Att leva med oro

Det här känns dumt. Jag sitter och stirrar på min mat och är vrålhungrig, men jag vågar inte äta den. Jag litar inte på mitt eget omdöme och måste ha mammas försäkring som intygar att jag har rätt i att det går att äta trots de grejer som oroar mig. Jag är orolig för att 1) jag inte ska ha stekt korvarna ordentligt, om jag äter kanske jag blir matförgiftad och spyr, 2) att smöret jag använde till såsen och potatismoset stod framme i fyra(!) timmar idag och smälte, om jag äter kanske jag blir matförgiftad och spyr, och 3)  kryddan jag använde i såsen gick ut år 2009 enligt förpackningen såg jag (men en av de jag bor med sa att den andra tjejen antagligen köpt en ny påse och hällt i den gamla glasburken - men om det är så så kanske det fanns lite utgången krydda kvar som smittade ner den nya kryddan?!). Så, av dessa anledningar sitter jag just nu och plågar mig själv. Maten blir kall och jag blir mer och mer hungrig, visst låter det bra?
Suck vad jag är trött på att jag inte litar på mig själv och mitt omdöme!

 

Jag är så otroligt extremt trött på att vara rädd HELA tiden! Jag är utmattad. Ge mig en paus, ge mig lite vila, lite energi... jag behöver det verkligen. Jag är så fruktansvärt trött på att bara gå och vänta på att dagarna ska ta slut. Hur kul är det att önska att man kunde snabbspola förbi hela livet? Det är så det känns, som att jag önskar det, men jag vill inte önska det. Jag vill njuta av dagarna, inte bara gå och oroa mig dag ut och dag in. Jag önskar att det fanns ett snabbt sätt att bli av med fobin, men det fungerar inte så. Det är stenhård kamp som gäller, och jag är helt slut. Vart ska jag få energi till den kampen från? Jag känner mig som en bil som kör på tomgång. Det är hemskt uttröttande att varje dag, varje sekund, tänka att man kanske skall spy eller få en panikattack. Och hela tiden försöka tänka ut planer på hur man ska förhindra det, och hur jag ska göra för at slippa vara ensam hemma.
Det värsta är att man har ett handikapp som ingen förstår är ett handikapp, alltså ställs exakt samma krav på en som om man inte skulle ha haft några problem. Vi fobiker lider av någonting som oftast inte syns, och som folk inte har någon förståelse för, därför ställs samma krav på oss som om vi hade varit helt "friska". Att hela tiden kämpa för att uppnå en nivå som är för hög för vad vi egentligen orkar/klarar av (ingen skulle be en rullstolsbunden att hoppa höjdhopp) gör att man blir helt utmattad och känner sig hemskt dålig för att man "inte klarar allt som alla andra gör". Vi själva glömmer till och med av att det faktum att vi inte orkar springa ikapp de andra, eller hoppa lika högt, beror på att vi egentligen har "ett amputerat ben".
Vad som är ännu värre är när folk tror att man inte ens kämpar för att bli frisk, eller när folk säger att det bara är att rycka upp sig eller bestämma sig för att inte vara rädd. Om de bara visste...

Ja nu var det längesedan jag skrev. Det har varit mycket som pågått i min hjärna, massa stress. Jag föll ner i ett depphål och igår så hade jag en kaosdag! Därför blev det inget bloggande.
Idag har jag varit med min underbara kompis (vi är som tvillingsjälar skulle jag vilja påstå, väldigt lika. Och jag är verkligen SÅ otroligt tacksam för att vi lärde känna varandra!) som åkt långväga härifrån för att hälsa på. Så därför har det inte blivit något bloggande idag heller.

Usch. Jag läste en artikel i DN om att den där tarmparasiten som fanns i vattnet i Östersund i vintras(höstas?) har kommit till Skellefteå. Den sprids! Ja, det oroar mig. Det skulle verkligen vara ett skräckscenario om parasiten kom hit och alla blev magsjuka. Ett helvete på jorden. Vad skulle jag ta mig till!? I min fantasi skulle jag vägra att äta och dricka över huvud taget, fly så långt bort jag skulle kunna, och leva i karantän. Usch, jag lider hemskt mycket med alla spyfobiker som bor där uppe, och håller alla tummar och tår - och några till - för att det här skall vara sista staden parasiten besöker. Och försöker låta bli att tänka på vad som skulle hända om den kom hit. Vilken mardröm!

Ps. Idag utmanade jag mig själv igen genom att åka buss, två timmar, hem hem (till mamma). Jag klarade det alldeles utmärkt. Sov nästan hela vägen. Känns bra att jag är på väg åt rätt håll, att jag börjar våga saker igen :)

Varning för ett långt, men enligt mig läsvärt inlägg...


För en vecka sedan så var jag på arbetsförmedlingen och hos en psykiatriker. På båda dessa ställena råkade jag ut för något som ofta händer: att folk tror att de vet vad det innebär att ha en fobi, och nonchalerar fobin som en "småsak". Jotack, de skulle bara veta vad det innebär att ha en riktig fobi. Det är definitivt ingen småsak, det är någonting som påverkar allt man gör, varje beslut, och är en skitjobbig börda man ständigt bär runt på.
Det sårar mig när folk tror att det är så lätt att bli av med en fobi, eller att det inte är något problem ens en gång. Om det nu var så lätt att bli av med, tror de inte att jag redan skulle blivit av med den då? För vem VILL må dåligt? Inte ens personer som "mår dåligt för att få uppmärksamhet" vill må dåligt (de mår ju faktiskt också dåligt på riktigt eftersom de har det uppmärksamhetsbehovet, det finns oftast en anledning till det). Så, att nonchalera någons problem sådär och säga "det är bara att rycka upp sig" eller så är inte att rekommendera.

I alla fall, jag ska berätta vad det var som hände.

På arbetsförmedlingen
Då jag var på arbetsförmedlingen för att skriva in mig som jobbsökande så pratade vi lite om vad jag hade för tidigare erfarenheter. De flesta jobberfarenheter jag har är relaterade till barn på olika sätt och därför tyckte hon jag pratade med att jag absolut skulle söka jobb på en förskola.
Jo, det hade jag gärna velat, barn är så otroligt söta(!) och jag trivs med barn, de är okomplicerade. Men, det finns ett stort men. Jag vågar verkligen inte det eftersom små barn verkar vara sjuka hela tiden och man lätt skulle kunna bli smittad (jag menar, särskilt när man ska torka dem i rumpan när de har bajsat, uuwh). Och tänk om ett litet oskyldigt barn skulle må dåligt och spy, och JAG skulle vara tvungen att ta hand om barnet!? För man kan ju inte överge ett litet barn... Panik, den situationen vill jag inte riskera att hamna i.
Jag förklarade för henne att jag har en spyfobi som gör att jag har väldigt svårt för vissa jobb, till exempel just dagisjobb (och så förklarade jag varför).
Som svar sa hon något i stil med "jaha, men när jag var yngre så hade jag samma problem som du, jag var jätterädd för att spy, men vet du, det växer bort med tiden. Du måste bara ta ett sånt jobb så kommer din rädsla att försvinna".
Öhm?? Jasså det kommer den? Varför har jag inte tänkt på DET tidigare, att ta ett dagisjobb, så hade allt varit klappat och klart och jag hade sluppit lida alla dessa år? Nej lilla du, riktig så fungerar det ju inte.
Det hon hade var ingen fobi, för en fobi växer inte bara bort utan att man gör något aktivt för att bli bra från den. Många personer har en stor rädsla för att till exempel spy, men utan att för den sakens skull ha en fobi, för de kan leva sina liv utan att påverkas så mycket av sin rädsla - den dyker bara upp i väldigt spyrelaterade situationer, den finns inte sändigt närvarande liksom. En sådan rädsla kan växa bort med tiden.
Det värsta är att många personer säger att de har en fobi, utan att riktigt veta vad en fobi faktiskt innebär. Detta gör att folk tror att en fobi inte är så allvarligt, för "alla har ju något de är extra rädda för, så det är väl inget".

