Att leva med oro

Jag är livrädd. sitter o skakar. mitt hjärta slår sönder bröstet på mig för att det slår så hårt, kan inte andas, får ingen luft!! och min hjärna har spårat ur totalt. vet inte vad jag ska ta mig till. jag hatar det här. försöker som om det gäller livet att inte ringa mamma. jag ska klara det. jag är livrädd, jag vill inte vara med mer!!!!

SUCK. Så fort jag får veta att jag inte är ensam så rinner rädslan av mig. Why? Vad är det egentligen som är så mycket hemskare med att vara ensam. Ja, visst skulle det vara mycket värre att spy om jag var ensam, men ändå. Nu är jag inte rädd längre, nu kan jag gå på toa och äta, ja till och med sova längre - för det visade sig att en av tjejerna var hemma trots allt. Så det var inte länge jag hann vara "ensam" hemma.

Nu är jag vaken, ensam hemma och rädd. Har satt på musik för att lugna ner mig, men det hjälper inte riktigt, frustrerande. Blöder dessutom lite näsblod, och dessutom känns det som att jag har ont i huvudet, vilket får mig att tro att jag inte mår bra. Försöker febrilt komma på något att göra, någon att ringa och ha en anledning att hitta på något med. Vågar inte gå på toa, inte äta frukost och knappt röra på mig. Biter mig i kinden och andas lite för fort, detta brukar vara början till panikattack, men jag vill inte ha någon panikattack! Hur bromsar man?! Men psykologen snackade just om det igår, att jag inte ska bromsa, jag ska låta paniken komma - men what, det vågar jag ju inte.
Har sååå stor lust att ringa mamma och säga att jag är ensam nu, det skulle lugna ner mig, men psykologen sa att det är just sådana saker som man gör som bromsar panikattacken som man ska sluta med om man vill lära om hjärnan. Men jag kommer ju bli galen om jag inte får hindra panikattacken på något sätt, right?
Fy vad det kliar överhela kroppen, det här med stress är verkligen inte bra för mig. Great att jaghar kombinationen eksem + fobi då. Ekvationen är ganska enkel, men listan med resultatet av den kan göras lång.
Så, vad ska jag hitta på idag då? Måste hitta något att underhålla mig med, att bara sitta såhär framför datorn tar inte upp tillräckligt med koncentrationsförmåga för att koppla bort min stress och rädsla och få tiden att gå.

Neeeeeeeeej. Nu är han borta. NU har min pojkvän precis åkt! Och jag bara gråter och gråter och gråter. Ångest. Hjälp.
Jag vågade knappt ta av mig jackan då jag kom in i lägenheten - ifall jag skulle få sån panik att jag bara ville springa ut (det är svinkallt ute). Nu sitter jag härensam i lägenheten. Rädd, gråtande och ensam.
Det är två timmar tills jag ska åka härifrån, då ska jag till psykologen. VAD ska jag göra i TVÅ timmar? I vanliga fall (dvs när jag inte är ensam) är det inga som helst problem att fördriva tiden - då brukar jag undra vart de där två timmarna försvann - men nu. Usch. Två timmar som sniglar sig fram med paniken lurande runt hörnet. Känner mig helt yr (vilket får mig att bli rädd...).
Två till tre veckor ska han vara hemma och jobba. Hur jag ska överleva de här veckorna och komma ut någorlunda frisk och hel på andra sidan, ja det återstår att se...

Usch. Det är så tyst nu att jag får ont i öronen.

Nu sitter jag här och är hur orolig som helst! I morgon åker min pojkvän, dagen jag har gruvat mig för enormt mycket hela veckan. Hur ska det gå? Hur ska jag klara det? Jag ser verkligen inte hur jag ska ta mig igenom det mörkret jag kommer gå in i. Jag vill inte få massa panikattacker igen. De har hållit sig borta nu ett tag, för att jag har känt mig trygg - och wow vad det har varit underbart (det har också gjort att mitt eksem har dragit sig tillbaka). Nu kommer de börja hemsöka mig igen (och eksemet med), som en till synes ändlös skräckfylld återkommande mardröm. Det går inte att beskriva hur orolig jag är för att jag ska börja må sämre än vad jag gör nu. Jag har sån ångest och kan börja gråta när som helst då jag tänker på att panikattackerna kanske kommer tillbaka. Att det kanske blir som i slutet av förra terminen då jag mådde s k i t och fick panik hela tiden. Det är så obehagligt, så läskigt, och fy fy fy fy fy. Det går verkligen inte att beskriva hur förfärligt det är. Jag vill inte dit igen, rädda mig snälla någon...

