Att leva med oro

Jag har verkligen ingen aptit. Nu är det tjugo minuter kvar tills vi ska åka och jag börjar få väldigt mycket ångest över att jag i princip inte har ätit någonting idag!
Inatt kunde jag inte sova, jag sov ensam i lägenheten! Självklart skulle båda jag bor med vara borta just natten innan jag skulle ha tenta, dvs så att jag inte direkt fick den "skönhetssömn" jag skulle ha behövt. Sov oroligt hela natten och vaknade med panik en gång, men jag klarade mig igenom det, och sov ensam hemma fastän min pojkvän erbjöd sig att komma hit och sova. Kämpar, det gör jag för glatta livet, skiten som kallas spyfobi ska bort ur mitt liv.

Idag hade vi då tenta, den första tentan i mitt liv är nu avklarad. Hjälp vad nervös jag var, livrädd för att få en panikattack under skrivningen och rusa ut och därmed få underkänt, och fruktansvärt trött var mitt förnamn i morse. Det var som om jag fortfarande sov när jag gick upp i morse, och jag mådde hemskt illa när jag försökte få i mig yoghurten. Jag tvingade mig själv att äta lite i alla fall, försökte verkligen äta eftersom jag vet att jag annars skulle få panik för att jag mår illa till följd av att jag är för hungrig.
Jag kände att det fick bära eller brista när jag gick in i tentasalen, men såklart var jag nervös. Första tiden gick det jättebra, jag skrev febrilt. Sen när jag hade skrivit det jag kände mig säker på och inte var lika "inne" i skrivandet och fick lite utrymme att börja fundera, ja då slog ångesten till.
"Tänk om jag fick sådan panik att jag bara rusade därifrån? Hjälp, jag kommer inte på de sista två frågorna! De är värda massa poäng, jag kommer antagligen inte få godkänt ens! Usch, tänk om jag skulle börja må illa, mobilen är avstängd och jag kan inte ringa mamma. Tänk om jag måste gå på toa akut? Tänk om jag smittats med bakterierna vi labbade med och det visar sig först nu, dvs att jag har blivit magsjuk!"
Ja, massa tankar i den stilen rusade genom min hjärna, pulsen höjdes och plötsligt kunde jag inte alls koncentrera mig på tentan längre. Jag kollade mot utgången mest hela tiden, kände att stämningen var alldeles FÖR tyst, folk skulle märka att jag pustade och stönade. Jag ville prata med någon, tänkte att det kunde lugna mig att få öppna munnen i alla fall, bryta den otäcka spända stämningen, så jag kallade på en av provvakterna och frågade en grej om hur man skulle lämna in det.
Det hjälpte inte, paniken var kvar, outhärdlig kändes den. Det enda jag ville var att rusa därifrån!
Trots att det som oroade mig mest var att jag skulle få en panikattack och inte klara tentan pga att jag kanske skulle rusa ut så var det precis det jag funderade på att göra. Logiskt va? Inte någonstans, men likväl vad som lockade mig något otroligt. Bara lämna in, skita i att jag kunde skriva mer och att jag kanske inte skulle få godkänt om jag lämnade in, bara jag kom därifrån så var allt lugnt!
Jag lämnade inte in. Istället försökte jag andas med näsan, inga pustar, sänkte axlarna. Försökte göra som psykologen sagt åt mig. Och vet ni vad, paniken lugnade tillslut ner sig! Inte på en gång, men ändå, det gick över och jag kunde börja skriva igen. Jag klarade att vara kvar, trots att varenda fiber i min kropp ville därifrån! Jippie.
Och jag tror att jag faktiskt klarade att skriva godkänt på tentan i alla fall, även om jag EGENTLIGEN inte är nöjd med det utan vill ha högra - för att jag vet att jag kan - så har jag bestämt mig för att vara stolt om jag får godkänt. Jag har haft den mest intensiva och utmanande veckan på MYCKET länge, och hjälp vad mycket annat som svävar omkring i min hjärna just nu, tar över. Hjärntumör, hjärntumör, hjärntumör - jag är livrädd för det. Och där är det faktiskt en befogad rädsla (om det visar sig vara hjärntumör vill säga, men det kommer det inte visa sig vara. Det får det inte göra) till skillnad för fobirädslan.

Nej, nu ska jag var stolt över att jag klarade att göra tentan, att jag tar mig samman gång på gång och faktiskt har fixar massa hemskt jobbiga saker den här veckan. Jag klarar mer än jag tror. Nu ska jag försöka ta en "ledig helg" från plugg och tankar, försöka ha det trevligt med min pojkvän och hans familj. Få lite miljöombyte och då förhoppningsvis kunna släppa allt allvar för ett tag. Jag behöver det...

Ta hand om er allihopa och ha en trevlig helg, gör någonting ni tycker är kul eller trevligt :)

 

Jag sitter här och har en väldig massa ångest och påbörjan till panikattack! Det är hemskt, jag vill inte. Jag har sån ångest eftersom det känns som om jag inte kan andas! Min näsa är så täppt att det inte går att andas den vägen, och jag brukar iprincip aldrig andas med munnen så det känns nästan som att jag inte vet hur man gör. Dessutom så känns det som om halsen är svullen och jag har någonting där. SKITLÄSKIGT. För ett litet tag sedan så harklade jag mig och så kom det upp en sån här liten gul bakterieklump (som lossnat från en tonsill tror jag? eller halsmandlarna? man kan få sådana om man är förkyld typ), kändes jätteäckligt. Jag hatar allt som kommer upp ur halsen, att inte kunna andas, och allt som kan irritera i halsen. Tänk om det finns fler sådana klumpar, tänk om någon av dem irriterar spyreflexen så att jag spyr!?! Eller tänk om de växer, och inte lossnar, så att jag får ännu svårare att andas och kvävs för att de blir så stora klumpar i halsen?
Jag vet, det är katastroftänkande, inte logiskt, men det känns logiskt just nu för när paniken tar över får inte logiken vara med. Det som skrämmer mig mest nu är känslan av att jag inte kan andas och inte får tillräckligt med syre. Otäckt värre.

I morgon ska jag till öron- näsa- halsläkaren på sjukhuset så då kan jag väl passa på att fråga om de här äckliga klumparna. Annars ska de väl känna och klämma på mig, eller rättare sagt min lymfkörtel, se om jag verkligen ska opereras eller något. Fast läkaren sa ju att jag skulle det, aja, jag får se vad de säger i morgon. Hade varit väldigt skönt att slippa opereras med tanke på hur läskigt jag tycker att det är, men samtidigt skönt att få den där lymfkörteln undersökt en gång för alla!

