Att leva med oro

Nu när jag har börjat högskolan så kan jag inte längre käka hemma som jag brukar, och att äta ute varje dag skulle bli alldeles för dyrt (och omständigt), alltså så måste jag ha med mig matlåda till skolan! Det vill säga jag kommer tvingas äta rester, som transporterats och förvarats på ett icke spyfobivänligt sätt. Tänk om maten hinner bli gammal och jag blir matförgiftad? Tänk om locket liksom inte var tillräckligt stängt, eller någon råkat glömma kylskåpsdörren öppen så att maten inte förvarats svalt?
Att ha med mig kött i matlåda är jag väldigt oroligt för, det är ju så mycket mer känsligt. Idag hade jag faktiskt med mig kyckling! Jag vågade till och med äta det, hehe. Tur det, för jag var vrålhungrig - kanske var det iof just därför.
Jag tror att jag kommer vänja mig vid att ha med matlåda och äta rester, det är bra, men nu såhär i början så är det jobbigt. Inte bara för att jag är lat och inte orkar fixa ordentliga måltider utan mest för att jag är så orolig för att bli matförgiftad och då spy.
Min kompis stoppade inte ens in sin matlåda i kylskåpet under de tre timmarna vi hade föreläsning! Galning, tänkte jag, men han lever än så länge och mår bra. Om DET går bra så borde det minsann gå bra att käka en matlåda som lagats kvällen innan och legat i kylskåpet nästan hela tiden.

Det är bara att vänja sig! Ibland får man lära sig den hårda vägen... för vad har jag för alternativ? Jag är inte miljonär och jag är människa, vilket innebär att jag blir hungrig och behöver mat. Och nej, en hel skoldag från halv nio till fyra utan lunch är ingen bra idé. Matlådan och jag ska alltså motvilligt försöka bli vänner nu - jag tror dock att det mest är jag som stretar emot.
Jag får väl försöka, som alla uppmanar en att göra, se det positivt i det hela: det är tur att det finns matlådor! Annars hade man ju varit tvungen att ta med maten i plastpåsar...

Bröllopet var jättefint och trevligt! Nu är alltså två av mina gymnasieklasskompisar gifta, känns helskumt, vi tog studenten för bara ett år sedan och de har gått och gift sig. Jag är då inte redo att gifta mig än i alla fall :P
Bilresan gick bra, både på upp och nervägen, tjejen som brukar klaga på att hon blir åksjuk sa ingenting om det en enda gång (tror jag - registrerade med mina hundöron något som lät som det, men tror de snackade om något annat och jag bara inbillade mig att de sa "mår illa" där någonstans...). Däremot är jag enormt trött nu, eftersom jag bara har sovit tre timmar idag! Jag var tvungen att vara vaken hela resan för att hålla pappa, som körde, vaken - det kändes som om han skulle somna vilken sekund som helst, på slutet tog jag till och med över och övningskörde sista biten eftersom det kändes mycket säkrare, trots att jag inte är van vid att köra i mörker. Det ska bli underbart skönt att gå och lägga sig ikväll :)

Hela dagen har jag suttit på lektioner, vi har gått igenom lite vad den här första kursen skall handla om... och alla smittorisker som finns! Vad har jag gett mig in på egentligen? Vad tänkte jag när jag sökte till den här utbildningen? Att jag kunde gömma mig för alla bakterier? Hah, vi ska sitta med näsan nerstickt i dem och till och med tafsa på dem. De kanske till och med följer med en hem fick jag höra. Största risken är smitta via händerna, näst största smittorisken är att de fastnar i kläderna.
Föreläsaren berättade om när hon tappade ett provrör fullt med massa salmonellabakterier.
Då slog det mig på riktigt att jag ska bära omkring på bakterer som kan få mig att spy, och att det faktiskt inte är omöjligt att jag blir SMITTAD av dem!
Föreläsaren berättade också att det var så de upptäckte hepatit b, för att så många i labben blev sjuka. Mamma mia, hur ska det här gå?
Dessutom så kommer vi att jobba väldigt mycket med farliga kemikalier, giftiga sådana - det vill säga får man i sig något av det så kommer man antagligen att spy!!! Crazy att jag har valt den här utbildningen, men det är ju så spännande...
Jag tänker att jag liksom kan skjuta upp de här insikterna om att det är en stor smittorisk så länge att jag kommer in i rutinerna och upptäcker att det inte är så farligt, så att det sen bara rullar på av sig självt och jag vänjer mig. Jag försöker liksom tränga bort fobin för att släppa fram den när det är "försent". Undrar vad psykologen skulle säga om det, är det bra eller dåligt? Det är ju på sätt och vis ett sätt för mig att förtränga verkligheten - fly? - men samtidigt ett sätt där jag någonstans försöker acceptera fakta, att jag kan bli smitad med/förgiftad av något och spy men försöker acceptera så mycket som möjligt på mitt eget lilla vis innan jag släpper på fobin. Ungefär som när man ska åka en berg- och dalbana och liksom förtränger det faktum att det är massa loopar och läskiga grejer tills man sitter fastspänd och det inte finns någon återvändo, då kan man släppa på sanningen, när det är för sent att ångra sig. Det var lite så jag gjorde när jag flyttade till internatskola, jag vågade verkligen inte, men jag bara gjorde, slängde mig ut i det okända, och släppte in sanningen om vad jag gjort när det redan var försent. Då upptäckte jag ju att jag faktiskt vågat, att det gick bra... att berg- och dalbanan till och med var rolig.

Jag är såklart jättenervös och orolig över det här med att vi ska umgås med massa bakterier och giftiga kemikalier, men samtidigt så är det inte bara en negativ nervositet, utan en spännande adrenalinkicksnervositet också. Det är vad som driver mig framåt, fastän det är så läskigt. Nyfikenhet och intresse, kan det till och med övervinna en så stark rädsla?
Jag hejar ju helt klart på nyfikenheten och intresset :D
Men hjälp vad jag kommer få kämpa, det här blir inte lätt. Jag som ALDRIG skulle jobba på sjukhus eller med något som kunde få mig att bli sjuk har nu valt ett jobb fyllt med läskiga bakterier, på ett sjukhus. Man ska aldrig säga aldrig!
Jag ska kämpa, hålla fast vid att det är spännande... ooiihiiih vad läskigt.

Musik för själen
Är när du viskar
Vackra ord
Till mig

Ögongodis
Är då jag
Får se
Dig le

Underbart
Är när du
kallar mig
"din"

 

 

Skriven av mig januari 2010

 

 

I morgon ska jag åka bil i fyra-fem timmar eftersom jag ska på bröllop på söndag! Det ska bli skoj att se min kompis gifta sig, men allt runtomkring är så hemskt omständigt för mig just nu så jag orkar inte riktigt, kan inte slappna av. Klockan är halv tre och jag försöker slå in presenten! Jag har inte varit på topp idag om man säger så, därför har det inte blivit av att jag gjort allt det där som jag borde gjort tidigare. Så, nu får jag sitta uppe och fixa det, halvt död och halvt sovande.
Det kommer bli en ganska jobbig bilresa för mig eftersom jag ska åka med en som brukar må illa i bilen! Även om jag vet att hon då mår illa av en anledning som inte alls smittar så hjälper inte det - för TÄNK OM det ändå inte är åksjuka utan magsjuka (hon är en av dem som bor med min kompis vars lillasyster var magsjuk...). Dessutom så är jag skiträdd för att se någon spy över huvud taget, känna lukten, höra ljudet, ja allt, så därför är jag rädd att hon ska må så illa att hon faktiskt spyr, i våran bil!
Men, förhoppningsvis och antagligen går det bra, och blir ett fint bröllop! Jag har fixat massa grejer den här veckan så jag fixar det här också :)

Oj, titta, är det jag? Fast jag har ju inte krulligt hår...

 

Seriöst! Min magvärk är från en annan planet. Jag har en kompott av tre olika magvärkar just nu: mensvärk (då menar jag verkligen extrem mensvärk, tydligen är det för att det läcker ut blod i buken sa gynekologen...), kramp/gaser (oh ja, de kan göra rejäält ont, det låter som det åskar där inne) och så sist men inte minst, hungermagvärken. Jag är tydligen så hungrig att jag inte fattade att det var hungrig jag var först haha.
I alla fall så är den här kombinationen av magvärk inte att rekkomendera, den gör nämligen så ont att du inte vet vart du ska ta vägen. Men, det finns faktiskt en positiv sak med den här magvärken: den går över, oh yeah, jag längtar. Fast... kan den inte ta och snabba på sig lite med att gå över?
Dessutom så kanske ni kan lista ut att all den här magvärken, trots att jag listat ut vad den betyder, skrämmer mig väldigt. TÄNK om den resulterar i att jag spyr?

Jaja nog tjatat om min mage (visst är det intressant information?). Det har hänt, och händer, så mycket under den här veckan att jag inte ens har tid att skriva ett litet litet inlägg, och när jag väl gör det så är det om min mage haha. Bra jobbat där. I morgon kanske jag har lite tid att skriva något, nu måste jag försöka somna bort från allt värkande. Fast hur lyckas man somna när det bara gör ont ont ont? Ehm... räkna får fungerar ng inte.

