Att leva med oro

Bröllopet var jättefint och trevligt! Nu är alltså två av mina gymnasieklasskompisar gifta, känns helskumt, vi tog studenten för bara ett år sedan och de har gått och gift sig. Jag är då inte redo att gifta mig än i alla fall :P
Bilresan gick bra, både på upp och nervägen, tjejen som brukar klaga på att hon blir åksjuk sa ingenting om det en enda gång (tror jag - registrerade med mina hundöron något som lät som det, men tror de snackade om något annat och jag bara inbillade mig att de sa "mår illa" där någonstans...). Däremot är jag enormt trött nu, eftersom jag bara har sovit tre timmar idag! Jag var tvungen att vara vaken hela resan för att hålla pappa, som körde, vaken - det kändes som om han skulle somna vilken sekund som helst, på slutet tog jag till och med över och övningskörde sista biten eftersom det kändes mycket säkrare, trots att jag inte är van vid att köra i mörker. Det ska bli underbart skönt att gå och lägga sig ikväll :)

Hela dagen har jag suttit på lektioner, vi har gått igenom lite vad den här första kursen skall handla om... och alla smittorisker som finns! Vad har jag gett mig in på egentligen? Vad tänkte jag när jag sökte till den här utbildningen? Att jag kunde gömma mig för alla bakterier? Hah, vi ska sitta med näsan nerstickt i dem och till och med tafsa på dem. De kanske till och med följer med en hem fick jag höra. Största risken är smitta via händerna, näst största smittorisken är att de fastnar i kläderna.
Föreläsaren berättade om när hon tappade ett provrör fullt med massa salmonellabakterier.
Då slog det mig på riktigt att jag ska bära omkring på bakterer som kan få mig att spy, och att det faktiskt inte är omöjligt att jag blir SMITTAD av dem!
Föreläsaren berättade också att det var så de upptäckte hepatit b, för att så många i labben blev sjuka. Mamma mia, hur ska det här gå?
Dessutom så kommer vi att jobba väldigt mycket med farliga kemikalier, giftiga sådana - det vill säga får man i sig något av det så kommer man antagligen att spy!!! Crazy att jag har valt den här utbildningen, men det är ju så spännande...
Jag tänker att jag liksom kan skjuta upp de här insikterna om att det är en stor smittorisk så länge att jag kommer in i rutinerna och upptäcker att det inte är så farligt, så att det sen bara rullar på av sig självt och jag vänjer mig. Jag försöker liksom tränga bort fobin för att släppa fram den när det är "försent". Undrar vad psykologen skulle säga om det, är det bra eller dåligt? Det är ju på sätt och vis ett sätt för mig att förtränga verkligheten - fly? - men samtidigt ett sätt där jag någonstans försöker acceptera fakta, att jag kan bli smitad med/förgiftad av något och spy men försöker acceptera så mycket som möjligt på mitt eget lilla vis innan jag släpper på fobin. Ungefär som när man ska åka en berg- och dalbana och liksom förtränger det faktum att det är massa loopar och läskiga grejer tills man sitter fastspänd och det inte finns någon återvändo, då kan man släppa på sanningen, när det är för sent att ångra sig. Det var lite så jag gjorde när jag flyttade till internatskola, jag vågade verkligen inte, men jag bara gjorde, slängde mig ut i det okända, och släppte in sanningen om vad jag gjort när det redan var försent. Då upptäckte jag ju att jag faktiskt vågat, att det gick bra... att berg- och dalbanan till och med var rolig.

Jag är såklart jättenervös och orolig över det här med att vi ska umgås med massa bakterier och giftiga kemikalier, men samtidigt så är det inte bara en negativ nervositet, utan en spännande adrenalinkicksnervositet också. Det är vad som driver mig framåt, fastän det är så läskigt. Nyfikenhet och intresse, kan det till och med övervinna en så stark rädsla?
Jag hejar ju helt klart på nyfikenheten och intresset :D
Men hjälp vad jag kommer få kämpa, det här blir inte lätt. Jag som ALDRIG skulle jobba på sjukhus eller med något som kunde få mig att bli sjuk har nu valt ett jobb fyllt med läskiga bakterier, på ett sjukhus. Man ska aldrig säga aldrig!
Jag ska kämpa, hålla fast vid att det är spännande... ooiihiiih vad läskigt.