Jag vill inte ha det sådär igen... det är läskigt.

Jag är för deppig, stressad, orolig för att blogga just nu. Orkar inte. Jag tänker hela tiden att jag ska få ihop ett inlägg om helgen, anledningen till att jag sitter här med världens ångest nu, men jag orkar inte ta tag i det. Det är kaos för mig just nu. Vet inte riktigt vad jag ska ta mig till.

 

Idag ska jag och min pojkvän åka buss två timmar för att hälsa på två av hans syrror, och hans mamma som också kommer dit. Det ska bli trevligt. Hoppas bara att jag orkar vara pigg och social - när man mår som jag gör nu så kan en sådan resa få en att bli helt ur gängorna, om man känner att man måste spela någon som man inte är (just nu). Jag vill inte att de ska tycka att jag är tråkig eller deppig och inte bra för deras brorsa/son eller vad de nu kan tänkas tycka. Det är trots allt min pojkväns familj, jag vill att de ska tycka om mig och känna att han har "gjort ett bra val". Alla hans syskon är underbara, och jag vet att de tycker om mig och sådär, men jag kan ändå få "prestationsångest" för allt möjligt. Jag inbillar mig att jag inte duger. Suck. Fastän de säger att de tycker om mig massvis och välkomnar mig in i familjen med öppna armar och till och med betalar både min och min pojkväns resa så att vi ska kunna komma dit och hälsa på så tror jag att jag inte duger och tvekar på om de tycker om mig! What liksom. Ibland skulle jag behöva en hammare och dunka lite med den i huvudet så att jag vaknar upp ur mina fantasier. Eller ett par nya glasögon att se världen genom (bildligt talat alltså, jag har inga glasögon)...

Jag ser fram emot att träffa dem, men jag ser däremot inte fram emot bussresan! Usch. Två timmar instängd på ett litet utrymme där vem som helst utav medresenärerna kan bära på den livsfarliga (not) sjukdomen som ständigt hotar mig med en kniv mot strupen. Eller, tänk om någon av främlingarna på bussen kanske blir åksjuk. Om de blir det, hur i hela världen ska jag kunna veta att de är åksjuka och inte magsjuka! Eller tänk om JAG skulle bli åksjuk och vara tvungen att spy (det har aldrig hänt och kommer troligtvis aldrig hända... men tanken finns där ändå), då skulle jag hoppa av bussen där och då, bli lämnad på en liten väg mitt ute i urskogen.
Det som tröstar mig är att jag inte är ensam. Min pojkvän är ju med mig. Inte för att han är så mycket till hjälp vad gäller förståelsen för min konstiga hjärna, men han skulle i alla fall inte lämna mig ensam på en väg mitt ute i urskogen! Så då är vi ju liksom två, och en med fungerande hjärna åtminstone. Ungefär så känns det. Jag litar inte på mig själv, tyvärr.


Åh, jag är så tacksam. Den av syrrorna som vi ska vara hos fixar massa med maten och ska köpa in mjölkfria saker så att jag ska kunna äta allt precis som alla andra (testperioden för att se om det är mjölkproteinet som gör att jag har eksem är inte över än - känns som jag hållit på såhär en evighet, men det går ganska så bra trots allt. Trodde det skulle vara värre). Kan ni tänka er, alla kommer äta mjölkfritt, för min skull! Jag har sagt till dem att de verkligen inte behöver göra sig några extra bekymmer för mig, absolut inte köpa in något (jag kunde ta med mig) men det låtsades de inte höra. Lite ångest får jag för att jag nu verkligen måste visa dem hur tacksam jag är för att de gör för mig (för det är jag verkligen) så då kommer jag vara tvungen att anstränga mig massor, le, vara trevlig, orka massa saker som jag inte orkar och sådär, för att de ska känna att det var värt det. Förstår ni min logik?
Hm, jaja, ska försöka tänka att de gör alla de där sakerna för att de tycker om mig precis som jag är och det enda de vill är att jag ska komma dit och vara mig själv. De vet att jag inte mår så bra, jag behöver inte vara någon supermänniska för att duga i deras ögon. Jag får må dåligt och vara trött, men jag vill inte vara det, kraven kommer från mig själv inte någon annan. Punkt slut.