Oj hjälp, nu är jag otroligt nervös! Hur ska jag lyckas slappna av och somna? Jag är visserligen helt utmattad så somnandet blir väl inget problem, det är mer avslappningsviten som är det jobbiga, vi får väl se hur bra sömn jag får inatt. I morgon skall jag nämligen ha uppkörning! Eftersom jag klarade teorin (OH YEAH! :D) förra veckan så kommer jag att få körkortet i morgon OM jag klarar det. Jag är verkligen galet nervös, har enorm prestationsångest och höga krav på mig själv. Klarar jag inte det i morgon så kommer det kännas som om himmelen trillar ner i huvudet på mig. Jag kommer känna mig så hemskt misslyckad och gräva ner mig i det, sen kanske jag inte vågar köra upp igen, för tänk om jag skulle misslyckas en gång till. Det som skrämmer mig mest är dock att jag med största sannolikhet kommer att få en panikattack när jag ska köra upp! Vad ska jag ta mig till då? Tänk om jag gör något galet eller trafikfarligt? Jag är hemskt rädd för att få en panikattack i morgon. Ångest. Jag vill SÅ gärna klara det, slippa ha det hängande över mig mer. Dessutom så skulle jag känna det som om jag har svikit folk runtomkring mig om jag inte har klarat det, gjort dem besvikna, och det kommer kosta 1600 kronor till om jag behöver köra upp en gång till. Tänk om två blir tre, blir fyra eller fem? Tänk om jag aldrig klarar det!
Jag vill så gärna fixa det i morgon! Prestationskrav. Ångest. Nervös. Hjälpjagvågarintevadskajagtamigtill?
Okej, andas djupt, det är en hel (orolig) natt kvar, lååång tid.
I morgon vid tio gäller det. Jag flippar ur snart. Hur ska det här sluta!?!
Jag kommer till och med tycka att det är hemskt jobbigt att skriva här på bloggen att jag inte klarade det, att jag misslyckats(!), om jag inte grejar uppkörningen.
Egentligen är det ju inte hela världen, jag måste intala mig det, annars kommer det slå slint ihuvudet på mig när jag ska köra, eftersom jag har så höga krav.
Auuuihihihiihhih. SOVA, vakna, äta frukost, övningsköra, köra upp. Kom igen nu mig själv, det här fixar jag... fast det är inte hela världen om jag inte får körkortet i morgon, tids nog får jag det, right?

NERVÖS!

Neeeej! Jag orkar inte med min fobi, jag är så förbannat trött på den och att den ställer till det för mig hela tiden och får mig att må skit. Jag får aldrig en lugn stund. Jag hatar fobin så jag blir tokig.

Idag har två från min gymnasieklass (B & K) och en till kompis (L) flyttat hit, de ska bo tillsammans och jag hade tänkt åka och hälsa på dem, men så ringer K och säger att hon har dåliga nyheter. Jag tänkte "hur dåliga nyheter kan hon ha? Det är väl ändå ingen som har dött/skadat sig eller blivit magsjuk?" (jag vet, helt sjukt att jag likvärderar de sakerna, men när någon har dåliga nyheter så är det det första som ploppar upp i hjärnan). Tydligen var det så dåliga nyheter. L:s lillasyster är magsjuk, så K sa till mig att det kanske var bäst att jag stannade hemma, inte åkte och hälsade på dem.
Plötsligt blev jag väldigt trött, liten och sårbar.
Ångesten började äta upp mig inifrån. Varför nu, när jag mådde bättre än jag gjort på länge! Det är farligt att må bra, för då kommer någonting som slår ner en. Jag ska börja högskolan nästa vecka och dessutom ha teoriprov (körkortet), den lilla energin som jag har vanligtvis måste jag ha till det, men nu kommer vartenda litet uns energi gå åt till det här. Hur ska det gå?
Hjälp, jag ska träffa dem i morgon och vi har inte setts på länge, så de kommer vilja krama mig, men jag vågar verkligen inte krama dem! Vad ska jag säga, "hej, nej du får inte krama mig...", öh? Ja, de vet om min fobi, men folk kopplar inte att det har med fobin att göra. En oskyldig kram liksom, och det skrämmer mig. Bara för att de varit i samma hus som den här magsjuka lillasystern. Mina andra kompisar, som också kommer träffa dem, kommer krama dem och säkert vilja krama mig också. Då blir det ännu mer dumt att säga att de inte får krama mig, hur skulle jag kunna förklara att jag är livrädd för att de kan ha kramat någon av de tre som varit i samma hus som den magsjuka lillasystern! Hör ni hur långsynt det låter, men för mig är det lika med att jag kommer bli magsjuk om jag kramar dem. Två av dem kommer förstå varför jag inte vågar krama dem, men den tredje tycker bara att jag är störtlöjligt. Hon påstår själv att hon har spyfobi och tycker att det är jätteäckligt när någon spyr (mhm, för DÅ har man ju spyfobi?), men hon kan inte på långa vägar förstå att jag är rädd när någon i närheten är magsjuk! Det gör mig ledsen, att hon bara tycker att jag är supermesig, det får mig att känna mig så dålig. Vi har inte världens bästa relation heller men jag försöker jobba på att förbättra den eftersom hon kommer bo här och det kommer bli att vi umgås en hel del med tanke på att vi har så många gemensamma vänner, så därför vill jag inte att det här ska pajja det.
Så mycket ångest för några kramar!?! Galet.

Jag är verkligen ledsen på mig själv för att min fobi ställer till det så, det gör ont i själen, känns som att jag ska gå sönder. Jag känner mig bara så värdelös som bryter ihop såhär totalt för att jag får höra att min kompis lillasyster är magsjuk! Har jag inte kommit längre på min resa mot friheten? Det trodde jag...
Fast, jag ska inte vara orättvis, jag har faktiskt kommit en bit på vägen, för trots allt så flippar jag inte ur lika mycket som jag skulle kunnat göra, och jag tänker ändå att jag ska våga åka dit i morgon och träffa dem, inte krama, men träffa dem, och det är alltid något. Min kompis KAN faktiskt - utan en fobihjärnas logik - vara magsjuk när jag träffar henne. Så, att åka dit och träffa henne - med en fobihjärnas logik - är faktiskt bra gjort. Jag är livrädd. Dessutom så ska jag sova ensam hemma, både inatt, i morgon natt och natten därpå. Fast om jag åker och träffar henne så kommer jag antagligen inte våga sova ensam hemma. Såå långt i min träning har jag faktiskt inte kommit än.

