Att leva med oro

Jag har ångest inför att åka till psykologen idag. Jag har haft mer eller mindre ångest över det sedan jag sist var där, och det finns en anledning till att jag inte orkat skriva om de senaste psykologbesöken. Jag vill förtränga, fly bort, inte låtsas om mina problem. Varför? 
Just nu så tycker jag att jag är glad och mår ganska så bra fobimässigt, det var längesedan jag hade en panikattack tex, därför vill jag passa på att njuta, inte hela tiden bli påmind om att jag egentligen mår dåligt. Att det här bara är en tillfällig trygghet och glädje, jag vill gå in i min bubbla och låtsas att allt är bra. Men hur smart är det egentligen?

Jag har inte gjort övningen jag fick från psykologen, och har varit hemskt dålig på att göra övningarna den senaste tiden, motivationen finns inte där. Därför känns det jättejobbigt att åka dit nu, och än en gång berätta attt jag inte har gjort övningen och få frågan varför, ifall jag verkligen vill bli frisk osv. Klart jag vill bli frisk! Jag vet inte varför jag inte gör övningarna... eller jo, men nej, jag vill men samtidigt så blundar jag bara för att jag inte orkar med alla jobbigheter. Det är för mycket jobbigheter, så för att orka så blundar jag. Och just nu så har jag inget stort behov av att bli bättre från fobin, eftersom jag inte är i något krisläge och därför inte känner av hur dåligt jag faktiskt mår av den. Då jag bodde "där borta" så var jag ensam hemma i alla fall någon gång varje dag, vilket gav mig ångest, och då fick jag samtidigt en vilja att bli av med den där förbannade ångesten. Nu när jag inte får ångesten så ofta, ja då lurar jag mig själv att tro att det fungerar ändå (fastän jag vet att jag inte är frisk och vill bli frisk på riktigt), vilket gör att jag tappar motivationen för att UTSÄTTA mig för ångestsaker, när jag annars skulle "må bra".

Jag är halvt medveten om problemet, men inte tillräckligt för att kunna tackla det. Jag vet inte helt vart skon klämmer. Varför gör jag inte uppgifterna?

Jag känner väl lite prestationsångest i det hela också, att jag MÅSTE göra uppgifterna, och MÅSTE klara dem för att komma framåt, och vet att om jag inte klarar det/inte gör dem så är jag till besvikelse. Då låser det sig. Det är tillräcklgit med den ångest som uppgiften i sig själv framkallar. Jag klarar uppgifterna tack vare min motivation och envishet, men om det blir så mycket ånget runtomkring också, att det är ett måste - inte något jag har valt - ja då försvinner motivationen och anledningen att vara envis, och så blir det inte av att jag gör det. Fastän jag vet att jag kommer må dåligt över att behöva åka till psykologen och känna mig misslyckad just av den anledningen. 

De senaste veckorna så har jag gjort såhär med alla problem, blundat för dem, inte orkat ta tag i dem. Jag hara bara velat göra saker jag mår bra av, förtränga det jobbiga. Det löser inga problem, men när problemen blivit så tunga att man inte orkar bära dem så antar jag att det blir som en försvarsmekanism att göra så, förtränga, för att orka i alla fall lite. Jag mår väldigt dåligt över det som hänt med lägenheten, att jag vart tvungen att flytta osv, det tar mer på mig än vad jag själv kanske insett... jag vänder mig innåt, förnekar, låtsas som om ingenting. Vill bara att allt ska vara bra, att jag ska vakna upp från mardrömen och upptäcka att allt just bara var en dröm. Tror jag att jag kan göra det till verklighet genom att leva i min fördnekelse-bubbla eller? Jag vet ju att det inte fungerar så. 

Jag har svårt för att få gjort saker vanligtvis också, och skjuter upp det, men jag brukar inte förneka problemen utan stressa över dem istället. Det är skillnaden, då finns de i allra högsta grad, men nu...? Jag flyr, låtsas som om ingenting, skjuter upp, VILL lura mig själv att allt är bra och försöker förtränga problemen, orkar inte bry mig - för att det är så jobbigt, inte för att jag inte bryr mig egentligen. Det påminner om när jag var deprimerad, med skillnaden att jag inte är deprimerad nu. 

Så vad ska jag göra? Jag vet inte. 
Jag ska prata med psykologen om det här, men det känns jobbigt, för jag tror att jag vet vad han kommer säga. Samma saker som vi har pratat om de senaste gångerna... och just då och där, när jag hör det, så kommer jag att hålla med och tänka att jag minsann ska ändra det här nu. Men när jag kommer hem igen så faller jag tillbaka, och så blir det samma visa nästa gång. 
Jag har funderat på att ta en paus i behandlingen, för jag kommer ingen vart, jag har fastnat, man ska inte ge upp - och det vill jag inte - men jag har suttit fast såhär sen i oktober. Jag har gjort massa framsteg, framför allt under jul och med medicinen och allt, men inte i behandlingen. Så engligt psykologen så har jag inte gjort framsteg. Jag blev ledsen när han sa så, för jag tycker att jag har kommit långt, att jag har klarat massa saker jag inte trodde att jag skulle klara, och att jag är mindre rädd, har mindre panik. Men det stämmer att det inte riktigt är genom behandlingen det har skett, vissa grejer (som med att vara ensam hemma) men inte på ett tag nu. Därför undrar jag om den här behandlingsformen verkligen passar mig? 
Då jag har kommit framåt med min kamp att bli fri från fobin så har det ofta varit i samtal, samtal som fått mig att se saker på ett annat sätt, inte genom läxorna jag har fått. Vilket iof inte är så konstigt iof eftersom jag har slarvat med det, men det är ju det som är problemet, varför jag slarvara har ju sina anledningar. Det gäller bara att komma på vilka anledningar det är, och utifrån det bestämma ifall jag ska ta en paus eller inte. Är det bara för att det är obehagligt och därför vill fly, ja då är det något jag måste jobba på att övervinna, men är det för att jag inte har någon motivation att göra det för att jag på riktigt känner att det inte fungerar och att något annat skulle fungera bättre, ja då kanske jag får tänka över det en extra gång. Båda känslorna har jag, men av vilken anledning? För att jag vill fly, eller för att jag har kommit till insikt om någonting? Det är frågan... 