Den här tjejen som jag snackade med var jättetrevlig, men om hon hade haft en fobi - eller förstått vad det innebar - så hade hon vetat att hon inte skulle säga det till mig som jag ska berätta nu.
Hon försökte övertala mig att söka till dagisjobb och sa i ett försök till detta att man kan träffa folk som spyr överallt, och att jag ju inte kan undvika alla jobb för det. För det gjorde saken så mycket bättre?
Jag försökte verkligen förklara för henne att jag var rätt för att ett litet barn skulle spy och jag bara skulle gå därifrån. Jag ville inte ta ett sådant ansvar om jag inte var säker på att jag kunde klara det. Hon sa att det var lugnt om man bara gick därifrån då, för det fanns andra som kunde ta hand om det. Och för att styrka sitt argument, och visa att hon också tyckte att det här med spyor var otäckt, berättade hon en grej hon själv hade upplevt.
"Ja, det är inte hela världen om man går därifrån, och folk som spyr kan man ju faktiskt träffa överallt. Jag jobbade till exempel i kassan på McDonalds när jag var yngre och en gång var det en kille som spydde över hela kassan. Då gick jag därifrån så fick någon annan torka upp".
Jag satt som förstelnad och tänkte med ångesten bubblande inom mig att jag ALDRIG ska jobba på McDonalds (eller ens äta där?)!
Och det där skulle få mig att inse att det var okej att gå ifrån om någon spydde? Resultatet blev bara att jag inte kunde hänga med på vad hon sa efter det där eftersom jag satt i mina egna tankar: "ångest ångest, jag vill inte jobba över huvud taget, jag stänger in mig hemma. Folk kan faktiskt spy överallt. Tänk om hon spyr över mig NU? Undrar vilket McDonalds det var. Usch, jag ska INTE jobba på McDonalds, aldrig. Åh, nu kommer jag inte kunna äta där heller utan att få ångest. Tack så mycket för att du berättade det här. Ångest ångest..."
Så som sagt, om hon hade haft en fobi så skulle hon ha insett att det där inte var det bästa att säga till mig.
Fast lite komiskt är det ju att arbetscoachen fick mig att inte vilja jobba på McDonalds, och bli rädd för att jobba över huvud taget, ska de liksom inte försöka få en att vilja jobba haha.


Hos psykiatrikern
Ja, för precis en vecka sedan var jag hos en psykiatriker som jag fått komma till genom min mosters man som kände den här killen.
En psykiatriker jobbar men psykiskt sjuka människor, så då förväntar man sig att han ska förstå hur psyket fungerar, och allt det här med att ologiska tankar kan låta helt logiskt för den som lider av vad-det-nu-kan-vara, eller?
Jag blir lika förvånad varje gång jag stöter på/får höra om någon som jobbar med folk med psykiska problem som inte vet vad det innebär att ha sådana problem - som den anses vara specialist inom - och är helt empatilösa eller verkligen inte förstår hur man kan tänka på ett visst sätt osv osv. Hur fick de sina jobb?
Nu var det inte så illa med den här psykiatrikern, men ibland undrar man alltså. Försökte han hjälpa mig (men som psykiatriker så borde han väl förstå att det där inte hjälper en fobiker?) eller förstod han inte vad en fobi innebär? Antagligen inte...

Så, vad hände?
Efter att vi snackat om allt möjligt så kom vi till sist in på fobin. Jag hade fått berätta om vad jag har för intressen och hade då sagt att jag älskar att resa, så nu undrade han hur det där med att resa gick med tanke på min fobi (ah, inte alla skulle ha gjort den kopplingen, så det var ju bra, han verkade ha huvudet på skaft tänkte jag). Jag förklarade att det ju såklart var lite problematiskt och att mina föräldrar fick tvinga in mig på flygplanet när jag var liten för att jag var så rädd för att någon skulle spy. Det var hans svar som gjorde mig så chockad "ja, men du vet väl att det finns spypåsar till alla på flyget?". Huh?? Ja, vadådå, det är klart att jag vet att det finns spypåsar! Det gör ju allting mycket läskigare eftersom det gör det verkligt, att folk faktiskt KAN spy på flyget, det är inte bara i min fantasi. Detta förklarade jag för honom (fast, jag tog ju bort Huh:et och den kaxiga attityden, lät mer förvånad). Efter min förklarning sa han bara "jo, fast folk kan ju spy när som helst" som att han tyckte att jag var helt dum i huvudet som gick omkring och var rädd för något som var så onödigt att vara rädd för. Jag upplyste honom, fortfarande chockad över hans nonchalanta uttalanden, att det bara gjorde saken värre att veta att det kunde hända när som helst. Det tyckte jag att han borde ha insett själv eftersom han faktiskt jobbar som psykiatriker, men näpp.


Han läste igenom mina papper från tiden jag gick på BUP och han sa att det såg väldigt lovande ut, att jag var en smart tjej så att det här skulle jag minsann klara finfint. När jag satt där så blev jag glad, för att det kändes som att han trodde på min förmåga att klara av det här, men nu i efterhand så tolkar jag det där med att 'du är ju en smart tjej' som ytterligare en nonchalerande kommentar om hur bagatellartad min fobi är. Antagligen menade han att "du är ju smart så det blir nog lätt att få dig att inse att spy inte är något att vara rädd för, är man smart så vet man ju det, vi behöver bara öppna dina ögon så kommer det gå upp ett ljus för dig" eller något i den stilen. Det vill säga att han tror att det är lätt att bli av med en fobi.
Det kändes liksom nedvärderande, för om han nu tycker att det är så lätt så måste han tycka att jag är väldigt "svag" som söker hjälp för en sådan lätt sak? Det får mig att känna mig dålig, som liksom inte har klarat av "det där lätta" redan. Men jag är inte svag, det vet jag innerst inne (jag klarar mer än vad en hel del andra hade gjort i min situation), utan det visar snarare att hans syn på en fobi är lite snedriven. Sådär lätt är det faktiskt inte. Det som gör mig chockad är att han, som psykiatriker, tror det...
Det kändes som om han tyckte att mina problem var "småpotatis", bara för att han i vanliga fall kanske jobbar med rejält psykiskt sjuka människor, folk med psykoser, schizofreni och sådant. Men, mina problem blir inte mindre jobbiga, eller viktiga, för mig bara för att någon annan har psykoser... Javisst, jag är nog lyckligt lottad trots allt (och han anser säkert det, och i min hjärna tycker han även att jag är otacksam som inte inser hur små mina problem är i jämförelse), men det här är det värsta jag har varit med alltså är det här skitjobbigt för mig och jag vill bli tagen på allvar om jag söker hjälp. Jag vet inte hur det är att ha en psykos - och vill inte veta det - men min fobi hindrar mig från att leva ett normalt liv. Är inte det tillräckligt för att få hjälp? Det känns inte som om han egentligen tyckte det, 'men han hade ju lovat min mosters man att hjälpa mig så då fick det väl gå an den här gången'.