Fy bubblan. Jag vill verkligen inte åka dit i morgon och träffa dem (såklart jag vill, egentligen, vill vill vill!), är så rädd.
Jag ser ett scenario där alla här i min vänskapskrets blir magsjuka och jag inte har någonstans att ta vägen (för de jag bor med umgås ju med dem och kommer dra hit magsjukan). Gaaah. Men jag kan ju inte hindra de andra från att träffa dem, bara för att jag är rädd... även om jag bra gärna skulle vilja. Ångest.

Idag var jag på bio med min pojkvän och såg Harry Potter.
Harry Potter böckerna har verkligen betytt mycket för mig genom åren, de har gett mig livsglädje, tröst, hopp, igenkänning, en avslappnad stund... ja, de har verkligen betytt mycket för mig helt enkelt (ska inte gå in djupare på det hehe), så jag har sett fram emot att se filmen.
Jag tycker att det är läskigt att gå på bio, eftersom jag nästan varje gång jag har gått på bio sedan jag var liten har fått panik inne i biomörkret. Ett trångt rum, instängd med massa andra personer, mörkt... tänk om någon där inne är magsjuk och smittar mig (vi andas samma luft där inne under lång tid), eller tänk om någon skulle spy, tänk om jag skulle börja må jätteilla/behöva spy/få panik och därför springa ut mitt under filmen (ofta sitter man så att det är krångligt att ta sig ut). Det sätter igång tankarna och pulsen på mig kan jag tala om för er, och att känna sig instängd eller varm när man har ångest förstärker panikattacken väldig mycket.
Jag tänkte att jag kanske kommit så långt att jag skulle slippa få panik, att jag skulle vara så upptagen med att kolla på filmen (det var ju trots allt Harry Potter!), men tyvärr så slapp jag inte undan. Det konstiga var att panikattacken inte började med att jag tänkte läskiga tankar, vilket den brukar göra. Jag var verkligen inne i filmen! Kanske lite väl inne i den, för när det började bli riktigt intensivt - de var rädda, upprörda, grät, och det var spännande - så började min kropp leva sig med i filmen, ni vet, när man ser på film så påverkas man. Händer något glatt så blir man själv också glad, är de ledsna så sätts man in i den känslan och spänning får hjärtat att klappa lite snabbare. Det var precis vad som hände, mitt hjärta började klappa snabbare och jag satt på helspänn (hehe, även om jag visste hur det skulle gå :P) vilket antagligen min hjärna har spårat ut som panik-signaler och därför kopplade på hela systemet! Det resulterade i en av de värsta panikattackerna som jag kan minnas att jag haft... Hemskt!! Jag satt där inne på bion och grät, skakade och klämde sönder min pojkväns hand samtidigt som jag viskade till honom att det kändes som om jag skulle dö, eller spy. Som tur var så passade det in i filmen att gråta/bli "uppjagad" just där, så förhoppningsvis var det ingen som reagerade på att jag var jätteknäpp eller något. Fy, det kändes verkligen som att jag skulle dö, jag brukar inte känna det när jag har panik utan brukar tro att jag kommer att spy  (vilket jag med min fobihjärna tycker är mer skrämmande), men nu fick jag verkligen kvävningskänslor och dödsångest. Självklart trodde jag dessutom att jag skulle spy! Hjälp, vad skulle jag göra om jag var tvungen att spy inne på bion!! Jag skulle förstöra filmen för alla, och typ få världens panikutbrått, skrika på hjälp, göra alla andra rädda. Åh, vad tanken på att behöva spy där inför alla var skrämmande. Jag ville så gärna rusa ut från bion, men visste att om jag gjorde det så skulle jag nog aldrig mer våga gå på bio, jag var tvungen att sitta kvar, lita på psykologen som sagt att det finns ett tag för hur illa paniken kan bli, att den alltid går ner igen. Det gjorde den, tillslut, efter mycket plåga, men den gick ju trots allt tillbaka igen - jag dog inte, jag spydde inte, jag rusade inte ut... men min pojkvän fick ganska ont i handen och kunde inte direkt koncentrera sig på filmen om man säger så. Jag är verkligen förvånad att han älskar mig och vill ha mig trots att han har sett den här sidan av mig, varit med mig när jag haft ett sånt här panikutbrott - han tycker inte att jag är helt störd i huvudet trots det. Även om han inte alls förstår (han tycker att det bara är att "tänka rätt o styra över sina känslor") så accepterar han och gör sitt bästa för att stötta mig, det är jag så enormt tacksam för, han tycker verkligen om mig precis som jag är för han har sett mig i "mina värsta stunder" (när jag är som ynkligast mitt i en panikattack, eller när eksemet förviridit mitt ansikte till en stor flagnande klump osv). Skönt att man har saker att vara tacksam för mitt i allt elände, jag är tacksam för att jag har folk som älskar mig trots att jag är som jag är.

Usch, rädslan sitter fortfarande kvar, minnet av skräcken jag kände på bion. Det var längesedan jag hade en större panikattack nu (tack och lov, underbart!) så jag är väl fortfande lite chockad och skrämd över hur läskigt det faktiskt är. Jag måste försöka hantera det här på ett sånt sätt att det inte hindrar mig att gå på bio i framtiden. Egentligen borde jag gå på bio i morgon igen, bara för att visa för mig själv och övertyga min hjärna (innan den hinner spåra upp ett till felaktikt spår) att det inte är farligt att gå på bio - det är trevligt. Men att gå på bio själv, nej tack, det är lite att ta i.
Nästa gång jag går på bio (för det SKA bli en nästa gång, jag vägrar låta det här hindra mig) så kommer jag vilja boka biljetter i kanten, nära nödutgången, men det ska jag inte tillåta mig själv att göra, för gör jag det så bygger jag på rädslan istället för att utmana den. Jag är glad att jag lyckades sitta kvar idag, fastän varenda fiber i min kropp ville därifrån och var övertygad om att jag skulle spy rakt över personen framför mig om jag inte sprang iväg. Det är ingen lätt grej att försöka bli av med en fobi, det är långa uppförsbackar med många fallgropar på vägen, men på något sätt ska det gå.

Packar som vanligt i sista sekund och fixar massa grejer. Klockan är kvart över tre! Whaat, hur kunde det bli så liksom? I morgon, ehe idag, åker jag iväg en vecka, ska hjälpa till på ett scoutläger. Blir skoj, men jobbigt också, hoppas att jag piggnar till under veckan, får lite energi av att det är roligt att vara där. För om jag fortsätter vara såhär så kommer jag gå omkring som en zoombie, mindre roligt.

Min fobi ställer till det som vanligt med en massa skräcktankar: tänk om någon blir magsjuk där, tänk om någon mår illa i bilen, tänk om tänk om tänk om...