Oj hjälp... Jag VILL inte åka dit idag. Bussresan känns fruktansvärt jobbig, ångest, och samtalet. Jag är hemskt nervös. Jag vill inte sitta där och känna mig som en stor besvikelseklump, misslyckad, dålig, och få höra samma saker och frågor som de andra gångerna. Frågor jag inte har något bra svar på. Obegahligt. 
Jag vill ju så gärna bli av med fobin, så varför blir det såhär?

 

 

... på tal om semlor så är det nu för tiden mer krångligt än vad det brukar vara att bli hembjuden på mat hos folk, eftersom jag nu oftast både måste äta glutenfritt och mjölkfritt (och det går inte att ersätta med varken sojamjölk, den inehåller kalcium och det är ju det jag ska utesluta, eller havremjölk, som innehåller gluten).

 

Igår var jag, och några tjejkompisar, hembjudna till några bekanta. Jag ville verkligen inte åka dit, av flera anledningar. Vanligtvis tycker jag det är väldigt trevligt med sådana sociala tillställningar, just för att jag tycker om att vara social, men nu tog det emot väldigt. Främst var det fobin och matproblematiken som satte käppar i hjulet för mig, men även brist på energi, smärta och att jag inte var bekväm i situationen socialt (det är inte ofta det hindrar mig, men nu är det en såpass stor grej så det påverkar mig väldigt mycket!).

Det som känns väldigt jobbigt då jag blir bjuden på mat-tillställningar är att jag alltid känner mig så jobbig eftersom jag ju äter glutenfritt och de jag ska till därför oftast "behöver" laga specialmat till mig. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det, oftast brukar jag just därför inte säga någonting om att jag inte kan äta "det eller det", utan räknar med att inte kunna äta: då har de sluppit laga något extra i alla fall, och jag tar det som råkar finnas naturlit glutenfritt. Dock så är väl inte det så bra egentligen, eftersom folk har en tendens att få väldigt dåligt samvete för att de inte visste, och försöker då slänga ihop någonting i sista minuter och ber om ursäkt massa gånger för att de just inte visste - vilket gör att jag får ännu mer dåligt samvete som inte sagt någonting och alltså orsakat dem denna oj-vad-dum-jag-känner-mig-måste-fixa-till-någonting-stress. Så, den taktiken får jag sluta med. Men OJ vad svårt jag har för att behöva ta kontakt med vem det nu är man ska till och berätta att man inte kan äta glutensaker, för då känns det ju som att man säger att "ni måste laga någonting till mig". Och nu är det ännu värre, eftersom jag morgon och kväll inte kan äta mjölprodukter (saker som innehåller kalk) heller. Usch vad man känner sig som ett stort problem, så för allas skull känns det som om jag borde hålla mig hemma, alltså blir det jobbigt att åka dit - för jag åker dit och har dåligt samvete. 
Dessutom så är det jobbigt att man i förväg måste veta om man ska på grejer eller inte. Andra kan känna efter samma dag ifall de orkar (nu menar jag inte finare middagar eller så, utan enklare tillställningar) eller inte, men jag måste i förväg ha bestämt mig för om ajg vill/orkar åka dit eller inte. Och det där med beslut och planering är inte min starka sida, inte heller känslan av att vara bunden till någonting. Det gör att jag inte riktigt vill tacka ja till inbjudningar, då känns det bättre att dyka upp - men veta att det inte blir någon mat - om man känner att man orkar, än att säga att man kan men sen inte orka och så har de lagat mat till en i onödan: för då sätts samvetesalarmet igång för fullt! Eftersom jag om jag säger ja känner mig så bunden till att åka dit så får jag i de lägena ångest innan bjudningen, för tänk om jag inte kommer orka... osv.

Det som gör det ännu värre är att man måste vara så väldigt noga, och fråga HUR de har tillagat det, och vill egentligen veta precis vad de har stoppat i (man vet ju aldrig liksom, de kanske hade ett gammalt lik i kylskåpet som käkat gluten, höhö ;P). Många tror att de vet vad som innehåller gluten, men tänker inte på/vet inte att "det eller det" faktiskt innehåller gluten, och det är helt företåeligt.