Egentligen borde jag säga det här till honom, för han är nog inte ens medveten om hur hans beteende fick mig att känna (dålig, som att jag inte förtjänade hjälpen och nonchalerad), men jag vågar inte riktigt eftersom jag är rädd för att göra honom ledsen (jag vill som sagt alltid vara till lags!) eller att han inte skall vilja hjälpa mig efter det. Jag kanske bara har missförstått alltihop? Det kanske var ett sätt att hjälpa mig på högre nivå än vad jag förstår? Vem vet. Men trots allt så fick det mig att känna mig dålig, och det borde vara tillräckligt för att tas på allvar.

 

Som sagt, det är en av de jobbigaste sakerna med att ha en fobi tycker jag, att folk verkligen inte förstår hur jobbigt det är utan tror att det är så lätt att bli fri från. Att fobin så ofta nonchaleras. För det gör att jag känner mig dålig som inte klarar att ta mig ur det här fobimörkret bara sådär, alla verkar ju tycka att det är så lätt...

 

Ja, det säger ju sig självt att det kan uppstå vissa problem då en bulimiker och en spyfobiker är vänner haha. I alla fall för spyfobikern.
Idag var jag hemma hos min underbara kompis, som tyvärr har bulemi/anorexia (hon går på behandling nu iaf). Det var väldigt ångestfullt att åka dit, eftersom det nästan kändes som om jag skulle åka hem till någon som precis varit magsjuk eller något. Tänk om jag behövde gå på toa? Samma toa som hon säkert har spytt på. Även om jag vet att det är av helt andra anledningar än att hon skulle vara magsjuk så skrämmer det mig.

Jag kan verkligen inte för mitt liv förstå hur någon frivilligt kan välja att spy, stoppa fingrarna i halsen och faktiskt spy. En bulimiker och en spyfobiker är så otroligt lika på många sätt, tankefelen är desamma, men samtidigt så väldigt olika. För en bulimiker minskar det ångesten att spy, medan det för en spyfobiker såklart skulle innebära maximal ångest. Det är märkligt.


Vi snackade en hel del om olikheter och likheter. Innan hon fick sin ätstörning så var hon en av alla de som verkligen inte kunde förstå sig på mig och höll sig lite till åsikten "varför kan du inte bara sluta vara rädd? Det finns ju inget att vara rädd för" ungefär. Nu är det enorm skillnad, nu förstår hon mig! Och jag förstår henne väldigt bra också, för som sagt, det är samma typ av tänk, det går att "översätta", och är ungefär som norska och svenska.
En olikhet som vi kom på var att folk har lite olika förståelse för våra problem. Om anorexia/bulemi så finns det i stort sätt två kategorier av åsikter som folk har: en grupp som förstår att det är hemskt jobbigt och bryr sig, och sen en annan grupp som ser ner på dem och anser att de bara vill ha uppmärksamhet. Om folk med fobi (kanske inte stämmer på de vanligaste fobierna dock) så är de flesta av samma åsikt: de förstår inte och får inte grepp om det, framför allt förstår de inte att det är fruktansvärt jobbigt, och HUR jobbigt det är. "Ingen" (det finns folk för allt) ser väl direkt ner på någon med en fobi, även om de kan tycka att det är väldigt konstigt och lite töntigt att vara så rädd, men man får inte heller någon empati eller förståelse för att det faktiskt är hemskt jobbigt.
Våra teorier om de här skillnaderna i bemötandet är många, men till exempel att det kan vara för att en anorektiker faktiskt kan dö av sin sjukdom, därför blir alla plötsligt väldigt engagerade i att "rädda" den här personen. En spyfobiker dör inte av sin fobi (jo, om det leder till depression och självmord, men inte av fobin i sig), och det märks heller inte lika mycket utåt. Dessutom så har folk fått mer information och kunskap om vad anorexia/bulemi är, det där med att ha fobi är väldigt missförstått eftersom det överanvänts så mycket - folk tror att det är en vanlig rädsla, bara att man är lite mer rädd än alla andra, de förstår inte att det påverkar ALLT i ens liv, långt utanför gränserna för en normal rädsla. Det känns som att folk anser att det är lättare att bli av med och hantera en fobi än anorexia. Jag och min kompis kom däremot fram till att det nog är ”lättare” (självklart är det individuellt också) att bli av med anorexia, eftersom det finns mer förståelse och mer hjälp för en anorektiker och det oftast tas mer på allvar.

Men som sagt, det finns många likheter och därför kan jag och min kompis förstå varandra väldigt bra i det här (hon har även drabbats av panikattacker, vilket vi snackat en del om och hon säger är det jobbigaste hon varit med om. I agree). På ett sätt skulle man kunna säga att anorexia/bulemi är en fobi för mat (i alla fall att låta kroppen ta upp maten)…

 

Usch. Det känns verkligen som om nästan alla tjejer har något psykiskt problem (ja, för det är framför allt tjejer, men såklart finns det killar som har psykiska problem också). Depression, ångest, dåligt självförtroende (utöver det normala), fobier, anorexia/bullemi, prestationskrav, enorm stress, panikångest osv osv osv. Vart är samhället på väg? Vi mår uppenbarligen inte bra av den här typen av samhälle som vi lever i idag i alla fall, något är fel, så vad ska vi göra åt det? Vi måste göra något, för annars kommer hela samhället att bryta ihop totalt, och det snart.

 

* Ps. när jag och min kompis jämförde fobi med anorexia/bullemi så var det spyfobi och inte den hetsätande bullimikern (utan anorektikerbullimikern) som vi jämförde.

 

 

 

Förra helgen var jag uppe hos min pojkväns syrror på familjeträff igen! Jag var inte direkt den piggaste versionen av mig den helgen med tanke på att det var direkt efter begravningen, men det kändes skönt att inte bara sitta "ensam" hemma hela helgen och deppa ner mig. Nu var jag bland folk som brydde sig och som jag hade trevligt med. Och trevligt hade vi... med inslag av några mindre trevliga incidenter.

När vi satt och åt kvällsmat på lördagen så började en av syrrorna snacka om att hon hade haft värsta slängen av influensa nyss. När folk använder ordet influensa spänns mina öron, för man vet inte om de menar influensa = magsjuka eller influensa = förkylning med feber osv. Även om jag blev skraj så trodde jag att de snackade om den senare varianten så jag höll mig ganska lugn. Trodde jag.
Jag gick iväg för att gå på toa (ehm, rättare sagt släppa ut lita gaser haha, hade ju suttit och hållit mig hela kvällen, då får man ont i magen. Intresseklubben antecknar). Väl där inne, efter att försiktigt ha petat ut en snorgubbe ur näsan (ja, jag har precis som alla andra petat näsan, hatar när det sitter saker där och täpper till) så började jag tänka "usch, tänk om jag skulle börja blöda näsblod nu!" (klicka här för att läsa om varför det ger mig sån ångest). Mycket riktigt, som om det vore en order kände jag hur det började rinna. Seriöst, jag hade knappt nuddat näsan, jag grävde inte djupt där inne, men blodet ville tydligen inte stanna kvar i min lilla näsa. Rackarns!