Kanske får jag energi av det här med att böjra plugga, samtidigt som det gör mig väldigt trött? Men precis som när jag jobbade så känns den här tröttheten mer fysisk på något sätt, samtidigt som jag blir piggare psykiskt. Jag föredrar att vara fysiskt trött, det är lättare attgöra någonting åt.
I alla fall så fick jag energi att utmana mig själv idag, massa små grejer, men som sagt, många bäckar små blir en stor å! Till exempel så fick vi göra lite "lekar" där man skulle krama och hälsa på massa folk vilket såklart skrämmer mig eftersom det kan spridas massa bakterier sådär, tänk om någon av dem har varit/är/känner någon som är magsjuk? Ah, you know, tankarna spökar. Men jag var med på allt och kunde trots allt släppa fobin lite kändes det som. Ingen panikattack har jag fått heller, trots att min mobil blivit helt knäpp och bara dör pga dåligt batteri (utan mobil vet jag inte ad jag gör!). Jag har ätit en matlåda med köttfärs i, som dessutom stod i en kyl som tydligen stått öppen under dagen, och JAG ÅT! Det är galet, jag åt. Det brukar jag inte våga ens utan att kylen varit öppen. Sen när jag kom hem så drack jag mjölk som gick ut idag trots att jag varken känner smak eller lukt (dvs jag kunde inte avgöra om den var gammal). Jag har utmanat mig själv med lite sådana smågrejer hela dagen, that's great.
Vad har hänt?
Jag tror jag fick en riktig spark i baken idag under insparken haha! Det är nog vääldigt nyttigt för mig att komma ut ur lägenheten och göra någonting om dagarna. Nu håller jag tummarna för att jag orkar med allt som måste orkas med också, att jag får mer energi än det kostar. Peppa peppa, det börjar bra :)

Det gick faktiskt riktigt bra idag! Trots att jag känner mig hemskt krånglig med alla mina problem: fobin som ställer till det lite titt som tätt - eller mest hela tiden - eksemet som gör mig galen, att jag numera äter glutenfritt (har tänkt skriva ett inlägg om det, men det blir visst aldrig av) och därför måste säga till överallt osv och min dumma allergi som gör att jag verkar superförkyld! Vad det är jag är allergisk mot vet jag inte, men att jag nyser ca 80 gånger på en dag (på riktigt, det är ingen överdrift, innan jag hade hunnit vara vaken en timma hade jag redan nyst 12 gånger i morse) det vet jag, och att det känns ganska dumt att sitta med en bunt snorpapper framför mig första dagen och ständigt behöva snyta mig, hm, mindre kul. Jaja, man överlever, men ibland blir det liksom onda cirklar med mina problem, de går ut över varandra, eller där ett problem slutar tar det andra vid. Då blir man trött!
Och nu är jag galet trött, vi höll igång hela dagen med massa information och inspark/kickoff och för mig som iprincip bara suttit hemma ett år och inte är van vid tempot, i kombination med alla problem, så blir det lite mycket uppe i hjärnkontoret. Det ska bli underbart skönt att sova i alla fall :)
Efter idag blev jag ännu mer taggad på att gå den här utbildningen, det känns bra, trots alla skrämmande bakterier! :D Det verkar superintressant. Och om tre år, ja då kan jag ta prover på mig själv (det antar jag att man kan?) och då ska jag minsann ta reda på vad det kan vara som ställer till sån oreda med min kropp!

Hoppas ni har haft en bra dag idag! God natt.

I morgon börjar jag högskolan! Jag har varit nervös och pirrig inför det, men nu är jag inte alls det. Kanske för att det inte känns som att det faktiskt är i morgon? Jag undrar verkligen hur det kommer bli. Kommer jag klara utbildningen (hjälp, jag lånade en kurslitteraturbok och jag fattade verkligen ingenting!), hamnar jag i en trevlig klass, hittar jag någon vän, kommer jag känna att det var ett bra val av utbildning?
Hjälp, jag vet verkligen inte vad jag har gett mig in på. Särskilt inte med tanke på min fobi. Jag ska alltså plugga till biomedicinsk analytiker vilket innebär att jag kommer få sitta och titta på massa bakterier! Säkert kommer jag träffa på magsjukebakterier öga mot öga. Vad tänkte jag där liksom? Jag tog verkligen uttrycket "se monstret i vitögat" ordagrant. Fast o andra sidan så är det ändå ett bra jobb, ur fobisynvinkel, för det är ju kliniskt rent.
Jaja, jag ska inte avgöra ifall det är ett bra jobb eller inte utifrån fobin! Då ger jag den alldeles för stor makt. Så, fågan är om jag kommer tycka att det är roligt. Det verkar spännande, men samtidigt så tycker jag inte alls om kemi vilket typ hela utbildningen består av känns det som.
Vi får väl se :)
Nu måste jag verkligen gå och lägga mig, så att jag inte går omkring som en zoombie redan första dagen - även om jag känner mig som en mest hela tiden. Wish me good luck ;)

Vet ni? Nej, hur skulle ni kunna. Jag träffade dem igår trots allt, på replängds avstånd (om ni inte förstår någonting nu, läs det här inlägget). Jag gav dem en luftkram, och var väldigt orolig, men jag åkte i alla fall dit och träffade dem. Det värsta var då folk försökte krama mig och jag liksom ryggade tillbaka. Jag förklarade att "jag var väldigt förkyld så det var nog bäst om de inte kramade mig", well, de hade inga problem att tro på det eftersom jag tydligen är allergisk mot någonting som får näsan att rinna som världens fors. Jag låter förkyld på riktigt. Det värsta var de personer som kramade mig "utan förvarning" så att jag inte hann förklara min lilla förkylningsundanmanöver, det hände två gånger. Då stod jag stel som en pinne medan de kramade mig, det kändes hemskt, jag kände mig hemsk. Undrar vad de tänkte. Jag drog förkylningshistorien sen och försökte kompensera genom att se extra glad ut, jag hoppas inte de tog illa upp.

Efter det där så åkte jag hem till några kompisar och spelade spel, efter ett tag kom en av de personerna som bor med min kompis vars lillasyster var magsjuk och var hos dem igår. Då var jag hemskt nära på att åka hem, men jag stannade kvar och kollade på film med henne och de andra ändå. Och inte nog med det, sen åkte jag hem till lägenheten för att sova ensam hemma! När jag faktiskt utsatt mig för magsjukesmittorisk! Jag var inte den lugnaste igår kväll och inatt kan jag säga, men här sitter jag nu och skriver, uppenbarligen har jag överlevt och inte heller har jag spytt. Fast jag känner mig inte särskilt utvilad, jag vaknade typ vid halv fyra inatt och hade sån panik att jag gick upp och packade i ordning en liten väska för att åka bort till min pojkvän, sen ringde jag mamma. Tillslut kom logikhjärnan tillbaka och efter en halvtimmes snack med mamma så kunde jag återigen falla tillbaka i min oroliga sömn. Sen sov jag till tolv! Helt utmattad, som vanligt iof.
Jag är glad att jag klarade att stanna kvar ändå. Visst, jag ringde mamma och behövde lugnas ner (säkerhetsbeteende), men det här var ett så otroligt stort steg (sova ensam när risken faktiskt fanns att jag var magsjuk!) så då är jag dum om jag begär att jag ska klara det problemfritt första gången (vilket jag såklart begär eftersom jag har hemska prestationskrav). Jag ska försöka fokusera på det jag faktiskt lyckades med och inte att jag fick en panikattack och behövde ringa mamma. Det här hade jag aldrig vågat för ett halvår sedan. Dessutom har jag varit ensam hemma hela dagen (när risken fortfarande finns att jag skulle kunna vara smittad).
Heja mig! Ja, man får faktiskt heja på sig själv, nej fel, man SKA heja på och uppmuntra sig själv :)

Neeeej! Jag orkar inte med min fobi, jag är så förbannat trött på den och att den ställer till det för mig hela tiden och får mig att må skit. Jag får aldrig en lugn stund. Jag hatar fobin så jag blir tokig.

