Då var jag ensam inatt igen



Inatt ska jag sova ensam hemma igen, gjorde det igår med. Fick en väldig massa ångest igår eftersom ögondropparna jag tar tydligen åkte ner i halsen, via ögonen, och smakade konstigt. Jag var livrädd för att det faktum att det rann ner i magen skulle göra den irriterad och resultera i att jag spydde. Men det hände inte (surprise!). Tillslut lyckades jag somna.
Ikväll har jag också haft ångest eftersom min mage har varit orolig och känts konstig, därför blir det läskigt att sova ensam hemma, men förr eller senare somnar jag väl.
Frågan är om jag ska våga kolla på mensvärktjejen som spyr i direktsändning innan jag går och lägger mig eller inte! Jag vet att det kommer ge mig ångest - det är mörkt, jag är ensam och ska precis gå och lägga mig (dvs kommer säkert drömma om det, och det kommer sätta igång tankarna på vad som kan hända inatt) - med andra ord så är det en väldigt bra övning. Hemskt jobbigt men bra, så jag får väl ta och titta...

Usch vad äckligt läskigt att kolla på det där. Nu sitter jag här med ångest, men förvånansvärt lite faktiskt. Däremot känner jag verkligen att jag vill titta på någonting annat på youtube, något roligt, för att liksom sudda bort det där från näthinnan, men om jag skulle fråga psykologen så skulle det bästa nog vara att i så fall kolla på det en gång till och låta det vara etsat på näthinnan när jag ska somna. Det som är bäst för en är verkligen inte alltid roligt :/

Asså hjälp vad min fobi överreagerar! Jag råkade titta in till en blogg där personen skrev att den hade åkt på någon slags magsjuka och jag blir rädd. Haha. Någon i sverige är magsjuk och jag blir rädd!? Nu tycker jag att min fobi är väldigt fånig, men den får mig att tänka "men tänk om den här personen som blivit magsjuk råkar vara din granne. Det KAN ju faktiskt hända... och varför blir någon magsjuk på sommaren, om den kan bli det så kan du också det!" osv, men fobin: JA, jag kan bli magsjuk på sommaren, jag kommer bli magsjuk i framtiden utan att veta när och det finns alltid någon som är magsjuk just nu. Det är en del av livet, just accept it.

Man kan ju alltid försöka, right? God natt :)

Ps. For your information: Om man söker på bilder på "sova ensam hemma" på google så kommer min blogg upp som de två första resultaten! Min bananflugebild, yeah ;D


Hos psykologen 18. En bra psykolog


Igår vad jag hos psykologen igen, och den här gången snackade vi mycket om att jag har svårt för när folk blir arga, att det ger mig ångest, och att jag själv har svårt för att visa när jag blir arg. Jag blir irriterad istället, eller ledsen, men sällan arg och har väldigt svårt för att stå upp för mig själv typ.
Sen pratade vi om när jag varit magsjuk, då när jag gick i åttan, hur det gick till, vad som hände, vad jag minns. Det var riktigt jobbigt att prata om och tänka tillbaka på. Fick ont i magen och en väldig massa ångest, men samtidigt tror jag att det var nyttigt att prata om och verkligen minnas hur det gick till, inte bara försöka förtränga det.
Vi gick över tiden, snackade i nästan en och en halv timma! Jag tror att han tar från sin lediga tid till att kunna jobba över med mig? Usch vad det ger mig dåligt samvete, men o andra sidan är jag enormt tacksam för det eftersom jag uppenbarligen inte klarar mig på de 45 minutrarna man ska ha (vi brukar hålla på i en timma), jag har ett stort behov av att prata av mig. Det visar också vilken bra psykolog han faktiskt är, han vill verkligen hjälpa mig på riktigt, det är inte bara ett jobb. Tänk vilken tur jag har som fick komma till honom! Det ger mig hopp, att han inte tänker ge upp mig bara för att vi har hållt på i 18 sessioner (heter det så?) nu. Jag frågade honom om det lite halvt eftersom han frågade typ om jag har tänkt fortsätta gå kvar till hösten och så, jag sa lite försiktigt "ja, om du inte slänger ut mig" varpå han sa att han helst vill att jag ska gå kvar ända tills jag helt kan hantera min fobi, så han har inga planer på att slänga ut mig.
Jag har det senaste känt mig lite stressad över att jag borde bli "frisk" snabbare, att jag kanske inte får gå kvar så länge till, att han tröttar, att det är därför han "hintar" om att behandlingen inte kommar någon vart. Tydligen är det alltså inte av den anledningen han hintar om det (eller, tänk om det ändå är det?), utan helt för min skull, för att öppna ögonen på mig och försöka få mig att komma ännu längre på min väg att bli frisk. Han vill verkligen hjälpa mig, jag har förtroende för honom - vilket är en väldigt viktig ingrediens för att behandlingen ska hjälpa, då gör man som psykologen säger, eftersom man litar på honom, och man vågar säga hur det faktiskt ligger till, försöker inte ljuga för att "verka duktig" osv - och känner att det här faktiskt kan få ett bra "slut". Jag hoppas. :)


Jag fick som hemuppgift, förutom att fortsätta kolla på spyyoutubeklippen, att springa/jogga tio minuter per dag, för att öva på känslan av när hjärtat slår snabbt och hårt (den känslan kan nämligen utlösa panikattack och ångest hos mig). Dessutom så hatar jag att springa eftersom jag får ångest av att bli sådär väldigt andfådd (antagligen har det att göra med att det påminner min kropp om hur det var att nästan kvävas, inte få luft). För det tredje skrämmer det mig också att springa för att jag känner en del personer som har sprungit tills de spytt (jag har tränat friidrott), det vill säga: om man springer och blir utmattad så kan man spy! Varning, alarm, varning - springa är farligt! ...eller? Så är det ju inte, men det har min hjärna programmerat in.
Så, det finns ganska många anledningar för mig att träna på det här med att springa. En positiv sak med det är ju att det är hälsosamt och motverkar alla negativa stresshormoner som simmar omkring i min kropp. Det här kanske är rena dunderkuren för alla mina problem? Att gå ut och jogga 10 min om dagen. Vi får väl se!


Hos psykologen 17. Jag är som Felix!


Det här inlägget kommer bli jobbigt att skriva. Det är så stort, så jobbigt och så... svårt. Hur ska jag göra för att få ner det svart på vitt?

Jag var hos psykologen i förrgår, och han trampade på en öm tå, hittade min akilleshäl. Det var som om han slog mig i huvudet med en stor klubba, jag liksom vaknade till och insåg något som jag förträngt och inte velat inse men undermedvetet vetat hela tiden.

Vi snackade om mål med min behandling. Jag sa att mitt absolut högsta mål skulle vara att bli fri från fobin helt och hållet, men att jag inte trodde att det var möjligt. Då frågade han mig något konstigt, han frågade vad jag hade för mål mer, som spyfobiker. Vad menade han?
Därefter ställde han sig upp, bad mig säga två namn: Felicia och Felix blev det, fråga mig inte varför. Han skrev ner det på whiteboarden och förklarade att både Felicia och Felix var livrädda för att åka tunnelbana! Felicia hade som mål att trots allt kunna åka tunnelbana när det behövdes, medan Felix mål var att aldrig någonsin åka tunnelbana. Båda gick i KBT och ville bli av med sin rädsla, men samtidigt hade de alltså de här målen - Felix ville inte vara rädd för att åka tunnelbana, men han skulle fortfarande aldrig sätta sin fot på tunnelbanan.
Jag började ana vart det här skulle leda, men förstod inte då vad det skulle betyda för mig.
Psykologen frågade mig vem av dessa personer som skulle svara bäst på behandlingen? Såklart förstod jag att det var Felicia. Varför? Hon hade en bättre inställning. Precis.

Felix skulle med sin inställning visserligen göra som psykologen sa till honom, men han skulle hela tiden slingra sig, hal som en ål. Hitta kryphål. Alltid utföra uppgifterna med baktanken att aldrig någonsin behöva åka tunnelbana, bli så fri som möjligt från fobin, inte vara rädd, ja visst, men aldrig ställa sig på tåget!

Sedan bytte psykologen ut fobin. Nu hade de spyfobi. Felix hade som mål att aldrig någonsin behöva kräkas. En klubba träffade mig hårt i huvudet, och jag insåg, att det är mitt mål med och har varit hela tiden - att aldrig någonsin behöva spy.

Han frågade mig vem jag var mest lik. Jag satt bara tyst, skämdes liksom för det jag precis kommit på mig själv med att undermedvetet ha tänkt hela tiden.
Jag är som Felix.
Plötsligt förstod jag mycket mer om mig själv och behandlingen, jag är som Felix, det är därför det inte fungerar! Fast, trots allt så är jag inte riktigt som Felix... så tillslut sa jag att jag är en blandning. Mitt mål, fobimål, är visserligen att aldrig någonsin behöva spy, men samtidigt har jag lyckats kompromissa med fobin till den graden att jag ska kunna hantera när andra runtomkring mig blir sjuka och spyr (till exempel framtida barn).
Psykologens svar på det var att jag alltså är som Felix, fast har kompromissat till att stå på perrongen och se på när andra åker tunnelbana, aldrig i livet åka själv, men se på kan väl fungera. Med den inställningen så fungerar behandlingen till en viss gräns, men när den gränsen är nådd, vad händer då? Ja, precis, man hoppar av. Återigen tog han upp något känsligt "var det inte det du gjorde med din förra behandling?", då när jag var elva och livrädd för att psykologerna skulle tvinga mig att spy, ja det var det jag gjorde. Jag kände mig så liten när han konfronterade mig med det, så skamsen, svag, misslyckad, påkommen, genomskinlig. Ja, jag kände mycket, men viktigaste känslan av alla var den här: äntligen förstod jag varför jag inte lyckades, varför behandlingen tog stopp där och jag inte verkade bli bättre, varför jag nu har kommit till ett liknande stopp - jag kommer inte framåt i behandlingen. Nu vet jag varför, det är INTE för att jag är misslyckad och inte anstränger mig nog, nej, det är för att jag fightas med och mot mig själv, det blir kaos, jag har två viljor som krockar. Det blir att jag slingrar mig, både följer och inte följer behandlingen, jag följer min egen behandling, som visserligen är bra grejer, och saker som jag behöver träna på, men de kommer inte ta mig förbi tröskeln. De kommer inte göra att jag vågar gå på tunnelbanan!
Att inse är första steget till förändring.