Antagligen var det för att jag var uppstressad (då pumpar blodet hårdare och det brister lättare) pga det jag nyss fått höra, i kombination med att mina slemhinnor i näsan nog är alldels för torra för deras eget bästa (hela jag är ju torr, därav eksemet, eller om det är tvärt om...?).

Jag gick ut med en papperstuss i näsan och tänkte att det skulle gå över snart, men det gjorde det inte. Och det var där ångesten började komma på riktigt, det slutade ju aldrig! Som sagt, jag hatar när jag inte kan andas ordentligt med näsan (brukar andas genom näsan) och med en stor papperstuss inkörd där så är det ganska svårt att andas normalt. Bara det gav mig ångest liksom, sen när jag kände att blodet liksom tog bakvägen ner i halsen så var det inget snack om saken: ångesten var på besök, med sin vän paniken i släptåg. SKIT.
Jag satt där och hade världens panik, för jag haaaatar känslan av när det rinner ner i halsen och sjuttioelva gånger värre är det när man hostar upp en stor blodklump. Det ger mig massa panikkänslor eftersom känslan påminner om när man spyr. Dessutom så har jag spytt en gång efter att jag blött näsblod vilket får mig att inbilla mig att näsblod på något sätt kan framkalla att an spyr. Tänk om det som rinner ner/blodklumparna som kommer upp retar den där "spyknappen" bak i halsen så att man får en kväljning?
Aah, massa sådana tankar flög genom huvudet och minskade inte direkt på paniken.
Min pojkvän fattade inte att jag verkligen behövde hans hjälp (fast när jag skickade ett "hjälp mig då"-sms så förstod han och kom till min undsättning ett tag) så jag kände mig extremt ensam, och bortgjord, de såg ju att jag var jätterädd - jag andades som en galning och hade tårar i ögonen. De måste ha tyckt att jag var hur fånig som helst som reagerade sådär över lite näsblod! Usch vad jag skämdes och kände mig dålig, för att jag inte klarade något som alla tycker är lätt som en plätt.
Jag ringde mamma, försökte först att stå ut men det blev lite väl mycket. Sen kom en av min pojkväns syrror och tröstade mig och sa, jag berättade hur jag kände, att jag inte alls behövde tycka att det var pinsamt för att de alla kände mig och tyckte om mig, jag behövde inte skämmas inför dem. Phjuh, det gjorde det lite lättare.
Tillslut slutade det faktiskt att blöda (näehää??) och vi kollade på massa bilder från hans brorsas resa.

Vi skulle sova hos den av hans syrror som hade haft influensan och jag var såklart vääldigt orolig. När hade hon haft det, vad var det för typ, hade hon spytt, fanns det risk att jag kunde bli smittad!? Det värsta var att vi redan hade sovit där en natt så skadan skulle redan vara skedd.
Hon kom in på ämnet och ur henne flög svaret på en av mina frågor. Till min förfäran så var det magsjuk hon hade varit! Oj hjälp vad det gick runt i huvudet på mig. Tillslut frågade jag henne när det var hon vart sjuk, och då sa hon att det varen och en halv vecka sedan.
Sen hade vi ett samtal som jag ALDRIG hade kunnat ha för några år sedan. Vi snackade om när hon var sjuk, att hon spytt och hur det var, att det tydligen var en såå skön känsla när man väl fått upp det som kroppen ville bli av med. Hmm, kanske har hon rätt, men jag vill inte testa ändå!

Som sagt, en väldigt trevlig helg (alltid trevligt att träffa dem!), borsätt från det som var mindre trevligt ;) haha. Bra logik va?

 

 

Ahh, när jag hade skrivit hela inlägget så krånglade internet så allt försvann. I guess that's life.

Först idag fick min pojkvän en puss igen! Det värsta var att jag fick ångest av att pussa honom, vilket jag sa till honom också. Det kändes så hemskt, alltså att få ångest av att pussa sin pojkvän. Jag ville ju pussa honom samtidigt som jag inte ville för att jag inte vågade. Tillslut segrade känslan av att vilja puss honom över ångesten och det sa smack ;)

Åh, jag önskar att min pojkvän kunde få hoppa in i min hjärna, bara för ett litet tag, för att få se hur den fungerar, vad jag känner och tänker och varför.
Jag träffade honom idag - vågade fortfarande inte krama, pussa eller ens nudda honom - och vi hade jättetrevligt till en början, tills min fobi förstörde... igen.
Vi åkte och skaffade pass tillsammans (båda våra hade gått ut, och pass måste man ju ha om man har tänkt resa :D), haha, det var jag som tyckte att det skulle vara romantiskt om vara pass gick ut samma datum, då kunde vi tänka på det om fem år (ehe, oavsett vad som händer i framtiden ;D). Men seriöst, varför kan man inte lyckas se bra ut på passfotot!? Men äsch, det håller väl bara... en sisådär fem år... och det blev åtminstone bättre än förra gången.
I alla fall, jag hade undvikit att nudda honom, men när vi gjorde passen så var det kört. Jag var efter honom i kön, och man skulle tydligen göra fingeravtryck också så jag blev så illa tvungen att lägga mina pekfingrar där han precis lagt sina pekfingrar. Vad skulle jag göra, vägra och säga att jag inte ville eftersom personen före mig lagt sina fingrar är? Suck... Men fånig som jag är så torkade jag av fingrarna sen. Dubbelsuck!
Sen åkte vi till biltema för att använda våran gratiskupong vi fått därifrån (jag köpte ett drawing kit! Så nu ska jag alltså försöka lära mig måla). Min pojkvän köpte bla en cola och jag frågade om jag fick smaka, men då ville jag ju inte att han skulle ha tagit i den så jag tog en ny cola och la på rullbandet så att jag kunde dricka först. Well, sen såg jag att han flyttat på den, dvs rört den. Han sa att det bara var där nere, så jag höll där uppe och drack. Då säger han att "det roliga var att du bytte ut den colan som jag tagit mot en annan och råkade ta den andra jag tagit på", och sen kläcker han ur sig att han dessutom flyttade på colan med flit för att se om jag skulle bry mig/märka det!!

