Att leva med oro

Idag när jag var ute och övningskörde med mamma så tog vi en tur förbi stället där jag gick på BUP när jag var yngre (började där, på OCD-avdelningen, då jag var elva år gammal. Jag visste inte att jag gick på OCD-avdelningen förens mamma nämnde det idag, och inte heller att jag diagnostiserats med OCD, men det är egentligen självklart att jag fick den diagnosen. Ska berätta mer om det någon gång då jag orkar).

Jag har inte varit där sedan jag slutade med KBT-behandling. Jag blev som sagt så rädd för att tvingas äta spysirap och spy själv så att jag la benen på ryggen och flydde då jag började bli bättre, dvs då jag kom närmare och närmare spysirapen. Jag var egentligen med i en forskningsundersökning som handlade om huruvida KBT-behandlingar hjälper, eller något i den stilen, och skulle något år efter behandligen på en utvärdering. Bara ett samtal om hur jag blivit hjälpt, inget märkvärdigt. Men jag vägrade. Ville verkligen inte åka tillbaks dit, det skapade så mycket ångest, så mamma fick helt enkelt åka dit själv.

Det var lite ångestfyllt att komma tillbaks nu, efter så många år. Jag fick en klump i halsen när jag tänkte på alla barn som går dit och får hjälp. Tänk vad många det är som mår dåligt. Jag lider med dem.

Vi satt bara i bilen utanför, men jag såg väntrummet som jag suttit i och haft sådan ångest inför mötena med terapeuten för så många år sedan. Jag var elva!! När jag satt där och såg in genom fönstret så ville jag bara spola tillbaka tiden och ge den lilla rädda flickan en stor kram och säga att det skulle ordna sig. Berätta att livet inte bara är rädsla. Jag har gjort sådana enorma framsteg sedan jag gick där. För en och en halv månad sedan så fick jag för första gången se min journal som skrevs då. Hjälp vad jag fick ångest av att läsa den, ja till och med panik. Så mycket minnen, av hur plågsamt det var, och samtidigt så fick jag se mig själv utifrån. Fy vad jag led med den lilla flickan. Var det verkligen mig det stod skrivet om? Livet ska inte vara så svårt när man är elva! Så tokigt det hade blivit för mig, så mycket ritualer och grejer jag snurrat in mig i, så vilsen jag var. Det gjorde riktigt ont i mig att läsa journalen, men jag tror att det var bra. Nu fick jag faktan svart på vitt och minns det inte bara utifrån mina känslor. Jag är äldre nu, då jag läste om det jag gick igenom då, och det gör att jag får en annan förståelse för terapeuterna. De var inte hemska människor som tvingade mig att göra läskiga grejer, de ville bara hjälpa mig. Självklart visste jag det då med, egentligen, men känslomässigt var de elaka monster som gav mig massa obehag. Nu kunde jag läsa om det jag gick igenom med ett snett leende och på något sätt släppa ut de instängda känslor av obehag från den tiden som legat och möglat någonstans inom mig.

Likadant var det idag, då jag fick se platsen som skapat så mycket av det där obehaget, nu fick jag liksom en vuxen bild av den. Nu var det inte en plats med monster innanför väggarna som skulle tvinga mig att göra läskiga saker. Istället var det en plats dit stackars små barn som gått vilse kunde komma och bli ledda på rätt väg igen. Jag tror att det var bra för mig att åka dit igen. Samtidigt som det gör lite ont inom mig, i själen, för känslorna jag hade då väcktes till liv och jag lider så med det lilla barnet i mig. Men det kommer bli bra, det känner jag också där i djupet av min själ. Jag kommer klara det här. Det lilla barnet har vuxit upp och blivit den jag är idag, och SÅ tokigt har det inte gått ;)

Såklart har jag en lång resa kvar, men om man tittar i backspegeln så är jag stolt över hur långt jag faktiskt kommit sedan jag var elva och livrädd satt i ett väntrum och undrade vilka läskiga monster jag skulle möta på vägen till ett liv fritt från spyfobin. Jag har varit riktigt modig och duktig på vägen, jag har besegrat många stora hinder, så nu gäller det bara att fortsätta vara det och att se monstret i vitögat! En dag ska jag göra det och säga ”HA HA, tror du att du kan skrämma mig? Fniss, gå hem och lägg dig monster. Jag ska minsann ha roligt och njuta av livet!”