Kanske låter det som om det skulle vara uppenbart att jag har haft det målet hela tiden, men nej, jag har inte fullt ut insett vad det har betytt för mig i mitt liv, och att jag på riktigt har haft det som mål: att aldrig någonsin behöva kräkas. Att det faktiskt har varit ett mål. Någonting jag strävar efter att uppnå, att om jag spyr så är det ett misslyckande. Som ett krav, och jag gör allt jag kan för att klara av uppgiften.

Jag har hela tiden trott att jag verkligen kämpar för att bli av med min fobi - och tro mig, det gör jag - och att jag har rätt inställning: jag ska klara det här, jag kan, jag vågar osv. Jag gör mitt bästa i alla uppgifter, gör till och med svårare grejer än jag blir ombedd att göra, så varför fungerar det inte?
Jag har blivit förnärmad när psykologen har antytt att jag inte har rätt inställning, att jag inte gör uppgifterna. Det har gjort mig irriterad, eftersom jag anser att jag gör "svårare" uppgifter, och att det väl borde räknas lika mycket, om inte mer, än att jag gör precis de uppgifter han ger mig?
Jag har inte tyckt det varit fel på min inställning, för jag har inte varit medveten om detta mitt andra mål, men psykologen har tyckt att det varit något som inte fungerade som det skulle och nu satte han huvudet på spiken. Först nu förstår jag också det som han visste, det som jag vägrade acceptera, men kanske kände på mig trots allt. Jag har hela tiden haft ett annat mål vid sidan av, fobimålet: att aldrig någonsin behöva spy! Det har gjort att jag har slingrat mig, varit hals om en ål, hittat kryphål. Anpassat uppgifterna, så att de har verkat lika svåra, men egentligen har de inte fyllt sin funktion. Och jag har inte gjort dem helhjärtat - medvetet har jag gjort dem helhjärtat och lite därtill, men omedvetet har jag fått mig själv att verkligen tro att jag gör uppgifterna på rätt sätt och ger mig själv svårare uppgifter, när jag i själva verket undermedvetet hittat ett kryphål att fly från faran genom. Allt för att inte göra något som på riktigt kan få mig att spy.
Jag har såklart målet att bli fri från min fobi, men eftersom min fobi samtidigt har att aldrig spy så blir det motsägelsefullt, jag slits liksom isär och tvingas att kompromissa, vilket gör att behandlingen blir lidande.

Så vad ska Felix göra för att svara bättre på behandlingen? Frågade psykologen.
Ändra mål, blev mitt svar tillslut.

Jag står i vägen för mig själv, och måste på något sätt försöka nå mitt undermedvetna och börja acceptera tanken på att jag kommer spy, det är oundvikligt. Att spy är en naturlig del av livet, som min psykolog sa. Först när jag inte spjärnar emot tanken på att behöva spy kommer min behandling börja fungera på riktigt, först då kan jag komma vidare, ta nästa steg. gå längre in på vägen mot ett fobifritt liv än jag någonsin tidigare varit (eh, förutom innan jag var ett år och inte hade någon fobi då). Nu när jag vet att jag har två mål som krockar med varandra så kan jag vara medveten om hur denna krock påverkar mig i varje övning jag gör, och medvetet välja att lyssna på den röst vars mål är att jag ska bli fri från fobin, men som också kan innebära att jag spyr längs vägen. Vågar jag? För att bli fri så måste jag.
Det är nu den riktigt jobbiga och läskiga biten på resan börjar, jag tänker försöka, jag ska röra till det där inom mig, ändra fobimålet och våga utmana mig själv - på riktigt. Inga mer kryphål. Jag är rädd, livrädd.

Den här gången fick jag som läxa att kolla på spyklipp på youtube, dels när Ron (i Harry Potter) spyr sniglar, och sedan det här klippet när en tjej spyr i direktsändning för att hon har mensvärk: http://www.youtube.com/watch?v=5ApJFkLsxek. Jag ska inte kolla på det och ge mig själv försäkringar, trygghetstankar, utan kolla på det och faktiskt konfrontera att jag kan bli så äcklad att jag spyr av att kolla på det. Riktigt leva mig in i det. Det tillhör det här nya tänket, tänket där målet att aldrig spy inte ska finnas med...

När jag gick till tåget hem från psykologen var jag fortfarande fast i samtalet vi haft. Äntligen förstår jag, men hur tar jag mig vidare med den här insikten, hur förändrar jag mitt sedan länge ingrodda fobimål?
Det här var nog det viktigaste samtalet vi har haft hittills.




Psykologen 16. Prat om annat


Efter ett sommaruppehåll på lite mer än en månad så var det dags att åka till psykologen igen förra veckan. Jag hade verkligen mycket att prata om, som inte hade med fobin att göra utan mer min självkänsla (den är inte direkt på topp), dåligt samvete och alla mina tankar kring de fysiska symtomen. Jag frågade ifall alla symtom kunde förklaras med min fobi + panikångest och fick göra ett litet test för att se hur panikångesten yttrar sig fysisk typ, men det testet tyckte jag inte sa så mycket. Jag har fortfarande ingen bra uppfattning om huruvida mina fysiska saker beror på stress och panik eller inte.
Jag fick en hemläxa till nästa gång, att läsa några sidor om tankefällor.

Psykologen trodde att jag försökte fly från att prata om min fobi, men så var det faktiskt inte, jag har bara haft så mycket annat att fundera över den senaste tiden, som inte har med fobin att göra. Eftersom jag har mått så fysiskt dåligt så har det lite tagit över känns det som, jag har inte varit så rädd (mer än på italienresan, med matproblem utomlands) och så har det ju varit sommar, då brukar jag inte ha lika mycket problem med fobin. Usch, jag tycker inte om att det snart är höst och vinter igen, mörkt och kallt, då sätter min fobi igång igen. Särskilt när vinterkräksjukan tar fart! Jag vill inte bli deprimerad igen, är så orolig att jag ska bli det när mörkret smyger sig på. Får se till att det inte blir så helt enkelt (haha, helt enkelt, yeah right, så enkelt är det inte :P).


Mardrömmen är vårat liv


Jag lever mitt liv på en skör tråd, när till och med ett litet ägg kan spräcka tillvaron.

Nu har jag ätit ett ägg, som gick ut idag! När jag knäckte det var det en konstig liten klump i som skrämde mig, och nu ligger den konstiga klumpen i min mage och skrämmer mig. Jag är jätterädd för hur magen ska reagera på det där ägget. Tänk om det var en mögelklump och jag måste spy upp den! Hur lång tid tar det innan jag kan vara helt säker på att jag inte är matförgiftad? När kan jag slappna av igen? Hur ska jag våga åka till stan nu, när risken finns att ägget jag åt var dåligt. Kände jag mig inte lite konstig när jag åt det? Smakade det som vanligt, luktade det som vanligt, såg det ut som vanligt?
Åh, så mycket tankar, så mycket oro, för ett litet förbannat ägg! Förr i tiden åt de ju gamla grejer hela tiden, och inte satt de hela dagarna och spydde för det... men ändå. Hur stoppar man tankarna? Eller det kanske man inte ska, men hur hanterar man dem då? Låter dem komma, accepterar att de finns där och att jag faktiskt skulle kunna spy för att jag år det där ägget, får lite mer panik, och sen planar det ut...? Är det så man gör?
Fy bubblan vad det är svårt. Dumma ägg. Dumma fobi... Jag vill inte leva på en skör tråd längre, det tär på både kroppen och själen att alltid vara på helspänn för att klara av att hålla balansen.

Nu ligger ägget i magen, och jag kan inte göra något mer åt det än att vänta, och våndas, eller bestämma att jag inte ska vänta och våndas - beslutet är mitt. Balanserandes på helspänn ska jag fatta ett beslut, vågar jag eller vågar jag inte ta ett steg fram på den sköra tråden, med risk för att falla ner i det okända?

Utan att våga ta risker kommer man ingenstans. Jag tog risken, nu gäller det att fullfölja beslutet jag tog, inte stå på tråden och blunda tills jag är helt säker på att jag inte fallit, utan titta, se att jag tagit ett steg framåt, mot friheten. Dagen jag kommer till den fasta plattformen, slipper balansera på en tunn tråd, ja det är en lyckans dag. Kanske faller jag på vägen, men det är egentligen bara bra, för då ser jag att det inte var så farligt, då vaknar jag och inser att det bara var en dröm. Faran fanns inte på riktigt, jag var en meter över marken hela tiden, men i drömmen var jag tusen. När man drömmer så känns de mest ologiska sakerna sanna. Det är så det är för en fobiker, vi är instängda i en mardröm, alla andra ser att det inte är farligt - det är ju bara en dröm, inte ens logiskt - men för oss är det precis sådär verkligt som den allra konstigaste drömmen kan vara, när man är mitt i den. Vi har aldrig vaknat upp från mardrömen och kunnat se allt som i dagsljusets sken verkar rent ut sagt löjligt, vi är pralyserade, skräckslagna och kämpar för våra liv där i drömmen. Hur vaknar man när man inte hör väckarklockan? Ni försöker väcka oss, förklara att det bara är en dum dröm, att det är dags att vakna, men vi hör inte era röster genom våra egna skräckslagna skrik. Hur vaknar man, när man levt i drömmen så länge att den blivit ens verklighet och man på riktigt tror att om man vaknar så dör man?



Sovaensamhemmaångest


Hihi, visst ser den snäll ut? Man behöver saker som tar ner en på jorden ibland...

