Att leva med oro

Nu sitter jag här, uppgiven, alldeles deppig och med ångest i hela kroppen. Jag har ont i magen och det gör mig orolig. Genast tror jag att det kanske beror på att jag är magsjuk och så börjar jag tro att det är ett tecken på att jag skulle må illa.
Jag blir så otroligt trött på mig själv, ledsen, för att jag tänker i fel banor hela tiden, för att jag låter fobikänslorna och ångesten styra. Och så är jag besviken på mig själv eftersom jag inte har gjort NÅGONTING av det jag sagt till mig själv att jag skulle få gjort idag. Inte ens pluggat, vilket jag verkligen var tvungen att göra :( VARFÖR kan jag inte ta tag i saker och bara göra dem!? Blir så ledsen och deppig när det alltid blir såhär, varför lär jag mig aldrig?

Alldeles nyss så ringde min gamla barndomskompis och ville att jag skulle komma över till henne någon timma ikväll, eftersom hon skall åka till tyskland i morgon, och så berättar hon i bästa välvilja att hennes pojkvän är sjuk och att han ska komma över till henne också, klockan nio. Hon berättade det eftersom hon vet att jag har en fobi för allt som har med spy och sådant att göra, så därför ville hon varna mig för att han är sjuk, och föreslog att jag kunde komma dit innan hennes pojkvän så att vi kunde träffas.

Jag blir glad för att hon försöker, men eftersom hon verkligen inte förstår hur min konstiga hjärna tänker i sådana situationer så blir det fel.

När hon sa sådär så började jag genast tro att hennes kille var magsjuk! Varför skulle hon annars varna mig liksom? Så, försiktigt frågar jag om han har feber eller något i den stilen, och ja, tydligen hade han haft feber och varit sjuk en vecka, men var fortfarande inte frisk. Och tydligen så hade hon haft feber igår kväll, vilket hon råkade nämna i förbifarten, "men äh, det var nog bara något tillfälligt för idag hade hon ingen feber". JAHA! Det kan ju vara magsjuka, som gömmer sig bakom febern? En täckmantel liksom? Och man blir inte frisk bara sådär, på en natt, om man haft feber? Då smittar hon fortfarande!

Hon ville säga allt det här för att lugna mig (vilket var mycket gulligt av henne); men verkar jag särskilt lugnt!? Jag sitter här helt frustrerad, med massa ångest och vet inte vad jag ska ta mig till. Jag kan inte säga nej heller, för jag är en sån där person som inte kan göra någon ledsen, och hon sa att hon verkligen skulle vilja att jag kom ner en sväng. Men "då kommer hon att krama mig, och då är det kört", lyser alla röda varningslampor inom mig. Sjukdomsvarning, alarm, alarm, alarm. Och jag vet att det inte ens är magsjuka det handlar om, men man vet aldrig, tänk om det är en smart magsjuka som maskerar sig? Och vissa influensor kan man må illa av och till och med spy - det skulle vara en lika stor katastrof.

Dessutom så vill jag inte bli sjuk i någonting över huvud taget, inte när jag måste gå ensam hela dagarna nästa vecka, för om jag skulle vara sjuk och vara ensam så vet jag inte hur jag skulle klara det - då skulle jorden gå under, i mitt huvud. För om jag gick omkring ensam hemma när jag var sjuk, då skulle jag varje sekund inbilla mig att jag mådde illa eller att det kanske är magsjuka jag har trots allt (fastän jag skulle veta att det bara var en 'vanlig förkylning' eller så), och det skulle vara så otroligt plågsamt, jag skulle ha så mycket panikattacker och nej; det där vill jag inte utsätta mig för.

Därför är jag rädd för att gå till min kompis ikväll. Men jag kan inte säga nej. Så vad ska jag ta mig till! ...jag vill inte låta min rädsla styra mig heller, men jag vill ju inte råka ut för det scenariot som jag precis beskrev här ovan. Dilemma.

