Att leva med oro

Fy vad ensamt det känns nu. Det är alldeles mörkt och enda som hörs är ljudet från fläkten i datorn, som visserligen låter ganska högt. Sängen känns gigantisk - trots att den är precis lika stor som den var igår. Snyft. Saknar min pojkvän. Det här är första natten på 3,5 veckor som jag sover ensam (hur kunde tiden gå så fort?).

Jag ser inte fram emot att gå upp i morgon, klockan sju, för att kolla om de två andra tjejerna har vaknat än eller om jag kan sova lite längre. Därefter kommer jag sova i omgångar på typ en kvart. Superkul, eller inte. Hela natten kommer bli orolig, eftersom jag är rädd för att jag inte skulle vakna av väckarklockan (som så många gånger förr). Det skumma är ju att jag aldrig "försover" mig när det gäller min rädsla, men när jag ska till tandläkaren eller så - ja dåå sover jag minsann som en stock.

Jag tycker inte om att lägenheterna mittemot oss nästan alltid är släckta, jag känner mig så ensam då. Vad gör de människorna egentligen? Är de ljusrädda eller har ögon som katter och ser jättebra i mörkret, är det därför det är ständigt mörkt på andra sidan gatan? Eller så är de helt enkelt aldrig hemma! Det får mig oavsett att känna mig illa till mods eftersom det då känns som att jag är den enda som är vaken...

Nu ska jag i alla fall försöka sova här borta i min ensamhet. I miss him!



Tillägg: nu är klockan halv ett och jag är helt klarvaken. Hur gör man egentligen för att sova? Det är alldeles för mycket som pågår i mitt huvud för att jag ska kunna koppla av. Önskar verkligen att han var här så jag kunde krama honom och känna mig trygg.

Nu kanske jag har tagit mig samman såpass mycket att jag kan skriva om helgen. Ni tror säkert att det har hänt massvis med hemska saker, men så ligger det inte till (bara nästan), det är kaoset inom mig som har gjort det till en omtumlande helg. Och nej, ingen har blivit magsjuk.
I helgen var jag och min pojkvän som sagt hos två av hans syrror. Hans mamma var också med. Vi hade väldigt trevligt, och jag tycker verkligen om hans familj!
På lördagen åkte vi ut till ett lantställe för att umgås och ta det lugnt. Det var fridfullt där. Men inte särskilt länge. Friden inom mig blev som bortblåst efter det där telefonsamtalet.
Min pojkväns pappa hade varit med om en olycka! Han jobbar som bonde, och en traktor hade börjat rulla då han stod bakom den. Han blev klämd mellan traktorn och en vägg. Det kunde slutat riktigt illa om det inte funnits någon i närheten, en kille som jobbar där hoppade in i traktorn och körde den åt motsatt håll. Det var ett tag som vi inte visste hur det skulle gå, om han skulle överleva. Men det förstod jag inte förens efteråt, att det var så allvarligt det hade varit. Han klarade sig i alla fall, med två spräckta lungor och en fraktur på en kota. Fy. Livet är så skört, man har verkligen ingen aning om hur eller när det hela slutar...

I alla fall, när chocken över det som hänt hade lagt sig och vi fick veta att han skulle klara sig så smög sig den där tanken på. Det här betydde nämligen att min pojkvän skulle vara tvungen att flytta hem och ta hand om jobbet på gården! För hans pappa kan ju naturligtvis inte arbeta på ett bra tag. Jag har full förståelse för att han måste åka hem och jobba, men det gör det inte lättare för mig att hantera det. Ända sedan jag insåg att han skulle bli tvungen att flytta härifrån och lämna mig "ensam" här så har jag haft sån dunderångest inom mig.
Usch, jag hatar att jag låter så egoistisk: klart jag bryr mig om att hans pappa varit med om en olycka, klart jag förstår att min pojkvän måste åka, och jag hindrar honom inte, men det är inte klart att jag tycker om det för det! Och ja, just nu snurrar de där skrämmande ångesttankarna omkring i min hjärna mer än vad olyckan gör. Jag skäms för det, men det här är verkligt för mig (jag känner rädslan som paralyserar mig), olyckan känns inte verklig (för sånt händer ju inte?).

Jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till. Hur ska jag klara mig igenom det här? Jag ser bara en stor svart vägg framför mig. Som jag kommer gå in i.