Nu sitter jag här igen, orolig som jag är. Det verkar bli så att jag får sova ensam hemma inatt, och jag är rädd. Det var längesedan jag sov ensam nu (jag har totalt bara sovit ensam hemma tre eller fyra nätter innan) så det känns läskigt igen. Inte alls lika läskigt som det gjorde de första två gångerna, men ändå. Jag ska alltså sova ensam hemma, trots att jag tar medicin (ehe, ögondroppar...) där det står med som biverkning att man kan må illa eller spy!
Tänk om jag vaknar inatt med världens panikattack, för att jag måste spy!?! Det är verkligen min mardröm.
Jag skulle klara det, trots att jag är ensam hemma så skulle jag fixa det, för jag är stark, modig och fixar mer än jag tror - det är vad jag måste intala mig själv! Bryta de negativa tankebanorna där jag framkallar katastroftankebilder och istället tänka på hur mycket jag faktiskt klarar, försöka tänka logiskt och dra fram den där insikten om att jag faktiskt skulle klara det. Bli sjukt rädd, få världens panik, men jag skulle klara det.
Det är svårt att tänka så. Jag sitter med axlarna ända uppe vid öronen för att jag är så spänd och biter mig i kinderna. Varför är det så mycket läskigare att vara ensam när det är natt och mörkt? Fast... det är nog mer tanken på att jag sover och inte hinner känna varningssignalerna om jag skulle vara magsjuk, att det skulle komma som en chock så att jag inte hinner "vidta nödvändiga säkerhetsåtgärnder", ringa hit någon och förbereda mig mentalt (eh, är det inte vad jag tror att jag gör hela tiden? Hur mycket hjälper det liksom!).
Det som gör det här ännu läskigare är att min mobil är väldigt opålitlig! Den stänger av sig hela tiden, utan att jag gör någonting, förstår inte varför den gör så. Tänk om den plötsligt bara lägger av, så att jag är ensam hemma OCH utan något sätt att få kontakt med någon jag känner. PANIK! Hemska tanke...
Nu är jag där igen, tänker katastroftankar.
Andas, släpp ner axlarna och intala mig själv att jag fixar det här, det har jag gjort innan.
Okej, jag är inte helt ensam - det är jag och bananflugan, vi klarar det här tillsammans. Vet ni, dumt nog ger dig mig lite tröst, att se att det finns ett annat litet liv här haha, som en påminnelse om att saker och ting rullar vidare, fastän jag är ensam och rädd, och att det finns andra där ute. Kanske bara tio meter bort - min granne. Jag kommer på mig själv med att känna det som om jag är ensam i hela väääärlden. Den lilla bananflugan tar ner mig på jorden igen. Tack bananflugan, jag kanske ska överväga att inte tycka så illa om dig och dina syskon i framtiden ;)


Hos psykologen 11-15. Hemläxor och genomgångar

 

Jag har varit väldigt dålig på att uppdatera er om hur det går hos psykologen - för jag går fortfarande dit - och vad vi gör, men det är för att det känns så tjatigt att skriva om eftersom vi de senaste gångerna har gjort samma saker hela tiden. Behandlingen har gått över till att handla om att jag får hemläxor, saker som skrämmer mig som jag ska träna på att göra. Till exempel vara utan mobilen, äta något då jag åker buss, vara ensam hemma, sova ensam hemma, äta rester osv osv. Allt möjligt sådant som jag hindras att göra pga fobin. Under samtalen går vi sedan igenom tiden som varit, hur det har gått att utmana mig själv, varför det har gått så och så bestämmer vi vad jag ska göra tills nästa gång. Ibland har jag något särskilt jag vill ta upp, men annars kör vi efter samma schema varje samtal. Jag har fått skriva listor med saker som skapar ångest för mig, för att jag sedan skall beta av listan genom att utsätta mig för de sakerna. Jag har också fått framkalla panikattacker under något möte med psykologen (genom att göra saker som skapar ångest, se framför mig situationer då jag får panik och tänka mig in i dem osv) för att berätta om hur det är, vad jag tänker och för att se att det går över. En gång fick jag göra en rad olika saker, där på plats, för att se vilka av grejerna som fick mig att få ångest/panik. Jag skulle tex snurra runt på kontorsstolen (för att bli snurrig), ha en halsduk tätt åtsnörpt om halsen, svälja fem gånger snabbt på rad, ha en stor klunk med vatten i munnen i två(?) minuter. Det som skapade ångest för mig var att ha vattnet i munnen, och att svälja snabbt fem gånger. Antagligen för att båda övningarna påminde mig - undermedvetet såklart - om känslan att kvävas (från att jag när jag var liten och höll på att kvävas av mina egna spyor), och kvävas = dödsfara = panik. Själv kopplar jag dock det till att det påminner mig om att spy, för det är ju det jag är rädd för, inte att kvävas... medvetet i alla fall. De här två övningarna fick jag i hemuppgift att utföra, men jag måste erkänna att jag har varit väldigt dålig på att göra dem. Det är inte så att jag inte har övat, det har bara inte blivit de uppgifterna (jag är dålig på att ta tag i saker, särskilt måsten) utan istället har det blivit utmaningar jag ställts inför naturligt i vardagen.

Det går lite trögt framåt tycker jag, om man jämför med i början då det var mycket nytt och jag lärde mig saker hela tiden. Då var varje framsteg ett sjumilakliv eftersom jag stått stilla så länge och trampat. Nu smyger jag framåt istället. Det går, men det går långsamt. Jag tappar motivationen lite grann när jag inte tycker att det händer någonting, därför är det bra att jag har skrivit här på bloggen om utmaningar och uppgifter jag har klarat för då kan jag gå tillbaka och se att det faktiskt har kommit ganska långt sen jag började trots allt (till exempel har jag klarat att sova ensam vilket jag skrev såhär om i ett inlägg (klicka här för att komma till inlägget) inte långt innan jag klarade det "Nummer 7 ska vara ett av mina största mål med behandlingen, att klara av att sova ensam hemma en hel natt utan att få panik. Om jag klarar det: WOW vad underbart säger jag då. Utan att få panik!? Går det?". Well, jag klarade det, till och med utan att få panik!).
Det gäller att inte ge upp när det går såhär långsamt, det är här många slutar sin behandling för att man tänker "äsch, jag är såpass "frisk" nu att det fungerar ändå, jag kan öva på egen hand, varför ska jag gå till psykolog för att fortsätta utmana mig? Vi gör ju ändå bara samma saker under samtalen". Trots att det känns som att man bara gör samma saker så tror jag att det är väldigt viktigt att fortsätta gå till psykologen och öva genom hemläxor och genomgångar. Då finns det någon slags "kontroll" på att man verkligen fortsätter, annars är det så lätt att falla tillbaka, och nästan glömma bort att utmana sig själv - för det är ju så mycket lättare att ta den lätta vägen, utan ångest, utan panik men då också utan övning. Då blir det att man lurar sig själv att tro att det är för att man blivit frisk som man inte längre får panik, istället kanske det är för att man helt enkelt undviker de saker som framkallar paniken?
Det är bättre att gå till psykologen för länge än för kort tid om man på riktigt vill bli av med sin fobi. Tappar man motivationen så är det ännu viktigare att faktiskt ta sig i kragen och gå till psykologen för det är en varningsklocka - slutar man så kommer man ännu mindre utmana sig själv eftersom motivationen inte ens finns där.

Så, därför ska jag fortsätta, trots att jag tar mig framåt med myrsteg nu och känner att jag trots allt klarar av att leva ett normalt liv med fobin som skugga. Men jag ska inte nöja mig med att vackla på gränsen, precis klara att leva ett normalt liv med fobin. Nej, jag ska leva utan fobin (iaf så gott som utan)! Det får ta den tid det tar, jag ska leta upp motivationen igen och fortsätta utmana mig själv, trots att jag är så trött på det att jag spyr. OUPS, använde jag mig verkligen av det där talesättet? ;) Det är rätta takter! Utmana fobin i varje liten sak jag kan hitta så kommer jag framåt, ett myrsteg i taget, men trots allt framåt.

 


Bokat buffé

 

Det här som är lyx för folk är ganska skrämmande för många spyfobiker.

Nu har jag precis gjort någonting läskigt. Jag har beställt tacobuffé till i morgon. Vi är ett stort gäng som ska iväg till Boda Borg, och antingen kunde man ha med sig egen massäck eller boka tacobuffé. Jag vågar egentligen inte äta tacobuffén, tänk vad många som har tagit på grejerna man tar med osv, och så står det framme så länge. På alla ställen det står om hur man ska undvika att bli magsjuk så står det att man ska undvika att äta bufféer, därför känns det här väldigt läskigt. Men nu är det bokat, och jag är lite snål av mig så jag vill inte ha betalat i onödan, så då får jag helt enkelt äta (plus att jag inte orkar fixa massäck ändå, och jag skulle ändå inte våga äta den heller eftersom den skulle ha legat i värmen i väskan hela dagen!). Att ha spyfobi ställer verkligen till det och kan förstöra roliga saker, som den här, för att man går och oroar sig för en sådan "småsak" hela dagen i stället och inte riktigt kan slappna av. Men jag ska (försöka att) inte låta det förstöra för mig, det ska bli jätteskoj att åka till Boda Borg!