Jag har varit med om det flera gånger, att jag från folk som anstängt sig och lagat något extra åt mig fått höra "det här är glutenfritt", och eftersom jag inte vågat fråga exakt vad som är i så har jag fått ta smällen - att det inte var glutenfritt. För mig innebär det inte bara att jag får ont, eller att man kanske förstört det man lyckats bygga upp hittills genom att äta glutenfritt, utan också att jag blir LIVRÄDD, för tänk om jag spyr av att ha fått i mig det! Alltid den här spyfobin... Men det känns ju så hemskt att när någon varit snäll och lagat extra åt en fråga precis hur personen har lagat det, som att man inte litar på honom/henne - det känns som om vissa tar det som en förolämpning - men det handlar ju inte om att man inte litar på personens välmening eller inte är tacksam, utan bara att den faktiskt kanske inte vet allt som innehåller gluten. Det vet ju inte ens jag som käkar glutenfritt! Men usch, det är en väldig ångest att sitta och äta någonting som jag inte är helt säker på är glutenfritt, just av anledningen att jag är rädd för att kanske spy av det då...

Jag vill inte vara till besvär, därför känns det jobbigt att äta hos andra och av den anledningen brukar det också bli att jag just är till besvär, för att jag inte vågar vara rak och säga "det här och det här kan jag äta, gör si och så så blir det rätt". Folk vill ofta ha raka direktiv och de VILL att jag också ska kunna äta om alla andra blir bjudna på mat, men hur kul är det egentligen för dem om de sen får veta att de gjort något fel så att jag mår dåligt? Då får de ju jättedåligt samvete, och då är det mycket bättre att jag ställer alla de där jobbiga frågorna och berättar i förväg vad jag kan och inte kan äta. Jag är bara så rädd att folk ska tycka att man är krävande... 


Fobin försöktegöra sig ännu mer hörd när jag skulle åka dit.

En av orsakerna till att det var jobbigt var att vi skulle åka buss till dem, och det gjorde att jag kände mig fast där. För jag skulle inte våga åka hem när jag ville, ensam med bussen. Det som förvärrade det - och anledningen till att jag inbillade mig att jag plötsligt skulle behöva åka hem - var att jag var väldigt rädd för att jag skulle få symtom på hjänrskakning medans jag var där (eftersom sköterskan jag pratat med sa att det kan komma i efterhand).

När jag var där så serverade de bland annat frysta jordgubbar i någon slags slush-variant till efterrätt, och jag har från några andra fobiker hört att det tydligen (i mitt huvud ofta) kan förekomma calici-virus i frysta bär! Det var kämpigt att sitta där och äta det, men jag kände mig tvungen att äta det eftersom det var det enda jag kunde äta av efterätten (det var kladdkaka och glass med grädde), så det kändes ofint att inte äta. Men jag behövde inte känna mig ensam i alla fall, för ångesten höll ju mig sällskap. Mycket trevligt. Eller?

 

Dessutom så var det så att det var lite sociala omständigheter, som jag nämnde, som gjorde att jag inte kände mig bekväm med att åka dit... några personer som gjort mig riktigt riktigt ledsen var där, och jag blir nedstämd bara av att vara i samma rum som dem, eftersom jag blir påmind om det som hänt. Det känns tråkigt. Och så är jag fortfarande helt slut, jag är ju inte frisk än, då orkar man inte riktigt tackla alla de där sakerna. Att ha ont (min nacke och hals blev ganska upprörda över att jag ramlade så de strejkar) och vara "tvungen" att le kan vara svårt, ibland blir det mest till en ful grimars, och då känner man sig dum som åker dit och liksom drar ner stämningen, om man inte orkar hänga med i samtalen och liksom mest sitter och stirrar tomt framför sig...

Jag vet att jag överanalysrerar allting och att det antagligen bara var jag som tänkte på att jag stirrade hålögt framför mig och grimaserade, och det här inlägget var inge vidare positivt, men det kan vara nyttigt för folk att få se den här sidan, för det finns nog många som känner igen sig i olika delar av det här!

 

Men för att avsluta lite positivare så åkte jag faktiskt dit, för jag ville inte att fobin skulle få mig att stanna hemma, och så vill jag inte "hamna utanför" socialt för att jag så sällan är med längre (orkar liksom inte). Det var jobbigt, men inte bara, jag lyckades ha trevligt också och det var jättegulligt att de hade gjort glutenftitt till mig (man blir väldigt glad när folk tänker på en, men man vill inte att de ska behöva göra det :P). Jag ska lära mig hur jag ska hantera det här med att jag äter specialmat, för det är faktiskt väldigt vanligt att folk gör det. Laktos, gluten, vegetarian, nötallergiker, äggallergiker... listan går att göras lång, folk är vana vid att få göra flera maträtter, och om inte JAG ser mig själv som en börda och liksom lägger fällben för mig själv så behöver det faktiskt inte vara så krångligt.
Mycket handlar - hur irriterande det än är att höra - om ens inställning. Ja det mesta handlar om det. Man kan faktiskt ha det skit, men må jättebra, för att det är så man tar det.

 

Jag har satt ihop ett motto som jag vill försöka leva mitt liv efter:

 

”Allt blir vad man gör det till, men ingenting som man har tänkt. Men det handlar inte om hur man har det, utan hur man tar det”

.

Min lilla glutenfria semla, lite söt är den väl? ;)

.