Fy vad det är skönt att min pojkvän bor här. Det var längesedan jag hade en panikattack nu, och den där ständiga ångesten inför att vara ensam hemma behöver jag inte ha. Eftersom jag aldrig är ensam hemma nu när han bor här. Det är helt underbart att slippa ha så mycket ångest. Det ger mig lite ro i själen åtminstone.
Fast samtidigt så är det jobbigt också, dels eftersom jag inte vill vänja mig vid den här tryggheten eftersom jag är rädd att jag inte ska klara mig sen när den försvinner, men mest eftersom jag sover så otroligt länge nu. Innan så gick jag upp, eftersom jag inte vågade ligga och sova när jag var ensam, men nu sover jag från kl två (på natten) till halv ett (lunchtid) varje dag! Det vill jag inte göra. Det jobbiga är att jag lätt skulle kunna sova några timmar till! Fattar inte varför jag är så otroligt trött? Borde det inte finnas en sömngräns, när man helt enkelt inte kan sova mer för att kroppen har sovit tillräckligt? För mig finns i alla fall ingen sådan spärr...

Vad underbart det är att slippa ångesten och paniken som brukar smyga sig på om kvällarna eftersom jag vet att jag måste vara ensam hemma dagen efter. Så otroligt underbart. Är det såhär normala människor känner? Nej, för de vet inte hur det är att ha det på något annat sätt. Det är först när man blir av med någonting som man upptäcker vad det betydde för en. Om man sedan får tillbaka det igen så uppskattar man det så mycket mer - om det nu var någonting man tyckte om som man blev av med vill säga.
Min pojkvän får gärna lukta illa i munnen på morgonen eller ha en dator som står och puttrar ut massa illaluktande datorluft i rummet. Det är ett billigt pris att betala för att reducera panikångesten, få känna det här lugnet på kvällen och slippa stressa upp sig till bristningsgränsen. Naahaajs :)

Visst, jag kommer sova sämre inatt eftersom det blir ganska trångt i sängen (och han liksom nästan puttar ner mig på golvet) men samtidigt bättre än jag brukar eftersom den tid jag faktiskt sover inte blir orolig lätt sömn utan bra sömn! Allt har sina för och nackdelar you know.

Idag har jag verkligen inte orkat uppdatera någonting på bloggen, vilket ni underbara människor som läser min blogg kanske har märkt, att det är ovanligt tomt här. eko, eko eko...
Jag har bara varit så otroligt deppig idag och därför inte orkat skriva någonting eftersom jag försökt förneka hur jag mår (vilket jag inte hade kunnat göra om jag skrivit om det). Men det har, som ni säkert kan lista ut, inte gått så bra utan bara gjort att min mage knutit sig och jag nu mår illa, vilket jag också förnekar (för det skulle vara "livsfarligt" att erkänna, då är det ju som att erkänna att jag kanske spyr snart tror min orationella hjärna). Så nu sitter jag här och suckar, deppar, och försöker trycka tillbaka en panikattack som försöker bryta sig in i mina tankar till följd av den konstiga känslan jag har i magen (som andra utan att blinka skulle kalla illamående).
I alla fall så har det varit en hemskt jobbig dag, men ändå lite intressant. Har hållit på hela dagen med den här hyrestvisten som min pojkvän och kompis är inblandade i nu. Vi var hos hyresnämnden och fick prata med en jurist som gav ett utlåtande om hyreskontraktet. Det var den intressanta biten av dagen.