Men det går nog bra, och blir säkert roligt, det är i alla fall så det brukar fungera. Man oroar sig massor för allt möjligt, men sen går det bra och blir skoj. Men det där TÄNK OM finns alltid där, för tänk om den här gången är den gången då det inte går bra?
Äsch, nu orkar jag inte med mina sådana tankar... även om det där TÄNK OM hände så skulle jag klara det - det ska jag försöka intala mig själv, för även om jag inte tror på det så är det sant (vad har jag för alternativ?). Jag klarar det.
God natt!

Ps. Det har börjat bli ljust ute, stress, måste somna.

Idag har jag jobbat, och nu är jag slut. Började jobbet klockan sex i morse och kom hem typ tjugo i sex på kvällen (slutade fyra)! Jag fick en panikattack på jobbet, för jag inbillade mig att jag mådde illa och såg ett scenario där jag var tvungen att springa ut för att spy. Det var riktigt obehagligt, men jag stannade kvar - trots att hela jag skrek och ville gå ut och ringa mamma - och tillslut så försvann paniken.
Sen fick jag panik på vägen hem på bussen. Det satt ett par en bit framför mig och plötsligt så byter kvinnan plats, så att hon sitter så att hon kan se ut genom framrutan. Min tanke blir genast att hon gör detta för att hon mår illa (och helt seriöst, varför skulle hon annars göra det? Även om jag tänker rent logiskt på det så kan jag inte komma på varför hon skulle flytta på sig från sin man, antar jag att det var, för att sätta sig där annars), och så börjar hon prassla med en påse, och det ser ut som att hon liksom förbereder den för att hon ska kunna spy i den! Hjälp vilken panik jag fick, jag blev helt paralyserad. Jag ringde mamma - som tyckte att jag var jättefånig - och satt verkligen med hjärtat uppe i halsgropen samtidigt som jag funderade på ifall jag skulle hoppa av på nästa hållplats och vänta på nästa buss eller något. Hjälp vad jag var rädd. Men jag hoppade inte av. Hon gick av på nästnästa hållplats så sen kunde jag slappna av, men usch, det var onödigt att jag skrämde upp mig själv så mycket. Men vad hade jag gjort om hon börjat spy där på bussen!?! Även om det antagligen hade varit för att hon var åksjuk då så hade jag blivit så otroligt äcklad och alla mina sinnen skulle ställt in sig på fara och panik så jag hade nog flippat ur (jag inbillar mig att jag hade ropat till busschauffören, nej beordrat honom, att stanna så att jag kunde hoppa av, oavsett vart vi skulle vara...och det skrämmer mig, hur skulle jag hitta därifrån sen liksom? Alldeles skräckslagen, själv mitt ute i skogen. Kul). Usch, hade det hänt så hade det påmint mig på tok för mycket om magsjuka och allt som jag är rädd för, så även om jag hundra procent hade vetat att det inte smittade så hade jag blivit skiträdd, verkligen totalt panikslagen och att bli totalt panikslagen är jag livrädd för. Det är det värsta, tillsammans med magsjuka, som finns. Egentligen så är det nog inte magsjukan/att spy i sig som jag är rädd för, utan panikattacken i samband med detta, den totala skräcken, det är vad som skrämmer mig tror jag, dödsångesten man känner då man har en rejäl panikattack, när man tror att man ska bli helt galen. Och eftersom jag vid ett tillfälle i mitt liv (då jag var liten och höll på att kvävas av mina egna spyor) felprogrammerade min hjärna till att spy vad livsfarligt så får jag panik av allt som påminner om detta, och just därför har jag blivit livrädd för det, eftersom det utlöser mina livsfaroalarm. Usch, otäckt.
Tänk vad mycket lättare livet hade varit om jag inte hela tiden skulle gå omkring och vara så orolig och ha panikkänslor, eller vara rädd för att få dem. Det är antagligen alla panikattacker som gjort att jag fått eksem och IBS, andra konstiga kroppsliga symtom och att jag är så trött och stressad hela tiden. Kroppen är ju jämnt på helspänn. Stackars trötta kropp som får kämpa så mycket, jag försöker hjälpa dig, jag försöker bli av med den här fobin, försöker för allt jag kan, men det är tungt, och det tar tid...

Tålamod.

Jag har varit på en underbar plats den här helgen. En lägergård skulle man väl kunna säga att det är. Vi har haft jättetrevligt, och jag blir verkligen glad av att vara där. Det är den bästa platsen på jorden (brukar vara där någon gång varje sommar).

 

Jag har sån hemsk beslutsångest! Det är verkligen jobbigt. Jag kan sitta och tänka på hur jag ska göra med något i flera timmar utan att komma fram till hur jag ska göra. Och då snackar vi om ett beslut som i många fall inte ens är särskilt stort. Nu har jag suttit i flera timmar och funderat på huruvida jag ska åka hem (till min lägenhet två timmar bort, är hos mamma) i morgon eller på tisdag. Och om jag ska åka hem i morgon, vilken tid. Det slår verkligen slint i huvudet på mig, för mig blir det världens största val. Det kommer avgöra ifall jag blir lycklig eller inte i framtiden, tänk om jag gör fel? Jag vill inte göra fel! Jag fattar inte varför jag har blivit så rädd för att göra fel? Vad skulle egentligen vara så hemskt med att "göra fel"? Och i ett sånt här beslut då det inte ens finns något rätt och fel, vad spelar det då för roll? Jo, det finns ju ett bättre och ett sämre alternativ, och TÄNK OM jag skulle välja det sämre alternativet, då skulle jag vara misslyckad.
Sådär tänker mina känslor. Självklart vet jag att jag inte är misslyckad för att jag har gjort ett dåligt val, mitt värde sitter inte i det, men på något sätt lyckas jag inbilla mig sådana saker, känslomässigt, ändå. Det är väldigt påfrestande och jobbigt att ständigt gå omkring och vara orolig för att göra fel, för att inte duga, för att vara misslyckad (vad nu det är, vem bestämmer vad som är misslyckat? I mina ögon så är det nog alla runtomkring som gör det, jag bryr mig allt för mycket om vad jag tror att alla andra tycker och tänker om mig).