När jag blir såhär orolig och min hjärna bestämmer sig för att kortsluta sig så att jag inte kan tänka logiskt, då börjar mitt eksem sätta igång också - det vill säga det börjar klia över allt, och då blir jag ännu mer irriterad och frustrerad än vad jag redan är! Pannkakor också!! (det är ett uttryck, jag svär inte nämligen, men som information kan jag ju tala om att det inte blir pannkakor till kvällsmat utan chilliconcarne med ris - mums)!

Till detta hör också att mamma är bjuden till min kompis mamma på middag ikväll. Och även om jag skulle gå dit men gå därifrån innan hennes kille kommer dit så är ju mamma kvar när killen kommer. Och det gör inte saken bättre att mamma blir sjuk och sedan smittar mig - och så var vi inne på samma spår i hjärnan som jag beskrev här ovanför. SUCK vad jag blir TRÖTT på det här! zZzzZZZzzZ, jo tack, jag önskar att jag bara kunde få somna ifrån allting.

Min pojkvän hade med sin stationära dator, och jag hade inget skrivbord här hemma hos mamma eftersom det står i min lägenhet 2 h härifrån. Så gissa vad han gör? Vi hade ett skitskrivbord stående nere i källaren, och det släpar han upp till mitt rum (med hjälp från my little lillebrorsa). Ett mögligt skrivbord som säkert kryllar av massa bakterier och äckliga insekter och vad vet jag! Jag vill inte ha det på mitt rum - hade jag vetat att det såg ut sådär då hade jag aldrig berättat att vi hade ett skrivbord i källarenn.

På något sätt inbillar jag mig att jag kanske blir sjuk om det står här, för att det ser så skruttigt, smutsigt mögligt och äckligt ut. Jag vill knappt nudda det i alla fall - för i bakhuvudet spökar tanken "tänk om jag då skulle få i mig möglet och bli matförgiftad, spy". Med min logiska hjärnhalva kan jag avfärda den tanken snabbt, och det är ingenting jag egentligen tror på skulle hända, men känslorna som styr och ställer i mig har annat att säga till om saken. Därför sitter jag nu med en rynka, eller många, i pannan och stirrar på det dumma skrivbordet som får mig att känna mig såhär illa till mods.
Tror ni min pojkvän förstår när jag resonerar såhär? Nej, såklart inte, för hans hjärna är alldeles för logisk för det. Och ja, det är jobbigt att han inte förstår.

Blä

Skönt. Det var längesedan nu (några dagar sedan) som jag hade en panikattack. Och ångesten har jag lyckats hålla lite på avstånd, för det mesta, de senaste dagarna.
Haha, slår vad om att jag kommer bli helt botad från allt vad fobi och panikångest heter bara för att jag skriver den här bloggen och faktiskt VILL få lite ångest och panik för att kunna berätta för er hur det är. Ungefär som när man har hicka och någon säger att man ska få en clementin om man fortsätter hicka, och bara för att man VILL hicka så kommer inte ens en liten hick. Okej, om man nu tycker om clementiner och ville ha en clementin just då. Annars fungerar det inte, tro mig. Min förskolelärare testade det på mig, hon erbjöd tre clementiner, lite halvt mosade, om jag slutade hicka. Jag hade inget intresse av de där klementinerna så jag fortsatte hicka massor - så tyvärr fick jag clementinerna haha.
Nu när paniken har hållit sig borta så länge så känns det nästan som att någonting är fel, varför får jag inte panik liksom? Då är det som att jag går och väntar på att bomben ska släppas, som om det här är lugnet före stormen. Nu vet jag att anledningen till att jag inte får panik är för att jag har känt mig så trygg de senaste dagarna (igår var mamma hemma, nu är min pojkvän här och pappa är lärare så han har jullov), och varit upptagen med något roligt (bloggen). Men, ändå. Jaja, jag kan väl inte göra mycket annat än att vänta och se om stormen bryter ut sen.
Det jag är orolig för och har en del ångest över är att jag nu vänjer mig vid att inte behöva vara ensam en sekund i princip (förutom på toa kanske) vilket gör att det kommer bli världens kontrast från nu, och i helgen då mamma också är hemma, till på måndag eller tisdag när min pojkvän åker igen och jag blir HELT ensam eftersom min lillebrorsa och pappa återvänder till sina skolor. Innan dess har jag faktiskt haft min lillebrorsa som har varit hemma på morgonen (mamma oh pappa är som sagt skilda och jagbor hos mamma) så att jag har kunnat sova tryggt (varför jag nu litar mer på honom än på mig själv?). Jag längtar inte tills på måndag/tisdag kan jag säga!