Träning ger resultat

 

Den här statyn hade aldrig sett ut såhär utan att ha tränat! :P

Vet ni vad? Nu har jag sovit ensam hemma i lägenheten fyra gånger!! Det är stort, faktiskt riktigt stort. Jag trodde aldrig att jag skulle klara att sova ensam, men kolla, man kan till och med klara av sådant man trodde var helt omöjligt. Det gör mig glad och ger mig hopp. Träning ger resultat. Precis som man kan bygga muskler av att träna fysiskt och se resultat efter allt slit så kan man träna "hjärnan" och se resultat - och om inte detta är att se ett resultat så vet jag inte vad.
Natten till idag var dessutom en ännu större utmaning i sova-ensam-hemma-kategorin eftersom min pojkvän var bortrest! De andra gångerna så har jag liksom haft honom som en trygghet på avstånd, att jag vet att OM något skulle hände (det här något är som vanligt att jag skulle spy eller få väärldens panikattack eller saker i den stilen) så skulle han komma över till mig. Men nu fanns alltså inte den möjligheten. Visst fanns det andra kvar i närheten som jag känner, och SKULLE kunna ringa om det riktigt krisade, men det skulle krävas väldigt mycket för att jag skulle ringa dem, därför ger det mig inte särskilt mycket trygghet heller. Vilket är bra, ur övningssynpunkt. Jag har legat i hårdträning, och klarat det - nu skulle ni se mina pumpade magmuskler ... eller, var det inte dem jag tränade? Okejdå, inga pumpade magmuskler här inte (vad ska man med dem till liksom?), men ni skulle se mina stolta och "pumpade" hjärngubbar! :D

Idag har jag åkt buss igen en längre sträcka. Jag tycker fortfarande det är jobbigt, särskilt när någon prasslar med en påse (min tanke blir genast att det säkert är någon som ska spy och tar fram en spypåse), men jag klarar det. Fast det här med att åka buss en längre sträcka är något jag inte kan träna lika ofta på, därför hinner jag bli rädd inför varje ny gång jag ska åka buss. Psykologen har talat om vikten av att upprepa det läskiga man utsätter sig för flera gånger under en kort tidsperiod, tills det inte blir så läskigt, för annars kommer man inte ihåg att det faktiskt gick bra, då hinner inte hjärnan spåra upp det nya spåret. Det är därför jag har "varit tvungen" att sova ensam hemma så många gånger nu, för jag vill ju att det ska fungera när jag väl vågat utmana mig själv sådär stort, det ska inte vara förgäves jag lyckats med det! Jag ska lära hjärnan att det faktiskt inte är så farligt att sova ensam. Oftast så är det faktiskt tanken på något som är det värsta, när man väl utsätts för det där som man tror ska vara SÅÅ hemskt så visar det sig att det inte var så farligt som man förväntat sig. Det gäller bara att ta det där läskiga, osäkra steget ut, våga.

 


En gång till


Mumms, men väldigt läskigt...

Yepp, vet ni vad jag har gjort? Jag sov ensam i lägenheten inatt igen! Andra gången i mitt liv blev det då. Jag var väldigt orolig, eftersom jag hade ont i magen när jag skulle cykla hem. Dessutom hade vi varit på middag (vi är ett gäng kompisar som annordnar "halv åtta hos oss"-middagar åt varandra) och ätit grillad kyckling. När vi först skulle äta den så var den inte ordentligt genomstekt, panik, så de fick lägga på den på grillen lite längre. Egentligen vågade jag inte äta den över huvud taget efter det, för tänk om den fortfarande inte var genomstekt? Men jag åt faktiskt (jag försöker verkligen utmana mig själv i "smått" och stort, för det är då man tillslut blir fri från sin rädsla tror jag). Det gjorde det ännu läskigare att sova själv i lägenheten inatt eftersom jag inbillade mig att resultatet av att kycklingen kanske inte varit ordentligt genomstekt kanske inte visade sig förens på natten - det vill säga att jag skulle blivit matförgiftad och spy.
Men matförgiftad var jag inte, och spydde gjorde jag inte, jag sov. Visst sov jag väldigt oroligt, och det tog ett tag innan jag lyckades somna, men återigen - jag fixade det :)

Igår fixade jag ytterligare en grej som jag inte har vågat innan... det här blir väl, tredje gången i mitt liv eller något (för att läsa hur det gick första gången, klicka här)? Jag duschade när jag var ensam hemma. Jag brukar tycka att det är hemskt läskigt eftersom man känner sig så "fast", om något skulle hända (det här något är att jag skulle få panik och göra något galet, typ springa ut spritt språngande naken eller att jag skulle spy osv osv) så kan jag inte använda mina paniknödlösningar, om jag är ensam: typ gå till grannen och be om hjälp, cykla i ilfart till min pojkvän/någon kompis osv osv. För det skulle bli hemskt pinsamt om jag gick till grannen eller cyklade iväg naken. Och att torka sig, sätta på sig kläderna och ge sig iväg efter det skulle ta alldeles för lång tid då man har panik. Såklart händer sannolikt inte det här händelseförloppet på ritkigt, men ändå, det är tanken på att det SKULLE kunna hända som skrämmer. Men nu ska jag försöka prenta in i hjärnan att det INTE hände, och att jag klarade av det här emd att duscha när jag var ensam hemma utan problem. Jag fick inte ens panikkänslor, glömde nästan bort att jag var ensam till och med. Framsteg tycker vi om :)

Det är verkligen STORT för mig det här med att jag sovit ensam. Jag trodde aldrig att jag skulle klara av att sova ensam hemma, det var liksom det största - rimliga - målet med min KBT-behandling enligt mig, men nu har jag klarat det två gånger, så kanske kommer jag lyckas bli mer fri från min fobi än vad jag hade vågat hoppas på? Men, än så länge vågar jag inte tänka så, jag har blivit besviken förr... Jag ska försöka ta varje framsteg med stor glädje, men inte sätta för höga krav på mig själv, för det kommer bara resultera i att jag klandrar mig själv för det jag INTE lyckades med istället för att se allt otroligt jag faktiskt lyckats med - som att sova ensam hemma! Oh yeah :)



Farligt att inte få ångest?


Usch, jag såg en spya när jag och hon jag bor med cyklade hem från några kompisar nyss. Den såg inte särskilt mysig ut. Det konstiga var att hon reagerade mer äcklat än vad jag gjorde! Hon skrek till och sa "uuuwh, vad äckligt. åh fy fy fy, titta inte dit, usch". Jag hade redan sett den och tänkt "oj, jag undrar om det där var en riktig spya", sedan när jag fick det bekräftat så tog jag det lite med en axelryckning, "jahapp, det var äckligt.. men värst vad hon reagerade...".
Men vah!? Är jag sjuk, är det något fel på mig? Eftersom jag INTE fick ångest och panik över att jag såg en spya. Är det inte komiskt att min slutsats blir att det måste vara något fel på mig? Det är så naturligt för mig att reagera med panik och ångest mot ALLT som har minsta lilla att göra med spyor/illamående att göra så när jag faktiskt ser en riktig spya och INTE får panik, ja då måste det väl vara något som inte riktigt står rätt till. Jag börjar tänka i banor som att jag kanske blev så överrumplad att jag gick in i chocktillstånd och panikreaktionen kommer senare. Men än så länge har den inte kommit. Det värsta är att jag knappt vågar tillåta mig själv att inte få ångest över det, eftersom jag tydligen verkar ha någon tvångstanke om att min rädsla och ångest inför det liksom skyddar mig ifrån allt vad magsjuka och spy heter. Dumt, så länge jag inbillar mig det så kommer jag inte bli fri från fobin, eftersom jag då på något sätt VILL ha fobin kvar - den skyddar ju mig. Det är som att jag tror att om jag är livrädd för att bli magsjuk så programmerar hjärnan kroppen så att den inte kan bli magsjuk, det vill säga om jag skulle jobba bort min rädsla så kommer jag att bli magsjuk eftersom kroppen inte längre tror att det är farligt (vilket det ju faktiskt inte är heller). Men jag vill ju inte bli magsjuk(!) - för än så länge är jag fortfarande livrädd för det - så därför vågar jag inte helt släppa på ångesten och blir rädd om den inte dyker upp i sådana situationer som den brukar infinna sig i. Som nu, vart är den?
Hallå? *eko*
Under stolen? Bakom dörren? På hyllan? Nope, ingenstans. Kom fram nu då! Fast... vänta nu, detär ju bra att den gömmer sig, det är det här jag vill och kämpar för - att slippa ångesten. Det är nu jag ska njuta av lugnet. Men det känns fortfarande väldigt overkligt att jag såg en spya och inte har blivit rädd än, visst tyckte jag det var obehagligt och äckligt, men jag blev inte ens uppjagad, bara pyttelite eftersom jag trodde att jag var tvungen att bli det.

Idag fick jag en liten panikattack när jag satt och lyssnade på riskettan utbildningen (alltså till körkortet). Vi var typ 16 pers i ett rum, och jag brukar ofta få ångest och panik när jag vet att jag måste sitta kvar i ett rum och lyssna. Jag blir rastlös och börjar tänka i fel banor, inbilla mig att jag nog mår illa och börjar se scenarion där jag måste rusa ut ur rummet för att spy eller i panik ringa mamma. Då skulle alla stirra på mig och få se att jag är helt knäpp i huvudet (sorry ni andra fobiker, jag tycker verkligen inte att ni är knäppa i huvudet, men ah, det är vad jag är rädd att andra - som inte förstår - skulle tycka att jag var om något sådant hände). Eftersom jag brukar få panik i sådana situationer så var jag liksom beredd på att få det idag också, så då blev det nästan att jag framkallade en panikattack bara för att jag ju "visste att jag skulle få en". Egentligen hade jag inte en riktig panikattack, fast det var ändå en panikattack, svårt att förklara. Men som sagt, det var mer en forcerad panikattack - antagligen för att jag är så van vid att det är så det SKA gå till. Om det inte går till på det sättet så måste någonting vara fel, eller?
Kanske börjar hjärnan trots allt programmera om sig nu (till att inte genast koppla allt som har med spy och göra till livsfara)?
Visst, den här övergångsfasen är väldigt förvirrande, men jippie om det är så att jag börjar tänka om, det finns hopp :D



Mobilkaos


Idag har jag övningskört igen. Det gick bra, fast hon jag kör med är ganska så sträng. Nästan så att jag blir rädd, hon skäller på mig om jag gör fel. Kanske lär jag mig bättre då? För att jag skärper till mig - bara hon inte blir för sur. Jag tycker jämnt att det är hemskt otäckt om någon skäller på mig/är besviken på mig, jag mår dåligt då, eftersom jag alltid vill duga. Det är väl nyttigt för mig att träna på I guess, att någon blir arg/besviken på mig. Jag antar att det är hennes sätt att "uppfostra" sin elev till att göra rätt, om det fungerar eller inte visar sig.