Jag har gråtit så mycket så att jag antagligen borde vara helt uttorkad nu. Haft sån ångest att ångesten borde vara slut på lagret. Stressat så mycket så att jag inte förstår hur jag lyckats varva ner och somna. Fast det förstår jag; för allt det här har gjort mig helt utmattad.
Vart ska jag ta vägen? Jag vågar inte vara här utan någon som jag litar på, som jag vet skulle hjälpa mig om jag blev magsjuk. Visst, de två tjejerna jag bor med är hemma om nätterna. Men hela dagarna!? Då är jag ensam. Jag orkar verkligen inte ha ångest varje minut, för att jag inte vet om jag måste vara ensam nästa minut. Det har varit så skönt att slippa all sådan ångest. Jag har kunnat slappna av när min pojkvän bodde här. Kanske lite väl mycket, för jag har vant mig vid det och nu blir det kaos. När tryggheten plötsligt rycks undan.
Jag kan inte leva som en parasit på andra människor!
Hur hittar man tryggheten i sig själv? Jag vet inte hur jag ska våga bo kvar här. För tänk om de andra tjejerna plötsligt ska sova någon annan stans en natt, VAD gör jag då? Jag vägrar att sova när jag gär ensam hemma! Och fy vad jag inte ser fram emot att gå och lägga mig med ångesten i halsgropen varje kväll för att få en natts orolig sömn. Och att hela tiden försöka luska ur de andra två tjejerna när de ska till skolan nästa morgon, när de kommer hem, om de ska bort i helgen: allt för att få några minuters lugn och ro. Jag vill inte fråga rakt ut hela tiden, för jag vill verkligen inte att de ska känna sig kontrollerade eller bundna här. Men hur ska jag göra, jag behöver de där minuterarna av ångestfri tid för att orka.

GAAAH. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Om jag åker hem får jag också vara ensam hemma hela dagarna (men där vet jag i alla fall att jag har folk i närheten som skulle komma till min undsättning om det värsta värsta skulle hända), men jag vill inte fly, vill inte låta rädslan vinna. Men hur ska jag våga vara kvar? Jag kommer bryta ihop totalt och bli en liten pöl av salta ångesttårar på golvet om jag stannar...

Sitter här och drömmer mig bort. Till ett strandparadis med fint vatten och värmande solstrålar. Ett ställe där lugn och frid råder. Där ingen stress eller ångest, ingen rädsla eller sjukdom finns. DIT vill jag. Tyvärr finns inte det stället på jorden. Men att åka ut och resa, det hade inte suttit fel.
Mamma berättade för mig att hon kanske kan betala en resa för mig och min pojkvän :D :D :D jippie! Så jag har suttit hela dagen idag och drömt mig bort och kollat på platser man kan åka till, försökt hitta billiga alternativ. Jag vill verkligen resa, känna att jag lever och är glad, ha någonting att se fram emot i det här mörkret jag befinner mig i nu. Vill bort. Och kanske kanske kanske så hjäplder det mot mitt eksem också, att komma ut i solen, till ett varmt land (bara jag inte får soleksem som jag fick då jag fick testa att sola solarium på sjukhuset).
Men, vågar jag? Alltid alltid alltid kommer den där rädslan och förstör. Jag älskar verkligen att resa, men det finns många hinder för en emetofob (person som lider av spyfobi). Maten är ett stort problem - de har en annan bakteriekultur och man kan bli matförgiftad. Flygresan - folk kan må illa. Eller tänk om man själv eller någon annan skulle bli magsjuk på flyget - ett trångt litet flyg. Ingenstans att fly. PANIK. Ja, över huvud taget att vara så långt hemifrån med bara en person som man känner (och ingen att ringa, man är ju utomlands så det skulle bli svindyrt...även om jag inte skulle bry mig om det skulle uppstå en, för mig, nödsituation) - för tänk om min pojkvän skulle bli magsjuk!! Vart tar jag vägen då!? Jag kan inte bara springa iväg någonstans. För att vara själv, i ett främmande land, öh, never! Om det scenariot skulle uppstå, ja då skulle det inte vara en resa till paradiset utan rakt ner i helvetet. Så vågar man ta risken?