Idag har två från min gymnasieklass (B & K) och en till kompis (L) flyttat hit, de ska bo tillsammans och jag hade tänkt åka och hälsa på dem, men så ringer K och säger att hon har dåliga nyheter. Jag tänkte "hur dåliga nyheter kan hon ha? Det är väl ändå ingen som har dött/skadat sig eller blivit magsjuk?" (jag vet, helt sjukt att jag likvärderar de sakerna, men när någon har dåliga nyheter så är det det första som ploppar upp i hjärnan). Tydligen var det så dåliga nyheter. L:s lillasyster är magsjuk, så K sa till mig att det kanske var bäst att jag stannade hemma, inte åkte och hälsade på dem.
Plötsligt blev jag väldigt trött, liten och sårbar.
Ångesten började äta upp mig inifrån. Varför nu, när jag mådde bättre än jag gjort på länge! Det är farligt att må bra, för då kommer någonting som slår ner en. Jag ska börja högskolan nästa vecka och dessutom ha teoriprov (körkortet), den lilla energin som jag har vanligtvis måste jag ha till det, men nu kommer vartenda litet uns energi gå åt till det här. Hur ska det gå?
Hjälp, jag ska träffa dem i morgon och vi har inte setts på länge, så de kommer vilja krama mig, men jag vågar verkligen inte krama dem! Vad ska jag säga, "hej, nej du får inte krama mig...", öh? Ja, de vet om min fobi, men folk kopplar inte att det har med fobin att göra. En oskyldig kram liksom, och det skrämmer mig. Bara för att de varit i samma hus som den här magsjuka lillasystern. Mina andra kompisar, som också kommer träffa dem, kommer krama dem och säkert vilja krama mig också. Då blir det ännu mer dumt att säga att de inte får krama mig, hur skulle jag kunna förklara att jag är livrädd för att de kan ha kramat någon av de tre som varit i samma hus som den magsjuka lillasystern! Hör ni hur långsynt det låter, men för mig är det lika med att jag kommer bli magsjuk om jag kramar dem. Två av dem kommer förstå varför jag inte vågar krama dem, men den tredje tycker bara att jag är störtlöjligt. Hon påstår själv att hon har spyfobi och tycker att det är jätteäckligt när någon spyr (mhm, för DÅ har man ju spyfobi?), men hon kan inte på långa vägar förstå att jag är rädd när någon i närheten är magsjuk! Det gör mig ledsen, att hon bara tycker att jag är supermesig, det får mig att känna mig så dålig. Vi har inte världens bästa relation heller men jag försöker jobba på att förbättra den eftersom hon kommer bo här och det kommer bli att vi umgås en hel del med tanke på att vi har så många gemensamma vänner, så därför vill jag inte att det här ska pajja det.
Så mycket ångest för några kramar!?! Galet.

Jag är verkligen ledsen på mig själv för att min fobi ställer till det så, det gör ont i själen, känns som att jag ska gå sönder. Jag känner mig bara så värdelös som bryter ihop såhär totalt för att jag får höra att min kompis lillasyster är magsjuk! Har jag inte kommit längre på min resa mot friheten? Det trodde jag...
Fast, jag ska inte vara orättvis, jag har faktiskt kommit en bit på vägen, för trots allt så flippar jag inte ur lika mycket som jag skulle kunnat göra, och jag tänker ändå att jag ska våga åka dit i morgon och träffa dem, inte krama, men träffa dem, och det är alltid något. Min kompis KAN faktiskt - utan en fobihjärnas logik - vara magsjuk när jag träffar henne. Så, att åka dit och träffa henne - med en fobihjärnas logik - är faktiskt bra gjort. Jag är livrädd. Dessutom så ska jag sova ensam hemma, både inatt, i morgon natt och natten därpå. Fast om jag åker och träffar henne så kommer jag antagligen inte våga sova ensam hemma. Såå långt i min träning har jag faktiskt inte kommit än.

Fy bubblan. Jag vill verkligen inte åka dit i morgon och träffa dem (såklart jag vill, egentligen, vill vill vill!), är så rädd.
Jag ser ett scenario där alla här i min vänskapskrets blir magsjuka och jag inte har någonstans att ta vägen (för de jag bor med umgås ju med dem och kommer dra hit magsjukan). Gaaah. Men jag kan ju inte hindra de andra från att träffa dem, bara för att jag är rädd... även om jag bra gärna skulle vilja. Ångest.

Inatt ska jag sova ensam hemma igen, gjorde det igår med. Fick en väldig massa ångest igår eftersom ögondropparna jag tar tydligen åkte ner i halsen, via ögonen, och smakade konstigt. Jag var livrädd för att det faktum att det rann ner i magen skulle göra den irriterad och resultera i att jag spydde. Men det hände inte (surprise!). Tillslut lyckades jag somna.
Ikväll har jag också haft ångest eftersom min mage har varit orolig och känts konstig, därför blir det läskigt att sova ensam hemma, men förr eller senare somnar jag väl.
Frågan är om jag ska våga kolla på mensvärktjejen som spyr i direktsändning innan jag går och lägger mig eller inte! Jag vet att det kommer ge mig ångest - det är mörkt, jag är ensam och ska precis gå och lägga mig (dvs kommer säkert drömma om det, och det kommer sätta igång tankarna på vad som kan hända inatt) - med andra ord så är det en väldigt bra övning. Hemskt jobbigt men bra, så jag får väl ta och titta...

Usch vad äckligt läskigt att kolla på det där. Nu sitter jag här med ångest, men förvånansvärt lite faktiskt. Däremot känner jag verkligen att jag vill titta på någonting annat på youtube, något roligt, för att liksom sudda bort det där från näthinnan, men om jag skulle fråga psykologen så skulle det bästa nog vara att i så fall kolla på det en gång till och låta det vara etsat på näthinnan när jag ska somna. Det som är bäst för en är verkligen inte alltid roligt :/

Asså hjälp vad min fobi överreagerar! Jag råkade titta in till en blogg där personen skrev att den hade åkt på någon slags magsjuka och jag blir rädd. Haha. Någon i sverige är magsjuk och jag blir rädd!? Nu tycker jag att min fobi är väldigt fånig, men den får mig att tänka "men tänk om den här personen som blivit magsjuk råkar vara din granne. Det KAN ju faktiskt hända... och varför blir någon magsjuk på sommaren, om den kan bli det så kan du också det!" osv, men fobin: JA, jag kan bli magsjuk på sommaren, jag kommer bli magsjuk i framtiden utan att veta när och det finns alltid någon som är magsjuk just nu. Det är en del av livet, just accept it.

Man kan ju alltid försöka, right? God natt :)

Ps. For your information: Om man söker på bilder på "sova ensam hemma" på google så kommer min blogg upp som de två första resultaten! Min bananflugebild, yeah ;D

Nej, jag har inte haft uppkörning och krockat, det handlar om en annan krock.
Det jag upptäckte var värst med att gå ut och springa var - utöver ångesten, träningsvärken och att få håll - att det kliade något extremt!! Jag tänkte på det lite smått innan jag gav mig ut, att mitt eksem kanske skulle reagera på det, för det är därför jag inte har tränat såvärst mycket på sista tiden, men så tänkte jag att det kanske inte var så längre. Oj, jag hade glömt hur hemskt det var att bli svettig! GALET. Hela kroppen kliade så jag höll på att bli tokig, dumma eksem. Och inte kunde jag duscha bort svetten heller eftersom jag inte "får" dusha så ofta eftersom det torkar ut huden och får det att klia massa.
Där krockade det verkligen, jag kan alltså inte utföra min hemuppgift ordentligt för att jag får eksem avden... jag säger då det, alltid är det något.

Det mitt eksem och fobin har gemensamt är att de ställer till det hemskt mycket för mig mest hela tiden, och ingen utifrån kan se hur mycket de påverkar mig. Tänk er att ni skulle ha myggbett över hela kroppen, och det hjälper inte hur mycket ni än kliar eller inte kliar på dem, de försvinner inte, och de slutar inte klia. Tillslut blir man galen, jätteirriterad. Det är hemskt.
Jag smörjer in mig iprincip varje kväll för att minska på eksemen, men ändå försvinner inte kliandet (en del ja, men inte helt). Det där med att smörja in sig blir också ett jobbigt moment i vardagen, jag hatar att vara kladdig. Att resa eller sova över hos någon är väldigt jobbigt eftersom jag måste torka efter att ha smort in mig, vilket jag helst gör naken, och det tar kanske en halvtimma innan jag kan sätta på mig något. Hur kul är det att vara instängd på toan i en halvtimma för att sitta där och torka? Eh, inte såvärst. Jag har löst det så att jag har ett torknattlinne som får bli kladdigt, men det är fortfarande klibbit och jobbigt.
Men alla kämpar ju med något! Jag tycker bara att antingen fobin eller eksemet (som är kroniskt) hade räckt, men nu är det som det är och jag får bara försöka acceptera det. Jag får vara glad för det jag kan, till exempel så är jag glad för att det inte syns så mycket längre. Förra året såg det ut som om jag trillat ner i en nässelbuske eller hade någon jätteläskig hudsjukdom i ansiktet (lagom till studenten :P). Men allt har sina för och nackdelar, då förstod folk hur jobbigt det var, när det inte syns så förstår inte folk.

