttryckte min oro. (hade med vattenflaska i handväskan som vanligt utifall att jag plötsligt skulle behöva spy, då vill jag kunna skölja ur munnen så jag slipper smaken).
2: skrev sms till pojkvännen och sa att jag trodde att något skulle gå fel
3: började se mig omkring för att se att ingen runtomkring mig verkade må illa/bete sig konstigt (vilket ledde till steg 4)
4: fortsatte kolla mig omkring/lyssna efter fler konstigheter
5: Fortsatte vara på helspänn och iakta/lyssna på alla runtomkring mig
6: Försökte andas så lite som möjligt (för att inte få in den besmittade dåliga luften) och bara genom näsan (får för mig att näsan renar luften till skillnad från om man andas genom munnen). Började skriva ett sms till en annan som lider av spyfobi (ville verkligen inte besvära mamma, och försökte träna på att inte höra av mig till mamma - som är min trygghet, eftersom jag vet att hon kan hjälpa mig att lugna ner mig då jag har panik).
7: Fortsatte frenetiskt att skriva på smset och berätta vad jag kände och mina upplevelser av situationen. Fick hålla i mig hårt för att inte ringa till mamma.

 

Här är smset jag skrev:

"Sitter på ett tåg nu med världens ångest. Håller på att få panik. Det är överfullt med folk o jag inbillar mig att alla bär på magsjuka eller kommer spy. Mitt hjärta slår hårt, är varm o vågar knappt andas eftersom jag tror att luften är besmittad. En kille sitter bredvid mig o håller sig för magen och någon prasslar med en påse, allt blir tecken på att någon kommer spy. Hatar det. Och så inbillar jag mig att jag blir åksjuk också. Hemskt. Vill hoppa av tåget, men det går ju inte, vilket gör att jag känner mig ännu mer instängd o får mer panik..."

Det hjälper att skriva sms till någon då man har en panikattack tycker jag, skriva ner vad man känner och tänker, då fokuserar man på en sak vilket gör att man kan börja lugna ner sig istället för att fokusera på tusen saker som bara får en att bli mer uppstressad och förvirrad och orolig. Så tack så mycket för att jag fick skicka sms till dig och för ditt stöd :)

Precis då jag blev klar med smset så var tåget framme. När jag väl kommit av tåget och andades frisk luft igen så sjönk panikattacken ihop, hela jag blev som en pösig degklump och bara lite eftervallningar av panikattacken (plus en utmattad mig) fanns kvar. Jag dog inte, jag blev inte galen (även om jag kände mig galen), jag spydde inte, men fy vad jag hatar panikattacker!

Usch, jag var jätterädd sen när jag skulle åka hem från psykologen att det skulle bli sådär igen. Som en självuppfyllande profetia, one more time. Det värsta var att jag var "tvungen" att ta bussen eftersom det var nästan en timma tills tåget skulle gå. Men det gick faktiskt bra, även om jag satt med hjärtat bultande i halsgropen, och glömde att andas några gånger :P

-

Ja, då fick ni en väldigt utförlig beskrivning av både vad resultatet av hela psykologmötet blev för denna gång och hur en av mina panikattacker sett ut. Kanske inte världens mest roliga läsning, men jag tror att det är intressant för er som lider av panikattacker att se hur det går till för någon annan i en paniksituation. Och för er som aldrig haft panik kan det ju faktiskt vara intressant att se hur det går till också.

Nu har jag varit hos psykologen igen. Har mycket att skriva egentligen, men eftersom jag inte orkar sätta mig ner och samla mina tankar så blir det inte många inlägg nu (nej, men långt inlägg blev det visst ändå haha). Vilket är synd, för jag tycker verkligen om att blogga.

Usch och fy och BLÄ vad jag ogillar att mitt minne inte fungerar som det ska (tror faktiskt att det är en biverkning av all ångest och panik, har läst det på många ställen nu). Jag hade verkligen för mig att det var klockan ett jag skulle vara hos psykologen men tänkte att det var bäst att ringa och kolla. Det visade sig att det var klockan elva! Ironin i det hela var att klockan var precis elva när jag ringde, så hade jag haft en teleporter och inte en telefon så hade det gått att ordna. Nu löste det sig ändå eftersom han fått ett återbud just klockan ett. Tur i oturen fast jag som nästan kände att det var skönt att jag hade missat tiden. Orkade inte kämpa mig igenom processen att ta mig dit nämligen. Men det gjorde jag tillslut efter många suckar och "jag orkar inte"-tankar, för hur ska jag annars bli bättre?

