Att leva med oro

Jag har varit väldigt dålig på att uppdatera er om hur det går hos psykologen - för jag går fortfarande dit - och vad vi gör, men det är för att det känns så tjatigt att skriva om eftersom vi de senaste gångerna har gjort samma saker hela tiden. Behandlingen har gått över till att handla om att jag får hemläxor, saker som skrämmer mig som jag ska träna på att göra. Till exempel vara utan mobilen, äta något då jag åker buss, vara ensam hemma, sova ensam hemma, äta rester osv osv. Allt möjligt sådant som jag hindras att göra pga fobin. Under samtalen går vi sedan igenom tiden som varit, hur det har gått att utmana mig själv, varför det har gått så och så bestämmer vi vad jag ska göra tills nästa gång. Ibland har jag något särskilt jag vill ta upp, men annars kör vi efter samma schema varje samtal. Jag har fått skriva listor med saker som skapar ångest för mig, för att jag sedan skall beta av listan genom att utsätta mig för de sakerna. Jag har också fått framkalla panikattacker under något möte med psykologen (genom att göra saker som skapar ångest, se framför mig situationer då jag får panik och tänka mig in i dem osv) för att berätta om hur det är, vad jag tänker och för att se att det går över. En gång fick jag göra en rad olika saker, där på plats, för att se vilka av grejerna som fick mig att få ångest/panik. Jag skulle tex snurra runt på kontorsstolen (för att bli snurrig), ha en halsduk tätt åtsnörpt om halsen, svälja fem gånger snabbt på rad, ha en stor klunk med vatten i munnen i två(?) minuter. Det som skapade ångest för mig var att ha vattnet i munnen, och att svälja snabbt fem gånger. Antagligen för att båda övningarna påminde mig - undermedvetet såklart - om känslan att kvävas (från att jag när jag var liten och höll på att kvävas av mina egna spyor), och kvävas = dödsfara = panik. Själv kopplar jag dock det till att det påminner mig om att spy, för det är ju det jag är rädd för, inte att kvävas... medvetet i alla fall. De här två övningarna fick jag i hemuppgift att utföra, men jag måste erkänna att jag har varit väldigt dålig på att göra dem. Det är inte så att jag inte har övat, det har bara inte blivit de uppgifterna (jag är dålig på att ta tag i saker, särskilt måsten) utan istället har det blivit utmaningar jag ställts inför naturligt i vardagen.

Det går lite trögt framåt tycker jag, om man jämför med i början då det var mycket nytt och jag lärde mig saker hela tiden. Då var varje framsteg ett sjumilakliv eftersom jag stått stilla så länge och trampat. Nu smyger jag framåt istället. Det går, men det går långsamt. Jag tappar motivationen lite grann när jag inte tycker att det händer någonting, därför är det bra att jag har skrivit här på bloggen om utmaningar och uppgifter jag har klarat för då kan jag gå tillbaka och se att det faktiskt har kommit ganska långt sen jag började trots allt (till exempel har jag klarat att sova ensam vilket jag skrev såhär om i ett inlägg (klicka här för att komma till inlägget) inte långt innan jag klarade det "Nummer 7 ska vara ett av mina största mål med behandlingen, att klara av att sova ensam hemma en hel natt utan att få panik. Om jag klarar det: WOW vad underbart säger jag då. Utan att få panik!? Går det?". Well, jag klarade det, till och med utan att få panik!).
Det gäller att inte ge upp när det går såhär långsamt, det är här många slutar sin behandling för att man tänker "äsch, jag är såpass "frisk" nu att det fungerar ändå, jag kan öva på egen hand, varför ska jag gå till psykolog för att fortsätta utmana mig? Vi gör ju ändå bara samma saker under samtalen". Trots att det känns som att man bara gör samma saker så tror jag att det är väldigt viktigt att fortsätta gå till psykologen och öva genom hemläxor och genomgångar. Då finns det någon slags "kontroll" på att man verkligen fortsätter, annars är det så lätt att falla tillbaka, och nästan glömma bort att utmana sig själv - för det är ju så mycket lättare att ta den lätta vägen, utan ångest, utan panik men då också utan övning. Då blir det att man lurar sig själv att tro att det är för att man blivit frisk som man inte längre får panik, istället kanske det är för att man helt enkelt undviker de saker som framkallar paniken?
Det är bättre att gå till psykologen för länge än för kort tid om man på riktigt vill bli av med sin fobi. Tappar man motivationen så är det ännu viktigare att faktiskt ta sig i kragen och gå till psykologen för det är en varningsklocka - slutar man så kommer man ännu mindre utmana sig själv eftersom motivationen inte ens finns där.

Så, därför ska jag fortsätta, trots att jag tar mig framåt med myrsteg nu och känner att jag trots allt klarar av att leva ett normalt liv med fobin som skugga. Men jag ska inte nöja mig med att vackla på gränsen, precis klara att leva ett normalt liv med fobin. Nej, jag ska leva utan fobin (iaf så gott som utan)! Det får ta den tid det tar, jag ska leta upp motivationen igen och fortsätta utmana mig själv, trots att jag är så trött på det att jag spyr. OUPS, använde jag mig verkligen av det där talesättet? ;) Det är rätta takter! Utmana fobin i varje liten sak jag kan hitta så kommer jag framåt, ett myrsteg i taget, men trots allt framåt.