Nu har jag precis suttit och torkat efter att ha duschat (varje gång jag kommer i kontakt med vatten så måste jag smörja in mig med mjukgörande kräm), man lär sig att leva med vissa saker (vilket inte betyder att de inte är jobbiga), man har inget annat val. NU ska jag iväg till mina kompisar :)

Igår vad jag hos psykologen igen, och den här gången snackade vi mycket om att jag har svårt för när folk blir arga, att det ger mig ångest, och att jag själv har svårt för att visa när jag blir arg. Jag blir irriterad istället, eller ledsen, men sällan arg och har väldigt svårt för att stå upp för mig själv typ.
Sen pratade vi om när jag varit magsjuk, då när jag gick i åttan, hur det gick till, vad som hände, vad jag minns. Det var riktigt jobbigt att prata om och tänka tillbaka på. Fick ont i magen och en väldig massa ångest, men samtidigt tror jag att det var nyttigt att prata om och verkligen minnas hur det gick till, inte bara försöka förtränga det.
Vi gick över tiden, snackade i nästan en och en halv timma! Jag tror att han tar från sin lediga tid till att kunna jobba över med mig? Usch vad det ger mig dåligt samvete, men o andra sidan är jag enormt tacksam för det eftersom jag uppenbarligen inte klarar mig på de 45 minutrarna man ska ha (vi brukar hålla på i en timma), jag har ett stort behov av att prata av mig. Det visar också vilken bra psykolog han faktiskt är, han vill verkligen hjälpa mig på riktigt, det är inte bara ett jobb. Tänk vilken tur jag har som fick komma till honom! Det ger mig hopp, att han inte tänker ge upp mig bara för att vi har hållt på i 18 sessioner (heter det så?) nu. Jag frågade honom om det lite halvt eftersom han frågade typ om jag har tänkt fortsätta gå kvar till hösten och så, jag sa lite försiktigt "ja, om du inte slänger ut mig" varpå han sa att han helst vill att jag ska gå kvar ända tills jag helt kan hantera min fobi, så han har inga planer på att slänga ut mig.
Jag har det senaste känt mig lite stressad över att jag borde bli "frisk" snabbare, att jag kanske inte får gå kvar så länge till, att han tröttar, att det är därför han "hintar" om att behandlingen inte kommar någon vart. Tydligen är det alltså inte av den anledningen han hintar om det (eller, tänk om det ändå är det?), utan helt för min skull, för att öppna ögonen på mig och försöka få mig att komma ännu längre på min väg att bli frisk. Han vill verkligen hjälpa mig, jag har förtroende för honom - vilket är en väldigt viktig ingrediens för att behandlingen ska hjälpa, då gör man som psykologen säger, eftersom man litar på honom, och man vågar säga hur det faktiskt ligger till, försöker inte ljuga för att "verka duktig" osv - och känner att det här faktiskt kan få ett bra "slut". Jag hoppas. :)


Jag fick som hemuppgift, förutom att fortsätta kolla på spyyoutubeklippen, att springa/jogga tio minuter per dag, för att öva på känslan av när hjärtat slår snabbt och hårt (den känslan kan nämligen utlösa panikattack och ångest hos mig). Dessutom så hatar jag att springa eftersom jag får ångest av att bli sådär väldigt andfådd (antagligen har det att göra med att det påminner min kropp om hur det var att nästan kvävas, inte få luft). För det tredje skrämmer det mig också att springa för att jag känner en del personer som har sprungit tills de spytt (jag har tränat friidrott), det vill säga: om man springer och blir utmattad så kan man spy! Varning, alarm, varning - springa är farligt! ...eller? Så är det ju inte, men det har min hjärna programmerat in.
Så, det finns ganska många anledningar för mig att träna på det här med att springa. En positiv sak med det är ju att det är hälsosamt och motverkar alla negativa stresshormoner som simmar omkring i min kropp. Det här kanske är rena dunderkuren för alla mina problem? Att gå ut och jogga 10 min om dagen. Vi får väl se!

Jag vet inte riktigt vad som rör sig uppe i huvudet på mig just nu, alldeles för mycket. Massa nervöshet, utöver det vanliga fobinervöset.
Snart börjar skolan! Jag ska börja högskolan. Det är väl en sån där sak som nästan alla är pirriga och nervösa för. Sen har vi körkortet, snart smäller det (eller... jag föredrar "snart gäller det", för smäller det så har jag antagligen krockat och får inget körkort :P). Uppkörningen är bokad tills om ca tre veckor! Jag är superdupernervös, men återigen, det är väl nästan alla inför sin uppkörning?
Wow, två grejer som jag oroar mig inför som faktiskt är helt mänskliga. Den oron/nervositeten är en barnlek för mig, faktiskt, jag är van vid så mycket hemskt läskig oro att den här oron mest blir spännande, men det är fortfarande nervöst och oroligt, vilket alltid slukar energi.

Vad är det med mig? Det har tagit över en timma att äta en tallrik med youghurt. Jag har bara inte fått ner det, trots att jag inte ätit något sedan frukost, eller kanske just därför (jag kan inte äta om jag mår illa, vilket man gör om man inte har ätit på en hel dag). Eller kanske är det för att det snurrar runt så mycket innanför skallbenet?

Andra saker som flyger runt i huvudet på mig är det här med sjukdomar... borrelia, jag kan inte riktigt släppa det. Jag sitter och kollar på en dokumentär om borrelia som gör mig mörkrädd - jag hoppas verkligen att det INTE är borrelia, men måste erkänna att jag inte kan förneka alla de symtom som stämmer överens. Framför allt är det att jag faktiskt hade antikroppar mot borrelia som får det att väckas i pannan, jag måste kolla upp det där. Det jobbiga är ju att det kostar ca 10 000 om man ska åka till Norge och ta prov, och då vill man helst vara säker på att det är borrelia, dvs att det är värt det... fast, det är ju just det som är problemet, att man inte vet ifall det är det eller inte. Ajdå.

Jag har lyssnat på ”what are words” om och om igen i flera timmar idag haha. Den är bara så bra! Och när man vet storyn bakom låten så blir den ännu bättre, tänk om alla killar (och tjejer) var som han - han har såklart sina dåliga sidor också, men på just den punkten. http://www.youtuberepeat.com/watch/?v=nQY4dIxY1H4&ob=av3e. Repeat repeat repeat :)

Usch, en sak som gör mig ledsen är att jag känner mig så jobbig hela tiden. Som att jag inte passar in. Jag vet att det är fobin som spökar där med, indirekt. Varför jag känner mig så är för att mina kompisar här är så ... snabba. Jag är långsam som en snigel i deras ögon.
Problemet är att de är sånna där som är jätteeffektiva och inte vill lägga en sekund mer på saker än nödvändigt. De är i den ytterkanten, medans jag är i den andra ytterkanten. Det krockar.
Vi spelar väldigt mycket brädspel tillsammans, och jag har väldiga problem med att ta beslut, för mig är varje beslut lika stort som om det skulle varit livsavgörande, och då kan ni tänka er att det tar lite tid. Jag försöker verkligen vara snabb, jag vet att det inte spelar någon roll om man vinner ett spel eller inte (vilket är det värsta det beslutet kan leda till, att man förlorar), men ändå, jag vill alltid vara den duktiga flickan, är rädd för att inte duga, och om jag  gör dåliga drag (dvs inte gör så bra ifrån mig som jag KUNDE ha gjort) så känner jag mig misslyckad. Jag har sånna enorma prestationskrav. Det värsta är att jag samtidigt har en allt för stark vilja att vara till lags hela tiden, och när alla ständigt klagar på att jag spelar så långsamt, suckar och försöker stressa på mig, ja då får jag väldigt mycket ångest över att jag gör dem irriterade, men samtidig så KAN jag inte vara snabbare eftersom det stressar mig så mycket att jag går i taket. Det är väldig påfrestande att ens förmåga faktiskt inte räcker till, jag känner mig som en dyslektiker som de försöker hetsa att läsa en minimal text jättefort.
Det är stressande också att försöka passa in i en roll som man inte riktigt är stöpt att passa för. Visst kan man slipa och skala bort saker så att man tillslut får plats i formen, men då förlorar man samtidigt något annat.
Det mest frustrerande är att jag inte hänger med i det snabba tempot för att hjärnan inte hinner med. Det blir kortslutning, tankarna når inte fram, allt blir bara förvirrat eftersom jag inte hinner förstå, det går liksom för fort vilket resulterar i att jag blir väldigt irriterad. Usch, det här gör verkligen att jag känner att jag inte passar in. Alla andra hänger med och klarar av tempot, men inte jag. Jag har andra kompisar som är som jag, men de bor på andra platser i Sverige och är inte de jag umgås med varje dag, därför blir det att jag tror att jag är jättedålig och onormal. Jag är verkligen inte osmart så det är inte det, jag är bara... långsam, det har jag alltid varit.
Det här gäller inte bara när vi spelar spel utan hela tiden, när vi ska åka iväg någonstans, packa, fixa mat. Allt tar dubbelt så lång tid för mig som för dem, jag är omständig, det vet jag (det lever kvar sedan jag var liten och hade massa ritualer -OCD, tvångshandlingar - som tog tid att utföra, jag är alltid väldigt noga också. Så, som sagt, fobin har sin del i det här också). Jag står ut med det, men jag står inte ut med att de inte står ut med det. Jag är som jag är! Vill de vara med mig så får de acceptera det, för jag mår verkligen skit av att försöka anpassa mig efter deras form. Jag önskar bara att jag kunde stå upp för mig själv och säga det där till dem istället för att bara bli ledsen...

Sådär ja, det var en hög med tankar bara. Jag kände att jag behövde skriva av mig, för det bubblar över i hjärnan och jag får ingen rätsida på någonting just nu. Det känns som om jag bara blir mer och mer trögtänkt, det skrämmer mig lite, vart ska det sluta liksom? Aja, nog för idag, nu ska jag gå och smörja in mig (eksemet, suck, det tar tid att komma i säng) och sen få lite efterlängtad sömn :D

 

Jag tänker ofta på min morbror... saknar honom, tycker att det är overkligt att han inte finns mer, tänker på hans barn, mormor, mamma. Det är hemskt. Nu gråter jag inte så fort jag tänker på honom i alla fall, även om jag såklart är ledsen. Vissa situationer får tårarna att trilla, om folk pratar om någon de känner som dött i cancer, eller döden över huvud taget till exempel.
När jag saknar honom eller tänker på det som hänt extra mycket så sätter jag på någon av de låtarna som spelades på begravningen (jag har hans ipod) och ägnar lite tid åt att verkligen sakna och tänka. Det brukar kännas skönt. Ibland kollar jag in på hans facebooksida... där har tiden stannat.