Det värsta är att min fobi är väldigt inblandad i min beslutsångest. Den ställer till det hemskt mycket, eftersom jag alltid väger för och nackdelar med olika väl noggrant ur fobisynpunkt. Som nu, anledningen till att jag inte riktigt kan välja är för att jag vill stanna kvar här, men av fel anledning. Jag vill stanna en dag till för att jag då slipper vara ensam hemma på tisdag morgon, slipper ångesten på måndags kväll inför att vara ensam hemma och skjuter upp den skrämmande bussresan ytterligare en dag. Det är fel anledningar till att stanna kvar. Jag vill stanna kvar här av andra anledningar också, för att det är trevligt och bekvämt (mamma och lagad mat! :D), men jag borde utmana fobin genom att inte stanna kvar, så därför blir det beslutsproblem! Jag vill egentligen stanna kvar, men kan inte riktigt avgöra om det är på grund av fobin eller inte, och jag BORDE (suck för det ordet) utmana mig själv genom att åka hem, men det är hemskt svårt eftersom jag vill stanna kvar både med fobihjärnan och med min icke fobirelaterade vilja (eller hur man nu ska uttrycka det), ingenting annat drar mig till det beslutet förutom att jag BORDE utmana mig själv. Det gör mig deppig, att allt - oavsett hur jag försöker vända och vrida på det - har med min fobi att göra, till och med när jag försöker göra så att det INTE ska ha med min fobi att göra.

Jag fattar inte hur man kan ha sån här beslutsångest! Till och med att välja en glass är jobbigt för mig och kan ta jättelång tid. Idag var jag och mamma i stan och köpte skor till mig, och vi var i en och samma affär i en och en halv timma för att jag skulle bestämma mig för vilken storlek(!) jag skulle ha på ett par skor. Mamma höll på att bli galen på mig, jag blev galen på mig och det skulle inte förvåna mig om de i kassan också blev galna - åtminstone så undrade de nog vad det var frågan om. Suck.
Jag tror att alla beslut är så enormt stora och livsavgörande att de tillslut blir det, för då har jag lagt ner så mycket tid på beslutet att det verkligen måste bli rätt, annars är det ju misslyckat att jag har lagt ner så mycket tid på att bestämma mig att det ÄNDÅ blev fel...

Inte konstigt att jag får stresseksem när jag gör så stora saker av allting och tror att hela världens väl och ve ligger på mina axlar.

Nu ska jag i alla fall ta beslutet att sova! God natt.

Jag hade tänkt skriva flera inlägg, om några grejer som hänt i helgen och mina två senaste psykologbesökt. Men just nu klarar jag inte någonting. Kan inte ens borsta tänderna och smörja in mig med min kräm (för eksemet) så att jag kan gå och lägga mig! Har sån panik. Jag är yr och mår illa. Är livrädd. Dessutom blir det massa saliv i munnen på mig (vilket det blir om man ska spy) - därför får jag ÄNNU mer panik eftersom jag tror att jag kommer spy inom en nära framtid. Vill inte vara på toaletten, för då tror jag att det blir verkligt (att jag typ är på toa för att jag kommer att spy när som helst). Jag är SKITRÄDD!! Hjälp!! Vet inte var jag ska ta vägen. Vill bara springa härifrån. Jag hatar panik! Det är så sjukt läskigt. Jag vill inte vara med mer, men det spelar ingen roll att jag inte vill det, det händer ändå. Jag vill bara få sova, somna ifrån det här, somna bort från paniken!
Varför har mina panikattacker börjat smyga sig tillbaka nu den senaste veckan (efter operationen)? De var ju på väg bort!

Jag är så hemskt yr så jag vet inte vad. Vet inte hur jag ska lyckas smörja in mig med krämen så jag får gå och lägga mig, för jag kan knappt stå upp. Nu har jag varit jätteyr i två dagar. Förstår inte varför, det kan inte vara konastant panikkänsla i två dagar som jag haft? Det måste väl ändå vara något "fysiskt på riktigt"? Men det gör mig bara ännu mer orolig - vad är det för fel på mig då? Tänk om den här yrheten gör att jag spyr!
Låt mig få sova, lämna mig i fred, jag vill må bra...

Ps. ska svara på era kommentarer så fort jag får någon tid över.

Jag är väldigt stressad nu eftersom jag ska ha redovisning i min kurs idag, och inte är klar och dessutom har ångest inför själva redovisningsmomentet. Inte att prata inför folk för det har jag egentligen inga problem med, men alla mina ångesttankar skrämmer upp mig. För tänk om jag får panik där framme? Inför alla, och bara rusar ut? Av någon konstig anledning så är jag skiträdd för att just skita på mig när jag redovisar. Jag har ingen aning om varför jag skulle göra det, men inbillar mig väl att jag skulle bli så otroligt nervös så att jag skulle få diarré och inte kunna hålla igen. När man har väldigt bra fantasi så kan man till och med inbilla sig att det känns som om man har bajsat på sig och dessutom inbilla sig att man känner lukten. Det är verkligen hemskt obehagligt. Jag är så rädd för att jag verkligen skulle inbilla mig att jag har bajsat på mig (har hänt förut), få världens panikattack, och gå därifrån eller något. Eller tänk om jag blir så nervös att jag börjar må illa!? Usch, när jag blir gammal kommer jag sitta där med en inpräntad ångestrynka i pannan av all oro. Vad skulle egentligen vara SÅ farligt med att gå därifrån? Det skulle vara pinsamt, men ingen skulle komma ihåg det särskilt länge (förutom jag själv). Men det ska ändå bli skönt, en lättnad, när redovisningen är klar, och det ska nog gå bra också, bara jag åtminstone blir klar med det jag ska redovisa haha...

 

 

Man vet aldrig vad som döljer sig bakom de där leende fasaderna man möter på stan, hälsar på i mataffären eller kramar om inför en trevlig kompismiddag.
Vi är många som lever med ångest. För många. Mycket fler än du anar...

Just nu sitter jag och är orolig och hur irriterad som helst. Anklagar mig själv enormt mycket eftersom jag BORDE ha bokat hemresan igår så att jag kunde åka med bus4you istället för swebus (känner mig som en idiot som inte gjorde det! Hade bara kostat 10 spänn med avbokningsskydd om jag ville åka någon annan tid liksom. SUCK). Det är mycket skönare att åka med bus4you, det är mindre folk och man har mer utrymme, det vill säga jag får inte lika mycket panik som i en äcklig swebus - något alltid krångla när jag åker med dem. Jag är livrädd för att åka hem, det var jättelängesedan jag åkte buss själv (längre än till psykologen) för jag har inte gjort det sedan min panik blev värre (i höstas). Jag är så hemskt rädd för att jag ska få världens panikutbrott på bussen och ställa till en scen där jag beodrar busschauffören att stanna så att jag kan hoppa av - mitt ute i ingenstans - eller något. Eller tänk om jag får så mycket panik att jag spyr!?! Eller om jag börjar må illa på bussen?
Hur i hela världen ska jag klara att åka hem?