Jag vill inte låta min fobi hindra mig, och har inte låtit den göra det i allt för mycket heller - även om det har skapat massor med ångest och panik. Men det känns som om jag har fallit tillbaks så mycket på senaste tid, och jag har förlorat min kampvilja (why, why why - jag är ju en person som aldrig ger upp. Tycker inte om att inte känna igen mig själv), så kommer det göra att jag inte orkar fightas för att fobin inte ska få vinna det här slaget?
Nej nej nej. Den ska inte vinna, för jag VILL verkligen resa (det vet jag att jag vill, även om allting just nu känns grått, svart, mörkt och ingenting verkar roligt så kan jag ändå känna ett litet uns av hopp, glädje och vilja när det där med att resa förs på tal).
Och jag måste våga, hur ska jag annars bli fri?

Ikväll började jag blöda näsblod (något jag gjort det senaste, skumt, glömde nämna det för läkaren idag). Jag får nästan alltid en hög med ångest, som på beställning, då jag får näsblod. Egentligen vet jag inte varför det blev så från början. Kanske var det den obehagliga känslan då blodet åker bak i halsen som skrämde upp mig - för att det påminde om då man spyr på något sätt (tur att inte allt som åker genom min hals får samma effekt.. typ... mat. Det hade varit ganska illa). För att den EGENTLIGA orsaken till att jag har spyfobi antagligen är att jag är rädd för att kvävas (undermedvetet alltså - inte kvävas undermedvetet då, menade faktiskt rädd för de tundermedvetet - för medvetet är det spy jag är rädd för)? Och att man då man får massa blod i halsen lite får känslan av att inte kunna andas som man ska, inte kan kontrollera det.
För det är väl det som är skillnaden med mat, den bestämmer man själv när den ska hamna i halsen. Då har man kontroll. Kanske finns det en sådan anledning till att jag tar små tuggor då jag äter. Finns många anledningar till det, har tänkt skriva och berätta för er om hur min fobi började, och följderna... väntar bara på att jag ska orka ta tag i det. För det är en jobbig process att skriva om sitt förflutna. Åtminstone när man ska berätta om det ur den vinkeln som man helst vill förtränga.
Men det var en parantes.

En gång då jag var yngre så blödde jag MASSA näsblod. Detta var hos mina kusiner, och jag fick panik panik panik. Var tvungen att lägga mig på golvet med benen upp i vädret, alla stirrade, och det slutade ju aldrig blöda. Fick massa blod i halsen, och mer panik. Ingen förstod.
Senare när jag kom hem så hade jag fortfarande panik kvar i kroppen och hetsade upp mig själv. Här börjar minnena bli lite suddiga (antagligen förträngt). På något sätt så lyckades jag väl inbilla mig att den kraftiga näsblodsttacken var ett tecken på att jag skulle vara magsjuk! Och det läskiga är att jag skrämde upp mig själv så pass mycket att jag faktiskt spydde! (OBS, känsliga läsare, läs inte nästa mening). En äcklig, ful näsblodsbrun/svart spya. Mamma och pappa trodde inte på mig när jag sa att jag mådde illa. Kan man spy i ren protest för att visa att någon har fel? Kanske var det det jag ville göra - lite tonårstrots. Måste vart världens sämsta i så fall, eftersom det drabbade mig mer än något annat höhö. I alla fall, där stod jag, chockad för att jag faktiskt spydde. Och jag var inte magsjuk. Efter det har jag varit LIVRÄDD för att få så mycket/stark panik att jag projicerar fram en spya! Trodde inte att man kunde göra det. För det kan ju bara inte ha varit näsblodet som gjorde att jag spydde?
De här tankarna snurrar runt i min paniska hjärna och ställer till det. För den har tydligen bestämt sig för att båda grejerna kan ha varit anledningen.
Så, därför får jag alltså panik då jag börjar blöda näsblod.

Back to today.
Jag har ju, som sagt, blött en del näsblod nu den senaste tiden men det har fungerat ganska okej. Har lyckats lugna ner mig (vet att näsblodet bara blir värre om man stressar upp sig och får panik, då slutar det inte. Som den gången hos mina kusiner), så därför har det slutat gansak fort. Men nu slutade det inte, det kom ganska mycket blod, och ångesten var ett faktum. Suck suck suck.
Näsblod! Varför panik för det liksom? (Öh, det är ju det jag har förklarat, har ni inte läst eller? ehm... men ändå :P)
Det slutade i alla fall tillslut, såklart, annars hade jag dött av blodbrist och inte kunnat sitta här och berätta om min lovely story om näsblod. Eller inte så lovely. Men berättat den har jag iaf.

End of story.