Extra mycket tänker jag på honom en dag som den här, 13e. Då är det exakt ett visst antal månade sedan han dog - varför hakar man upp sig på det? Idag är det exakt fem månader sedan han dog. Så lång tid, men ändå så kort. Det är konstigt det där med tid.

Jag har sparat de senaste smsen jag fick från honom:

"Åh, min goding" En bamsekram får du!!!"
"Det du gör betyder riktigt mycket! Kram!!!"
"Lyxhotell här gumman! Endast 80 kr dygnet"

Det sista skickade han tre dagar innan han dog, humorn, ironin och trots allt den positiva inställningen fanns med in i det sista. Jag är glad för de här smsen, och att jag har sparat dem. Men hur länge kan man spara sådant? När är det dags att "släppa taget"? Jag tror att man väljer det själv, när man är redo.

Vi alla saknar dig något otroligt fina morbror bäver! <3


Ps. Jag får verkligen anstränga mig för att skriva det här om honom istället för till. Han känns mer levande, mer närvarande, om jag skriver till honom... men, det är ju just det, han är inte levande. Jag kan inte låtsas som om det bara vår lång tid sedan vi sågs hur länge som helst.

Idag ska jag åka till ett nöjesfält med ett gäng kompisar. Det kommer bli läskigt, men otroligt kul! Jag har verkligen sett fram emot det här, och för en gångs skull så tar den känslan över min rädsla.
Vi ska sitta fem pers ihopträngda i en minibil - som bara har dörrar där fram (ehe, panik!), så sitter man i baksätet så känner man sig väldigt instängd. I alla fall jag. Är hemskt rädd att jag kommer få panik i bilen för att jag känner mig så instängd.
Sen är det en hel del skrämmande som kan hända på nöjesfält för en spyfobiker. Folk kan må illa, på riktigt, och spy! Jag har sett det förr, folk som spytt på nöjesfält alltså. När jag, min lillebror och mamma var på Disneyland i Paris så förstörde det halva dagen typ, för att jag såg en spya när vi stod i en kö till en attraktion. Då trodde jag såklart att jag också skulle bli jätteåksjuk av den berg- och dalbanan. Det blev jag inte, den var underbar, synd bara att jag lät spyan i kön förstöra så mycket för mig.
Även om jag vet att åksjuka inte smittar så skrämmer det mig otroligt mycket, för om de blir åksjuka och spyr av det, vad säger att jag inte också kan bli det? Logiken talar om för mig att jag inte kommer bli det, eftersom jag inte blir åksjuk, men tänk om nästa gång blir annorlunda? Och om jag ser en spya på ett nöjsefält så borde jag kunde lista ut att det är någon som blivit åksjuk och spytt, att det inte är en magsjukespya, men tankarna spinner igång på en gång, för TÄNK OM det trots allt är en magsjukespya och jag blir smittad, via luften?
Och inte bara det, vad som skrämmer mig mest är tanken på att jag skulle sitta bakom någon som blir åksjuk i en berg- och dalbana och den personen spyr, så att jag får spyan rakt i ansiktet!!! Det är jag verkligen jätterädd för. Jag brukar föredra att sitta längst fram av den anledningen, även om jag egentligen tycker att längst bak är roligast (fast fram har sin charm det också hehe, eller försöker jag intala mig själv det bara för att ursäkta min fobi att trots allt få sitta fram? Att det inte är för fobin jag gör det utan för att det är roligast...). Jag undviker att åka allt för snurriga saker också, särskillt sådana som man sitter mitt emot varandra på - återigen, tänk om personen mitt emot mig blir åksjuk och spyr rakt ner på mig?

Jag vill inte se en spya och bli helt skakis och få en panikattack när jag är med mina vänner, framför allt för att jag inte vill förstöra deras upplevelse. Jag skäms famtiskt väldigt sällan för min fobi (däremot skäms jag för vad min fobi kan förstöra ibland), alla i min närhet vet om att jag är spyfobiker, så på sätt och vis är det bra att de får se hur otroligt rädd jag faktiskt är. Eller framför allt... det är säkert bra träning att se en spya. Och jag vill bli fri, eller hur?
Åh, jippie... hoppas jag ser en spya på nöjesfältet! 

Det här inlägget kommer bli jobbigt att skriva. Det är så stort, så jobbigt och så... svårt. Hur ska jag göra för att få ner det svart på vitt?

Jag var hos psykologen i förrgår, och han trampade på en öm tå, hittade min akilleshäl. Det var som om han slog mig i huvudet med en stor klubba, jag liksom vaknade till och insåg något som jag förträngt och inte velat inse men undermedvetet vetat hela tiden.

Vi snackade om mål med min behandling. Jag sa att mitt absolut högsta mål skulle vara att bli fri från fobin helt och hållet, men att jag inte trodde att det var möjligt. Då frågade han mig något konstigt, han frågade vad jag hade för mål mer, som spyfobiker. Vad menade han?
Därefter ställde han sig upp, bad mig säga två namn: Felicia och Felix blev det, fråga mig inte varför. Han skrev ner det på whiteboarden och förklarade att både Felicia och Felix var livrädda för att åka tunnelbana! Felicia hade som mål att trots allt kunna åka tunnelbana när det behövdes, medan Felix mål var att aldrig någonsin åka tunnelbana. Båda gick i KBT och ville bli av med sin rädsla, men samtidigt hade de alltså de här målen - Felix ville inte vara rädd för att åka tunnelbana, men han skulle fortfarande aldrig sätta sin fot på tunnelbanan.
Jag började ana vart det här skulle leda, men förstod inte då vad det skulle betyda för mig.
Psykologen frågade mig vem av dessa personer som skulle svara bäst på behandlingen? Såklart förstod jag att det var Felicia. Varför? Hon hade en bättre inställning. Precis.

Felix skulle med sin inställning visserligen göra som psykologen sa till honom, men han skulle hela tiden slingra sig, hal som en ål. Hitta kryphål. Alltid utföra uppgifterna med baktanken att aldrig någonsin behöva åka tunnelbana, bli så fri som möjligt från fobin, inte vara rädd, ja visst, men aldrig ställa sig på tåget!

Sedan bytte psykologen ut fobin. Nu hade de spyfobi. Felix hade som mål att aldrig någonsin behöva kräkas. En klubba träffade mig hårt i huvudet, och jag insåg, att det är mitt mål med och har varit hela tiden - att aldrig någonsin behöva spy.

Han frågade mig vem jag var mest lik. Jag satt bara tyst, skämdes liksom för det jag precis kommit på mig själv med att undermedvetet ha tänkt hela tiden.
Jag är som Felix.
Plötsligt förstod jag mycket mer om mig själv och behandlingen, jag är som Felix, det är därför det inte fungerar! Fast, trots allt så är jag inte riktigt som Felix... så tillslut sa jag att jag är en blandning. Mitt mål, fobimål, är visserligen att aldrig någonsin behöva spy, men samtidigt har jag lyckats kompromissa med fobin till den graden att jag ska kunna hantera när andra runtomkring mig blir sjuka och spyr (till exempel framtida barn).
Psykologens svar på det var att jag alltså är som Felix, fast har kompromissat till att stå på perrongen och se på när andra åker tunnelbana, aldrig i livet åka själv, men se på kan väl fungera. Med den inställningen så fungerar behandlingen till en viss gräns, men när den gränsen är nådd, vad händer då? Ja, precis, man hoppar av. Återigen tog han upp något känsligt "var det inte det du gjorde med din förra behandling?", då när jag var elva och livrädd för att psykologerna skulle tvinga mig att spy, ja det var det jag gjorde. Jag kände mig så liten när han konfronterade mig med det, så skamsen, svag, misslyckad, påkommen, genomskinlig. Ja, jag kände mycket, men viktigaste känslan av alla var den här: äntligen förstod jag varför jag inte lyckades, varför behandlingen tog stopp där och jag inte verkade bli bättre, varför jag nu har kommit till ett liknande stopp - jag kommer inte framåt i behandlingen. Nu vet jag varför, det är INTE för att jag är misslyckad och inte anstränger mig nog, nej, det är för att jag fightas med och mot mig själv, det blir kaos, jag har två viljor som krockar. Det blir att jag slingrar mig, både följer och inte följer behandlingen, jag följer min egen behandling, som visserligen är bra grejer, och saker som jag behöver träna på, men de kommer inte ta mig förbi tröskeln. De kommer inte göra att jag vågar gå på tunnelbanan!
Att inse är första steget till förändring.

Kanske låter det som om det skulle vara uppenbart att jag har haft det målet hela tiden, men nej, jag har inte fullt ut insett vad det har betytt för mig i mitt liv, och att jag på riktigt har haft det som mål: att aldrig någonsin behöva kräkas. Att det faktiskt har varit ett mål. Någonting jag strävar efter att uppnå, att om jag spyr så är det ett misslyckande. Som ett krav, och jag gör allt jag kan för att klara av uppgiften.

