Att leva med oro

Nu ligger jag uppkrupen i min säng med datorn i knät och försöker slappna av. Än så länge, till min stora förvåning och glädje, har jag bara fått en liten panikattack idag som jag lyckades avvärja (aha!) lite snyggt med djupa andetag och snabbt därefter, så fort mitt bultande hjärta lugnat ner sig en aning, in med logiska tankar. Det var i badrummet den rackarn smög sig på mig i form av dumma tankar som försökte lura mig "...tänk om du skulle må illa nu och behöva spy? din mamma är långt borta och din kompis kanske inte bryr sig ett dugg fastän du skriker på hjälp. Och det skulle du inte kunna göra, för då skulle du skämma ut dig. Så hur hade du tänkt lösa situationen då? du klarar ju inte av det själv...". Sådär går min hjärna igång av den där dumma besten som hoppar på mig, psykar mig, titt som tätt, även kallad panikångest.
Uwwwh! Det där var läskigt, det som hände precis nu. Plötsligt slog mitt hjärta stenhårt, kändes verkligen som att det försökte banka sig ur bröstkorgen. Så som det brukar kännas ibland när man får en panikattack (antingen rusar hjärtat iväg eller så bultar det som aldrig förr, eller båda delarna i en härlig kompott), men jag har ingen panikattack nu? Så varför slog mitt hjärta sådär? Det brukar göra det ibland... Antagligen helt ofarligt, men det gör ändå så att jag får en sån där rynka i pannan. Orosveck. De har börjat bli många på sista tiden.

Jag tror tyvärr att jag börjar bli sjuk. Jättejobbigt. Halsen är alldeles uppsvälld och min näsa blir mindre och mindre, alltså inte blir mindre sådär som Pinocchios nästa håller på, nej, det är en metafor för hur det känns när jag andas. Otäckt. Det är något jag har tänkt på många gånger, och undvikt att tänka på ännu fler gånger. Vad i hela världen ska man ta sig till om man är täppt i näsan och man måste spy? Munnen är ju upptagen, och näsan är igenbommad, så hur får man luft!?! Det skrämmer mig väldigt mycket, tillräckligt för att kunna sätta igång ännu en panikattack - andas in, andas ut x 3. Känns lite bättre. Men obehaglig tanke det där. Får hoppas att jag aldrig hamnar i den situationen (och GENAST börjar min hjärna spöka ihop ett scenario – där jag faktiskt hamnar i den situationen, och det nu – som får hela kroppen att bli på helspänn, hjärtat börja dunka hårt i bröstet, och paniken börja krypa sig på).
När paniken börjar krypa närmre så brukar jag bita mig i kinden. Nu är inget undantag. Aj, mina kinder är fulla av bitmärken till följd av alla oroliga tankar, ångest och paniken om något. Det känns liksom "lugnande" att bita sig i kinden, för då kanaliserar man all panik till en punkt och smärtan som skickar signaler ut i kroppen tar över lite lite av de signaler som paniken skickar ut. Men det är egentligen ingen vidare värst bra metod att minska paniken på. Mer en ful ovana. Det är ganska dumt att bita sönder sina kinder, faktiskt.
Usch och fy och blä, jag är trött på alla dessa panikattacker! Får se vad psykologen som jag ju ska till i morgon tycker att jag ska göra åt dem...

Ps. Hade sådan tur att en utav tjejerna jag bor med inte börjar skolan förens på onsdag, så hon är hemma i morgon! Känns så skönt att få en "mjukstart".