God morgon förresten ;D Hoppas ni inte satt och åt frukost när ni läste det här. Förlåt för att jag nog förstörde aptiten för er i så fall - så kan det gå när man läser min blogg, man vet aldrig vad som dyker upp här :)

Jag har ett dilemma. Jag tror att jag mår illa. Med min känslohjärna så är det för att jag med största sannolikhet är magsjuk(!) även om det med min logiska hjärna är för att jag är hungrig. Det är ett krig i mitt huvud. Och av någon underlig anledning så vinner alltid den känslomässiga sidan, den bölar och skriker att den minsann har rätt! Därför sitter jag med smått panikaktiga ångestkänslor just nu och hittar alla möjliga bevis för att känslohjärnan faktiskt har rätt. Till exempel så var det en av tjejerna som jag bor med som gick upp mitt i natten (eh, jao, jag var vaken då, typ vid två) och gick på toa - jättelänge - spolade en gång, tvättade händerna - jättelänge - och spolade igen (!?) och jag vet inte vad. Blev skiträdd. Trodde att det var för att personen i fråga spytt på toa och fick massa bilder av hur hon stod där inne och sköljde munnen och lite sömnigt försökte städa toaletten (ja jag blir galen på att min hjärna fantiserar alla möjliga logiska och ologiska situationer där någon spyr/jag kommer spy). Och i morse så sa en av tjejerna att hon var hemma igår från skolan för att hon inte mådde bra(!?!). Genast kopplar jag ihop den nattliga toafärden och detta nya faktum och drar slutsatsen att det var hon som var på toa och att mina farhågor stämde. Dessutom så sa hon nyligen att hon inte alls var sugen på mat, att hon inte ville ha mat - och det är klart att man inte vill om man mår illa och är magsjuk!!
Jag vet ju att om det skulle vara så att hon faktiskt var magsjuk så skulle jag ha märkt det, och inte bara trott det, utan vetat. Men ÄNDÅ. I mitt huvud mejkar detta sence, för att uttrycka det på svengelska.

Dilemmat är då att jag troligtvis faktiskt är illamående eftersom jag är hungrig, men eftersom jag är så rädd för att det ska vara för att jag är magsjuk och kommer vara tvungen att spy så varken kan jag laga mat eller äta den! Skit. Då fortsätter jag ju må såhär dåligt. Så hur gör man då? För att bryta den onda cirkeln?

 

 

 

När jag var hos psykologen förra gången (den 28 jan, läs om det här) så fick jag göra tre olika tester varav ett var en emetofobiskala där jag skulle skatta mellan 0-4 hur obehagliga vissa situationer var och hur mycket jag undvek dem (aldrig, ibland eller alltid) pga min spyfobi.

0=ingen ångest

1=svag ångest

2=måttlig ångest

3=stark ångest

4=maximal ångest

 

I hemläxa fick jag sedan att lägga till saker som jag själv kom på att jag undviker/tycker är obehagliga pga min fobi. Här är vad jag kom på och hur jag svarade (tänkte att det kunde vara intressant för er som läser det här att få se lite hur min fobi påverkar mig).

1. Gå på restaurang

2 & ibland

2. Äta från buffé/salladsbar

2 & ibland

3. Umgås med barn (åh, vill ju jobba på dagis egentligen)

2 & ibland

4. Ta hand om barn och andra familjemedlemmar när de är sjuka.

4 & alltid

5. Klappa djur

0  & aldrig

6. Resa till andra länder (jag verkligen älskar att resa!)

4 & ibland

7. Resa inom Sverige

3 & ibland

8. Vattentransporter

4 & aldrig/ibland

9. Flyga

4 & ibland

10. Åka som passagerare i bil

2 & ibland

11. Åka karusell

1 & ibland

12. Gå på fest/pub/soc.ev. med onyktra människor

4 & alltid

13. Gå på teater/bio/sportev.

3 & ibland

14. Jobba inom hälsobård

3 & alltid

15. Jobba inom skola/barnomsorg

4 & alltid (tyvärr)

16. Se någon kräkas på film/TV

3 & ibland

17. Äta mat med ev. osanitär preparation

4 & alltid

18. Äta/dricka ljumma mejerivaror

3 & alltid

19. Äta frukter utan att tvätta dem

1 & ibland

De saker jag la till:

20. Äta kött som jag själv har lagat

3 & ibland

21. Äta kött över huvud taget

0-4 (beror på vilket kött o vem som lagat) & ibland

22. vara ensam hemma

4 & ibland/alltid

23. sitta i mitten av klassrum (inte vanliga utan sånna som ser ut som amfiteatrar, där man är instängd i mitten)