JA, det var en otroligt fånig grej att bli rädd för egentligen, att han tagit i samma cola som mig, men det som gjorde mig så besviken var att han VET att det här är skitjobbigt för mig och så gör han en sån sak medvetet! Varför!?
Han tycker att han tränar mig, men jag har förklarat för honom att det inte fungerar på det sättet. Jag måste göra de valen att träna mig, annars blir det bara att jag tar tio steg tillbaka för att liksom "kompensera" att det blev fel. Dessutom så leder det till att jag inte vågar lita på honom. Även om det här kanske var en liten grej (i alla fall för honom, för mig var den inte särskilt liten) så blir det då att jag inte vågar lita på att han talar sanning vad gäller de större grejerna heller. Tänk om han ljög om att han inte spydde också? Tänk om han kommer till mig om en vecka och säger "bara så att du vet så spydde jag då", bara för att han tror att det är bäst att jag inte vet någonting och att han vill visa mig att det gick bra trots att jag umgicks med honom eller whatever det nu kan vara han försöker göra. Det förvärrar min ångest något otroligt, för då vet jag ju aldrig vad han kan hitta på, jag har absolut ingen kontroll - tänk om han skulle få för sig att lägga spymedel i maten eller något bara för att träna mig!
Det är så mina tankar börjar spinna iväg, därför var det här en stor grej för mig och jag blev besviken på honom och dessutom orolig för att jag nu hade hans bakterier på mig och kanske skulle bli smittad av vaddetnuvarhanhade. Risken är obefintlig, men inte i min hjärna, för finns det en promilles chans så är det just så det kommer gå till.
Det hela resulterade i att han blev väldigt irriterad på mig för att han tyckte att jag var överdrivet fånig. Jag försökte verkligen förklara för honom att för MIG så var det inte en liten grej och varför, men såklart förstod han inte. Dessutom så blir han nog lite stött och ledsen för att jag är så rädd för honom, att jag blir skräckslagen när han närmar sig och äcklad (i hans ögon) av att nudda något som han nuddat. Det gör ju inte direkt hans irritation mindre.
Han blev irriterad för att han tror att jag överdriver och gör mig till, men det gör jag ju inte (det är precis SÅ jobbigt för mig)! Jag vet bara inte hur jag ska få honom att inse det, jag orkar inte med att ha gjort honom sur och ledsen, att jag alltid lyckas göra så mot de jag tycker om bara för att fobin styr mig i sådana situationer. Jag hatar det :(

Jag har haft massa ångest nu, och suttit och väntat på, och fruktat, min dom.
Igår köpte jag en risgrynsgrötskorv och åt upp halva, andra halvan stoppade jag in i kylskåpet. I morse tänkte jag att det skulle vara gott att äta till frukost, men där la fobin näsan i vädret och påminde mig om att den legat öppen i kylskåpet och kanske var gammal! För tänk om mjölken typ hunnit surna eller något och jag åt det och blev matförgiftad och spydde. Tankarna och känslorna skenade iväg.
Jag ringde mamma och frågade om jag kunde äta den (ville ha försäkringar, suck, egentligen borde jag inte ha ringt - för det är just sådant som gör fobin värre. Jag ska utmana fobin inte bygga upp massa trygghetsmåsten och snurra in mig ännu mer i den). Självklart kunde jag äta det.
I vanliga fall så skulle jag slängt den och inte vågat äta den ändå, men jag tänkte att det var väldigt dumt av mig. Jag ville faktiskt ha risgrynsgröt, och jag ville framför allt inte låta fobin ta över helt. Jag hade redan kompromissat med fobin (jag skulle äta om jag fick ringa till mamma), så nu var jag helt enkelt tvungen att äta den där gröten.
Jag åt, och kände mig jättekonstig efter att jag ätit (oron såklart) och trodde genast att jag mådde illa för att den var gammal trots allt. Nu var det bara en tidsfråga innan jag skulle spy...
Gjorde jag det?
Nej det gjorde jag inte, och nu har jag bara små små sting av ångest kvar över att jag åt den - jag sitter i alla fall inte längre och väntar på, eller fruktar, min dom ;)

Ja, min fobi är med mig överallt, även när jag tvättar vilket jag har ägnat den här dagen åt att göra hittills.

Inte nog med att jag har varit skiträdd för att nudda tvättmedlet, i tron att jag kanske får i mig det och blir förgiftad och spyr (nu har jag tränat bort den rädslan så att jag kan hantera tvättmedlet som alla andra) det finns större problem vad gäller det där med tvättningen...

Jag bor i lägenhet och delar tvättstuga med alla andra som bor här. Jag inbillar mig hela tiden att personen som tvättat innan mig har varit/är magsjuk och tvättar för att hon, han, den, det eller någon i familjen har spytt ner hela lakanet och att det fort som bara den måste in i tvätten. För om någon är magsjuk och har torkat sig på en handuk eller spytt på ett lakan så måste det ju tvättas! Och vart tvättas det; jo precis, i samma tvättrum, samma maskin, som jag tvättar mina grejer i! Tänk om lite spyrester fastnar på mina kläder och jag blir smittad? Vi tvättar ju inte direkt i hundra grader! Nu får jag ångest...
Den här tanken är faktiskt, som jag ser det när jag försöker kolla på min tanke ur ett "normalt" perspektiv, helt logisk (förutom kanske då det sista, med att spyrester skulle fastnat på mina kläder så att jag blir smittad). För hur skulle det annars gå till, det är klart att de tvättar sina grejer där. O andra sidan så är det inte jättehög risk att just jag råkar tvätta precis efter dem (jag tvättar inte särskilt ofta) och risken att någon har spytt ner sina grejer är inte heller jättehög. I alla fall inte så länge man inte räknar med alla bebisar med sina bebisspyor, uwwh. Det här området kryllar av barn - vilket precis slog mig innebär att folk här nog blir magsjuka oftare. Barn bukar ju alltid dra med sig massa smittor...
Och där satte alla tankar igång igen.

Suck.

Dumma dumma fobi!

 

Jag hittade den här bilden när jag sökte på google efter "tvätta"-bilder (originalet och illustratören Jojo Falk finns på den här bloggen). När jag hittar sånna här grejer så ger det liksom extra stöd åt mina tokiga teorier, gör dem verkliga, det är inte bara i mina tankar det går till så: det är på riktigt! Det fanns en anledning till att jag ansåg att en egen tvättmagskin var viktigare än en diskmaskin när man flyttade hemifrån.

Fast, trots allt så har jag ändrat mig nu. Hellre en diskmaskin. Fobin får inte bestämma ALLT.

 

 

Usch. Det for en obehaglig rysning genom mig när jag såg den här rubriken och bilden på DN.se:s hemsida:

Ordet "kräksjuka" sätter genast igång varningssystemet och alla röda lampor börjar blinka, innan jag ens hinner ta in vad rubriken säger så hinner jag inbilla mig att det är världens katastrof. Jag ser ett scenario där tidningen har skrivit att varenda person i hela sverige kommer drabbas av kräksjukan i år eftersom den är extra aggressiv eller något. Ibland står det inte ens något om kräksjukan utan det är ett annat ord som förvrids i min hjärna.
När jag var yngre så hade jag fått panik av att se en kräksjuke-rubrik, som tyvärr lite titt som tätt pryder våra kvällstidningar, men nuförtiden så klarar jag det väldigt bra - trots att min hjärna ibland hinner skena iväg och ge mig ett jättehemskt scenario (som jag oftast inte ens hinner registrera vad det skulle vara för scenario, bara att det skulle vara katastrofalt ur min fobisynvinkel). Visst tycker jag fortfarande att det är lite obehagligt, men kan snabbt lägga det bakom mig och rycka på axlarna åt rubriken. Fast ibland, som nu, då jag är totalt oförberedd på att få en sådan bild eller rubrik uppslängd i ansiktet på mig så skapar det lite värre obehag.
Det är precis som om någon helt oväntat hoppar fram bakom ett hörn och skrämmer en. Först blir man jätterädd, tills man har insett att det bara var ens vän och inget farligt, då lugnar man ner sig ganska snabbt, även om man kan vara lite skärrad ett tag till.

Som övning, för att utmana min fobi, har jag nu suttit och tittat på - då menar jag riktigt studerat - bilden och rubriken tills obehaget gick ner. Och det gjorde det riktigt snabbt till och med! Det är sådana "småsaker" som man får hitta och utmana sig själv med för att nå målet: att leva ett liv fritt från fobin.