Kanske något att fundera på, plugga till jurist? Har ständig ångest inom mig nuförtiden eftersom jag inte vet vad jag ska göra med mitt liv, det är mycket stressande kan jag tala om för er, men det är jag inte ensam om att känna. I princip alla mina vänner som inte kommit på vad de ska utbilda sig till känner samma sak. But still, ännu mer ångest är inget jag välkomnar med öppna armar direkt.

 

Resten av dagen har gått också åt till den här hyrestvisten, snackat med massa folk om det, och funderat hit och dit på vad som ska ske nu när hyresvärden vägrar sammarbeta. Och vi alla tre (jag, pojkvän o kompis) har deppat, tröstätit mjölkfri kladdkaka och kollat på en depprimerande film haha (inte smartaste valet direkt). Tur att inte alla dagar är såhär.

Jag skulle haft lektion, kursstart, idag. Var skitglad för att det inte krockade med den andra kursen jag skulle gå (alla roliga saker jag vill göra har nämligen en tendens att krocka med varandra), men när jag kommer till lektionen så visar det sig att jag ska gå på tisdagar - exakt samma tid som den andra kursen jag skulle gå! GREAT. Borde ha räknat med det. Nu får jag inte ihop 30 hp = inte fullt studiebidrag vilket jag behöver för att få det att gå runt. Måste alltså hitta en annan kurs av något slag som jag får hoppa på. Stress.

 

Förresten, tror inte jag skrev det i förra inlägget (haha, är för orkeslös och deppig för att kolla upp det), att de måste flytta ut nu i helgen! Enligt deras hyresvärd. Enligt kontraktet och juristen vi snackade med däremot så har de rätt till en månads uppsägningstid och alltså ska inte behöva flytta ut förens sista februari, men hyresvärden tror att om han skriker och håller för öronen tillräckligt länge så får han rätt. Tyvärr är det oftast så det fungerar också.

Så vi får väl se, efter helgen kanske jag slipper oroa mig för att vara ensam hemma i alla fall! Eftersom min pojkvän då är "hemlös" och flyttar in hos mig och för tillfället inte har något jobb utan mest sitter och spelar... ja, vill knappt skriva det... WOW (han är inte en sån där typisk nörd som ni nu kanske tänker att han är). Måste bara snacka med tjejerna jag bor med och se om det skulle vara okej. Så, jag antar att uttrycket stämmer, att "inte något ont som inte för något gott med sig". Men hur bra är det egentligen, kan man ju fundera över, att jag ska vänja mig vid att aldrig behöva vara ensam nu under den här peroden? För dels så får jag då ingen träning och sedan när han flyttar ut igen så kommer jag få världens ångest och panik. Dumt nog har jag redan ångest inför den ångesten jag kommer få då. Det är så ångesten fungerar antar jag, ganska onödigt egentligen när jag skulle kunna få typ en ångestfi månad nu - eller hur länge det nu blir - om jag inte tog ut så mycket i förskott.
Men det är ju det som är en del av fobin, att ta ut alla hemska saker som skulle kunna hända i förskott.


I morgon ska jag till psykologen. Har ingen lust alls. Men vill ju bli fri från det här, så det är väl bara att pallra sig iväg. Ska göra ett test för att se ifall jag lider av depression. Får väl se vad det visar, men ett test för det? Borde det inte vara jag som avgör om jag är deprimerad eller inte? Fast det är iof jag som svarar på frågorna så då blir det ju mina känslor som avgör det trots allt.


Ojdå, känns som om jag behövde skriva av mig ändå. Det blev ett långt inlägg. Haha, blir imponerad av er som lyckats läsa igenom allt :D
Måste bara säga tusen TACK till Matilda och A Meths, två underbara personer som troget kommenterar och följer min blogg. Det gör mig så glad och varm om hjärtat, och det får mig på bättre humör. Ni är värdefulla (och då menar jag inte bara för att ni kommenterar på min blogg haha), fortsätt kämpa mot de demoner ni har i era liv, för ni är starka och kommer vinna över dem. Det gör man tillslut, om man inte ger upp. Och tack till er andra som följer min blogg. Ni är också värdefulla! Glöm aldrig det...

