Att leva med oro

Oj vad längesedan det var jag skrev något om hur det går med mina "psykologmöten". Den 28 februari var jag där igen och varför jag inte har skrivit om det är för att jag verkligen inte kan komma ihåg vad ni snackade om!
Vi följde våran vanliga agenda som ser ut såhär:

* Tiden som varit
* Hur det gått med hemläxan
* (här lägger han in ett nytt moment varje gång)
* Ny hemläxa
* Sammanfattning

Han skriver alltid upp det på tavlan, lite onödigt kan jag tycka, fast bra egentligen. Då följer man en struktur under mötet och vet vad det är man ska snacka om och att man inte har missat någonting typ.
Det nya momentet den här gången var begreppet ångesthierarki, dvs att saker är olika skrämmande och ger olika mycket ångest och att man kan ordna dessa saker i en hierarki utefter hur mycket ångest de ger. Som en trappa där första trappsteget ger 10 i ångest på en skala mellan 0-100 och andra trappsteget kanske 20. Sedan skall man alltså utsätta sig för värre och värre grejer, gå ett trappsteg i taget och klara grejer som står högre upp på ångesthierarkilistan. Det är liksom det här KBT handlar om, ta steg för steg och långsamt öka ångesten - programmera om i hjärnan så att man till slut vågar utsätta sig för det man är mest rädd för.
Men nej, i mitt fall så kommer jag inte att utsätta mig för det jag är mest rädd för (att spy) men vi har satt upp andra mål som jag ska klara av, tex att vara ensam hemma en hel dag utan att behöva ha kontakt med någon eller få ångest.

I hemläxa så fick jag att läsa ett kapitel om automatiska tankar, i boken "Ingen panik", som vi snackat lite om under det här mötet och förra mötet och så sa han att jag gärna fick skriva en lista med saker jag kommer på skapar ångest för mig och sedan sätta ihop dessa till en ångesthierarkilista.