Usch, idag föll jag tio meter och landade pladask. Alltså, inte bokstavligt talat då - det hade gjort ganska ont. Nej, jag föll tio rädslo-meter ner då jag fick höra sanningen och landade pladask av chocken (det var inte heller världens trevligaste upplevelse).
Jag hade intalat mig själv att min kompis var matförgiftad och inte magsjuk. Eftersom ingen hade blivit smittad, och jag dessutom fått höra att det inte ens var säkert att han spytt. Idag fick jag veta att någon visst hade blivit smittad! Hon som blivit smittad (de bor i samma lägenhet) var sjuk i fredags och lördags. Då var en annan kompis, som jag har varit med hela veckan, där! När hon var sjuk! Och dessutom så var en av tjejerna jag bor med där samtidigt som de var sjuka. Hon och jag har gått på samma toa, eftersom vi bor tillsammans. Jag dör. Jag dör. Jag dör. Mitt hjärta sjönk som en sten, samtidigt som det åkte upp i halsgropen av rädsla - lite paradoxalt, jag vet, men så var det i alla fall.
Det är därför man inte skall använda sig av säkerhetsbeteende och tankar, dvs att man tex tänker "nejdå, han är nog inte magsjuk, det var nog bara något han ätit så jag kan inte bli smittad" (*host* pik till mig själv *host*) för då ens säkerhetstankar visar sig vara felaktiga så vågar man tillslut inte lita på sig själv.

Jag var på besök hos dem i tron att det nästan hade gått en vecka sedan han var sjuk, och att han dessutom TROLIGTVIS (med största sannolikhet, annars hade jag aldrig gått dit) var matförgiftad, dvs inget som smittades. I själva verket hade det bara gått TRE DAGAR sedan hon som blev smittad var sjuk. Nu har det gått en vecka sedan hon var sjuk, men min hjärna går på högvarv och ser alla gånger då jag kan ha blivit smittad. Jag får ont i huvudet, på riktigt, av det här. Och tror att jag mår illa, och att jag är smittad och att det ska bryta ut när som helst.

Min lillebror blev sjuk en hel vecka efter mig sist jag var magsjuk (i åttan, på högstadiet). Därför tror jag inte att det är säkert förens efter MINST en vecka. Ångest. Jag inbillar mig att det sitter kvar i väggarna i lägenheten, på sakerna, ja överallt.
Nu ikväll var jag där igen, för att utmana min rädsla. Jag har trots allt varit där tre gånger den här veckan så det skulle logiskt sett vara väldigt dumt att inte våga gå dit bara för att jag fått veta sanningen nu. Det är inte mer sant nu än då liksom. Så jag tvingade min motvilliga kropp att gå dit igen. Och jag vågade till och med äta där (inbillar mig att man har lättare att bli smittad om man äter på ett ställe där det kan finnas bakterier kvar, för att man liksom ger de mikroskopiskt små utomgjordningsvarelsekrypen skjuts ner i magen). Men det var svårt kan jag säga. Kändes otroligt läskigt att inte veta vilka bestick, tallrikar, glas m.m. de hade använt då de var magsjuka. Trots att grejorna var diskade. För i min hjärna skulle det vara en katastrof att äta med tex samma bestick som de gjorde då de var sjuka. För TÄNK OM (oh yes, alltid det där tänk om) det fastnat lite kräks på dem. Även om de blivit diskade så skulle jag tycka att det var otroligt obehagligt att använda dem då. För i min känslohjärna sitter det fula lilla äckliga hotet, även kallat kräkset eller spyan, kvar där. Eftersom jag inte visste vad de hade använt och inte så blev ALLT jag använde precis just de sakerna som de använt.
Det var inte lätt att följa min logiska hjärnhalva när det var full känslostorm inom mig. Men jag klarade det. Fast nu är jag rädd, tänk om jag är smittad?

Det som känns jobbigt också är att ingen sa till mig att hon också hade blivit smittad. Antagligen eftersom de trodde att det var bäst för mig, de litade på uttrycket "det man inte vet har man inget ont av...", men glömde att det finns en inte lika känd fortsättning på den "...men om man får veta det så gör det dubbelt så ont" (anledningen till att den inte är lika känd är för att jag precis skrev dit den). Och det var precis vad det gjorde, dubbelt så ont. De trodde att de gjorde mig en tjänst, men i själva verket var det en björntjänst eftersom det bara resulterade i att jag blev skiträdd nu eftersom jag gått och trott att läget var lugnt medan det i själva verket var fara o färde. Nu har jag ju utsatt mig för faran utan att ens veta att det var en fara. Jag känner mig liksom lurad. Framför allt så gör det att jag känner att jag inte kan lita på dem i framtiden. Hur ska jag veta om de talar sanning eller om de försöker skydda mig från det jag är rädd för genom att undanhålla sanningen? Om någon av dem tex har ont i magen och mår illa och säger till mig att det beror på mensvärk (eller vad som helst), så kommer jag inte våga lita på det, för då kommer jag tänka "så säger hon bara för att hon inte vill göra mig rädd! Egentligen så är det magsjuka!".
Suck.
En fobihjärna tänker alldeles för mycket. Måste nog doppa huvudet i en isvak för att svalka hjärnan, den är nämligen överhettad...

SNÄLLA, jag vill inte vara orolig mer. Rädd, rädd rädd.
Varför missade jag varningsskylten!?
Aja, det är ingen idé att lägga energin på att anklaga mig själv för det nu, att jag utsatts för riskerna är ett faktum jag måste försöka acceptera nu och det kräver all energi jag har. Att försöka hålla mig lugn, inse att det faktiskt inte är något farligt, och lyckas brotta ner min rädsla. För den här gången.

Ps. Trots att det låter som om jag har panik och är totalt livrädd i det här inlägget så måste jag erkänna att jag faktiskt inte är så rädd. Även om allt jag skrivit är sådant jag tänker nu och inbillar mig är sann fakta så är min kropp inte så rädd, men min hjärna tror att den måste vara rädd. Som att det skulle skydda mig från att bli sjuk på något sätt. Om jag inte blev rädd så kanske kroppen skulle tillåta magsjukebacillerna att bryta ut, eftersom den inte får några signaler om att det skulle vara farligt typ. Nej det är inte jag som tänker så, jag är inte knäppt, jag vet att det inte är så det går till, utan min fobihjärna, som lever i sin egen lilla konstiga värld.

Underbart med vår

(nej, riktigt såhär ser det inte ut än - bilden är tjuvad från google - men ändå, snart :D)

Igår regnade det! Första gången sedan i höstas som det faller ner någonting annat än snö från himlen. Och även om jag inte är någon stor beundrare av regn så blev jag glad, för det spolar liksom bort snöresterna som ligger kvar på marken och ger en känsla av vår. Nu är det faktiskt tillräckligt varmt för att det ska regna i stället för at snöa. Jippie! Än en gång kan man känna lukten av våt asfalt.
Jag får känslor av hopp, jag längtar så otroligt mycket till värmen och ljuset. När det är mörkt och kallt så blir även mitt sinne mörkt och kallt, jag påverkas mer av det där än jag tror. Jag är som en blomma som legat begravd under ett lager med snö under vinterhalvåret men som när våren sakta men säkert kommer vågar sig fram igen. Och när ljuset och värmen hittar tillbaks på riktigt så blommar jag igen! Jag längtar dit.