 

Igår så blev det kaos!! Och jag blev skitsur på min psykolog, igen. Jag hade gått ut på stan innan på dagen utan laddare, för att jag har fått i uppgift av psykologen att träna på att gå ut utan laddare, och med halvfull mobil (mobilen är min trygghet, mitt säkerhetsbeteende, och jag ska ju vänja mig av vid säkerhetsbeteendena). Det gjorde jag, men sen skulle jag sova hos min pojkvän och jag som är van vid att jag alltid har laddaren i väskan tänkte inte på att ta med mig den (den brukar ju alltid ligga där!). Tror ni inte att mobilen dog (aaaah!). Hur skulle det nu gå, utan mobil!?! Det blev kaos, jag ville åka hem och hämta den, och jag och min pojkvän blev sura på varandra - jag för att han inte förstår någonting av vad ångest heter och att den är anledningen till att det blir så kaos för mig i vissa situationer, och han för att jag "förstörde" vår kväll tillsammans genom att få "utbrott" över en så simpel grej som att jag glömt laddaren. SUCK. För mig var det verkligen ingen simpel liten grej, för det innebar ju att jag skulle behöva gå utan mobil idag, när jag skulle övningsköra och allt!
Det hjälper inte hur många gånger jag än försöker få honom att förstå att jag inte bara "kan tänka rätt" när jag har ångest/panik, som han verkar tro att jag borde kunna. Han tror att han förstår hur jobbigt det är, och därför tror han också att det bara är att tänka rätt, och hur mycket jag än förklarar att det inte går till så så hjälper det inte, eftersom han inte KAN förstå. Hur skulle han kunna göra det, om han själv aldrig varit med om något liknande ens? Jag måste inse att det inte går att få honom att förstå, om vi vill att vårat förhållande ska fungera så måste vi helt enkelt (varför säger man så? Det är ju inte direkt enkelt!) hitta en annan lösning. Men det gör bara så ont i mig att han tror att jag bara inte skärper mig tillräckligt, att han inte vet hur mycket jag kämpar och vilka framsteg jag gör och att det känns som att han inte ens vill förstå.

 

I alla fall. Idag var jag alltså utan mobil!! Min trygghet (jag skrev ett inlägg om varför den är min trygghet för några månader sedan, läs det här). Jag kände mig naken. Plötsligt var jag tvungen att lita på mig själv, hur skulle det gå nu om jag började må illa/fick en panikattack eller till och med spydde!?! Jag skulle inte ha någon som lugnade mig och fick ner mig på jorden igen, sa att allt skulle lösa sig, nej, jag var helt ensam med mig själv. Det var läskigt, men jag vågade till och med utmana mig själv att gå och handla utan mobilen (jag hade den med mig, men den var som sagt död för jag hade inte hunnit åka och hämta laddaren), jag fick ångest i affären, men vet ni vad? Det gick bra, jag klarade det trots allt. Jag vågade åka och handla  utan att ha mobilen med mig (dvs vara hyfsat långt hemifrån och på ett ställe där jag brukar få ångest), det är framsteg. Men för att det ska ge någon effekt så måste jag upprepa det fler gånger har psykologen sagt. Det vill säga jag ska försöka gå ut utan mobil i morgon också - ångest.

 


Jag fixade det



Jag klarade det! Jag sov ensam här inatt. Jag var jätterädd, och det var väldigt svårt att somna, jag sov oroligt, men jag gjorde det. Jag somnade, jag sov, och jag klarade det. Jag har aldrig, inte i hela mitt liv (vad jag kan komma på), sovit en hel natt ensam hemma innan!
Visst, min pojkvän bor fem minuter (med cykel) härifrån, och  min kompis som bor med honom hade gett mig en försäkring om att han skulle komma hit på fem röda sekunder om jag blev sjuk eller så (och sagt att jag fick ringa när jag ville), men ändå. För bara några veckor sedan så var det ett BIG NO för att sova ensam, aldrig i livet att jag skulle göra det, men nu har jag gjort det, och det gick bra!

Idag har jag också tagit min första körlektion. Jag var jättenervös och orolig för att jag skulle få sådan prestationsångest att det skulle utlösa en panikattack. Att jag skulle känna mig instängd, få panik och göra något tokigt. Men det hände inte. Klart jag var nervös, jättenervös, men det gick bra - båda panikmässigt och körmässigt. Jag fixade det :)


Sova ensam?


Nu är jag verkligen rädd. Vad ska jag ta mig till? Jag berättade i förra inlägget att mina nycklar är borta, det vill säga nyckeln till min pojkväns lägenhet är borta. Nu är det såhär att en av tjejerna är hemma hos sina föräldrar, och den andra ska sova över hos sin pojkvän - fick jag precis veta. Panik! I "vanliga fall" (som tur är så händer det här inte så ofta) så skulle jag åka bort till min pojkvän och sova där. Men, nu är det inget vanligt fall, för det var ju det där med att nycklarna var borta. Jag kommer inte in hos min pojkvän! Han sover, och är superdupertrött eftersom vi varit borta på bröllop i helgen och åkt bil hela natten, så jag vill inte ringa och väcka honom. Men vad ska jag ta mig till!?! Jag vågar inte vara kvar här? Eller?
Tänk om jag skulle vakna mitt i natten av att jag mår dåligt!?! På dagen så känner man av det ett tag innan och kan hinna ringa till ågon eller åka till någon, men om man börjarmå dåligt på natten så hinner man inte känna det eftersom man sover. Då har man noll förberedelsetid, vilket skrämmer ihjäl mig. vad ska jag ta mig till, hjälp... jag vågar inte. Men jag kan inte med att väcka honom, jag känner mig så dålig. Varför klarar jag inte det här?
Det har gått bra att vara ensam hemma ikväll, men nu när jag fick veta att jag ska vara ensam hela natten så gick det inte bra längre, då dök paniken på mig. Varför! Jag mår egentligen precis likadant nu som för tio minuter sedan, men plötsligt känns det som om jag har varenda magsjuka man kan ha och att dessa komma bryta ut inatt, just när jag råkar vara ensam hemma!
Jag önskar att jag kunde gå och lägga mig nu, utan panik, utan ångest, och få en god natts sömn. Vakna i morgon, utvilad, och känna mig glad och stolt över mig själv för att jag klarade det.
Vad ska jag ta mig till? Jag är så hemskt rädd för att vakna upp mitt i natten med världens ångest. Då skulle jag säkerligen spy för att jag skulle bli så rädd. Oj hjälp vilken ångest jag får av den tanken.
Jag är trött på att vara rädd, ha ångest och panik. Jag vill bara sova nu...


phjuh, första dagen på jobbet avklarad


Jag är verkligen helt slut! Och vrålhungrig. Vad är det här? Jag som bara äter två gånger om dagen (jag vet, det är inte bra, men det blir så när man är lat och inte orkar stå och laga mat hela dagarna) i vanliga fall har idag ätit tre gånger(!) redan, men är vrålhungring... konstigt. Kan man bli så hungrig bara för att man gjort någonting hela dagen istället för att bara sovit/slappat, är det sådan skillnad på hur mycket energi kroppen behöver? Intressant.

I alla fall så gick det bra på jobbet, det vad hemskt att behöva stå upp en hel dag (enda gångerna jag fick sitta ner var då vi åt eller fikade, vilket var totalt 1 timma på tio timmars tid! När vi åt frukost så var det en som visade upp en bild på massa muskulösa personer och sa "jaha, vem är jag av de här då?", och tillade strax därpå "den med mest magsjuka"(!!!)... trodde jag. Jag tänkte på det hela rasten, och frågade min kompis sedan om hon verkligen hade sagt så, såklart hade hon inte det. Hon hade sagt "den med mest magmuskler". Tänk så ofta min fobihjärna lurar mig till panik i onödan!
Bussresan hem tog en timma och tror ni inte att jag har sådan otur att tjejen framför mig säger till sin kompis som sitter bredvid mig att "tyvärr, jag kan inte prata med dig för jag måste kolla framåt, jag är så hemskt åksjuk". HJÄLP, det var ju precis något sådant jag var rädd för skulle hända. Jag satt där och var livrädd, fick panik för minsta lilla, en hostning, någon som prasslade med en påse (jag tror jämnt at det är en spypåse de tar fram!) och registrerade minsta lilla rörelse tjejen framför mig gjorde. Men jag satt kvar, jag vägrade fly, jag vill inte mata min fobi med att det är farligt, utan visa att det går bra fastän jag sitter kvar. Jag satt och tänkte "det här är kul, spännande, en utmaning som jag kommer klara, för jag är stark. Jag fixar det", och vet ni vad, det hjälpte att tänka så. Det gav mig kraft, mod och uppmuntring att sitta kvar. Jag klarade bussresan, fastän jag satt som på nålar så gick det bra, och det är vad jag ska försöka fokusera på - att det gick bra, trots att det var ett "kritiskt läge".
Nu ska jag bara sitta helt förlamad framför datorn och kolla på något tv-program eller så, jag är helt slut. I moegon blir det till att gå upp kvart i fem igen och stå upp i nio timmar! Det är bara att gilla läget, jag behöver pengarna och erfarenheten. Men i morgon är inte min kompis där så då är jag"själv, vilket jag har massa ångest inför. Tänk om något skulle hända (dvs tänk om jag skulle få panik/må illa/spy), jag känner ju ingen annan där, tänk om ingen skulle hjälpa mig? Jag skulle skämma ut mig totalt! Hur skulle jag ta mig därifrån? Osv osv. Ständig oro.
Det räcker med att jag ser någon böja sig ner på stan (för att knyta skosnörena kanske?) så tror jag att personen ska spy! SUCK, min fobi är verkligen en ständig, objuden, följeslagare som hela tiden är på sin vakt mot allt och alla, det är utmattande.

