Att leva med oro

Efter ett sommaruppehåll på lite mer än en månad så var det dags att åka till psykologen igen förra veckan. Jag hade verkligen mycket att prata om, som inte hade med fobin att göra utan mer min självkänsla (den är inte direkt på topp), dåligt samvete och alla mina tankar kring de fysiska symtomen. Jag frågade ifall alla symtom kunde förklaras med min fobi + panikångest och fick göra ett litet test för att se hur panikångesten yttrar sig fysisk typ, men det testet tyckte jag inte sa så mycket. Jag har fortfarande ingen bra uppfattning om huruvida mina fysiska saker beror på stress och panik eller inte.
Jag fick en hemläxa till nästa gång, att läsa några sidor om tankefällor.

Psykologen trodde att jag försökte fly från att prata om min fobi, men så var det faktiskt inte, jag har bara haft så mycket annat att fundera över den senaste tiden, som inte har med fobin att göra. Eftersom jag har mått så fysiskt dåligt så har det lite tagit över känns det som, jag har inte varit så rädd (mer än på italienresan, med matproblem utomlands) och så har det ju varit sommar, då brukar jag inte ha lika mycket problem med fobin. Usch, jag tycker inte om att det snart är höst och vinter igen, mörkt och kallt, då sätter min fobi igång igen. Särskilt när vinterkräksjukan tar fart! Jag vill inte bli deprimerad igen, är så orolig att jag ska bli det när mörkret smyger sig på. Får se till att det inte blir så helt enkelt (haha, helt enkelt, yeah right, så enkelt är det inte :P).