Nu när snön smälter bort och allt skräm som begravts under den kommer fram så luktar det. Jag tycker inte om hur det luktar. Mamma säger att det luktar vår, och gott, jag tycker det luktar spya, och äckligt. Det är någon konstig lukt som kommer fram, instängd, unken och jag vet inte vad, i alla fall så får den mig att associera med spyor och därför inbillar jag mig att någon har spytt i varenda buske. När lukten plötsligt slår emot mig så får jag ångest, tills jag kommer på att det bara är ett tecken på att det är på väg att bli vår. Den hemska lukten kommer snart försvinna och ersättas med alla andra underbara vårdofter!

Det är som att jag blir mycket lättare när det blir vår. Kanske är det ryggsäcken med bördor som jag ständigt bär med mig som nu inte är lika tung längre, eftersom jag dumpat lite grejer vid vinterns slut. Eller så är det själen som fått nytt liv och för fulla muggar jobbar för att bryta sönder stenen som tagit dess plats den tid när mörkret omslutit mig. Nu börjar solstrålarna inte bara titta in genom fönstret i mitt rum om dagarna utan även in i djupet av min själ. Ge mig mer mer mer sol och värme, för det får mig att må bra.
När jag blir vuxen så ska jag ha som regel för mig själv att åka utomlands någon gång under vinterhalvåret varje år, för jag tror att det skulle göra att jag inte sjunker ner så långt under den tiden. Något måste man ju hitta på när man uppenbarligen bor i lite fel land (i alla fall klimatmässigt), för jag tänker inte flytta härifrån. Jag kan bli som flyttfåglarna! Fast... de klarar ju sig lite billigare undan än oss andra, hrmpf... bara för att de har vingar och inte vi!

Nu ligger jag här borta i min säng. Såklart finns ångesten där, inför morgondagen. "När ska tjejerna jag bor med åka hemifrån?", "Vilken tid ska jag sätta klockan på för att inte riskera att vakna och upptäcka att jag är ensam hemma?" (jag kommer sätta klockan på sju och sedan snooza tills jag hör att de går upp, då går jag också upp, allt för att få sova så mycket jag kan men inte riskera att de går när jag sover. nej, jag vill inte fråga dem kvällen innan när de ska gå upp, även om det hade underlättat mycket. Vill inte vara till besvär.), "Vad ska jag hitta på för att inte behöva vara ensam hemma så mycket i morgon?" är några av alla oroande tankar som snurrar runt innanför hjärnbalken just nu.

Idag åkte jag och min kompis buss - bort från min kära moder och mitt barndomshem - hit till mitt nya hem, i en annan stad, en annan tid, en annan dimension... okej, nu ska vi inte överdriva. Det gick bra med bussresan (ur panikattackssynvinkel i alla fall), bussen var nästan tom, men det kändes väldigt skönt att min kompis var med. Att åka ensam vet jag inte om jag hade varit redo för. Inte med den arga busschauffören i alla fall, haha, han stannade hela bussen (fy vad jag fick panik när han gjorde det! Såg framför mig hur han sprang ut ur bussen för att spy i diket eller något) för att gå fram till mig och min kompis och skälla ut oss för att vi inte hade fötterna på golvet. Efter det vågade jag ju knappt röra på fötterna!
Jag tycker att det känns viktigt hur busschauffören är och brukar alltid skanna av honom/henne innan jag går på. Om det är en snäll busschaufför så är jag mycket lugnare, för då tänker jag att OM jag skulle få en panikattack som spårar ur helt (eller om någon skulle börja må illa och spy) och jag typ vill hoppa av bussen så skulle busschauffören i fråga vara förstående och hjälpa mig, lugna mig. Är det däremot någon som han idag, ja då skulle jag snarare bli utkastad med huvudet före i en sådan situation - så känns det i alla fall.

Nej nu ska jag väl försöka gå och lägga mig, med tanke på att jag dumt nog har tänkt sätta klockan på sju i morgon, bara utifall att liksom... :/

Ps. Först ska jag bara berätta vad jag gjorde ikväll också, men det får bli i nästa inlägg eftersom det ska in under en annan kategori (ja, det är ju västa dilemmat att bestämma vilken kategori inläggen skall hamna i! Det där med att ta beslut är inte min grej....). Synd att man inte kan ha ett och samma inlägg i flera kategorier.

 

Idag när jag var ute och övningskörde med mamma så tog vi en tur förbi stället där jag gick på BUP när jag var yngre (började där, på OCD-avdelningen, då jag var elva år gammal. Jag visste inte att jag gick på OCD-avdelningen förens mamma nämnde det idag, och inte heller att jag diagnostiserats med OCD, men det är egentligen självklart att jag fick den diagnosen. Ska berätta mer om det någon gång då jag orkar).

Jag har inte varit där sedan jag slutade med KBT-behandling. Jag blev som sagt så rädd för att tvingas äta spysirap och spy själv så att jag la benen på ryggen och flydde då jag började bli bättre, dvs då jag kom närmare och närmare spysirapen. Jag var egentligen med i en forskningsundersökning som handlade om huruvida KBT-behandlingar hjälper, eller något i den stilen, och skulle något år efter behandligen på en utvärdering. Bara ett samtal om hur jag blivit hjälpt, inget märkvärdigt. Men jag vägrade. Ville verkligen inte åka tillbaks dit, det skapade så mycket ångest, så mamma fick helt enkelt åka dit själv.

Det var lite ångestfyllt att komma tillbaks nu, efter så många år. Jag fick en klump i halsen när jag tänkte på alla barn som går dit och får hjälp. Tänk vad många det är som mår dåligt. Jag lider med dem.

Vi satt bara i bilen utanför, men jag såg väntrummet som jag suttit i och haft sådan ångest inför mötena med terapeuten för så många år sedan. Jag var elva!! När jag satt där och såg in genom fönstret så ville jag bara spola tillbaka tiden och ge den lilla rädda flickan en stor kram och säga att det skulle ordna sig. Berätta att livet inte bara är rädsla. Jag har gjort sådana enorma framsteg sedan jag gick där. För en och en halv månad sedan så fick jag för första gången se min journal som skrevs då. Hjälp vad jag fick ångest av att läsa den, ja till och med panik. Så mycket minnen, av hur plågsamt det var, och samtidigt så fick jag se mig själv utifrån. Fy vad jag led med den lilla flickan. Var det verkligen mig det stod skrivet om? Livet ska inte vara så svårt när man är elva! Så tokigt det hade blivit för mig, så mycket ritualer och grejer jag snurrat in mig i, så vilsen jag var. Det gjorde riktigt ont i mig att läsa journalen, men jag tror att det var bra. Nu fick jag faktan svart på vitt och minns det inte bara utifrån mina känslor. Jag är äldre nu, då jag läste om det jag gick igenom då, och det gör att jag får en annan förståelse för terapeuterna. De var inte hemska människor som tvingade mig att göra läskiga grejer, de ville bara hjälpa mig. Självklart visste jag det då med, egentligen, men känslomässigt var de elaka monster som gav mig massa obehag. Nu kunde jag läsa om det jag gick igenom med ett snett leende och på något sätt släppa ut de instängda känslor av obehag från den tiden som legat och möglat någonstans inom mig.