Ps. Titta gärna in till A Meths och ge henne lite styrkekramar :)

Jag vill svara på alla dina fina kommentarer, det gör mig så glad, men jag hittar aldrig tiden för jag vill liksom sätta mig ner och svara ordentligt, inte bara krafsa ner något halvdant (för sån är jag - och just därför brukar det aldrig bli av heller. Detsamma gäller mig och att svara på sms, eller skriva inlägg här på bloggen. Jag gör ofta stora projekt av "små & lätta" saker), så jag vill bara säga tack så jättemycket för din uppmuntran (och detsamma gäller er andra som skrivit till mig och inte fått svar, det är för att jag vill svara ordentligt, men den senaste veckan har jag varit helt slut och varken haft ork eller tid - men tack för era kommentarer, jag blir alltid lika glad när jag får en kommentar). Här får du massa styrkekramar från mig, fast egentligen behöver du inte dem för du är redan stark, men det kan kännas skönt att få ändå ;)



lagar lax


Jag har ångest.

Oj. Tror ni att jag kommer våga äta den? Jag SKA äta den. Jag tycker att lax är jättegott, men jag vågar aldrig laga det eftersom jag som sagt inte litar på att den blir helt genomstekt (och om jag äter den utan att den är helt genomstekt så kanske jag blir matförgiftad och spyr). Så, det här är första gången som jag, ensam, lagar lax. För mig är det ett framsteg, som jag ska fira genom att äta en god lax haha :D
Belöningen och ångesten sitter liksom i samma sak väldigt ofta, det är saker man vill kunna göra, men som fobin hindrar en från. Utstår man ångesten så får man belöningen i att man äntligen fick göra det där som man inte vågat men velat, och dessutom belöning i form av ytterligare ett framsteg. Man måste bara våga ta de där läskiga stegen fram till hopptornets kant och hoppa ner (det är inte farligt, bara läskigt), när man har gjort det så är man stolt, för att man klarade det. Till en början så är det ett under att man vågar hoppa från ettan! Tillslut vågar man klättra uppåt och klarar av att hoppa från tvåan, trean, fyran, femman... tänk vilken lycka när man vågat!

 

Kämpa på alla ni som kämpar med något, det är värt det. Fortsätt utmana er till att sakta men säkert, steg för steg, klättra upp för hopptornet och tillslut våga ta steget ut. Glöm inte bort bara att det krävs små steg för att komma upp för stegen upp till avsatsen först (man behöver inte klara allt på en dag!), innan man kan ta det större steget att hoppa. Så bli inte besvikna för att ni inte kan hoppa på en gång, att det inte går tillräckligt fort, det kommer. Plötsligt står man där och tänker "oj! vad högt upp jag har kommit, och jag vågade hoppa, när hände detta?" (till den dagen längtar jag). Jo, alla små steg och de större tillsammans gör att man tillslut klarar av det - utan att det känns sådär hemskt som man trodde det skulle kännas att hoppa DÄR uppifrån.

Ps. Usch, mina fingrar luktar lax (jag tog i den råa laxen!!) trots att jag tvättat dem med tvål, det innebär ju att den råa laxen liksom finns kvar där. Tänk om jag får in det i munnen och inte tål det, tänk, nu sitter jag här och skriver med mina laxhänder och bakterierna som (högst troligt inte!) finns där kanske frodas på tangentbordet och sedan har blivit så stor mängd att jag blir matförgiftad av det i framtiden.
Nej, fobihjärnan är inte logisk, tyvärr så hjälper det inte att veta att den inte är logisk, för i stundens allvar så blir alla fobitankar plötsligt på något konstigt sätt logiska. Nu ska jag låta ångesten komma och försöka acceptera tanken på alla bakterier från den råa laxen som dansar runt på mitt tangentbord och finns på mina händer.

 


Tre utmaningar


Som sagt, det gäller att hitta saker att utmana sig själv med så ofta man kan om man vill bli fri från fobin, här är exempel på saker jag utmanat mig själv med de senaste två dygnen (och som jag skrivit tidigare, det behöver inte vara stora utmaningar för att de ska ge resultat, varje litet steg är ett steg närmre målet).


Utmaning 1:


Jag tycker verkligen inte om att vara hemma, som ni som följer min blogg vet vid det här laget, och framför allt så tycker jag inte om att SOVA när jag är ensam hemma. Jag inbillar mig nämligen att jag då plötsligt kanske vaknar och måste springa akut till toa för att spy, och därmed inte hinner ringa mamma eller liksom "känna av" att något är fel så att jag kan förbereda mig (fråga mig inte hur jag skulle göra det - annat än genom att flippa ur totalt och få panik). Tidigare i vår så har jag ställt klockan på ringning tidigt på morgonen för att liksom kolla av att de andra är hemma och ”känna av” ifall jag verkar må bra eller inte, dvs ifall jag kan somna igen. Sedan har jag efter det sovit så lätt att jag vaknat då de gått upp.

Nu idag och igår så ställde jag väckarklockan när jag ville gå upp, vid tio (vilket blir halv elva), och alltså inte ”kollat av” hur jag mår tidigare, när de fortfarande varit hemma.

De märker antagligen inte att jag gör såhär, det skulle jag verkligen inte vilja att de gjorde, då skulle de nog känna sig väldigt kontrollerade och övervakade och det är ju inte så jag menar det. Jag känner mig hemsk som liksom har sådan koll på ifall de är hemma eller inte och ofta försöker fråga om de ska vara hemma eller inte. Jag vill inte att de ska känna sig ”bundna” här av mig, eller att de ska tycka att jag är helt knäpp i huvudet, och så känner jag mig hemskt egoistisk när jag gör sådär också. Men ändå kan jag inte låta bli, för det skulle ge mig sådan enorm ångest. Men, idag och igår så lät jag bli trots allt (för sådär kan jag ju inte fortsätta!), och vet ni? Det gick bra. Igår visade det sig att jag var ensam hemma när jag vaknade, och idag så var jag det inte. Det ska inte spela någon roll, jag ska inte ha någon ångest oavsett om jag är ensam eller inte, så därför ska jag fortsätta sätta klockan på den tiden jag faktiskt vill gå upp utan att fråga ifall någon är hemma dagen efter. Nu i morgon så kommer jag antagligen inte vara ensam hemma eftersom den ena tjejens pojkvän är här, men han kan lika gärna gå bort till våra vänner tidigt på morgonen (det har han gjort), så jag får inte intala mig att ”det är lugnt” i morgon, för det förstör hela övningen. Jag ska istället intala mig själv att han kommer gå bort tidigt i morgon och jag kommer vakna upp själv – det ska jag klara!

Läskigt, men det är bara att göra, för jag SKA bli frisk.

 

Utmaning 2:

En till utmaning jag ställdes för igår var då jag stod i kön i mataffären. Tjejen framför mig sa till sin kompis att hon mådde illa! Oj hjälp, blev min reaktion, tänk om hon är magsjuk. Hon i kassan kommer att ta på den varan som hon har tagit på för att sedan ta på mina varor som jag kommer tvingas ta på efter det! Då kanske jag också bli magsjuk (nejdå, inte aaalls långsökt). Jag kom snabbt på en plan att låtsas ha glömt köpa något och gå därifrån så att någon annan fick stå precis efter henne, men bestämde mig för att stå kvar. Sedan öppnade de en till kassa, så jag gick till den (det var min tur), vilken ”tur” jag hade (fast egentligen borde jag stått kvar och övat, så det var inte tur). Men det visade sig att jag faktiskt hade glömt köpa en sak, så sedan gick jag till den andra kassan trots allt. Det blev en halv utmaning åtminstone (för jag tyckte fortfarande det var obehagligt).

 

Utmaning 3:


Jag har känt mig febrig ikväll så jag frågade en av tjejerna jag bor med om de hade någon termometer. Det hade de, en sådan man stoppar i munnen. Usch, tänk vad många bakterier det måste vara på den! Jag menar, folk har ju haft den i munnen när de faktiskt varit sjuka. Jag tog mod till mig och stoppade in den ändå, det gav mig såklart ångest, och efteråt kändes det som om jag ville tvätta munnen med tvål (men jag lät bli). Jag hade åtminstone ingen feber, snarare tvärt om, jag hade alldeles för låg temperatur! Varför har man det? Eller är jag bara onormal. Det var verkligen år och dagar sedan jag tog tempen sist så jag vet inte vad min normaltemperatur ligger på. Tänk att jag faktiskt stoppade den i munnen!

 

Nej nu ska jag sova som en stock, hoppas jag. Är i alla fall enormt trött så god natt.

 

 


Ge mig bensin!

 

I need it, annars får jag motorstopp, och det snart....

Just nu har jag massa ångest eftersom jag är ensam hemma och fortfarande inbillar mig att jag kan spy som en följd av operationen. Dessutom så har jag ångest eftersom jag aldrig gör någonting om dagarna utan bara sitter här hemma, jag känner mig så dålig, och sen har vi ångesten över att jag har så mycket plugg att göra innan terminens slut (dvs vanlig ångest, jag har tidigare pratat om att jag kommit på att jag har flera sorters ångest) och sen har jag också ångest eftersom jag är orolig för att något kanske är fel efter operationen, för att det har börjat göra ont. Till råga på allt så ger det mig ångest att jag inte vågar gå härifrån! Dels för att jag inte vill överanstränga magen (tänk om den reagerar med att spy då?) men mest för att jag är skiträdd för att jag ska få diarré igen och bajsa på mig någon annanstans än hemma (om jag nu skulle bajsa på mig). Jag vet att det var medicinen, och jag har slutat ta den, men ändå, tänk om medicinen fortfarande finns kvar och påverkar mig? Eller tänk om jag är så orolig att jag får diarré av oron och bajsar på mig!? Fy, jag orkar verkligen inte få en sak till att vara rädd för! Nu gäller det för mig att bryta på en gång, innan jag hinner köra upp några fler felaktiga rädslospår i hjärnan.