I fredags bakade jag semlor tillsammans med en kompis. Jag gjorde glutenfria, och de blev tyvärr lite misslyckade haha. Gör man bara sakerna från grunden så kan man som glutenintolerant faktiskt äta allt precis som alla andra, det krävs bara lite tid och energi... och övning haha.

Jag skulle bara göra halva receptet (jag kände att jag nog skulle bli ganska mätt på tio semlor...), men under ett svagt ögonblick så ville väl min hjärna ha tjugo semlor ändå, för den bestämde sig för att lägga i lika mycket mjöl som till tjugo semlor! Ajdå... men som tur var insåg jag iaf misstaget innan allt mjöl hade åkt ner, men därför jäste inte mina tio små bullar som de skulle. Men de smakade okej ändå... fast blev ju inte lika snygga som de andras:

OBS: Bilderna är missvisande, den här saken är MINST dubbelt så stor som min xD

HAHAHA, om ni vill få er ett gott skratt så kan ni gå in HÄR och läsa lite tokigheter som uppstått när folks iphones har autokorrigerat ord. Ganska kul faktiskt, och härligt att få skratta lite, det mår man bra av :)

Finns ingen risk att den slår i skallen liksom ;)

.

Jag känner mig som en idiot som cyklade igår. Det snöade visserligen inte och var inte isigt när jag gav mig iväg på morgonen, men när jag sedan skulle hem igen så hade det börjat snöa, och låg ett förrädiskt islager under den nyfallna pudersnön. Jag kan säga såhär, den isen var inte mjuk. AJ! 
Jag fick sladd på isen, och slog i bakhuvudet stenhårt när jag föll. Det blixtrade till, vitt och gult, i hela huvudet då det slog i marken. Sen blev jag liggande på isen, chockad. Vad hade hänt!

Jag blev livrädd, verkligen, det värkte så fruktansvärt i hela huvudet, och jag vågade inte röra mig. Tänk om något var sprucket. Tänk om jag hade fått hjärnskakning! Då kan man spy.

Jag grät och skrek, av smärta och rädsla - folk som gick förbi frågade om de skulle ringa ambulansen (känns skönt att se att det finns folk som bryr sig och vill hjälpa till tycker jag). Som tur var så var min pojkvän med, fy bubbland om jag hade cyklat själv.

Jag lyckades med nöd och näppe ta mig hem och sen låg jag och sov i fyra timmar. Jag var SÅ rädd för att må illa och spy av det som hänt, så jag ville bara sova bort tiden.

När pappa fick höra att jag gått och lagt mig för att sova efter jag slagit i huvudet så blev han ganska upprörd, tydligen ska man inte sova efter att man har slagit i huvudet - för då kan man SPY I SÖMNEN och kvävas av sina egna spyor!! Det är ju just det jag är livrädd för, vad som skapade min fobi. Hjälp vad rädd jag blev när jag hörde det.

.

Nyss ringde jag till sjukvårdsupplysningen, för att höra ifall det är något särskilt man ska göra om man har fått hjärnskakning, och om jag har fått det. Hon jag pratade med sa att jag skulle vara uppmärksam på ifall jag blev illamående och yr de närmsta dagarna, för att reaktionen kunde komma efter några dagar. HJÄLP. Så nu ska jag alltså behöva vara rädd i flera dagar framöver och gå och vänta på att kanske spy. Jag är verkligen hemskt rädd. Tänk om det då händer när jag sover, eller när jag är i skolan!?

Var det här verkligen nödvändigt! 
Jag vill bara spola fram tiden, så att jag kan slippa oroa mig. Det här är hemskt... tänk om jag spyr. Jag vill inte, vill inte, vill inte :(

.

I morgon skulle jag egentligen haft muntlig tenta i anatomi och fysiologi. Eller rättare sagt, jag har muntlig tenta i morgon, jag ska gå dit, och kommer skämmas ihjäl! Jag ska säga till läraren att jag inte kan göra tentan eftersom jag inte har kunnat plugga tillräckligt, och se ifall jag får sitta med ändå - bara för att få se hur det går till med en muntlig tenta så att jag vet tills det gäller på riktigt för min del (och med andra ord sitta där och svara "jag kan inte" på alla frågor). 
Det känns hemskt! 
Jag kommer skämmas något otroligt, de andra vet ju inte varför jag inte har kunnat plugga, eller de tror kanske till och med att jag rent av är dum, att jag har pluggat massor men ändå inte kan någonting. För varför går man till en tenta om man vet att man inte har pluggat till den?