Jag har hela tiden trott att jag verkligen kämpar för att bli av med min fobi - och tro mig, det gör jag - och att jag har rätt inställning: jag ska klara det här, jag kan, jag vågar osv. Jag gör mitt bästa i alla uppgifter, gör till och med svårare grejer än jag blir ombedd att göra, så varför fungerar det inte?
Jag har blivit förnärmad när psykologen har antytt att jag inte har rätt inställning, att jag inte gör uppgifterna. Det har gjort mig irriterad, eftersom jag anser att jag gör "svårare" uppgifter, och att det väl borde räknas lika mycket, om inte mer, än att jag gör precis de uppgifter han ger mig?
Jag har inte tyckt det varit fel på min inställning, för jag har inte varit medveten om detta mitt andra mål, men psykologen har tyckt att det varit något som inte fungerade som det skulle och nu satte han huvudet på spiken. Först nu förstår jag också det som han visste, det som jag vägrade acceptera, men kanske kände på mig trots allt. Jag har hela tiden haft ett annat mål vid sidan av, fobimålet: att aldrig någonsin behöva spy! Det har gjort att jag har slingrat mig, varit hals om en ål, hittat kryphål. Anpassat uppgifterna, så att de har verkat lika svåra, men egentligen har de inte fyllt sin funktion. Och jag har inte gjort dem helhjärtat - medvetet har jag gjort dem helhjärtat och lite därtill, men omedvetet har jag fått mig själv att verkligen tro att jag gör uppgifterna på rätt sätt och ger mig själv svårare uppgifter, när jag i själva verket undermedvetet hittat ett kryphål att fly från faran genom. Allt för att inte göra något som på riktigt kan få mig att spy.
Jag har såklart målet att bli fri från min fobi, men eftersom min fobi samtidigt har att aldrig spy så blir det motsägelsefullt, jag slits liksom isär och tvingas att kompromissa, vilket gör att behandlingen blir lidande.

Så vad ska Felix göra för att svara bättre på behandlingen? Frågade psykologen.
Ändra mål, blev mitt svar tillslut.

Jag står i vägen för mig själv, och måste på något sätt försöka nå mitt undermedvetna och börja acceptera tanken på att jag kommer spy, det är oundvikligt. Att spy är en naturlig del av livet, som min psykolog sa. Först när jag inte spjärnar emot tanken på att behöva spy kommer min behandling börja fungera på riktigt, först då kan jag komma vidare, ta nästa steg. gå längre in på vägen mot ett fobifritt liv än jag någonsin tidigare varit (eh, förutom innan jag var ett år och inte hade någon fobi då). Nu när jag vet att jag har två mål som krockar med varandra så kan jag vara medveten om hur denna krock påverkar mig i varje övning jag gör, och medvetet välja att lyssna på den röst vars mål är att jag ska bli fri från fobin, men som också kan innebära att jag spyr längs vägen. Vågar jag? För att bli fri så måste jag.
Det är nu den riktigt jobbiga och läskiga biten på resan börjar, jag tänker försöka, jag ska röra till det där inom mig, ändra fobimålet och våga utmana mig själv - på riktigt. Inga mer kryphål. Jag är rädd, livrädd.

Den här gången fick jag som läxa att kolla på spyklipp på youtube, dels när Ron (i Harry Potter) spyr sniglar, och sedan det här klippet när en tjej spyr i direktsändning för att hon har mensvärk: http://www.youtube.com/watch?v=5ApJFkLsxek. Jag ska inte kolla på det och ge mig själv försäkringar, trygghetstankar, utan kolla på det och faktiskt konfrontera att jag kan bli så äcklad att jag spyr av att kolla på det. Riktigt leva mig in i det. Det tillhör det här nya tänket, tänket där målet att aldrig spy inte ska finnas med...

När jag gick till tåget hem från psykologen var jag fortfarande fast i samtalet vi haft. Äntligen förstår jag, men hur tar jag mig vidare med den här insikten, hur förändrar jag mitt sedan länge ingrodda fobimål?
Det här var nog det viktigaste samtalet vi har haft hittills.

Efter ett sommaruppehåll på lite mer än en månad så var det dags att åka till psykologen igen förra veckan. Jag hade verkligen mycket att prata om, som inte hade med fobin att göra utan mer min självkänsla (den är inte direkt på topp), dåligt samvete och alla mina tankar kring de fysiska symtomen. Jag frågade ifall alla symtom kunde förklaras med min fobi + panikångest och fick göra ett litet test för att se hur panikångesten yttrar sig fysisk typ, men det testet tyckte jag inte sa så mycket. Jag har fortfarande ingen bra uppfattning om huruvida mina fysiska saker beror på stress och panik eller inte.
Jag fick en hemläxa till nästa gång, att läsa några sidor om tankefällor.

Psykologen trodde att jag försökte fly från att prata om min fobi, men så var det faktiskt inte, jag har bara haft så mycket annat att fundera över den senaste tiden, som inte har med fobin att göra. Eftersom jag har mått så fysiskt dåligt så har det lite tagit över känns det som, jag har inte varit så rädd (mer än på italienresan, med matproblem utomlands) och så har det ju varit sommar, då brukar jag inte ha lika mycket problem med fobin. Usch, jag tycker inte om att det snart är höst och vinter igen, mörkt och kallt, då sätter min fobi igång igen. Särskilt när vinterkräksjukan tar fart! Jag vill inte bli deprimerad igen, är så orolig att jag ska bli det när mörkret smyger sig på. Får se till att det inte blir så helt enkelt (haha, helt enkelt, yeah right, så enkelt är det inte :P).

Nu har jag ätit ett ägg, som gick ut idag! När jag knäckte det var det en konstig liten klump i som skrämde mig, och nu ligger den konstiga klumpen i min mage och skrämmer mig. Jag är jätterädd för hur magen ska reagera på det där ägget. Tänk om det var en mögelklump och jag måste spy upp den! Hur lång tid tar det innan jag kan vara helt säker på att jag inte är matförgiftad? När kan jag slappna av igen? Hur ska jag våga åka till stan nu, när risken finns att ägget jag åt var dåligt. Kände jag mig inte lite konstig när jag åt det? Smakade det som vanligt, luktade det som vanligt, såg det ut som vanligt?
Åh, så mycket tankar, så mycket oro, för ett litet förbannat ägg! Förr i tiden åt de ju gamla grejer hela tiden, och inte satt de hela dagarna och spydde för det... men ändå. Hur stoppar man tankarna? Eller det kanske man inte ska, men hur hanterar man dem då? Låter dem komma, accepterar att de finns där och att jag faktiskt skulle kunna spy för att jag år det där ägget, får lite mer panik, och sen planar det ut...? Är det så man gör?
Fy bubblan vad det är svårt. Dumma ägg. Dumma fobi... Jag vill inte leva på en skör tråd längre, det tär på både kroppen och själen att alltid vara på helspänn för att klara av att hålla balansen.

Nu ligger ägget i magen, och jag kan inte göra något mer åt det än att vänta, och våndas, eller bestämma att jag inte ska vänta och våndas - beslutet är mitt. Balanserandes på helspänn ska jag fatta ett beslut, vågar jag eller vågar jag inte ta ett steg fram på den sköra tråden, med risk för att falla ner i det okända?

Utan att våga ta risker kommer man ingenstans. Jag tog risken, nu gäller det att fullfölja beslutet jag tog, inte stå på tråden och blunda tills jag är helt säker på att jag inte fallit, utan titta, se att jag tagit ett steg framåt, mot friheten. Dagen jag kommer till den fasta plattformen, slipper balansera på en tunn tråd, ja det är en lyckans dag. Kanske faller jag på vägen, men det är egentligen bara bra, för då ser jag att det inte var så farligt, då vaknar jag och inser att det bara var en dröm. Faran fanns inte på riktigt, jag var en meter över marken hela tiden, men i drömmen var jag tusen. När man drömmer så känns de mest ologiska sakerna sanna. Det är så det är för en fobiker, vi är instängda i en mardröm, alla andra ser att det inte är farligt - det är ju bara en dröm, inte ens logiskt - men för oss är det precis sådär verkligt som den allra konstigaste drömmen kan vara, när man är mitt i den. Vi har aldrig vaknat upp från mardrömen och kunnat se allt som i dagsljusets sken verkar rent ut sagt löjligt, vi är pralyserade, skräckslagna och kämpar för våra liv där i drömmen. Hur vaknar man när man inte hör väckarklockan? Ni försöker väcka oss, förklara att det bara är en dum dröm, att det är dags att vakna, men vi hör inte era röster genom våra egna skräckslagna skrik. Hur vaknar man, när man levt i drömmen så länge att den blivit ens verklighet och man på riktigt tror att om man vaknar så dör man?