Jag känner att det är lite väl mycket ångest inom mig nu! Jag spricker snart.

Jag vill bara bli fri från det här, jag vill inte vara rädd mer. Det hade räckt med alla andra problem jag har (med det hemska eksemet, cystan, normala tonårs/ungdomsproblem osv) för att jag skulle bli utmattad och deppig. Men i jämförelse med fobin så hade jag tacksamt tagit emot de där andra problemen (eksemet når visserligen nästan ända upp till fobi-nivå när det är som mest irriterat och uppblossat).

Jag behöver energi, ge mig bensin (för - som jag skrev i förra inlägget - jag känner mig som en bil som kör på tomgång). Jag försöker proppa mig full med godis (haha, smart lösning va? eh...), men det har inte någon större framgång. Det enda det ger mig är små sockerkickar och blåsor på tungan. Jag behöver riktig energi, som kan hjälpa mig att orka ta itu med alla mina problem och bekämpa dem. Tillräckligt mycket energi för att tackla min fobi. Hur gör man egentligen, för att hitta den där energin?

 

Nej, nu ska jag utmana mig själv igen, genom att faktiskt ta mig ut. Ska gå till högskolan och skriva ut en grej som jag behöver för att kunna komma vidare i plugget. Då slår jag tre flugor i en smäll: 1. jag minskar min ångest över att jag aldrig gör någonting om dagarna, bara sitter hemma. 2. jag får gjort något av plugget som stressar mig. 3. jag utmanar mig själv genom att gå ut, trots att jag är rädd för att skita på mig. Dessutom så kanske jag får lite energi av att ta mig ut en sväng?

 

 


små utmaningar ger stora framsteg

Är det så farligt?


Nu har jag precis utmanat mig själv. Man får försöka hitta utmaningar lite nu och då, det spelar ingen roll att de är små, de leder till stora framsteg när man lägger ihop alla gånger man utmanar sig själv. Det är så man blir frisk tillslut, genom att konstant puscha sig själv lite lite framåt. Man får ta babysteps till en början, sen växer benen med tiden och man klarar av att ta större steg.
Så fortsätt kämpa alla ni där ute som försöker övervinna era rädslor, panikångesten eller det som är just ditt monster! Man klarar så mycket mer än man tror, kom ihåg det. Du är bra, du är värdefull och du kan!

Jag tycker, som jag skrivit innan, att det är otäckt att ta i tvättmedel, eftersom jag kanske kan få in det i munnen och då spy av det. Igår tappade jag tydligen mina byxor på gatan så de har legat ute hela natten och blivit alldeles smutsiga och äckliga (nej, det var inte byxorna jag hade på mig utan ett par extra som jag hade i väskan). Jag hittade dem nu i morse och bestämde mig för att utmana mig själv genom att handtvätta dem (de behövdes göras rena på en gång, jag ville inte riskera att förstöra dem eftersom de är en av mina favoritbyxor), det vill säga jag skulle ta i tvättmedlet! Nu har jag precis stått med händerna i massa tvättmedel (dock inte så bra för mitt eksem) och så farligt var det faktiskt inte. Jag fick inte ens ångest. Nu ska jag till och med utmana mig själv ännu mer genom att gå och ta en macka med mina tvättmedelshänder (för allt tvättmedel kanske inte försvann när jag försökte tvätta av händerna sen).


Arg på psykologen - magsjukefakta


För er som är spyfobiker och inte vill veta hur magsjuka sprids, inkubationstider och annan info om magsjuka så kanske det är bäst att inte läsa det här inlägget -  men obs: det är inte farligt att läsa det, och det är ingen idé att välja att inte läsa om du nu kommer gå omkring och tro att det stod massa hiskeligt hemska grejer här nedanför. Tänk på att för andra, som inte är spyfobiker, så är det här inte hiskeligt hemska grejer. Antagligen så vet du redan det som jag ska skriva, jag visste det väl egentligen också, fast jag har blundat för det och nu tvingats öppna ögonen - tack så heeemskt mycket psykologen.

Ett långt inlägg, som jag skriver för att ni som inte vet hur en fobiker tänker ska få en chans att hänga med i min fobihjärnas tankespår då jag läser om magsjuka:

Just nu sitter jag och är skräckslagen, men framför allt sjukt arg på min psykolog! Hur i hela världen kunde han ge mig den här läxan!!! Sist jag var där så kom både han och jag på att vi egentligen inte vet så mycket om magsjuka, rent faktamässigt. Jag tror på all hemsk fakta jag får höra från andra om magsjuka, men har inte tagit reda på någonting själv. Jag vet egentligen inte hur det smittar (kan det smitta via luften tex?) och om jag går och är helt överdrivet rädd för att de kanske smittar på något sätt som det inte kan göra osv. Jag vet inte ens om det är ett virus eller bakterier. Så därför fick jag i uppgift till nästa gång att ta reda på mer om magsjuka, hur det smittar och vad man rekommenderas att göra för att undvika att bli smittad.
Jag protesterade och sa att jag har undvikit att läsa på om magsjuka just eftersom jag tror att det bara skulle få mig att bli ännu mer rädd och framkalla fler säkerhetsbeteenden. För tänk om det skulle visa sig att det smittar på de sätt, eller lika lätt, som jag inbillar mig - eller att det till och med skulle vara värre. Om jag inte läser på så tror jag ju samtidigt som jag tror på alla katastroftankar om hur det smittar osv att det just bara är mina tankar om det, men om jag läser på och får veta att det är SANT, ja då blir det katastrof. Läser jag däremot på och får veta att det inte är sant så kommer inte det att hjälpa eftersom jag fortfarande kommer tro att det KAN vara sant. Men trots detta så tyckte han att det var en bra idé att jag skulle läsa in mig på ämnet, så att jag hade sanningsenlig fakta att gå efter och inte bara vad jag tror är sant.

So I did. Nu har jag suttit och läs på lite om magsjuka, och jag håller på att koka över av ilska för att jag fick den här uppgiften. Nu är jag livrädd! På flera sätt visade det sig vara värre än vad jag trodde (eller det som står blir värre i mitt huvud än vad de kanske menar det som, så det hjälper inte direkt att jag får rätt fakta, eftersom jag ändå läser selektivt och bara ser alla katastrofmeningar). VARFÖR skulle jag läsa allt det!?! Det är liksom som att mata fobihjärnan, otroligt dumt tycker jag, för jag ser faktiskt inte hur det här ska kunna hjälpa mig. Men jag får väl hoppas på att psykologen vet vad han gett sig in på med att ge mig den här uppgiften!

Usch, nu är jag skiträdd. Faran är visst inte över. Jag trodde det räckte med att vara rädd i en vecka efter att hon jag bor med var magsjuk, men nej, tydligen inte enligt www.1177.se (för er som vill lyssna på min psykologs råd och läsa på om magsjuka, klicka här).
Det fanns några grejer som jag framför allt reagerade på och som satte igång mitt alarmsystem.

Jag fick till exempel veta att magsjuka kan vara både virus (tex vinterkräksjukan), bakterier eller parasiter! Den kan vara allting! Det här ger mig ångest. Och genom hela texten så står det att magsjuka smittar lätt, och de använder uttryck som att man får "kraftiga kräkningar" vilket ger mig helt fruktansvärt ångestfyllda bilder av hur man spyr och spyr och spyr utan att det slutar, spyr ett helt badkar fullt, eller hur det bara sprutar ut okontrollerat åt alla håll. DÄRFÖR ansåg inte jag att det här var en bra uppgift för mig, för i mitt huvud så blir det här ändå inte den realistiska faktan som han pratade om, eftersom så mycket lämnas åt fantasin, och ett "förstärkande ord" (som kraftiga) kan bli ett ord för mycket och sätta grillor i huvudet på mig.
"I regel blir man smittad av dryck eller mat som hanterats på ett felaktigt sätt." En sån här mening får mig till exempel att undra hur det här felaktiga sättet är? Det lämnar utrymme åt min fantasi att hitta på vad som är felaktigt och inte, och kan göra att jag blir rädd för minsta lilla. Att mjölken stått framme tio minuter för länge (enligt mig), eller att man tinade upp de frysta grejerna för fort/långsamt osv osv. Det kan bli till vad som helst, som inte skribenten avsåg med "felaktigt sätt", men eftersom det inte står hur det felaktiga sättet är så blir det upp till mig att bestämma, rättare sagt min fobihjärna, vilket inte är så bra.
"Man kan också få besvär som kräkningar, diarréer och magsmärtor utan att det är magsjuka. Till exempel kan en svår psykisk chock orsaka illamående och kräkningar. Man kan även bli magsjuk i samband med en rad olika sjukdomar." Som att inte den här informationen räcker för att skrämma slag på mig, vilket i sin tur gör att jag tror att jag just nu är i psykisk chock och att det - enligt texten - kan komma att göra att jag spyr!! Och man kan bli magsjuk av EN RAD (= massvis) olika sjukdomar. Så nu ska jag gå och vara rädd för ALLA sjukdomar (det är jag visserligen redan, men nu har min fobihjärna fått bekräftelse på att det är befogat)?
"I tarmen finns också bakterier som skyddar mot farliga infektioner. Om den normala bakteriefloran rubbas, till exempel om man tar antibiotika kan bakterier som gör att man blir magsjuk öka i antal och orsaka besvär." Min fobihjärna reagerar direkt på att de snackar om farliga infektioner, menar de alltså att magsjuka är en farlig infektion? Och TACK så HEMSKT mycket för att jag fick veta det där med antibiotikan, att det kan göra att man har lättare för att få magsjuka. Som att jag inte hade tillräckligt svårt med att ta antibiotika, eller medicin över huvud taget, redan (man kan ju må illa av medicin, står på alla bipacksedlar + att jag inte kan svälja tabletter).
Håll hårt i hatten nu, och ni andra spyfobiker, ni ska kanske hoppa över det här stycket: "Så kallade calicivirus är en av de vanligaste orsakerna till magsjuka i Sverige. Calici är samlingsnamnet på en grupp virus som är mycket smittsamma. Det räcker med 10 till 100 virus för att bli smittad. I en enda droppe från kräkning eller avföring kan det finnas miljoner. Sjukdomen kallas också vinterkräksjukan." WHAT!? Mycket smittsamma, där har vi det igen, jag får hålla i mig för att inte få panik. Särskilt när jag läser det där om att det räcker med 10 till 100 virus och att EN DROPPE innehåller miljoner virus!