Det här är inte likt mig, trots motgång på motgång så brukar jag ta mig i kragen och faktiskt "lyckas", på något väldigt märkligt sätt, så som jag har gjort hela hösten fastän det har varit så tungt. Men nu, nej, jag bestämde mig faktiskt för att det blev för mycket! Jag valde alltså själv - det är ganska otroligt faktiskt för att vara mig - att inte klara den här tentan, att inte göra "mitt bästa". För visst hade jag kunnat klara den, om jag hade gett järnet och kämpat mig blodig för det, men det var inte värt det. 
Folk frågar om jag verkligen orkar med skolan, om det inte vore bättre att jag flyttade hem och "vilade" eftersom jag mår som jag gör, men nej. Skolan får mig att fortsätta framåt, att inte bara fastna i sjukdomen. Men nu när jag börjat behandlingen och försöker äta rätt osv osv för att bli så bra som möjligt, ja då kändes det dumt att förstöra det genom att just kämpat mig blodig och stressa som en tok för att klara den här tentan ( pga att jag missade en del lektioner och kunde inte plugga som jag skulle behövt göra egentligen då jag var och fick IV-behandlingen). Det går att lösa på andra sätt, och det handlar inte om att jag inte klarar skolan bara för att jag missar en tenta. Det handlar snarare om att jag faktiskt klarade av att ta ett moget, hälsosamt och bra besult. Så jag borde inte känna det här som ett misslyckande, nej tvärt om, en seger! Jag som alltid lidit av "duktig-flicka-syndromet" och inte nöjt mig med något mindre än att prestera på topp, kosta vad det kosta vill, har nu alltså tagit ett steg åt sidan och lyssnat på min kropp. Lyssnat på vad jag EGENTLIGEN, i det stora perspektivet, mår bäst av - inte vad jag tror att jag borde eller måste (för vems skull egentligen?). Men jag måste ju erkänna att det tar emot, det kommer vara en väldigt jobbig dag i morgon. Men jag ska försöka se det för vad det faktiskt är för mig (även om det inte kommer kännas så i morgon), en seger. Jag tvingade mig inte att klara den här tentan, för "vad ska alla andra tycka annars?", utan lyssnade på att min kropp behövde något annat nu. Hälsan går före. 
Det är nog en av de första gångerna jag lyckats sätta hälsan före skolan, och insett att det inte är världens undergång. Jag är inte misslyckad för det här, vad spelar det egentligen för roll om tjugo år, att jag inte gjorde tentan just nu? Om jag känslomässigt kan slappna av i mitt beslut och vara nöjd med det här, oavsätt vad någon annan skulle tycka, ja då har jag tagit ett stort steg i rätt riktning mot ett mer avslappnat liv. Och DET är faktiskt mycket mer värdefullt än ett bra betyg på tentan (eller rättare sagt att klara tentan nu istället för om någon månad eller två).

Så, nu ska jag försöka slappna av i det här beslutet, och lita på att det löser sig på ett eller annat sätt ändå :)

'

Jag fortsätter ta medicinen, och det går faktiskt bra. Lite jobbigt är det att inte kunna äta kalk-produkter (mjölkprodukter tex) varken till frukost eller kvällsmat, och att ha sån koll på måltiderna. Men det funkar :) Jag hoppas så hemskt mycket att det här ska hjälpa, jag vill bli frisk!

'

För er som är intresserade av att veta lite mer om borrelia, vad borrelia kan göra för skada och hur det kan gå till inom vården (det går till på ungefär samma sätt i Sverige som i USA eftersom vi i mångt och mycket grundar våra vård-principer på deras), rekomenderar jag den här filmen starkt, "under our skin" heter den: http://www.putlocker.com/file/F1F207A643F274A3

Vänta i några sekunder och tryck sedan på "continue as free user", det kan ta ett tag att ladda ner den, men det är väldigt intressant så det är värt väntan.

Ju fler som känner till hur det fungerar och hur lömska de här rackarna är, desto bättre. Kanske känner du någon som kan bli hjälpt av att du har kunskaper om det här. Det finns nog många som går omkring med odiagnostiserad borrelia i vårt avlånga land, men av läkarna blir hemskickad med att "det är bara stress, du är utbränd, du är deprimerad" eller har fått andra diagnoser men tex inte svara på behandlingen som de "borde". Borreliatesterna är otillförlitliga och kunskaperna på området inom sjukvården tyvärr otillräckliga vilket gör att det är många som mår dåligt i onödan. Ta en titt och bilda din egen uppfattning.

'

Här är en trailer:

Skrämmande.

Helt galet att det kan gå till såhär.
Ni kanske har läst om "barnläkaren" som blev åtalad för mord på en för tidigt född bebis som det sått så mycket i tidningarna om. Nu berättar hon sin sida av det hela: http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=17586.

Det är så att man hoppas att det inte är sant, för det är ju hemskt att det kan gå till så (och att folk litar så mycket på vad som står i tidningarna att somliga är beredda att mordhota med endast den informationen), framför allt när hon hämtades av polisen och inte ens fick veta vad hon hade gjort, och av en polisman tvingades ställa sig upp varje halvtimma under natten och att de som förhörde henne inte hade de kunskaper som behövdes för det här fallet...

Vi går omkring och förlitar oss på att sådana här saker ska fungera på ett bra, och rättvist sätt (samma sak gäller sjukvården och andra samhällsfunktioner), men hur vet vi att det verkligen gör det? Mycket sker "bakom låsta dörrar"...

 

 

Nu var det längesedan jag skrev. Jag vet bara inte vad jag ska skriva, det känns väldigt tungt just nu, jag skulle väl egentligen bara vilja gå och lägga mig, dra täcket över huvudet. Men det går ju inte i det långa loppet.