Nu börjar den otrygga vardagen igen (ja, jag tror att det är söndag haha) och jag är så tillskruvad av oro så jag vet inte vad. Tanken på en hel termin med det här är överväldigande. Jag känner mig så liten, handikappad och uppgiven inför uppgiften att ta mig igenom terminen, men samtidigt så vet jag att jag kommer klara det, fast det kommer bli plågsamt.
Det kändes så skönt att jag fick en "lugn" start med tanke på att de jag bor med var hemma i "pass" hela veckan, så jag behövde nästan aldrig vara ensam. Plus att jag hade många roliga saker att se fram emot förra veckan. Men nu? En vecka full av oro och panik, jag vill inte, vill inte, vill inte - har jag lust att skrika ut genom fönstret. Ingen skulle förstå. Jag är ensam, instängd i det här rummet, fyllt med ångestblandad syre, och ingen förstår. För de är inte här inne, de tittar bara in genom fönstret. De andas inte samma luft som jag, så hur skulle de kunna förstå? När de inte vet hur det är att ta ett andetag av den där paralyserande ångestluften. Den kväver mig inifrån och skrumplar till hjärnan som i självförsvar skickar ut en panikattack. Även om jag förstår att de inte förstår så är det likväl förbannat jobbigt att ingen förstår!

Jag hatar att vara ensam, ensam med mig själv och mina tankar instängd i ett rum fyllt med ångestluft...

Vet ni hur glad jag är? Just nu sitter jag och äter frukost (okej, sent I know men det var inte poängen) och jag är ensam hemma. Ser ni den kopplingen? Äter frukost, ensam hemma. Det brukar jag inte kunna göra! Jag brukar få panik av att äta när jag är själv, för att jag någonstans i bakhuvudet blivit skrämd en gång med att man kan bli matförgiftad av saker man äter. Då vill jag inte riskera att bli matförgiftad när jag är ensam. Men något har hänt med mig, kanske bara tillfälligt, men jag är glad ändå. För jag vågar äta frukost när jag är ensam hemma - åtminstone idag. Och jag har inte fått panik en enda gång nu när jag har varit ensam!
Det var i alla fall skönt att en av de tjejerna jag bor med var hemma tills klockan var elva. Annars hade jag inte vågat sova så länge (och det behövde jag) utan gått upp när hon hade gått upp eftersom det skrämmer mig hemskt mycket att ligga och sova när jag är själv. Varför? Jo, för att jag tror att om man är vaken så hinner man känna efter om man skulle börja må illa, vara magsjuk, och behöva spy. Då kan man förbereda sig, ringa mamma, åka till pojkvännen osv. Men om man sover, ja då kan det ju hända att man plötsligt vaknar och måste springa till toaletten. Utan minsta förvarning! Och eftersom jag inte vill vara ensam i en situation då jag skulle spy (hur i hela världen skulle jag klara det? Jag skulle... jag skulle... jag vet inte, explodera?) så vågar jag inte ta risken att sova då jag är ensam.

Nu kom min pojkvän, så nu behöver jag inte vara ensam mer. Men det hade jag klarat, vilket gör mig jättejätteglad :D

Nu ligger jag uppkrupen i min säng med datorn i knät och försöker slappna av. Än så länge, till min stora förvåning och glädje, har jag bara fått en liten panikattack idag som jag lyckades avvärja (aha!) lite snyggt med djupa andetag och snabbt därefter, så fort mitt bultande hjärta lugnat ner sig en aning, in med logiska tankar. Det var i badrummet den rackarn smög sig på mig i form av dumma tankar som försökte lura mig "...tänk om du skulle må illa nu och behöva spy? din mamma är långt borta och din kompis kanske inte bryr sig ett dugg fastän du skriker på hjälp. Och det skulle du inte kunna göra, för då skulle du skämma ut dig. Så hur hade du tänkt lösa situationen då? du klarar ju inte av det själv...". Sådär går min hjärna igång av den där dumma besten som hoppar på mig, psykar mig, titt som tätt, även kallad panikångest.
Uwwwh! Det där var läskigt, det som hände precis nu. Plötsligt slog mitt hjärta stenhårt, kändes verkligen som att det försökte banka sig ur bröstkorgen. Så som det brukar kännas ibland när man får en panikattack (antingen rusar hjärtat iväg eller så bultar det som aldrig förr, eller båda delarna i en härlig kompott), men jag har ingen panikattack nu? Så varför slog mitt hjärta sådär? Det brukar göra det ibland... Antagligen helt ofarligt, men det gör ändå så att jag får en sån där rynka i pannan. Orosveck. De har börjat bli många på sista tiden.