Och just nu är jag rädd, för jag har ont i magen och väldigt ont i huvudet. Precis så mådde min pojkvän för en vecka sedan då han var "magsjuk" (fast det var han ju aldrig, men han trodde det), så tänk om jag har det som han hade men att jag spyr av det för att min kropp reagerar annorlunda!?

Är ett nervvrak som håller på att explodera nu känner jag. Kan inte tänka klart, dels för huvudvärken, men mest för all oro som hela tiden stoppar upp min hjärna :(

Just nu är jag inne i en mardröm, och nej jag sover inte (fastän jag borde göra det med tanke på att klockan är tre), det händer på riktigt. Kanske överreagerar jag och får se i övermorgon eller något att det var falskt alarm, men i min hjärna så är det här ett full-beredskap-läge, kris.

Jag önskar att jag kunde skriva det här i dåtid, så att jag kunde säga att allt har gått bra, att jag klarade mig igenom det, men det kan jag tyvärr inte. Jag är mitt uppe i den här mardrömmen och vet inte vad som ska hända härnäst.

Min pojkvän, som jag har varit med hela dagen, är kanske magsjuk!!
Det började med att han hade jätteont i huvudet när jag skulle åka därifrån. Sen skulle vi träffas senare, men han sa att han var sjuk och inte kunde komma. Här började min ångest stiga rejält. Sjuk, vadå sjuk? i vad? Varför, hur?
Jag skickade ett sms och frågade vad för sjuk han var. Då svarade han såhär "har ont i magen men inte spytt"!! Fy vilken panik det gav mig. Om han skrev så så betydde det att han faktiskt mådde illa och och och? Annars skulle han väl aldrig skriva någonting om spy till mig. Han vet ju hur rädd jag är.
Vi skulle kolla på film där jag var, hos mina kompisar, men efter fem minuter gick jag ut och ringde mamma - med paniken i halsgropen, och hjärtat, och andan och hela världen kändes det som för jag kunde inte andas. Hon försökte prata vett i mig, men jag vet inte hur mycket som gick in och hur mycket som åkte ut genom andra örat eller inte ens kom in genom det första. Budskapet att jag skulle "sträcka på ryggen, lägga upp händerna med handflatorna uppåt och välkomna paniken" gick fram i alla fall. Jag testade sen när vi hade lagt på, försökte stå ut och låta paniken komma. Jag klarade det med nöd och näppe, men jag hade ju inget val så det gick. Sen satt jag och smsade med min pojkvän för att höra hur det gick för honom, försäkra mig om att han fortfarande inte spytt. Det hade han inte, men blev jag lugnare för det? Nej, för det värsta scenariot rullade fram som på en filmduk inne i mitt huvud. Tydligen ska man inte, enligt psykologvetenskap, försöka lugna sig själv genom tankar som "nejdå, han är säkert inte magsjuk. Mitt värsta scenario är dessutom helt överdrivet och overkligt, det kommer inte hända" för OM det skulle visa sig att han var magsjuk så skulle man falla ner i gropen att inte lita på sig själv ännu mer. Man hade ju fel, hjärnan är inte pålitlig, försäkringarna hjälpte inte- allt det här bygger på ångesten väldigt mycket i längden, mycket mer än den ångest man känner då när man sitter och tror att värsta scenariot skall inträffa. Så har i alla fall jag uppfattat det. Och bekantar man sig med tanken på sina värsta scenarion så blir de heller inte lika skrämmande.
I alla fall så kom jag in lagom till de fem sista minuterarna av filmen. De andra undrade såklart vart jag hade hållit hus. Jag är rädd för att de tycker att jag är helt knäpp som liksom inte åkte hem om jag nu ändå inte skulle se filmen (det är bara typ sex minuter mellan), men det vågade jag ju inte eftersom jag då skulle bli tvungen att vara ensam hemma (de andra två tjejerna var också med och såg på film). Så jag bestämde mig alltså för att jag får leva med att de kanske upptäcker hur knäpp jag är, även om jag helst hade velat att de fick leva i tron att jag inte är det ett tag till...

Aj, nu har jag också ont i magen! Läskigt. Genast tror jag att det är magsjuka. Aj aj aj. Det kaaaan ju också vara så att jag är alldeles gasig i magen av all oro, men den teorin vägrar min fobi gå med på.

Usch, nu är jag vrålhungrig (kaaan ju vara därför jag har ont i magen också, men samma sak här, den teorin dissar min fobi också)! Vågar absolut inte äta något, för tänk om det kommer upp igen. Det jobbiga är att hungerkänslor kan få mig att tro att jag mår illa, och då blir jag skitskraj och tror att det är magsjuka. Trots att jag vet att det är för att jag är hungrig så smyger sig alltid "tänk om" tanken fram ändå.
Ja, tänk om himlen rasar ner i våra huvuden! Nu ska jag i alla fall försöka sova lite, och hoppas att jag inte drömmer en mardröm dessutom...

 

 

Igår hade jag fullt upp hela dagen! Jag hade egentligen tänkt att öva på att vara ensam hemma, åtminstone ett tag, men jag bestämde mig för att jag faktiskt skulle må bra av att komma ut och ha lite roligt också. Jag börjar tro att min ångest blir väldigt mycket värre av att jag inte gör någonting om dagarna, att jag känner att jag bara vandrar omkring här på jorden utan mål och mening. Har börjat fundera på om jag har två, eller fler, olika sorters ångest (haha, om man nu kan kategorisera sin ångest. När man går så långt att man börjar göra det, ja då har man antingen för mycket tid eller för mycket ångest. Eller både och...). En ångest som hör ihop med min fobi, och en som är sådan ångest som är mer allmän och hör ihop med paniksyndromet. Och sen finns det ju ångest som alla har, över livet, att dagarna bara går och går, att man har mycket att göra (stress) osv osv. Ångest av den lite normala sorten. Och så har vi den gamla hederliga prestationsångesten. Oj oj, man skulle kunna göra en ångestordbok!