Nu har jag lust att spärra in mig i en glasbubba för alltid, kan knappt tro vad jag läser. Borde inte alla vara magsjuka!?! Fördömda vinterkräksjuka. Jag blir så hemskt ledsen, jag orkar inte vara såhär rädd... det tar så otroligt mycket på ens krafter att vara rädd hela tiden. Åååh, dumma dumma fobi. Nu är jag väldigt rädd för att jag ska bli ännu räddare igen, efter all information, att jag ska dra mig tillbaka och skaffa fler säkerhetsbeteenden. Jag vill det, eftersom jag just nu matat min fobi och den håller på att äta upp de delar av hjärnan som jag kämpat för att göra fobifria, men samtidigt så vill jag inte det eftersom jag så desperat längtar efter att bli från det här. Men vågar jag bli fri från fobin? Det kommer innebära att jag utsätts för mycket mer risk att bli magsjuka, vågar jag?
Aaah, det är så frustrerande. Jag vill att fobin ska vara borta när jag vaknar i morgon, men det fungerar inte så. Jag måste kämpa för att nå dit... men jag är så trött, så hemskt trött.

"Calicivirus sprids oftast från människa till människa via smittad, kall mat", jaha, nu vill jag inte äta kall mat längre.
"Om man kräks häftigt kan smittan spridas genom luften i form av små droppar" . Hjälp, mamma mia, det KAN alltså spridas via luften!?! Alltså är det rena undret att jag inte blev smittad när jag stod och kollade på spyan utanför affären, eller? Om han som spydde där var magsjuk så hade jag alltså, på riktigt, kunnat bli magsjuk av att stå där, för att det kan spridas via luften, eller? Just nu känner jag bara "jag vill inte leva mer om det ska vara såhär, jag orkar inte, magsjukan finns överallt. Jag förlorar, jag kan inte skydda mig mot den, jag orkar inte skydda mig mer, jag ger upp". Jag kommer inte ge upp, och jag vill leva, men hjälp att det skall vara så jobbigt, jag vill inte ha det såhär mer!
"Inkubationstiden, det vill säga den tid det tar från det att man smittas till att man blir sjuk, är en till två dagar", det har jag hört innan, men jag har innerst inne trott att det nog egentligen är kortare, men tydligen inte...
"Man brukar oftast inte smitta längre när två dygn har gått efter det att besvären har försvunnit. Men ibland kan man smitta andra personer upp till tre veckor efter det att man blivit frisk igen". TRE VECKOR!!!! Snälla, säg att det är ett elakt skämt! När jag läste det här så hade jag lust att ringa till psykologen och säga "din idiot som gav mig den här läxan". Tre veckor, tre veckor, tre veckor. Det ringer i öronen som tinnitus. Så om min lägenhetskompis var magsjuk så kan hon smitta mig i två veckor till. Jag kan alltså inte pusta ut förens det har gått... tre veckor. Det är... en evighet. Ångest. Ta mig härifrån, då går ju folk omkring och smittas överallt, för alla tror att man är helt smittofri efter två dygn (och till och med med det så "fuskar" folk).
"De bakterier som orsakar magsjuka hos flest personer i Sverige är campylobakter. Bakterierna är vanliga hos kyckling, men annat kött kan också innehålla smittan. Även hund, katt och vilda djur kan bära på bakterierna." Jag ska inte ha husdjur. No way, inte efter att ha fått veta det här? De kan alltså ge mig magsjuka. Hjälp. Och kyckling har jag alltid vetat varit en risk, det finns en anledning till att jag inte vågar laga kyckling (jag litar inte på att jag vet när den är klar. Dock kan jag äta om någon annan har lagat den, lite ologiskt egentligen att jag litar mer på andra än mig själv, oftast vill man ju ha kontroll själv). Kanske borde bli vegetarian igen? Eller ah, jag har inte varit helt vegetarian, har alltid ätit kyckling och fisk, men sedan jag gick i ettan - efter förskolan - så har jag inte ätit något annat kött än det. Så jag har varit halvvegetarian fram tills i höstas.
"Hälften av alla som drabbas blir bakteriefria inom två veckor, men ofta har man bakterien i avföringen i två till fem veckor", så om man smittas av den här campylobakterien (vilket är vanligast utomlands), kan man alltså smitta folk i två veckor eller smittas den bara genom mat och inte genom avföring eller kontakt? Det framgick inte riktigt av texten, alltså blir jag genast väldigt rädd och tror att det är den här som min lägenhetskompis hade (de hade varit utomlands), i så fall betyder ju det att hon fortfarande har bakterien i sig, och att det dröjer hela FEM veckor tills toaletterna är bakteriefria?? Det är min tur att städa toaletterna i morgon, hur i hela världen skall det gå till när jag vet det här? Och smittar det att gå på toaletten? Jag som precis har slutat lägga papper på den för att jag tänker att det har gått en vecka och att det är lugnt nu.
Sedan fortsätter den hemska magsjukelistan med salmonella. Det vet jag redan att jag ska akta mig för att få (näehäe?), men ändå. "När symtomen gått över är hälften av dem som blivit sjuka smittfria efter fyra till fem veckor. Men salmonellabakterier kan finnas i avföringen, ända upp till flera månader efter att man har blivit frisk. Man får inte arbeta med livsmedel, vård av spädbarn, eller vård av personer med mycket nedsatt immunförsvar så länge man är smittsam." Kanske kan ni förstå att jag inte tycker om att städa toaletter? Det kan finnas i avföringen i fler månader efter att man blivit frisk. Men det stod som väl var att salmonella sällan smittar mellan personer, alltså borde det innebär att det inte kan smitta via toaletten utan bara om man skulle äta upp någon annans skit i så fall? Right? Men ändå, det där hemska "tänk om" finns allt där och lurar!
"Det är vanligt med magsjuka vid resor utomlands, men hur ofta det inträffar beror på vart man reser", jag älskar att resa så det här med att man lätt kan bli magsjuk om man åker utomlands är riktigt jobbigt.
"Om man blir matförgiftad brukar symtomen komma en till sex timmar efter en måltid och man blir kraftigt illamående, får knipsmärtor i magen och våldsamma kräkningar." Varför måste de lägga till att det är våldsamma kräkningar? Tycker inte om de bilderna det ger mig. Kräkningar i sig är väl tillräckligt otäckt? Vill de skrämma upp folk?
"Det är vanligt med lindriga tarmbesvär, lös avföring och illamående, när man behandlas med antibiotika ... I vissa fall kan en bakterie som heter Clostridium difficile börja växa i antal och ge besvär med feber, kräkningar och diarréer." Vanligt lyser med rött för mig, som sagt, jag har redan tillräckligt mycket problem med att ta antibiotika eller annan medicin för att behöva höra det där. Usch.

Lite tips om hur man ska göra för att inte bli smittad:
"För att undvika att magsjuka sprids är det extra viktigt med noggrann hygien. Det är bra att tvätta händerna med flytande tvål före måltider och efter toalettbesök. En egen handduk eller engångshanddukar behövs." Well, det behöver ni inte berätta för mig, men gärna för andra, för om inte de också är noga med de här sakerna så drabbar ju det oss som är noga med dem (men sen ska man inte gå till överdrift, vilket vi fobiker har en tendens att göra ibland).
"Smittan sprids ofta genom maten, till exempel om den som är magsjuk lagar mat till andra. Därför är det bra att undvika att laga mat." Haha, okej, så man ska undvika att laga mat säger de? Hm, det blir jobbigt, för att bara äta färdigmat är inte så hälsosamt. Hoppas de menar att man ska undvika laga mat om man är magsjuk ;)
I köket bör man använda olika knivar för kött och grönsaker, och diska dem noggrant mellan varje användning. Det är bra att även använda olika skärbrädor för kött och grönsaker, rengöra dem ordentligt under rinnande vatten och torka dem med ren handduk eller låta dem lufttorka.
"I köket bör man använda olika knivar för kött och grönsaker, och diska dem noggrant mellan varje användning. Det är bra att även använda olika skärbrädor för kött och grönsaker, rengöra dem ordentligt under rinnande vatten och torka dem med ren handduk eller låta dem lufttorka." Visste ni att det ofta är när man först har skurit grönsaker (sallad) och sedan skär kött med samma kniv som köttet blir "förgiftat"? De flesta är väldigt noga med att rengöra kniven från att man har skurit kött till att skära grönsaker, men inte åt andra hållet.
Man bör undvika att låta mat stå framme länge. Det gäller även kallskuret. Man bör också vara noggrann med att kyla ner mat snabbt och sedan förvara den kallt. Vid uppvärmning av mat ska man se till att den hettas upp ordentligt.
" Sen kanske man inte ska övertolka det här som jag gör, så att man inte ens vågar göra matlådor och äta. Men man skall inte heller underdriva som min pojkvän och de jag bor med gör (min pojkvän bryr sig inte om att lägga in sin köttmatlåda i kylskåpet som han ska äta nästa dag! Och de jag bor med brukar låta sina köttmatlådor stå framme i upp till två timmar innan de sätter in dem i kylskåpet - dvs inte en snabb nedkylning).
Balans och lagom är bra, men det är svårt att veta vart gränsen går...

 

Ja, det ska bli intressant att se hur psykologen anser att det här ska hjälpa mig, all denna nya läskiga information jag har fått (som jag egentligen redan visste). Än så länge ser jag inte nyttan av att ha läst det här, men kanske hjälper det mig? Jag ska till psykologen i morgon, får se om jag vågar säga till honom att jag blev riktigt arg på honom haha.





Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0