Stress och oro däremot, det har jag som sagt inte kunnat bli av med. Idag måste jag verkligen ta itu med lite saker som stressar mig. Inga stora grejer egentligen, men för mig blir de som berg eftersom jag aldrig tar tag i det eller gör det effektivt utan bara stressar för det. Måste städa rummet, slå in min pojkväns paket, fixa en present till min lillebror, PLUGGA (hemtenta som ska lämnas in den 13e) och söka jobb. Okej, det var visst inte så farligt mycket hehe. Men det känns som mycket.
Jaja. Nog tjatat för den här gången, nu ska jag äta frukost (hjälp, klockan är till och med mer än lunchtid haha).

Igår fick jag inte panik en enda gång. Jag kände mig så glad för det, det var så skönt. Visserligen så varjag orolig och hade ångest - inför veckan, att vara ensam hemma och över tanken på att det varen heel vecka kvar till nästa helg, nästa andningspaus - men ingen panik :D Det är paniken som är det värsta, det andra kan jag leva med, även om det också såklart är hemskt jobbigt, men paniken...nej fy.

Tyvärr så vaknade jag i morse av att jag hade panik. Antagligen visste min hjärna i bakhuvudet att mamma hade åkt till jobbet, och därför vaknade jag. Och när jag vaknar så tror jag att någonting är fel, att jag kanske är magsjuk och at det var därför jag vaknade, för jag brukar aldrig vakna av mig själv tidigt. Så då satte tankarna igång. Men tillslut fick jag tag på mamma och det hjälpte, paniken drog sig sakta men säkert undan och jag somnade om igen. Sov till ett :O det var väl kanske inte nödvändigt tycker jag.... Samtidigt som jag tänker att det är jobbigt att sova bort en hel dag så tänker jag också att nu är det färre medvetna timmar som jag behöver kämpa mig igenom tills mamma kommer hem. Jag önskar jag kunde njuta av att vara ensam hemma, inte få panik och ångest för det!

En morgonpanikattack. Har fått fem timmars dålig sömn, kanske inte så konstigt att hjärnan tänker fel då. Fick ett sms från min pojkvän om att han ligger hemma och är sjuk och har jättehög feber. Genast satte min hjärna igång att hitta på massa läskiga händelseförlopp. VI ska träffas i morgon (efter att inte ha träffats på två veckor) var det tänkt, och jag såg fram emot det väldigt mycket, men hur blir det nu? Kommer han åka till nyårsfirandet fastän han är sjuk? Då kommer jag ju inte våga gå i närheten av honom ens, innan det är helt bekräftat att det inte är någon konstig magsjuka. Egentligen är jag inte rädd för andra sjukdomar, men ändå är jag det, eftersom jag tror att alla sjukdomar komma utveckla sig till magsjuka av något slag :S Blääääh, bara inte den här oron förstör min vistelse där...

Fy. Det är inte trevligt att vara nyvaken och jättetrött och få en panikattack som gör att det känns som om man ska kvävas! Det här smset skickades till min mamma för ca 10 minuter sedan:
"Jag är så rädd så rädd. Mitt hjärta skakar. Halsen blir hopsnörpt, kan inte andas, vet inte vart ja ska ta vägen. Vågar inte göra något, inte ens gå på toa. Dumt dumt dumt"
Sånna där sms brukar hon få när jag får panik. På något sätt så känns det som att det hjälper att beskriva det jag känner och skriva ner det, och veta att någon annan läser det och svarar. Det liksom lugnar ner systemet lite, man tänker på annat, tänker på att hitta rätt beskrivning och så känns det lite tryggt i bakhuvudet att 'man har skickat ut ett nödrop, ifall ifall, så är det någon som vet hur det ligger till'....