Nu sitter jag här igen, orolig som jag är. Det verkar bli så att jag får sova ensam hemma inatt, och jag är rädd. Det var längesedan jag sov ensam nu (jag har totalt bara sovit ensam hemma tre eller fyra nätter innan) så det känns läskigt igen. Inte alls lika läskigt som det gjorde de första två gångerna, men ändå. Jag ska alltså sova ensam hemma, trots att jag tar medicin (ehe, ögondroppar...) där det står med som biverkning att man kan må illa eller spy!
Tänk om jag vaknar inatt med världens panikattack, för att jag måste spy!?! Det är verkligen min mardröm.
Jag skulle klara det, trots att jag är ensam hemma så skulle jag fixa det, för jag är stark, modig och fixar mer än jag tror - det är vad jag måste intala mig själv! Bryta de negativa tankebanorna där jag framkallar katastroftankebilder och istället tänka på hur mycket jag faktiskt klarar, försöka tänka logiskt och dra fram den där insikten om att jag faktiskt skulle klara det. Bli sjukt rädd, få världens panik, men jag skulle klara det.
Det är svårt att tänka så. Jag sitter med axlarna ända uppe vid öronen för att jag är så spänd och biter mig i kinderna. Varför är det så mycket läskigare att vara ensam när det är natt och mörkt? Fast... det är nog mer tanken på att jag sover och inte hinner känna varningssignalerna om jag skulle vara magsjuk, att det skulle komma som en chock så att jag inte hinner "vidta nödvändiga säkerhetsåtgärnder", ringa hit någon och förbereda mig mentalt (eh, är det inte vad jag tror att jag gör hela tiden? Hur mycket hjälper det liksom!).
Det som gör det här ännu läskigare är att min mobil är väldigt opålitlig! Den stänger av sig hela tiden, utan att jag gör någonting, förstår inte varför den gör så. Tänk om den plötsligt bara lägger av, så att jag är ensam hemma OCH utan något sätt att få kontakt med någon jag känner. PANIK! Hemska tanke...
Nu är jag där igen, tänker katastroftankar.
Andas, släpp ner axlarna och intala mig själv att jag fixar det här, det har jag gjort innan.
Okej, jag är inte helt ensam - det är jag och bananflugan, vi klarar det här tillsammans. Vet ni, dumt nog ger dig mig lite tröst, att se att det finns ett annat litet liv här haha, som en påminnelse om att saker och ting rullar vidare, fastän jag är ensam och rädd, och att det finns andra där ute. Kanske bara tio meter bort - min granne. Jag kommer på mig själv med att känna det som om jag är ensam i hela väääärlden. Den lilla bananflugan tar ner mig på jorden igen. Tack bananflugan, jag kanske ska överväga att inte tycka så illa om dig och dina syskon i framtiden ;)

Oj vad jag är trött... det var ingen nyhet, men det gör det inte mindre sant för det! Jag har sovit tio timmar varje natt de senaste dagarna, men är inte ett dugg piggare. Och jag är så hemskt trött på att vara rädd hela tiden, och på att må såhär utan att veta vad det är (är det stress, fobin som ställer till allting, eller något annat?). Jag nyser, nyser, nyser och snorar och ögonen ska vi inte tala om. De kliar och kladdar (kan dra ut långa trådar från dem, antagligen från ögonvitan). Jag gick och kollade upp det här hos en privat ögonläkare, ringde först till sjukhusets ögonavdelning, där sa de åt mig att jag måste gå via vårdcentralen (återvändsgränd!), få en remiss och sedan komma till dem. Jag berättade då att jag redan ringt dit men att de hade en månads väntetid och att de ändå inte tar mig seriöst eller lyssnar, då gav hon mig ett nummer till en privat läkare. Kan ni tänka er, jag fick en tid där redan dagen därpå! Och gratis var det med, jag räknas inte som vuxen än inom den vanliga sjukvården, så där är det gratis, men att detta gällde även för privat sjukvård hade jag ingen aning om. Att jag inte har kommit på att göra sådär tidigare!
I alla fall, hon sa att jag har en allergisk reaktion, men när jag frågade vad jag är allergisk mot så sa hon bara att "det spelar ingen roll, alla kan bli överkänsliga då och då i livet så därför vill jag inte ens säga att det skulle vara någon allergi, vi jobbar på det sättet (försöker minimalisera folks problem), annars får du bara en till grej att lägga till i din symtomlista och det vill vi inte". Jaha, så de bryr sig inte ens om att se ifall det är en tillfällig reaktion eller om jag faktiskt är allergisk? Det talar ju bara för alla fördomar jag har om sjukvåden, att de inte tar en seriöst och försöker vifta bort ens problem som småpotatis. SUCK! Men jag fick i alla fall ögondroppar som jag ska ta morgon och kväll, sedan ska jag på återbesök så att hon får kolla ifall det har hänt något (jag får i alla fall kolla på återbesök och blir inte bara utknuffad med lite medicin i handen - så tycker jag man kan känna sig ibland efter att ha varit på vårdcentralen).

Det jag egentligen skulle komma till (förlåt, var tvungen att skriva av mig, är så hemskt upprörd på sjukvården. Väldigt tacksam för att den finns, men ändå så upprörd över hur det fungerar) var att det är sjukt läskigt att ta de här ögondropparna! Såklart läste jag på bipacksedeln och där stod det att biverkningarna kräkas och illamående har rapporterats in. Aaah, alltid finns det med, till och med på... ögondroppar!?! Nu har jag tagit dem i tre dagar, och inbillar mig att jag mår illa av dem, men jag vet innerst inne att det är för att jag är så orolig för att jag ska må illa av dem som jag känner så. Man börjar liksom inte må illa två sekunder efter att man droppar i dem, då är det hjärnan som spökar hehe.
Det är verkligen en utmaning att ta de där små dropparna. Medicin av alla slag skrämmer mig, just för att det kan finnas illamående/kräkning som biverkning. Eller tänk om det skulle visa sig att jag får en allergisk reaktion av dem?

Haha, det roliga är när de skriver att man kan få det man behandlas för som biverkning. Till exempel att det på vissa huvudvärkstabletter står att man kan få huvudvärk som en biverkning. Då känns det inte riktigt som att medicinen fyller sin funktion måste jag säga :P
På de här ögondropparna står det att man kan få massa konstiga ögonsjukdomar, som är värre än det jag behandlas för, hmm... och var tionde person får det, hmm... jag tycker inte om att ta medicin! Fast, det är ju väldigt bra att det finns.

 

Jag har varit väldigt dålig på att uppdatera er om hur det går hos psykologen - för jag går fortfarande dit - och vad vi gör, men det är för att det känns så tjatigt att skriva om eftersom vi de senaste gångerna har gjort samma saker hela tiden. Behandlingen har gått över till att handla om att jag får hemläxor, saker som skrämmer mig som jag ska träna på att göra. Till exempel vara utan mobilen, äta något då jag åker buss, vara ensam hemma, sova ensam hemma, äta rester osv osv. Allt möjligt sådant som jag hindras att göra pga fobin. Under samtalen går vi sedan igenom tiden som varit, hur det har gått att utmana mig själv, varför det har gått så och så bestämmer vi vad jag ska göra tills nästa gång. Ibland har jag något särskilt jag vill ta upp, men annars kör vi efter samma schema varje samtal. Jag har fått skriva listor med saker som skapar ångest för mig, för att jag sedan skall beta av listan genom att utsätta mig för de sakerna. Jag har också fått framkalla panikattacker under något möte med psykologen (genom att göra saker som skapar ångest, se framför mig situationer då jag får panik och tänka mig in i dem osv) för att berätta om hur det är, vad jag tänker och för att se att det går över. En gång fick jag göra en rad olika saker, där på plats, för att se vilka av grejerna som fick mig att få ångest/panik. Jag skulle tex snurra runt på kontorsstolen (för att bli snurrig), ha en halsduk tätt åtsnörpt om halsen, svälja fem gånger snabbt på rad, ha en stor klunk med vatten i munnen i två(?) minuter. Det som skapade ångest för mig var att ha vattnet i munnen, och att svälja snabbt fem gånger. Antagligen för att båda övningarna påminde mig - undermedvetet såklart - om känslan att kvävas (från att jag när jag var liten och höll på att kvävas av mina egna spyor), och kvävas = dödsfara = panik. Själv kopplar jag dock det till att det påminner mig om att spy, för det är ju det jag är rädd för, inte att kvävas... medvetet i alla fall. De här två övningarna fick jag i hemuppgift att utföra, men jag måste erkänna att jag har varit väldigt dålig på att göra dem. Det är inte så att jag inte har övat, det har bara inte blivit de uppgifterna (jag är dålig på att ta tag i saker, särskilt måsten) utan istället har det blivit utmaningar jag ställts inför naturligt i vardagen.