 

Jag tänkte berätta vad jag stoppar i mig för mediciner, för att få bukt med borrelian. Det här med mediciner är inte direkt något som är lätt för mig på grund av min spyfobi. Jag har alltid haft svårt att ta medicin, och brukar inte ens ta huvudvärkstabletter. Jag är så otroligt rädd för biverkningarna! På nästan varenda medicin står det att man kan må illa, eller till och med spy. 
Sen är det inte bara det som avskräcker mig från att ta medicin - jag har väldigt svårt för att svälja tabletter. Det blir liksom någon slags psykisk-fysisk-spärr som gör att tabletten envist ligger kvar i munnen, fastän jag försöker svälja ner den. Vattnet runtomkring slinker ner, men inte tabletten. Varenda cell i min kropp har koll på exakt vart i munnen tabletten befinner sig, och den växer sig jättestor. Naturligtvis sväller den inte på något magiskt vis upp i munnen på mig, men psykiskt så blir den så mycket större än den egentligen är. 
Antagligen är det så jobbigt för mig att just svälja tabletter av två olika anledningar. För det första så vill jag ju psykiskt INTE ha ner den där saken i magen, för då kan det göra att jag spyr, alltså spjärnar hela jag emot... detta trots att min logiska hjärna vill svälja och vara duktig, tyvärr blir den helt överkörd av resten av mitt hysteriska jag. Den andra faktorn som gör det svårt att svälja är väl att anledningen till att jag har min spyfobi är att jag höll på att kvävas av mina egna spyor, och på något sätt så inbillar sig väl min hjärna att det finns en möjlighet att jag skulle kunna sätta tabletten i halsen och kvävas av den.

 

Det var nog väldigt tur för mig att jag började behandlingen med att få intravenöst, då fanns det liksom ingen återvändo. Visst, det var hemskt jobbigt att få eftersom jag med min fobihjärna kände det som att få ett gift insprutat i armen - för tänk om jag i takt med att koncentrationen antibiotika ökade i min kropp skulle må mer och mer illa tills jag spydde - men det gick, för jag slapp ju i alla fall sväljningsbiten, att aktivt ta beslutet att svälja. Nålen sattes dit av någon annan, jag skrek och grät (ja det gjorde jag faktiskt, fy vad rädd jag var) och påsen med antibiotikan kopplades på av någon annan, jag låg bara där och var rädd medan det andra hände i takt med att klockan tickade. Jag fick bara flyta med bäst jag ville.

När det hela hade satts i rullning så kunde jag ju inte gärna bara avbryta, jag måste ju göra behandlingen på riktigt för att få något resultat av det, annars har jag ju plågat mig det jag plågat mig hittills i onödan!

Därför käkade jag medicinen.

 

Skid

Den första medicinen jag tar är en antibiotika som heter "skid" (kommer från tyskland) och jag tar 100 mg/dag, en halv på morgonen tillsammans med frukost, och en halv på kvällen vid kvällsmaten. Den får inte intas tillsammans med kalcium, dvs ingen mjölk, ost eller yoghurt för min del varken till frukost eller kvällsmat (lite klurigt det där eftersom jag heller inte äter gluten, så vad äter man till frukost? Jag käkar frukter och glutenfritt knäckebröd med kalkonpålägg på).

Första dagen krossade jag tabletten, la den på en sked och svalde ner med vatten. Det smakade vidrigt beskt. Jag var otroligt rädd, satt och kände och kände för att se ifall det kom några biverkningar. Andra dagen så delade jag den redan halva talbetten (som för övrigt i andras ögon är väldigt liten även som hel) i två bitar och lyckades faktiskt svälja dem. Jag övade genom att svälja en lika stor (ehe, liten) bananbit först. Wow, jag gjorde det.

Dagen efter det svalde jag en halv tablett!! Det är för mig helt otroligt att jag har klarat. Skitsamma om tabletten av andra anses vara liten, det här är ett enormt framsteg för mig, att ens ta medicinen, utan att det tog hela dagen. Det är stort. 
Av den här medicinen får jag faktiskt en biverkning, jag har blivit så otroligt yr. Först tog jag 200mg/dag och jag var så yr att jag fick gå och hålla mig i väggen, det gick inte att gå rakt. Läkaren sänkte dosen så att jag istället skulle ta 100mg/dag och förhoppningsvis bli av med yrseln.

För mig som spyfobiker var det ganska otäckt att vara sådär yr, jag var rädd att den yrseln skulle göra mig illamående, typ som åksjuka (även om jag inte är åksjuk), om man går omkring hela dagarna och är konstant yr så kanske hjärnan reagerar tillslut. Men jag har inte spytt av det hittills och nu efter en och en halv veckas medicinering så är jag inte sådär yr längre! Skönt.

 

Cefamox

Den andra antibiotikan jag tar heter "cefamox" och är en vattenlöslig tablett, den tar jag 1 tablett (1 gram) av dagligen, halva på morgonen och halva på kvällen.