Nu har jag lugnat ner mig lite, så att jag inte håller på att kvävas längre i alla fall, alltid något. Ska se om jag lyckas gå in på toan och smörja in mig, med en av alla mina många krämer som jag har för mitt eksem. Och jag ska försöka ha trevligt över nyår, även om det enda som svävar omkring i min hjärna just nu är huruvida min pojkvän är magsjuk eller inte och hur det ska gå.
Usch vad dum jag är - nej så ska man inte säga - jag måste bara berätta, för att det är sånna fåniga tankar som kan dyka upp: jag inbillar mig lite sådär svagt att jag inte får sluta det här blogginlägget med en mening som handlar om spy eller magsjuka, för då kanske det för otur med sig, att det var det sista som jag skrev liksom. Som en förbannelse som lagts över mig. Hjälp, att jag inte kan bromsa min hjärna när den sätter igång sådär! Jag vet ju att det inte går till så. Bara för det ska jag utmana min rädsla och avsluta det här inlägget med något som har med spy eller magsjuka att göra (nej det är inte lätt, det är obehagligt och jag kommer känna det som att jag har bestämt mitt öde genom att göra så. Att bara för att jag skrev så så kommer någon bli magsjuk eller spy när jag är där. Och tänk om någon faktiskt gör det, då kommer jag tro att sånna där fåniga grejer faktiskt påverkar! :O och det skulle ju vara dumt... Jaja, nu ska jag inte fly genom att skriva mer :P)

spy spy, magsjuka, kräkas

Hejsan!
Idag var jag hos frisören. Jag har inte klippt mig på ett och ett halvt år, det är helt sjukt! Man tycker ju att mitt hår borde växt ner till golvet, men det har inte blivit mycket längre - inte konstigt med tanke på hur slitet det har varit. Det har bara inte blivit av att jag gått till frissan, och så kostar det ju en del - och är man fattig student så är man, men nu betalade mamma ^^

Egentligen är jag inte förvånad, jag hade nästan räknat med det, just eftersom jag var så orolig för att det skulle hända; tänk om jag skulle få en panikattack när jag satt där i frisörsstolen. Det är som självuppfyllande profetior, eftersom man oroar sig så mycket för att få en panikattack så tänker man ju på det hela tiden, och tänker nästan "jomen nu är det väl dags för en panikattack, jag vet att jag kommer få en..." Och mycket riktigt. Där satt jag i frisörstolen med en knäpp hålig mössa på huvudet (slingade håret) och ett sånt där förkläde som verkligen stryper en och fick en panikattack. Bara för att jag tänkte "åh nej, nu får jag inte få en panikattack, vad skulle jag ta mig till då? jag kan inte springa ut såhär! Fy vad obehagligt det känns, det där förklädet gör att jag inte kan andas..." osv.
Jag var skiträdd för att jag skulle tappa fattningen och springa ut i kylan med mössan på huvudet o förklädet och allt eller börja göra något konstigt inne hos frisören. Men tillslut, efter att ha skrivit två panik-sms till min mamma, så lyckades jag lugna ner mig lite - så att jag inte var på "hjälp-jag-blir-galen-nivån" längre...och efter ett tag gick det över.
Det 'roliga' är att det utifrån oftast inte ens syns att man får en panikattack. Frisören märkte det inte, och där satt jag och trodde att jag höll på att bli galen, dö eller värst av allt; spy.  Självklart visste jag att inget av det skulle hända, men när man får en panikattack så försvinner all logik och känslorna tar över kroppen, tankarna, allt... man förlorar kontrollen, och det är det som är så fruktansvärt läskigt.
Jag litar inte på mig själv för en sekund har jag kommit fram till. Så om jag inte har kontrollen utan min knäppa hjärna och svekfulla kropp (sådär ska man inte säga, tänka eller skriva egentligen för tillslut tror man på det) har det; då är jag illa ute! Ungefär sådär känns det i alla fall...

Men det gick ju bra tillslut hos frisören och nu har jag äntligen klippt mig och blivit lite fräsch i håret. Gott nytt hår ;)