Likadant var det idag, då jag fick se platsen som skapat så mycket av det där obehaget, nu fick jag liksom en vuxen bild av den. Nu var det inte en plats med monster innanför väggarna som skulle tvinga mig att göra läskiga saker. Istället var det en plats dit stackars små barn som gått vilse kunde komma och bli ledda på rätt väg igen. Jag tror att det var bra för mig att åka dit igen. Samtidigt som det gör lite ont inom mig, i själen, för känslorna jag hade då väcktes till liv och jag lider så med det lilla barnet i mig. Men det kommer bli bra, det känner jag också där i djupet av min själ. Jag kommer klara det här. Det lilla barnet har vuxit upp och blivit den jag är idag, och SÅ tokigt har det inte gått ;)

Såklart har jag en lång resa kvar, men om man tittar i backspegeln så är jag stolt över hur långt jag faktiskt kommit sedan jag var elva och livrädd satt i ett väntrum och undrade vilka läskiga monster jag skulle möta på vägen till ett liv fritt från spyfobin. Jag har varit riktigt modig och duktig på vägen, jag har besegrat många stora hinder, så nu gäller det bara att fortsätta vara det och att se monstret i vitögat! En dag ska jag göra det och säga ”HA HA, tror du att du kan skrämma mig? Fniss, gå hem och lägg dig monster. Jag ska minsann ha roligt och njuta av livet!”

 

 

Känner mig så trött, har rödgråtna ögon och en hjärna som är i någorlunda mosat tillstånd. Jag har mossa i hjärnan, som jag brukar säga. Det sliter på kroppen och psyket att vara spänd och orolig hela tiden kan jag tala om för er som inte kunde lista ut det själva (eller råkat missa alla mina inlägg här på bloggen). Än så länge har jag inte blivit magsjuk, och jag vet inte om någon annan har blivit smittad heller - så kan hända var det "bara" något konstigt han ätit. Jag kommer i alla fall inte sätta min fot innanför deras lägenhet förens det gått över en vecka sedan han var sjuk, och det kommer ta bra mycket längre tid innan jag vågar gå på toaletten där igen (får väl hoppas att jag inte blir akut kissenödig eller bajsenödig när jag är där, då blir det inte bra)!

Jag läntar så otroligt mycket till sommaren nu, bortfrån den kalla mörka vintern som hotar med sjukdomar och usch.
Just nu orkar jag inte skriva mer, är alldeles för lost i hjärnan för det. Kanske inte världens bästa grej att göra då man är lost i hjärnan, men jag ska ut och träna på att parkera med mamma. Vill lyckas få körkortet nu i vår eller till sommaren (ska bara orka ta tag i det, som med allt annat). Skulle kännas skönt att ha det gjort, annars känns det som att det aldrig kommer att bli av.
Så, bye bye så länge.

Sitter här och drar djupt efter andan, suckar högljutt och lyssnar på min kurrande mage. Jag vågar inte somna, vågar inte gå och lägga mig, eftersom jag är så fruktansvärt rädd för att vakna mitt i natten och vara tvungen att springa på toa. Jag ser nästan dubbelt för att jag är så trött, men rädslan biter mig så att jag gång på gång vaknar till, spänner mig och börjar tänka på skrämmande saker. Jag känner efter i kroppen lite för noga, för att se om det kanske gömmer sig någon magsjuka där. Jag vill bara somna och spola fram tiden tills... vad ska vi säga... maj? Det låter som en skön månad. Sol, varmt, positiv energi i luften, ljust och hela sommaren ligger framör oss då. Ja, jag längtar tills maj. Min största förhoppning är att det tills dess ska ha gått väldigt bra med min KBT-behandling så att jag slipper den här paniken och rädslan.

Ska försöka somna, rädd som jag är, och drömma om maj. Våren, sommaren och att jag är fri!

Jag gick på toa! Eh, jo, det är klart, förr eller senare skulle jag bli tvungen att göra det - om jag inte skulle gå ut och kissa i någon buske liksom - men ändå. Jag gick på toa utan att lägga papper på toastolen. Vilket i mitt huvud innebär att öka risken med att jag skulle bli magsjuk med typ 50 %. Så utifrån den felaktiga faktan så var det modigt gjort.

Usch. Nu försöker jag äta (två små pluttiga mackor och lite juice, bättre än inget. Har inte orken att ställa mig och laga mat), men det är otroligt svårt. Apelsinjuicen smakar spya. Får flaschbacks med smaksinnet. Minns smaken från när jag varit magsjuk och inbillar mig nu att det smakar så. Sjukt vad man kan inbilla sig!
Jag ska i alla fall försöka pillra i mig de här två mackorna så att jag inte får panik eftersom jag mår illa till följd av att jag inte ätit något. Små små små tuggor blir det, som dessutom tuggas jättenoga för att jag OM jag är smittad med magsjuka ska slippa spy upp klumpar. Så tänker min fobihjärna. Min mage tänker "men vad håller du på med!! ÄT"...

Sitter på helspänn och väntar på att någon av tjejerna ska springa in på toa och att jag sen ska höra massa äckliga ljud. Eller ännu värre, att jag ska känna något som långsamt tar sig uppåt i kroppen.
Vill verkligen äta, men vågar inte, eftersom jag tror att det ska flyga ur mig innan jag ens hunnit svälja det, för att magen protesterar. Som att jag skulle reta upp den om jag åt. Och OM jag är smittad så vill jag inte ha ner MER i magen, för då behöver jag spy upp mer.
Och toan vågar jag som sagt inte gå på eftersom det är där man har störst chans att bli smittad. För tänk om de andra tjejerna är smittade men inte jag, ännu, då vill jag inte riskera att bli det. Jag skulle ju kunna lägga papper på toastolen vilket skulle lugna mig lite, men då är det säkerhetsbeteende och det ska jag inte hålla på med enligt psykologen! Då matar jag liksom fobin. Alltså blir det helt enkelt kortslutning och jag vet inte vad jag ska göra - nu behöver jag faktiskt verkligen gå på toa.

Det är som att jag sitter och väntar på min dom, väntar på att det ska bryta ut, och jag vet inte ens om jag är smittad. Eller tänk om det är att han har ätit något konstig, för vad jag vet så har ingen annan blivit sjuk än? Men så ska man tydligen inte heller tänka, för det är säkerhetstänkande. Så vad ska jag göra, och vad ska jag tänka då!?
Jag är så genomtrött att jag knappt orkar röra fingrarna för att skriva det här inlägget. Mina ögon går i kors. Det är som att jag sprungit en mil.

Hahaha, vill ni veta en knäpp grej som är exempel på vad min fobi kan lura mig att tro ibland? Okej, ni har inget val, jag berättar ändå.

I torsdags när jag var på väg till tåget från psykologen (aningen iskallt kan jag tillägga) så kom det en tjej med en plastpåse i handen gående mot mig. Hon hade något som såg konstigt ut i den och min första tanke var "hjälp! Tänk om hon är magsjuk och har en spya i påsen!"
Hahah, vem i hela världen går omkring med en spya i en plastpåse liksom! Bara sådär. Jag kunde inte låta bli att skratta åt lilla fobin som försökte få mig att gå på det. Till och med jag tyckte att det var lite väl lågt av fobin (lägre än glocalnet höhö - I know, dålig humor har jag :D), därför blev jag inte rädd mer än någon sekund, tills jag insåg vad fobin försökte få mig att tro. Den gick jag inte på minsann! ;)

Nu ska jag bara se till att inte gå på de andra dumma grejerna som fobin försöker lura mig med.