Jag tror tyvärr att jag börjar bli sjuk. Jättejobbigt. Halsen är alldeles uppsvälld och min näsa blir mindre och mindre, alltså inte blir mindre sådär som Pinocchios nästa håller på, nej, det är en metafor för hur det känns när jag andas. Otäckt. Det är något jag har tänkt på många gånger, och undvikt att tänka på ännu fler gånger. Vad i hela världen ska man ta sig till om man är täppt i näsan och man måste spy? Munnen är ju upptagen, och näsan är igenbommad, så hur får man luft!?! Det skrämmer mig väldigt mycket, tillräckligt för att kunna sätta igång ännu en panikattack - andas in, andas ut x 3. Känns lite bättre. Men obehaglig tanke det där. Får hoppas att jag aldrig hamnar i den situationen (och GENAST börjar min hjärna spöka ihop ett scenario – där jag faktiskt hamnar i den situationen, och det nu – som får hela kroppen att bli på helspänn, hjärtat börja dunka hårt i bröstet, och paniken börja krypa sig på).
När paniken börjar krypa närmre så brukar jag bita mig i kinden. Nu är inget undantag. Aj, mina kinder är fulla av bitmärken till följd av alla oroliga tankar, ångest och paniken om något. Det känns liksom "lugnande" att bita sig i kinden, för då kanaliserar man all panik till en punkt och smärtan som skickar signaler ut i kroppen tar över lite lite av de signaler som paniken skickar ut. Men det är egentligen ingen vidare värst bra metod att minska paniken på. Mer en ful ovana. Det är ganska dumt att bita sönder sina kinder, faktiskt.
Usch och fy och blä, jag är trött på alla dessa panikattacker! Får se vad psykologen som jag ju ska till i morgon tycker att jag ska göra åt dem...

 

Ps. Hade sådan tur att en utav tjejerna jag bor med inte börjar skolan förens på onsdag, så hon är hemma i morgon! Känns så skönt att få en "mjukstart".

 

 

Nu är mamma hemma. Nu kan jag andas ut. Tänk vilken skillnad det gör för mig, att ha någon hemma. Varför? Min kropp mår ju som den gör oavsett om någon är hemma eller inte... men det känns bara tryggare helt enkelt.
Har suttit alldeles för stilla alldeles för länge nu, framför tv:n och datorn, så nu har jag ont överallt och är så trött så jag hade kunnat somna och sova tills 12 i morgon, lätt.
Konstigt att man blir så otroligt trött av att inte göra någonting! Eller egentligen inte så konstigt, kroppen går ju in i vila om man aldrig aktiverar den... borde kanske ut och ta en promenad? Men en promenad själv i mörkret, nej det låter inte så lockande.

 

Vad i hela världen är jag orolig för? Jag sitter bara och skrämmer upp mig själv för att jag har ont i magen och är ensam hemma och inbillar mig att jag mår illa (jag skrev det, fastän jag inte vågade skriva det, för då känns det som att det blir verklighet). Just nu är jag typ alldeles skakis, känns som att jag inte får ner någon luft genom strupen, som att det vore hopsnörpt. Jag känner mig helt kallsvettig och kan inte koncentrera mig på någonting särskilt utan flaxar mest omkring och försöker göra tusen grejer samtidigt för att uppehålla mig med någonting - försöka hålla tankarna borta. Men det går inte. Hyperventilerar. Tror att jag ska spy, är livrädd för att IDAG är dagen då det ska hända, när jag är ensam hemma dessutom (min lillebrorsa åkte iväg, han skulle fixa något). Alla känslor och kroppsliga symtom får det att snurra i huvudet på mig, blir yr, känns som att jag inte får syre till kroppen. Inte ens AFV som rullar på tvn just nu kan få mig att skratta, för det här är inte roligt. Vad ska jag ta mig till!? Är så trött på det här, vill inte ha det såhär... har haft ångest i en timma nu, med en panikattack hängande över mig. Jag har bara suttit och väntat på att den ska slå mig i huvudet. And it did.
Ta mig härifrån, bort från mig själv menar jag då, för ingenting annat hjälper... Jag slår vad om att jag snart exploderar, som en heliumballong med för mycket helium, av all ångest och panik som just nu finns inom mig. Det får inte plats, min själ går sönder, så känns det. Kan det inte gå över snart då så jag kan börja tänka logiskt igen!

