Att leva med oro

Igår var jag hos min nu före detta hyresvärd och skrev under på att jag inte längre ska stå med på kontraktet. Det kändes hemskt.

Jag tycker hela den här situationen är så jobbig så jag vill bara förtränga det, därför har jag inte ens skrivit någonting om det på bloggen - och har till och med haft ångest över hur jag ska skriva om det, för egentligen vill jag skriva om det - fy jag har mått pissdåligt över det här. Vet faktiskt inte hur jag ska förklara det som har hänt, för det går inte riktigt, eftersom jag knappt förstår det själv och bara blir så ledsen av att tänka på det.

Kortfattat så är det såhär:
Jag har bott med två systrar i ett och ett halvt år, vi flyttade in i lägenheten samtidigt, men det har väl inte fungerat jättebra eftersom vi tydligen redan från början gick in i det här med olika åsikter om hur vi såg på lägenheten. Nu så tyckte de att det inte fungerade längre, och att jag då skulle flytta. Det har blivit massa bråk och tjafs hit och dit, orättvisa anklagelser, jobbiga diskussioner och en del saker som verkligen varit som knivhugg i ryggen. Jag tycker visserligen inte heller att det fungerar, för jag har inte mått så bra av att bo med dem, men jag har inte velat flytta utan känt att det har "varit värt" att må dåligt för att få bo kvar i lägenheten. Det har ju blivit mitt hem! Jag har lärt mig att våga vara ensam där, till och med sova ensam... ska jag nu börja om allting? Det känns väldigt tungt. Och värst av allt: vad händer nu? Jag vågar verkligen INTE bo ensam. Men vem ska jag bo med?

För tillfället så bor jag hos min pojkvän och våran gemensamma kompis, i vardagsrummet. Oj vad mycket bättre jag redan märker att jag mår av att bo här. Fastän jag faktiskt är inneboende här så känner jag mig tio gånger mindre som en inneboende än vad jag gjorde när jag bodde med dem, där gick jag på tå och vågade inte göra si eller så, här vågar jag ta för mig och kan slappna av på ett helt annat sätt. Kanske gör det fobin bättre, för att jag inte går omkring och är stressad och spänd hela tiden, utan faktiskt kan slappna av emellanåt, men kanske så blir fobin på sikt värre? Nu vänjer jag mig vid att HELA tiden ha min pojkvän typ tre meter ifrån mig, så jag är hemskt rädd för att jag liksom ska bli beroende av den tryggheten, att aldrig behöva vara sjäv, så att jag får gå igenom hela den långa kampen om att klara att vara ensam IGEN sen. Nu när jag tar medicin så vågar jag inte vara ensam, så det ökar ju också ensam-rädslan. Jag vill verkligen inte bli så rädd för det som jag var förra hösten! Sen är jag också rädd för att jag känner mig så trygg här att jag kanske inte vågar ta mig härifrån sen... och det måste jag ju :( Hemskt jobbigt att jag från att ha en "stadig grund" att stå på, vilket det faktiskt är att ha en bostad, inte längre har något som jag med all rätta kan säga är "mitt hem". Jag trivs jättebra här, lite för bra, och det gör det svårt. Jag får inte vänja mig vid att ha det såhär bra, "får inte" njuta fullt ut, för då blir det ännu mer smärtsamt när det rycks ifrån mig.

Jag gruvar mig otroligt mycket för hur det ska bli när jag inte ska bo här längre. Vi har sagt att jag ska bo här tills i höst (då många flyttar runt och det är större chans att jag hittar någon kompis att bo tillsammans med, vi är ju ett gäng som känner varandra som bor här), men vad ska jag göra då? Tänk om jag inte hittar någon att bo med? Jag vill inte flytta en gång till, riva upp allting på nytt och börja om. Jag vill landa, slå mig till ro, börja slappna av. Det är stressande att oroa sig inför framtiden, men hjälp vad jag oroar mig.

Åh, jag sörjer verkligen lägenheten som om någon har dött. En bit av min själ lämnades kvar där borta, mitt rum, min plats på jorden. Vart är den platsen nu? 
Jag älskade lägenheten! Den var verkligen fin. Men jag får försöka tänka på hur mycket bättre jag mår av att bo här, även om det antagligen bara blir för en termin.

Jag känner mig trasig.

Det känns hemskt att någon annan - en person som jag dessutom är väldigt ledsen på (fy, jag hatar att vara osams och brukar inte vara den som bråkar med folk, vill alltid ställa allting till rätta och är oftast först med att säga förlåt... men i det här så var det hela så orättvist att jag verkligen inte visste vad jag skulle ta mig till!) - ska flytta in i MITT rum, ta MIN plats. Jag känner mig trampad på, smutsig. Ungefär som om jag efter ett långt förhållande blivit dumpad och han skaffar en ny flickvän och man tvingas se dem tillsammans, skrattandes, glada, lyckliga, medan man själv går mer och mer sönder. På samma sätt känns det här. Usch...

Jag ville ta ett sista kort på mitt rum, ur "min" vinkel, därifrån jag brukade ligga i sängen och titta ut över det lilla rummet. Det blev inget kort, sakerna plockades ner innan jag hann ta kortet, och det där kortet fattas mig. Det är sådana "minnesgrejer" jag behöver (eller tror mig behöva) för att gå vidare, för att känna att jag trots allt har det "sparat", fryst i tiden. 
Jag tog med mig kameran igår när jag skulle säga upp kontraktet, en stor symbolisk grej att frysa fast i tiden. Tänkte att jag i alla fall kunde få ett kort på det nu när jag inte fick ett kort på rummet, något bildligt minne av allt det här. Tror ni inte att jag lyckats ta med mig kameran utan att sätta i minneskortet (det brukar ju alltid sitta i)! Det blev alltså inget kort! 
Det kanske är ett tecken på att jag inte ska minnas det här, att jag ska gå vidare utan att gräva ner mig i det, inte älta och grubbla över det som hänt? Kanske, kanske inte, men jag tyckte att det var dumt. Jag kommer gruva mig över att jag inte fick mina minneskort, det blir liksom ett hål i mig. Det kommer vara den stora grejen, symbolen för det hela. Kanske är det en försvarsmekanism? För egentligen är det ju ingen stor grej... egentligen. Det är bara lite lättare att gråta över att inte ha fått sina kort, än att gråta över att man känner sig trasig och har "förlorat sin plats i världen", för det blir så stort, så mycket, för tungt.