Jag älskar att min psykolog är så förstående! Han blev inte sur alls för att jag missat tiden (trots att han åkt till just den vårdcentralen bara för min skull) och hörde till och med på mig att jag kanske inte vad så sugen på att åka dit. Då jag berättade hur det låg till (att jag inte orkade och var rädd för att jag inte skulle hinna/något skulle gå fel så att jag missade tiden klockan ett också) så sa han att om jag inte skulle hinna till klockan ett så kunde jag bara ringa till honom och säga det så skulle i boka en annan tid. Tack!!

Vi snackade om tiden som gått sedan jag var där sist och gick igenom hur det fungerat med hemuppgiften jag fick förra gången. Den gick väl sådär halvbra eftersom jag när jag fick en större panikattack inte kunde sätta mig ner och skriva ner alla de saker jag kände då jag inte vågade känna efter på grund av rädslan för att upptäcka att jag mådde illa eller så. Och jag ville inte skriva ner vad jag känt under panikattacken i efterhand eftersom det då skulle vara missvisande för att jag skulle tänka på det logiskt och inte känslomässigt hur det var just då. Om ni hajar (eller fiskar) :)
Sen fick jag göra tre olika tester. Ett emetofobitest (spyfobitest), ett panikattackstest och ett depressionstest. På de första två testerna fick jag lätta MVGn! WOHO. Och på depressionstestet blev det bara ett VG - varför pluggade jag inte mer! Det visade att jag var "måttligt deprimerad". Hittade en text om depression från den här sidan.

Depressiva tillstånd

Egentlig depression är den vanligaste formen av depression, och kan vara lindrig, måttlig, eller svår. Vid en lindrig depression klarar man att utföra vardagssysslor som att arbeta. Vid en måttlig depression kan man inte sköta arbete eller vardagsliv. Vid en svår depression är självmordstankar vanliga, och personen kan ha svårt att bry sig om grundläggande behov som att äta eller dricka. Antidepressiva läkemedel, kognitiv beteendeterapi och elbehandling är behandlingsmöjligheter vid depression.

Ja jag tänker då inte ta några antidepressiva tabletter (kan inte svälja tabletter och hatar att ta medicin), och elbehandling!? Det låter verkligen skrämmande. Som att man ska ligga fastbunden på en brits och få elchockar typ... KBT är ju det jag håller på med så antar att det är så jag kommer behandlas för depressionen också. Men SÅ väldans deprimerad är jag väl inte, eller, kanske...

Sen fick jag en ny hemuppgift. Berättar mer om den sedan. Den får ett helt eget inlägg, visst är jag generös?

Det känns i alla fall bra att jag i alla fall gör någonting för att få det bättre och bli av med den här paniken och fobin! Det ger mig lite hopp och öppnar en liten ljusstrimma där borta vid horrisonten. Den håller jag fast vid.

 

Have a nice day people! ;)


Ps. HA HA, kolla minsann vad jag hittade på den där sidan under symtom på depression. "...och ibland kan man uppleva att minnet fungerar sämre än vanligt..." Check!

Jag skrev ju tidigare att jag skulle lägga ut vad jag får för läxor från psykologen så att somliga av er också kanske kan ha nytta av de tips och uppgifter jag får.

Mitt första uppdrag, eller hemläxa, är at skriva upp vad jag känner då jag får en panikattack.
Det roliga är att jag som brukar få flera panikattacker på en dag inte har haft en enda panikattack sedan jag var hos psykologen. Omvänd psykologi? Bara för att jag vill ha en panikattack så att jag kan göra min hemläxa så får jag ingen? Eller är det för att jag varje gång jag varit på väg att få en panikattack så har det varit vid sådana tillfällen som jag verkligen känt "åhnej, jag orkar verkligen inte skriva den där hemuppgiften just nu, orkar inte med dig panikattack, för då måste jag göra en läxa"...? Skumt är det i alla fall! Men det gör ju ingenting om det fortsätter sådär :)

I alla fall, det jag ska skriva ner då jag får en panikattack är uppdelat såhär:



Jaaa, nu är det väl bara att vänta och se när det dyker upp en sån där inga attack så att jag kan fullfölja läxan!
Wish me good luck :)

Innan mötet med den främmande mannen så hade jag bara hört hans röst på telefon... ja nu tror ni att jag har mött en främmande mystisk man som tagit mig med storm. Kärlek vid första ögonkastet och bla bla. Men det är inte så det ligger till. Ledsen att göra er besvikna, men den där främmande mannen var min psykolog. Som jag var hos för första gången idag.