Vet inte hur jag ska beskriva det som händer med mig, det går inte att beskriva, man måste ha upplevt det för att på riktigt förstå hur förfärligt det är. Hemska äckliga panik. Men nu fick ni i alla fall en liten inblick i hur tankarna snurrar runt i hjärnan när jag har en panikattack...

 

 

Tänk vad onödigt. Jag var skiträdd, för att jag var ensam hemma, och så var jag inte ens det! Mamma skickade ett sms och berättade att min lillebrorsa är hemma eftersom han är förkyld. Såklart blev jag rädd av det, borde ju blivit lättad över att jag inte var ensam, men eftersom han var så sjuk att han till och med stannat hemma så blev jag orolig. Men tydligen så är det bara förkylning (får väl hoppas att det inte är maskerad magsjuka).
Jahapp, så då blev det ingn ensam-hemma-träning för mig idag. Mer än i typ en halvtimma, är jag trodde att jag var ensam. Så kan det gå... är både lättad och besviken, men det är lugnt, det kommer fler (mycket fler, alldeles för många) träningstillfällen.

Nu är jag och min opålitliga hjärna ensamma hemma! Tycker inte om att bara ha mig själv och min hjärna som sällskap, vi kommer liksom inte alltid så bra överens, jag lägger snarare krokben för mig själv mest hela tiden. Och det gör ont att snubbla, och är läskigt att veta att man när som helst kommer att snubbla.

Det är jobbigt att inte lita på sig själv.

Har satt på TV:n, top model fyller det tomma rummet i lägenheten. Det ger mig en liten känsla av trygghet med ljudet från TV:n, röster som vittnar om att jag faktiskt inte är ensam i världen bara för att jag råkar vara ensam nu. Det blir så läskigt tyst utan TV:n...
Så fort jag gick från tågstationen (vinkat av min pojkvän ;P) så smög sig paniken och ångesten på mig. Bara för att jag visste att jag skulle vara ensam, och var ensam. Plötsligt blev varje känsla inom mig farlig, eftersom det kunde tyda på att jag var sjuk och kanske skulle spy under min ensamperiod. Men vet ni vad jag gjorde när den här panikattacken hotade mig med världens kaos inom mig? Jag började tänka att "det här ska jag skriva om på bloggen, nu har jag någonting att skriva om" och så började jag tänka ihop ett blogginlägg, vad och hur jag skulle skriva. Och gissa vad som hände? Panikattacken tyckte inte att det var lika roligt att hota mig längre, så den drog sig långsamt undan! Tack för det :D

Hmm... vad ska jag hitta på för att fördriva tiden idag då? Blir väl tv, kolla runt på bloggar, se en film(?), ska skriva en lång inköpslista, fixa litet med plugget, göra.massa.saker.för.att.undvika.paniken ungefär. Hoppas ni hittar på något skoj eller nyttigt idag :)

 

 

Vilken lättnad det är att min pojkvän är här. I morgon börjar nämligen min lillebrorsa skolan igen, så han är inte hemma, och mamma jobbar såklart. Så annars hade jag med andra ord varit ensam hemma från klockan sju på morgonen! Och det kan ni få lista ut ifall jag hade tyckt om eller inte (ledtråd: jag hade haft vääärldens ångest just nu).
Fast jag erkänner att jag sitter här med en ångestklump inom mig ändå, för att jag oroar mig i förskott för hur det blir när min pojkvän åker hem. Då blir jag ensam, hur ska jag göra för att undvika det? Jag har ingen lust att gå upp klockan sju på morgonen för att jag inte vågar sova när jag är ensam. Ser inte fram emot det alls!
Så, alltså, istället för att njuta av att det problemet inte är här än så oroar jag mig redan inför det - jag vet att det är onödigt (då förstör jag bara det som är här och nu) så kan jag inte sluta.

