Att leva med oro

I morgon skulle jag egentligen haft muntlig tenta i anatomi och fysiologi. Eller rättare sagt, jag har muntlig tenta i morgon, jag ska gå dit, och kommer skämmas ihjäl! Jag ska säga till läraren att jag inte kan göra tentan eftersom jag inte har kunnat plugga tillräckligt, och se ifall jag får sitta med ändå - bara för att få se hur det går till med en muntlig tenta så att jag vet tills det gäller på riktigt för min del (och med andra ord sitta där och svara "jag kan inte" på alla frågor). 
Det känns hemskt! 
Jag kommer skämmas något otroligt, de andra vet ju inte varför jag inte har kunnat plugga, eller de tror kanske till och med att jag rent av är dum, att jag har pluggat massor men ändå inte kan någonting. För varför går man till en tenta om man vet att man inte har pluggat till den?

Det här är inte likt mig, trots motgång på motgång så brukar jag ta mig i kragen och faktiskt "lyckas", på något väldigt märkligt sätt, så som jag har gjort hela hösten fastän det har varit så tungt. Men nu, nej, jag bestämde mig faktiskt för att det blev för mycket! Jag valde alltså själv - det är ganska otroligt faktiskt för att vara mig - att inte klara den här tentan, att inte göra "mitt bästa". För visst hade jag kunnat klara den, om jag hade gett järnet och kämpat mig blodig för det, men det var inte värt det. 
Folk frågar om jag verkligen orkar med skolan, om det inte vore bättre att jag flyttade hem och "vilade" eftersom jag mår som jag gör, men nej. Skolan får mig att fortsätta framåt, att inte bara fastna i sjukdomen. Men nu när jag börjat behandlingen och försöker äta rätt osv osv för att bli så bra som möjligt, ja då kändes det dumt att förstöra det genom att just kämpat mig blodig och stressa som en tok för att klara den här tentan ( pga att jag missade en del lektioner och kunde inte plugga som jag skulle behövt göra egentligen då jag var och fick IV-behandlingen). Det går att lösa på andra sätt, och det handlar inte om att jag inte klarar skolan bara för att jag missar en tenta. Det handlar snarare om att jag faktiskt klarade av att ta ett moget, hälsosamt och bra besult. Så jag borde inte känna det här som ett misslyckande, nej tvärt om, en seger! Jag som alltid lidit av "duktig-flicka-syndromet" och inte nöjt mig med något mindre än att prestera på topp, kosta vad det kosta vill, har nu alltså tagit ett steg åt sidan och lyssnat på min kropp. Lyssnat på vad jag EGENTLIGEN, i det stora perspektivet, mår bäst av - inte vad jag tror att jag borde eller måste (för vems skull egentligen?). Men jag måste ju erkänna att det tar emot, det kommer vara en väldigt jobbig dag i morgon. Men jag ska försöka se det för vad det faktiskt är för mig (även om det inte kommer kännas så i morgon), en seger. Jag tvingade mig inte att klara den här tentan, för "vad ska alla andra tycka annars?", utan lyssnade på att min kropp behövde något annat nu. Hälsan går före. 
Det är nog en av de första gångerna jag lyckats sätta hälsan före skolan, och insett att det inte är världens undergång. Jag är inte misslyckad för det här, vad spelar det egentligen för roll om tjugo år, att jag inte gjorde tentan just nu? Om jag känslomässigt kan slappna av i mitt beslut och vara nöjd med det här, oavsätt vad någon annan skulle tycka, ja då har jag tagit ett stort steg i rätt riktning mot ett mer avslappnat liv. Och DET är faktiskt mycket mer värdefullt än ett bra betyg på tentan (eller rättare sagt att klara tentan nu istället för om någon månad eller två).

Så, nu ska jag försöka slappna av i det här beslutet, och lita på att det löser sig på ett eller annat sätt ändå :)