Jag har bara sett ångesten som någonting som jag får pga min spyfobi innan (och av stress visserligen, men det är ju "normal" ångest) men igår fick jag massa ångest för att två av mina kompisar satt och viskade med varandra. Det skapade massa flashbacks från tiden på mellanstadiet då jag förlorade min bästa vän till en annan och blev tredje hjulet och fick mig att känna mig utanför. Allt det där viskandet. Usch, jag får rysningar. När någon viskar/skrattar i närheten av mig så tror jag alltid att det är något elakt om mig. Jag sa till dem att om de skulle viska om saker som de inte kunde berätta för oss andra så kunde de gå till ett annat rum (vi var ca 6 pers i rummet och alla var lite halvt störda på att de satt och viskade). Blev nästan stolt över att jag vågade säga det. Annars brukar jag vara ganska konflikträdd av mig (vill inte ställa till med problem, vill alltid vara till lags).
Just eftersom jag fick ångest av att de satt och viskade (helt random att få ångest över det tyckte jag) så slog det mig att allt kanske inte har att göra med min fobi. Det betyder att jag faktiskt kan göra andra saker än att utmana min fobi för att bli mer ångestfri!
Kanske blir min ångest bättre om jag gör, roliga, saker om dagarna till exempel (ja, jag vet att du kommer säga "vad var det jag sa" mamma), men jag har bara tänkt att jag inte borde åka iväg och göra saker eftersom jag borde träna på att vara ensam hemma. Suck. Alla dessa borden, de förstör ganska mycket, och om något skapar ångest för folk så är det borden.
Såga sönder alla borden och gör stolar av dem istället! Eh... Skoja bara.
Men i alla fall, jag har ju som sagt tänkt att jag ska vara ensam hemma så mycket som möjligt för att träna eftersom jag får sådan ångest av att det, men kanske är en del av den ångesten en följd av att jag går omkring och inte gör någonting hela dagarna. Alltså inte bara för att jag är ensam, men det har blivit att jag TROR att det är därför jag har ångest.
AHA. Ser ni glödlampan över mitt huvud? Då hallucinerar ni, för det är bara sånt som händer i serier.
Men den här nya upptäckten betyder ju att min ångest kanske skulle minska om jag faktiskt, en del av dagen, tog mig ut och gjorde någonting och inte tvingade mig att stanna hemma HELA dagen för att träna? Jag har trott att alla saker jag hittar på utanför lägenheten är att fly från att vara ensam hemma, men just därför kanske jag istället har bidragit till att bygga upp min ångest eftersom jag känt mig bunden till lägenheten hela dagen.
Nej, nu är det här inlägget slut, för annars kommer jag fortsätta skriva i evigheter och dessutom så orkar jag inte tänka mer på ångest - då får jag ångest :)

Obs. Det är inte jag, ni förstår om ni läser vidare ;)

Aj. Det känns inte alls kul, men jag förstår honom. Min pojkvän är trött på min ångest - och det är inte så konstigt, eftersom jag nästan varje dag kommer in på ämnet att jag har ångest eller har haft ångest under dagen. Men om HAN är trött på att jag SÄGER att jag har ångest, ja då kan ni ju gissa hur trött jag är på att HA ångest.
Det jobiga är att det nästan känns som att han säger att han är trött på mig när han säger att han är trött på min ständiga ångest. Eftersom den just precis är ständigt med mig. Det är ungefär som om jag skulle haft lila hår och han sagt att han var trött på mitt lila hår, men att jag av någon anledning (fråga inte varför haha, för det kom jag inte på) inte kunde färga om håret utan var fast med mitt lila hår. Jag blir ledsen, eftersom jag inte vet vad jag ska göra. Jag jobbar på att kunna färga om håret, men det blir liksom ett hårstrå åt gången. Vad mer kan jag göra? Jag vill inte bära keps framför de jag älskar, det är något jag inte skulle klara av. Det skulle få mig att känna mig som om jag inte dög. Men om jag inte gör det så är jag rädd för att de inte längre ska orka med mig och mitt lila hår, just därför blir jag ledsen när min pojkvän eller mamma (som är de som mest får höra om mina problem) säger att de inte orkar/är trötta på min ångest... (önskar att jag bara kunde raka av allting så att min naturliga hårfärg fritt kunde få växa ut igen!)

Idag när vi snackade på telefon, jag och min pojkvän, och jag berättade att jag fick ångestkänslor för en grej som hände så sa han "nu tycker jag att du börjar missbruka det med ångest". Det stack till lite inombords, tror han att jag försöker hitta på att jag har ångest?
Jag hittar verkligen inte på, men nuförtiden så får jag ångest för allting känns det som, men det är verkligen inte som att jag använder ångesten som en ursäkt! Det kändes inte alls kul att höra att han halvt om halvt tror att jag överdriver, att jag inte mår så dåligt som jag påstår mig göra. Han skulle bara veta. Det går inte att förklara hur ångest känns för någon som inte har upplevt det (särskilt inte panikångest!), så jag underdriver snarare än överdriver kan jag säga.

När man har ångest hela tiden och säger detta (jag har ett behov av att berätta hur jag mår och så för de jag står närmast... stackars min mamma och pojkvän) så börjar folk tänka att "jaja, du har ångest hela tiden så du borde väl vara van nu?", men nej. Ångest är inget som man vänjer sig vid. Det är lika jobbigt varje gång, men omgivningen vänjer sig och efter hundrade gången man säger att man har ångest (det behöver inte var just ångest, detsamma gäller för folk som har ont någonstans, har en sjukdom eller är trötta hela tiden osv) så orkar de inte ens reagera - för det är ju normaltillståndet, åtminstone har det blivit det i deras ögon.
Fastän man själv är i samma behov av stöd som första gången man berättade det så får man därför inte det stödet.
Och det är förståeligt: folk orkar inte ge det stödet gång på gång på gång när det aldrig verkar förändra sig, när det inte ser ut att hjälpa vad de än säger eller gör. Problemet kvarstår. Men på insidan så hjälper det. Det kanske inte syns, problemet man har kanske inte går upp i rök plötsligt, men det hjälper, det stärker, det helar en trasig själ att känna att folk bryr sig och inte suckar åt en när man än en gång säger att man har ångest/ont/är trött eller vad det än är som är problemet. Egentligen så behöver folk inte ens visa att de bryr sig - bara de inte minimaliserar ens problem. För ingen orkar bry sig om någon annans problem konstant hela tiden. Kanske någon gång då man råkar ha extra energi, men annars så har alla nog av sina egna jobbigheter.
Okej, fel uttryckt av mig. Folk bryr sig, och man orkar bry sig, men man orkar inte visa det hela tiden. Alltså så får man helt enkelt försöka lita på att folk bryr sig om en, de orkar bara inte visa det för stunden. Men det är lättare sagt än gjort...

Jag vågar knappt röra på mig.
Är vrålhungrig, men vågar inte äta.
Är kissnödig, men vågar inte gå på toaletten.
Det gör saken mycket bättre, eller hur?
Atagligen därför jag har jätteont i huvudet och i magen, men jag inbillar mig såklart att det är för att jag bär på magsjuka som när som helst kommer bryta ut.
Fy vad jag hatar det här, är verkligen skiträdd.