Jag åkte halv två och kom hem halv sex. FYRA timmar tog det alltså allt som allt, för den som behöver lite hjälp med matten. Fast jag var bara där inne och snackade i en timma. Ni vet, två stolar, ett bord mellan, en patient i ena stolen och en psykolog i den andra, det var så det var. Precis som det brukar. Och vet ni vad som är värst med att sitta sådär i en timma? Det är inte att en helt främmande människa sitter och ska bedöma hur konstig jag är utifrån det jag berättar (det är i alla fall så det känns, till en början). Nej, det värsta är att det KLIAR, så otroligt mycket, på fel ställen om ni kan lista ut vad det innebär. Förtydligande: på privata tjejdelar i nedre regionen. Det ni. Det kanske man inte tänker på om man inte lider av atopiskt eksem, men när man sitter stel på en stol och är sådär lagom nervös i en timma så blir man svettig. Särskilt på ställen som inte får så mycket luft. Jag behöver inte förklara mer. Men svett = kliattack så det skriker om det. Trodde jag skulle bli tokig där mot slutet, men det är lugnt, jag klarade mig - igen.

Det hela gick faktiskt väldigt bra :) Så jag är glad. Innan mötet med den främmande mannen så hade jag bara hört hans röst på telefon, och av det att döma, och namnet som ledtråd, så var han från Iran. Han lät trevlig, men min första dömande tanke var "åhnej, jag vill inte att det ska vara en kille. De är inte lika bra på att förstå, känns obekvämt. Och han är från ett annat land också, alltså kommer han säkert vara en sån som har varit med om hemska grejer och tycker att man ska tåla det mesta, och att mina problem är mesiga och att det bara är att bita ihop". Ja, som ni märker så var inte mitt första intryck det bästa. Men jag bestämde mig för att hålla fast vid den tanken som också dykt upp: att han lät trevlig och att jag skulle ge det här en chans.
Som en parantes, jag har ingenting emot invandrare, men det är bara det att jag har haft väldigt dåliga erfarenheter med folk inom just vården som har varit från andra länder (utan att gå in på några närmare detaljer)! Så därav mitt snabba dömande (försöker att inte döma folk innan jag har träffat dem, men ibland är det svårt att hejda sina första känslor).
I alla fall. Jag gav det en chans. Resan dit var en utmaning bara den, satt på helspänn medan landskapen rusade förbi utanför fönstret. Minsta hostning så höll jag på att flyga upp ur tågstolen. Prassel med påsar gjorde att jag inbillade mig att någon försökte ta fram en spypåse. Suck.
Det första psykologen frågade var om det var okej att han spelade in samtalet! För han går någon vidareutbildning till KBT-terapeut, så hans handledare skulle lyssna på det och ge honom tips och så. Sure tänkte jag, då får jag mer hjälp, och någon som kan se till att allt går till på rätt sätt och dessutom så blir han tvungen att göra ett bra jobb eftersom någon ska bedöma honom :) så egentligen så är det bara bra. Fast lite scary att det spelades in. Hur länge kommer det finnas kvar liksom? Och vart då?
Jag fick berätta massa om fobi, minnen, upplevelser och hur den ställer till det för mig i vardagen. Trodde det skulle kännas mycket obehagligare att berätta om allting, men det gick bra. Var säker på att jag skulle få en panikattack när jag satt där och berättade, men näe, så blev det inte :)
Han gav mig en läxa. Ska skriva ett inlägg med det senare så att de som lider av panik/fobi kanske också kan få hjälp av vad psykologen säger till mig att göra.

Nu ska vi ha spelkväll! Vi bjöd över lite kompisar, ska bli superskoj. Sånt här får en på bättre humör :) Har så underbara vänner, underbar pojkvän och underbar mamma, familj, släkt. Fy vad jag är lyckligt lottad trots allt.