Det går lite trögt framåt tycker jag, om man jämför med i början då det var mycket nytt och jag lärde mig saker hela tiden. Då var varje framsteg ett sjumilakliv eftersom jag stått stilla så länge och trampat. Nu smyger jag framåt istället. Det går, men det går långsamt. Jag tappar motivationen lite grann när jag inte tycker att det händer någonting, därför är det bra att jag har skrivit här på bloggen om utmaningar och uppgifter jag har klarat för då kan jag gå tillbaka och se att det faktiskt har kommit ganska långt sen jag började trots allt (till exempel har jag klarat att sova ensam vilket jag skrev såhär om i ett inlägg (klicka här för att komma till inlägget) inte långt innan jag klarade det "Nummer 7 ska vara ett av mina största mål med behandlingen, att klara av att sova ensam hemma en hel natt utan att få panik. Om jag klarar det: WOW vad underbart säger jag då. Utan att få panik!? Går det?". Well, jag klarade det, till och med utan att få panik!).
Det gäller att inte ge upp när det går såhär långsamt, det är här många slutar sin behandling för att man tänker "äsch, jag är såpass "frisk" nu att det fungerar ändå, jag kan öva på egen hand, varför ska jag gå till psykolog för att fortsätta utmana mig? Vi gör ju ändå bara samma saker under samtalen". Trots att det känns som att man bara gör samma saker så tror jag att det är väldigt viktigt att fortsätta gå till psykologen och öva genom hemläxor och genomgångar. Då finns det någon slags "kontroll" på att man verkligen fortsätter, annars är det så lätt att falla tillbaka, och nästan glömma bort att utmana sig själv - för det är ju så mycket lättare att ta den lätta vägen, utan ångest, utan panik men då också utan övning. Då blir det att man lurar sig själv att tro att det är för att man blivit frisk som man inte längre får panik, istället kanske det är för att man helt enkelt undviker de saker som framkallar paniken?
Det är bättre att gå till psykologen för länge än för kort tid om man på riktigt vill bli av med sin fobi. Tappar man motivationen så är det ännu viktigare att faktiskt ta sig i kragen och gå till psykologen för det är en varningsklocka - slutar man så kommer man ännu mindre utmana sig själv eftersom motivationen inte ens finns där.

Så, därför ska jag fortsätta, trots att jag tar mig framåt med myrsteg nu och känner att jag trots allt klarar av att leva ett normalt liv med fobin som skugga. Men jag ska inte nöja mig med att vackla på gränsen, precis klara att leva ett normalt liv med fobin. Nej, jag ska leva utan fobin (iaf så gott som utan)! Det får ta den tid det tar, jag ska leta upp motivationen igen och fortsätta utmana mig själv, trots att jag är så trött på det att jag spyr. OUPS, använde jag mig verkligen av det där talesättet? ;) Det är rätta takter! Utmana fobin i varje liten sak jag kan hitta så kommer jag framåt, ett myrsteg i taget, men trots allt framåt.

 

Jag är förtvivlad, jag mår inte bra alls och ingen vet varför. På vårdcentralen får jag ingen hjälp. Jag vill så otroligt gärna få tillbaka min energi igen, orka njuta av livet, må bra. Jag har sökt mig till massa läkare på flera olika håll och alla skickar hem mig med att det är stress, men ingen talar om för mig hur jag ska hantera det (räknas inte det också som en sjukdom om det har gått så långt att det satt sig fysiskt i kroppen?), mer än att de säger att jag ska gå till psykolog, och det gör jag ju redan. Fast o andra sidan...vad ska de göra? De kan ju inte göra så mycket mer än att säga till mig att "leva mindre stressigt och gå till en psykolog", det är bara så enormt frustrerande att ingen, varken de eller jag, vet vad man ska göra för att jag ska kunna må bra igen. Är det fobin som ställer till det så är det lite knivigt, för den försvinner inte direkt genom ett trollslag, och alltså kommer det ta LÅNG tid innan mina fysiska symtom blir bättre. Det skrämmer mig, för jag kommer nog hinna trilla ihop i en liten trasig pöl innan dess.
I alla fall, igår fick jag ett mejl som gav mig hopp, om inte annat så blev jag väldigt glad för att NÅGON (inom sjukvården) verkar vilja ge mig en chans och i alla fall försöka hjälpa mig! Vilken underbar känsla!

Såhär stod det:
"Hej
Du kan ringa mig på ......

Med vänliga hälsningar ....."

TACK! Äntligen någon som svarar, och dessutom verkar bry sig. Nu får vi se vart det här leder, jag ska inte hoppas på för mycket för då blir jag bara besviken, men man vet aldrig, den här gången så kanske... Hopp är bra, det är en skön känsla.

Idag var jag på bio med min pojkvän och såg Harry Potter.
Harry Potter böckerna har verkligen betytt mycket för mig genom åren, de har gett mig livsglädje, tröst, hopp, igenkänning, en avslappnad stund... ja, de har verkligen betytt mycket för mig helt enkelt (ska inte gå in djupare på det hehe), så jag har sett fram emot att se filmen.
Jag tycker att det är läskigt att gå på bio, eftersom jag nästan varje gång jag har gått på bio sedan jag var liten har fått panik inne i biomörkret. Ett trångt rum, instängd med massa andra personer, mörkt... tänk om någon där inne är magsjuk och smittar mig (vi andas samma luft där inne under lång tid), eller tänk om någon skulle spy, tänk om jag skulle börja må jätteilla/behöva spy/få panik och därför springa ut mitt under filmen (ofta sitter man så att det är krångligt att ta sig ut). Det sätter igång tankarna och pulsen på mig kan jag tala om för er, och att känna sig instängd eller varm när man har ångest förstärker panikattacken väldig mycket.
Jag tänkte att jag kanske kommit så långt att jag skulle slippa få panik, att jag skulle vara så upptagen med att kolla på filmen (det var ju trots allt Harry Potter!), men tyvärr så slapp jag inte undan. Det konstiga var att panikattacken inte började med att jag tänkte läskiga tankar, vilket den brukar göra. Jag var verkligen inne i filmen! Kanske lite väl inne i den, för när det började bli riktigt intensivt - de var rädda, upprörda, grät, och det var spännande - så började min kropp leva sig med i filmen, ni vet, när man ser på film så påverkas man. Händer något glatt så blir man själv också glad, är de ledsna så sätts man in i den känslan och spänning får hjärtat att klappa lite snabbare. Det var precis vad som hände, mitt hjärta började klappa snabbare och jag satt på helspänn (hehe, även om jag visste hur det skulle gå :P) vilket antagligen min hjärna har spårat ut som panik-signaler och därför kopplade på hela systemet! Det resulterade i en av de värsta panikattackerna som jag kan minnas att jag haft... Hemskt!! Jag satt där inne på bion och grät, skakade och klämde sönder min pojkväns hand samtidigt som jag viskade till honom att det kändes som om jag skulle dö, eller spy. Som tur var så passade det in i filmen att gråta/bli "uppjagad" just där, så förhoppningsvis var det ingen som reagerade på att jag var jätteknäpp eller något. Fy, det kändes verkligen som att jag skulle dö, jag brukar inte känna det när jag har panik utan brukar tro att jag kommer att spy  (vilket jag med min fobihjärna tycker är mer skrämmande), men nu fick jag verkligen kvävningskänslor och dödsångest. Självklart trodde jag dessutom att jag skulle spy! Hjälp, vad skulle jag göra om jag var tvungen att spy inne på bion!! Jag skulle förstöra filmen för alla, och typ få världens panikutbrått, skrika på hjälp, göra alla andra rädda. Åh, vad tanken på att behöva spy där inför alla var skrämmande. Jag ville så gärna rusa ut från bion, men visste att om jag gjorde det så skulle jag nog aldrig mer våga gå på bio, jag var tvungen att sitta kvar, lita på psykologen som sagt att det finns ett tag för hur illa paniken kan bli, att den alltid går ner igen. Det gjorde den, tillslut, efter mycket plåga, men den gick ju trots allt tillbaka igen - jag dog inte, jag spydde inte, jag rusade inte ut... men min pojkvän fick ganska ont i handen och kunde inte direkt koncentrera sig på filmen om man säger så. Jag är verkligen förvånad att han älskar mig och vill ha mig trots att han har sett den här sidan av mig, varit med mig när jag haft ett sånt här panikutbrott - han tycker inte att jag är helt störd i huvudet trots det. Även om han inte alls förstår (han tycker att det bara är att "tänka rätt o styra över sina känslor") så accepterar han och gör sitt bästa för att stötta mig, det är jag så enormt tacksam för, han tycker verkligen om mig precis som jag är för han har sett mig i "mina värsta stunder" (när jag är som ynkligast mitt i en panikattack, eller när eksemet förviridit mitt ansikte till en stor flagnande klump osv). Skönt att man har saker att vara tacksam för mitt i allt elände, jag är tacksam för att jag har folk som älskar mig trots att jag är som jag är.

Usch, rädslan sitter fortfarande kvar, minnet av skräcken jag kände på bion. Det var längesedan jag hade en större panikattack nu (tack och lov, underbart!) så jag är väl fortfande lite chockad och skrämd över hur läskigt det faktiskt är. Jag måste försöka hantera det här på ett sånt sätt att det inte hindrar mig att gå på bio i framtiden. Egentligen borde jag gå på bio i morgon igen, bara för att visa för mig själv och övertyga min hjärna (innan den hinner spåra upp ett till felaktikt spår) att det inte är farligt att gå på bio - det är trevligt. Men att gå på bio själv, nej tack, det är lite att ta i.
Nästa gång jag går på bio (för det SKA bli en nästa gång, jag vägrar låta det här hindra mig) så kommer jag vilja boka biljetter i kanten, nära nödutgången, men det ska jag inte tillåta mig själv att göra, för gör jag det så bygger jag på rädslan istället för att utmana den. Jag är glad att jag lyckades sitta kvar idag, fastän varenda fiber i min kropp ville därifrån och var övertygad om att jag skulle spy rakt över personen framför mig om jag inte sprang iväg. Det är ingen lätt grej att försöka bli av med en fobi, det är långa uppförsbackar med många fallgropar på vägen, men på något sätt ska det gå.