Verkligen tur att en av tjejerna jag bor med var "ledig" idag! Annars vet jag inte vad jag hade tagit mig till. Men nu ska hon åka iväg ett tag och jag håller på att gå i taket av rädsla. Vågar inte vara ensam här, men samtidigt vågar jag ju inte gå ut heller - för tänk om jag skulle vara magsjuk och vara på något random ställe när jag var tvungen att spy! Det snurrar i huvudet på mig av oro. Vad ska jag ta mig till?

Jag lever, än så länge. Med paniken i halsen.
Jag fattar fortfarande inte hur jag ska klara av det här, men tiden pressar en framåt oavsett vad man vill, så på något sätt kommer jag klara det. Men det känns som om jag pressas framåt mot en stor svart vägg, och där säge den SMACK. Vad händer sen? Väggen är tjock, av betong, så hur tar man sig igenom den?

Jag är helt slut. Skulle kunna sova i två dygnt. Det tar så otroligt mycket på krafterna att ha panik.

NEJ NEJ NEJ!!! Det FÅR INTE vara sant!
Men det är det.
Min kompis är magsjuk!! Jag träffade honom i söndags. Igår träffade jag en som träffat honom och nu blir jag galen, tokig, jag dör. Jag klarar inte av det. VART SKA JAG TA VÄGEN!?
Och när jag behövde bloggen som mest, för att kunna skriva av mig (för jag blir TOKIG) så har de driftfel av något slag så att man inte kan logga in. Och för en minut eller något så trodde jag att mobilen lagt av också (den hängde sig typ).
Jag klarar inte det här. Exploderar, blir galen, kan inte andas, vet inte vad jag ska ta mig till - snart gör jag något sjukt.
Nu är risken faktiskt här, på nära håll, magsjukan närmar sig och jag har sån ångest och panik så jag vet inte vad. Har gråtit ända sedan jag fick reda på det. Vi skulle ha kommit bort till dem ikväll, men det blev inställt just eftersom han är magsjuk.
Igår gjorde jag ett jätteframsteg. SJÄLVKLART ska det komma någonting som drar ner mig tio steg igen bara för det. Varför blir det alltid så!?

Jag är helt utmattad av allt gråtande. Har skakat i hela kroppen, och mitt ansikte domnade bort helt, kunde inte andas och fy för, det går inte att förklara hur hemskt det är att ha panik.
Jag skulle hellre dö än att spy, om det var en smärtfri snabb död. Folk tycker att man är dum som säger så, fånig, knäpp - okej, jag är väl det, men det är verkligen så jag känner. Jag är inte ett dugg rädd för att dö (även om det är det min kropp är rädd för och mitt undermedvetna), men jag är livrädd för att spy.

JAG ÄR LIVRÄDD.

Hjälp mig någon....kan man inte spola fram tiden. Jag vågar inte leva just nu...

Jag lever och mår bra! Mamma ringde mig och var orolig att jag hade dött eller något, eftersom jag inte skrivit någonting, eller svarat på sms, efter mitt akuta panikinlägg.
Till slut gick paniken över och jag lyckades somna, med datorn på.

Jag fick sådan panik eftersom vi var borta hos några kompisar på våffel och filmkväll och jag plötsligt akut var tvungen att springa till toan. Jag hade (nu kommer lite mindre trevlig information) världens diarré, ett vattenfall som forsade ur mig. Snacka om att jag blev rädd för att det skulle vara magsjuka! Att det först tog nedervägen, eftersom det är närmare för den maten som tagit sig såpass långt ner, och sedan tar resten spyvägen eller något. Instängd på den lilla toaletten precis vid hallen satt jag, med världens panikattack hängande över mig och diarré som jag inte kunde stoppa. Undrar om jag blev så dålig i magen för att jag ätit något konstigt (i så fall vad?) eller för att det till sist blev för mycket med all oro och stress jag burit på senaste veckan.
Jag var så rädd att de utanför skulle höra (skit - ja det gjorde jag - att de andra hade gått och ställt sig i hallen. Jag bannade mig själv för att jag inte tagit den andra toaletten, men hur skulle jag kunnat veta att ett vattenfall öppnat sina dammar?) för jag kunde inte hålla igen all luft som samlats i min mage. Ja, hörde, det måste de ha gjort! Ni vet hur det är, man vill inte att någon ska höra när man släpper sig på toa eller plaskljudet från när man skiter (det är bara sanningen, alla har nog varit med om det problemet. Själv brukar jag lösa det genom att lägga lite papper i toan innan jag skiter). Usch, det där plaskljudet påminde mig om när man spyr. Det och att jag inbillade mig att det kanske var magsjuka satte igång en jättepanikattack. Och fy vad rädd jag var för att jag typ skulle springa ut - på grund av min panikattack - med skit i rumpan och ropa något i stil med "jag kommer spy, jag kommer spy, hjäälp!!!" eller något. Det kändes som om det var så nära att jag skulle göra det (när man har panik så inbillar man sig ofta att man kanske får för sig att göra knäppa grejer, vilket självklart gör att man får mer panik eftersom man inte vill göra de där sjuka grejerna). Jag lyckades sitta kvar, och gå ut och spela normal, fastän vääärldens kaos brutit ut inom mig. Det kändes som om jag mådde illa och var så nära på att spy. Men, jag lyckades ta mig hem utan att skita på mig (vilket jag hela cykelturen inbillade mig att jag skulle göra) och som sagt, till slut somnade jag ju.
Jag ringde inte ens till mamma (väldigt duktigt tycker jag, för det var kris för mig. Men jag ville vara stark, ville försöka klara av det själv), men måste erkänna att lugnet sakta men säkert gjorde sig påmint efter att jag skrev om min panik här på bloggen. Undra om det också ett avbrytande flyktbeteende (som psykologen har sagt att jag ska låta bli för att kunna bli av med panikattackerna)? Vad får man egentligen göra när man har panik i så fall? Sitta och stirra i väggen och vänta på att den går över? Hmm... antagligen.

Nu ska jag bort och ha en trevlig kväll, hoppas att inte historien återupprepar sig själv. Vill ni vet en fånig grej. Bara för att jag hade sådan diarré igår och jag kände att allt liksom inte riktigt kommit ur (försökte skita när jag kom hem, men då var det som att jag knipit igen så hårt när vi cyklade tillbaks att det inte gick att öppna portarna igen) så tog jag med mig ett par extra trosor idag. Bara ifall att. Sådant säkerhetsbeteende som man nog egentligen ska undvika, men idag blev det så. Man kan inte alltid pressa sig till det yttersta för att vara duktig, det mår man inte heller bra av. Jag måste inse att man duger ändå, även om man inte tar tio steg fram på en gång utan kanske ett halvt steg. Det är också ett framsteg.