Första dagen var jag såklart livrädd! Tänk om jag skulle spy av den, eller må illa? Såklart mådde jag därför illa och hade ont i magen, antagligen för att jag var så uppjagad och dessutom brukar må illa när jag dricker ett helt glas vatten för att "magen blir så full" - jag vet, jag är dåligt på det där med att dricka tillräckligt, men i och med all medicin jag tar nu så har jag blivit bättre på det, det är viktigt att jag dricker mycket för att hjälpa njurarna. Andra dagen mådde jag också illa och hade ont i magen, och dessutom fick jag kväljningar av medicinen. FY BUBBLAN vad rädd jag blev när jag fick kväljningar, jag trodde att jag skulle spy. Panik. Den smakade så vidrigt när den blev så koncentrerad. Gången efter fick jag också kväljningar och efter det ville jag lägga av med den här medicinen. Aldrig att jag tog den, tänkte jag. Jag ringde läkaren och berättade att jag inte kunde ta det, han sa att det inte fanns något annat alternativ till den medicinen, med samma önskade effekt. Skit. 
Jag drack medicinen igen, och klarade det. Men oj vad jag plågar mig själv för att få i mig den, men det går faktiskt bättre och bättre. Jag späder ut den mer än vad jag gjorde i början, så nu får jag inte kväljningar, bara ångest. Och jag klarar att ta den, och mår inte sådär illa längre, inte så länge jag har något annat att tänka på efter att jag har tagit medicinen i alla fall. Så det sitter nog en del i mitt huvud, att jag känner efter för mycket för att jag är rädd för illamåendet. Dock varierar det fortfarande hur jag klarar av att dricka upp medicinen, ibland går det bra, men andra gånger så är det väldigt kämpigt och jag får under stor ångest tvinga ner det. Men än så länge har jag lyckats varje gång, och det ska jag kämpa för att fortsätta göra. Jag vill bli frisk.

 

Probiotika

För att magen inte ska hata mig (antibiotikan tar ju tyvärr död på de goda bakterierna tex i magen också) så tar jag probiotika, goda tarmbakterier. Två tabletter om dagen och den sort jag tar heter bifiform (den valde jag för att det är en tuggtablett). Dessa ska tas så långt ifrån antibiotikan som möjligt för att inte bara bli utslagen av antibiotikan på en gång.

 

BCA-artimisin

Jag käkar en örtmedicin som heter "artemisia" (eller BCA-artemisin, den är också tysk), 15 droppar om dagen, utspritt på morgon, lunch, kväll. Den tar jag för att de små borreliabakteriefilurerna inte ska kapsla in sig och bli till sporform. I sporform kan de ligga och lura i kroppen i många år (det är ett sätt att skydda sig undan faran, dvs antibiotikan) och så tror man att man är frisk, bara för att efter x antal år få tillbaka eländet. Så den här medicinen är viktig.

 

D-vitaminolja

Sedan äter jag ju också D-vitaminolja eftersom jag hade lågt D-vitaminvärde. Nu vill jag ju hjälpa mitt immunförsvar så mycket som möjligt, så d-vitaminnivån är viktig att få upp. Jag tar 20 droppar (tror det är 1600 enheter) per dag.

 

Egentligen borde jag käka järntillskott också eftersom mina järndepåer tydligen inte hade tillräckligt med järn, men eftersom jag kanske har en så kallad koinfektion som heter bartonella så väntar jag med att göra någonting åt järnvärdet. Käkar man järn så förvärrar det nämligen symtomen av bartonellan (det kan hända att mitt eksem är orsakat av bartonella... tänk om jag kan bli av med eksemet!!).

 

Såklart är det viktigt att ta hand om kroppen rent matmässigt också när man käkar såhär mycket mediciner, och att få i sig det kroppen behöver - och att INTE få i sig det kroppen inte vill ha, eller som bakterierna kan döda för att få. 
Bakterierna älskar socker, lika mycket som jag gör, det är deras mat. Därför försöker jag verkligen i så stor utsträckning jag kan att inte äta godis och socker. Jag åt inte ens mer än några få godisbitar på julafton och nyår (visserligen var det ju ingen vanlig jul och nyår i år med tanke på magsjukorna, så jag var inte jättepeppad på att äta massor heller, men det var ju lika bra det). Jag har faktiskt lyckats. Hehe, i höstas åt jag väl typ tre chokladkakor i veckan, men nu är det slut med det. Mycket frukt och vatten försöker jag få i mig, och tre mål mat om dagen. Ibland har jag slarvat lite med det, när det blivit att jag sovit länge så har det bara blivit två må mat, men nu i och med att medicinerna ska tas morgon och kväll så blir det lite mer ordning på det. Inte något ont som inte också har något gott med sig.

 

Hur länge ska jag käka medicinerna?
Det får vi se. Först fick jag två veckors intravenös antibiotika. Måndag-torsdag. Sedan följer en sex veckor lång kur, med de mediciner jag precis berättat om, varpå jag ska ta ett nytt blodprov och skicka ner till augsburg för analys (här är en länk till deras hemsida förresten: http://www.b-c-a.de/index.php?L=1) och så får vi se hur jag mår och vad proverna visar efter kuren. Utifrån det så ska vi bestämma ifall jag ska fortsätta med medicinerna, testa någon ny (borreliabakterierna kan "försvara" sig olika bra mot olika antibiotika, och det är individuellt från person till person - eller rättare sagt borreliasmitta till borreliasmitta - vilken som fungerar bäst) eller om jag blivit helt frisk! Man kan ju alltid hoppas på det sistnämnda :)

 

Hehe, det jag inte riktigt lyckats få bättre ordning på är det här med sömnen. Det är ju också en viktig faktor i att höja kroppens immunförsvar, så det skulle vara bra om jag blev bättre på, så... nu är klockan lite väl mycket, bäst att gå och lägga sig!
God natt och tjohej, i morgon måste jag åka till apoteket och hämta ut mer medicin, tack och lov för högkostnadsskyddet. Och så måste jag åka till Ica och hämta min medicin från tyskland... den går tyvärr inte på högkostnadsskyddet, men jag är glad att en av mina mediciner gör det i alla fall.

