Att leva med oro

Vad i hela världen är jag orolig för? Jag sitter bara och skrämmer upp mig själv för att jag har ont i magen och är ensam hemma och inbillar mig att jag mår illa (jag skrev det, fastän jag inte vågade skriva det, för då känns det som att det blir verklighet). Just nu är jag typ alldeles skakis, känns som att jag inte får ner någon luft genom strupen, som att det vore hopsnörpt. Jag känner mig helt kallsvettig och kan inte koncentrera mig på någonting särskilt utan flaxar mest omkring och försöker göra tusen grejer samtidigt för att uppehålla mig med någonting - försöka hålla tankarna borta. Men det går inte. Hyperventilerar. Tror att jag ska spy, är livrädd för att IDAG är dagen då det ska hända, när jag är ensam hemma dessutom (min lillebrorsa åkte iväg, han skulle fixa något). Alla känslor och kroppsliga symtom får det att snurra i huvudet på mig, blir yr, känns som att jag inte får syre till kroppen. Inte ens AFV som rullar på tvn just nu kan få mig att skratta, för det här är inte roligt. Vad ska jag ta mig till!? Är så trött på det här, vill inte ha det såhär... har haft ångest i en timma nu, med en panikattack hängande över mig. Jag har bara suttit och väntat på att den ska slå mig i huvudet. And it did.
Ta mig härifrån, bort från mig själv menar jag då, för ingenting annat hjälper... Jag slår vad om att jag snart exploderar, som en heliumballong med för mycket helium, av all ångest och panik som just nu finns inom mig. Det får inte plats, min själ går sönder, så känns det. Kan det inte gå över snart då så jag kan börja tänka logiskt igen!

Vet inte hur jag ska beskriva det som händer med mig, det går inte att beskriva, man måste ha upplevt det för att på riktigt förstå hur förfärligt det är. Hemska äckliga panik. Men nu fick ni i alla fall en liten inblick i hur tankarna snurrar runt i hjärnan när jag har en panikattack...