Tänk vad många runtomkring i vårt avlånga land som har haft ångest idag, eller har ångest just nu, för att det är söndag - och en extra jobbig sådan. Skolorna börjar i morgon efter lovet, folk börjar jobba igen, alla festligheter och högtider är slut = folk är panka och har slitit för att få till det, i år igen, och så ska de tillbaka till vardagen och allt som det innebär (upphovsman till denna fundering: mamma). Idag är jag alltså definit inte ensam om att ha ångest, för till och med folk som vanligtvis inte får ångest kan få det en sån här söndag.

 

 

 

Uwwh, scary stuff!

 

Nu är jag hemma igen. Än så länge har jag inte fallit död ner. Och jag hann smita därifrån innan hennes pojkvän kom dit. Jag är ändå stolt över att jag faktiskt gick dit och var där i en och en halv timme, och kramade alla som var där. Min kompis är nämligen en väldigt kramig sådan, och jag kunde inte stå där och säga "nej, stopp, inga kramar, för jag är rädd för att jag ska bli smittad av dig", hur dumt skulle inte det låta? Så det blev kramar.

Usch, de andra måste undrat varför jag så abrupt skulle gå därifrån när klockan började närma sig nio... Men antagligen så reflekterade de inte så mycket kring det, även om jag inbillar mig att de måste ha tyckt att jag var väldigt konstig - under hela kvällen. För jag kände mig konstig. Satt där och hade ett påklistrat smajl och försökte dölja det faktum att jag knappt åt någonting. När jag har ångest så har jag nämligen väldigt svårt för att äta, tycker inte om känslan av att ha någonting i munnen. Jag har bara teorier om varför det är så, vet faktiskt inte egentligen, det bara är obehagligt.

Dessutom så var det väldigt jobbigt att vara där eftersom jag inte mår bra (med eksemet och fobin och allt), jag orkar inte vara pigg, glad och hänga med i samtalen. Kände mig som ett tomt skal. Jag brukar vara jättesocial och inte ha några problem med att snacka när man är ett gäng, eller prata med nya människor, men nu så är det som om min hjärna står still. Jag har ingenting att säga. Så jag bara sitter där, som om jag vore blyg, och det är jag inte. Jag är trött på att behöva låtsas vara mig själv, när ska jag bli som vanligt igen?

Jag tror inte att jag kommer bli sjuk efter det här, det var inget bakterieinferno, även om jag reagerade på minsta sak som kunde antyda det. En gång under kvällen till exempel så kom hennes lillebror in och hade handen för munnen. Jag blev stel som en staty i hela kroppen. "Nej, Nej, Nej. Han ska väl inte spy" rusade kors och tvärs innanför skallbenet. Men nej, det skulle han inte. Falskt alarm. Igen.
Det hela gick ganska så okej faktiskt. Bravo. Bravissimo. Superb. Jag lever, halleluja. Okej, nu ska vi inte överdriva...

Nu tror jag att jag och min pojkvän (som var hemma här och pluggade) ska kolla på film :D Ciao.

 

Ja det är verkligen frågan. Sitter och har beslutsångest (det har jag alltid, för allting - ska jag gå på toa nu eller senare? sant, sådan beslutsångest har jag ibland). Nu gick mamma och hennes särbo ut genom dörren, destination: mot sjukdomen.
Men jag kan ju inte säga nej.
Och jag går inte med på att vara såhär "fånig", jag blir sur på mig själv om jag inte vågar gå dit för att hon har haft feber!
Så...jag antar att jag helt enkelt får ta och gå dit. Wish me good luck. Jag ska hålla utkik efter alla baskilusker (tro mig, jag kommer se dem överallt!) och skjuta ner dem med min antibacillblick.

Bye.