Jag är så glad just nu, njuter av stunden, så underbart att känna sig glad igen. Det var längesedan den här varma härliga hoppfulla gladkänslan var på besök (jag har ju varit glad och haft roligt, men just den här "framtiden ser faktiskt lite ljus ut"-känslan har varit borta ett bra tag). Så, nu ska jag njuta av en rolig kväll :)

Hoppas ni också har en trevlig kväll.

 

 

Nu är det bara en halvtimma kvar på den här dagens plåga av ensamhet. Men trots detta känner jag mig inte glad inombords. Min resa tillbaka till dit jag bor (är fortfarande kvar hemma hos mamma) oroar mig så otroligt mycket. Jag vill inte att vårterminen ska bli som slutet av höstterminen var, jag VILL inte. Ångest. Orkar inte bara sitta där i lägenheten ensam hela dagarna och deppa. Jag vill hitta ett jobb, så att jag har någonting att göra om dagarna åtminstone.

En bra och skrämmande grej är i alla fall att mamma fick tag på psykologgruppen som sagt att jag kanske skulle få komma till en blivande KBTterapeut efter nyår. Och det är en kille som vill ta emot mig. Fast hans mottagning är mer ca 30 min bort med buss, vilket kommer vara en liten utmaning för mig, alltså att ens ta mig dig. Sen att sitta där och gå igenom massa obehagliga otäcka minnen och uppgifter som jag ska ta itu med kommer vara en än större utmaning och att åka hem med skakiga ben efter det. Uwwh. Men jag är ändå enormt tacksam för att jag nu kan se ett litet ljus, ett slut på den här tunneln av mörker. Jag ska få hjälp!! Äntligen! ...förhoppningsvis i alla fall, om ingenting går fel nu bara. Håller tummarna.

 

Jag tänker på min morbror. Som har cancer. Man känner sig så maktlös. Det finns ingenting man kan säga eller göra för att det skall bli bättre. Men man kan inte heller bara vara tyst, inte göra någonting. Så vad ska man ta sig till?
Det är så orättvist att det finns till exempel mördare där ute i världen som är helt friska (eller det vet jag väl inte, mördar man någon så är nog minst en skruv lös, men rent fysiskt tänker jag) och så är det så många snälla, fina, underbara människor som mår så dåligt. Vart tog karman vägen?
Nej, livet är inte rättvist, och i vissa fall finns det inte mycket man kan göra åt det. Men valet hur vi tacklar den orättvisa som drabbar oss är fortfarande vår och den kan vi styra över.

Man får inte heller glömma bort att i de flesta fall så kan man faktiskt göra någonting åt sin situation, även om det krävs "att man tar i från tårna" som min mamma brukar säga, för det är inte lätt. Oftast tycker jag det kan kännas som att alla andra runtomkring verkar klara av allting så bra, och att deras liv är så lätt. "Varför kan inte jag få ha det som hon, eller han, eller katten där borta?". Men sanningen är att de flesta bär på någonting tungt som vi inte ser, för de döljer det med ett leende och en fin fasad - precis som vi (i alla fall de flesta, men ibland brister det så att man inte ens orkar dölja den stora fula svarta stenen man släpar runt på).

Nej, vi har verkligen ingen aning om vad alla andra själar som vandrar omkring på vår planet har varit med om, vad de kämpar med. Alla har vi någon demon att fightas emot, men alla har också styrkan att övervinna sina demoner (världen bygger på balans, plus och minus, mörkt och ljust). Även om den styrkan ibland kanske sitter i just tårna, så att man får gå skallgång, leta med ficklampa och ropa i frustration innan man finner den. Men sen, när man funnit den och vunnit kampen mot demonen. Då är det värt det, det kan jag slå mig i backen på. Och dit ska jag ta mig! Till toppen av backen, och ja, jag kommer slå mig, trilla ner, landa i en lerpöl på vägen, tappa orken och allt möjligt. Men om man inte ger upp, då kommer man upp tillslut.

Någon dag ska den här skiten som kallas spyfobi, panik, ångest och alla dess ättlingar ut ur mitt liv. De kan gott gå och bosätta sig i någon svinstia istället tycker jag! Det är mitt mål, dit längtar jag, men för att komma dit - då måste jag börja kampen. Inte imorgon, för då blir det i övermorgon, eller om en vecka, en månad, osv - nej, jag måste börja idag.

Ett första steg är vilken inställning man har, så jag börjar där, jag har börjat där... Nu börjar den långa resan Målet finns där framme! Jag har sett vykort därifrån, och dit ska jag.