 

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Nu är det 2012 och alla snackar sådär som man brukar, om att det är ett nytt år, med nya möjligheter och så vidare... men jag kan inte riktigt hänga med på deras snack. Vad förändras förutom en liten siffra? Och folks inställning. Det är ju egentligen däri det ligger, att folk plötsligt "rycker upp sig" och vill förändra saker, försöker förändra inställningen, inte i att det är ett nytt år. Och i år har jag inte någon sådan energi att rycka upp mig med, alltså betyder det inte något särskilt att det nu är ett nytt år, jag ser inte plötsligt massa nya möjligheter eller lösningar på mina problem. Det betyder egentligen inte mer än att jag fick byta 5-årsdagbok (jag skriver dagbok varje dag, men bara sådär fyra rader i en sån dagbok för fem år, och nu har jag tydligen redan skrivit fem år! Helt otroligt vad tiden går). Fast, nu ska jag inte vara så pessimistisk, det är trots allt väldigt bra att vi håller på såhär ytligt och firar det nya året, som om det skulle komma med förnyad kraft och livslust och problemlösningar och allt, för det får ju många att må bättre och tänka till kring sina liv, vad de vill förändra och hoppas inför det nya året. Det är positivt.

Jag är bara inte så positiv just nu.

'

Igår började skolan igen, redan den andra januari, min pojkvän fyllde år och jag började med en till antibiotikamedicin. Idag är jag helt slut. Orkade inte gå till skolan, och kommer antagligen inte att klara den här kursen, fastän den är så otroligt intressant och jag egentligen skulle kunna klara den trots att jag missat en hel del i och med behandlingen osv, men då måste jag sätta fart NU, och verkligen anstränga mig... och det känns inte helt rimligt som jag mår nu - jag vet att jag skulle klara det, men är det värt det?
Jag brukar aldrig ge upp, och jag menar inte att jag ger upp nu, jag ska fortfarande försöka, men jag ska inte riskera behandlingen för det. Det viktigaste just nu är faktiskt min hälsa, att bli frisk. Om jag kämpar så med att ta den här medicinen och äta rätt för att hjälpa kroppen på traven, då ska jag väl inte stjälpa den genom att stressa som en tok för att klara den här kursen. Då är det bättre att jag gör kursen till sommaren, eller nästa år, när jag förhoppningsvis mår bättre. Men jag ska fortfarande göra mitt bästa utifrån de premisser som finns nu. Jag ska inte försöka göra mitt bästa utifrån vad ajg vet att jag normalt skulle klara, det är däri jag brukar fastna, i den stressen - att försöka och kämpa för att klara allting precis som vanligt. Ungefär som om jag stukat foten men försöker springa ett hundrameterslopp på samma tid som när jag var på toppform. Den ekvationen går inte ihop. Jag måste inse att mitt värde inte sitter i hur bra jag klarar mig i skolan eller det faktum att jag inte kan göra allt som jag brukar kunna göra. Jag duger och är bra fastän jag inte är i form. Jag är inte dålig för att jag är sjuk.

Det är svårt för mig att nöja mig med att springa ett halvdåligt lopp för att jag stukat foten, för jag ser bara vad jag hade kunnat göra, istället för att se att det är väldit bra jobbat att ens lyckas springa det där loppet med en stukad fot!
Kanske skulle jag haka på de där nyårstänkarna och försöka justera mitt tankesätt och min inställning lite? Om Jag lyckas med det skulle jag må bättre. Det är okej att inte kunna göra sitt bästa bästa, utan istället göra sitt bästa utifrån de förutsättningarna man har just nu. Och just nu är jag väldigt mycket körd i botten och nästan allt i mitt liv är kaos, så då är det orimligt av mig att begära att jag ska prestera som jag hade gjort om jag varit på toppen. Ja, jag hade kunnat klara skolan bättre tex, men jag måste nöja mig med att JAG vet att jag hade kunnat det, och att JAG vet varför det inte blev så nu. Vem försöker jag bevisa något för egentligen? Den enda som drabbas, och skadas, av det är jag själv. Det är inte VÄRT att riskera hälsan för att försöka bevisa någonting för mig själv - eller andra - som egentligen inte finns någon mening med att bevisa. Vad spelar det för roll? Om jag får bra betyg tex? Om jag skulle misslyckas med en kurs för att jag just nu går igenom en väldigt jobbig period? Kursen går att ta igen. Varför ser jag inte hur mycket jag faktiskt KLARAR i allt det här. Okej, jag kanske kommer misslyckas med en kurs i skolan. Men jag har klarat kurserna hela hösten, fastän jag mått skit, och jag har till och med klarat dem riktigt bra. Och nu, jag klarar SÅ mycket andra grejer just nu. Skolan är inte allt. Wow, om man tänker på det... tänk vad jag har varit modigt och klarat saker, som har med min fobi att göra, som jag aldrig trodde att jag sulle klara. DET är SÅ mycket större än att lyckas få bra betyg i en kurs i skolan. Jag får nog vakna upp lite nu, och inse att alla de där negativa tankarna och känslorna om mig själv, att jag skulle vara dålig och misslyckas osv, bara ljuger. För oj vad jag har klarat grejer. Man får vara stolt över sig själv, och det får jag försöka banka in i min hjärna att jag får och till och med borde vara.

Jag kan, jag är duktig, jag duger.