3 & alltid

24. gå på offentliga toaletter

4 & alltid

25. vara i närheten av en person som sagt att de mår illa

3-4 (beror på hur seriöst det verkar) & alltid (försöker iaf)

26. Städa toaletter!!

4 & ibland/alltid (”måste” ju städa dem)

27. Komma i kontakt med tvättmedel/skurmedel/rengöringsmedel osv

3 & alltid

28. Dricka ur samma glas/äta med samma gaffel osv

3 &  alltid

29. Låna andras kläder/lakan utan att de är tvättade

3 &  ibland

30a. Äta rester som inte är kött

2 &  ibland

30b. Äta rester som är kött

2-4 & ibland (beror på)

31. Äta mat som varit utanför kylskåpet en längre tid

3 & ibland/alltid

32. Äta mat som passerat bäst före datumet

4 & alltid

33. Vara på väldigt smutsiga ställen

2-3 & ibland

34. Vara utan min mobil

4 & alltid

35. Träffa någon som varit i kontakt med någon som varit magsjuk

4 & alltid (om det går)

36. Hälsa på någon som är sjuk (inte magsjuka – för där är det definitivt nej fy blä aldrig i livet)

3 & ibland

37. Äta mat utomlands

4 & ibland (man måste ju äta, vägrar definitivt äta kött/dricka vatten utomlands)

38. Laga köttmaträtter

3 & ibland/alltid

 

Många utav sakerna är svåra att svara på eftersom de beror på huruvida jag är ensam eller inte (tex åka buss, tåg, flyg osv. Alla situationer då jag är ensam är värre). Det finns fler saker jag undviker och tycker är obehagliga, men jag känner att listan blev ganska lång och det räcker där. Det här var de största och första sakerna jag kom att tänka på.

 

Saker jag har svårt för är också:

Äta upp all mat (gammal vana från en tid i mitt liv då jag har riktigt svårt att äta pga min fobi), äta upp det sista av någonting (t.ex. brödkant, också gammal vana från den tiden), åka någonstans utan mobilladdare, vattenflaska och någon underhållning.

Ps. Grejen är att jag typ inte vill skriva upp grejer som jag undviker eftersom jag vet att jag då måste träna på dem – och det vill jag ju inte, eftersom jag försöker undvika dem! T.ex. gå på offentliga toaletter (om jag någon gång MÅSTE på toa när jag bara har tillgång till offentliga toaletter så ser jag till att inte ta i någonting osanitärt och täcker toaringen med papper)... NU oroar jag mig för att psykologen ska säga att vi ska träna på de sakerna jag kryssat för en fyra eller att jag alltid undviker. Jag vill verkligen inte det!

Jag har gått på toa och skitit två gånger idag (intresseklubben antecknar hehe), och genast blir jag orolig och tror att det är magsjuka. Känner mig sådär tom men samtidigt full i magen, otäckt, obehagligt och fy jag tycker inte om det alls. Vet med min logiska hjärnhalva att det här inte är någonting speciellt, att det bara är jag som hetsar upp mig, men vad hjälper det - jag är lika orolig ändå.

Nu hade jag annat att tänka på en stund - min pojkväns syrra ska gifta sig och skickade ut ett mejl med uppdateringar kring bröllopet (åh vad jag längtar, har aldrig varit på bröllop!) - så nu har oron faktiskt gått över, bara något litet kvar som ligger och gnager i bakhuvudet, men det låtsas jag inte om.

Åh nej. Varför hör jag alltid allt som jag inte borde höra? Som ingen annan skulle hört, eller så handlar det bara om att de inte reagerar på det.
En av tjejerna jag bor med sa precis att hon mår illa!!
ALARM, ALARM, ALARM!
Alla varningsklockor slås på inom mig, hela jag blir på helspänn och alla hjärngubbar skyndar sig snabbt till spaningstornet. På utsidan är jag lugnt och fortsätter som om ingenting. Ingen märker det, men inom mig är det kaos. Från mitt spaningstorn, där jag spärrat in mig med munskydd och virusdetektor, lägger jag märke till varenda rörelse hon gör, minsta steg närmre toaletten eller som tyder på att det skulle vara sjukillamående som hon är. Och hur lång tid tar det innan jag är säker på att det bara var... någonting annat? I dunno. Jag är inspärrad härpå obestämd framtid. Ingen vet när faran är över (kanske hinner jag svälta ihjäl till och med? :P).
Men eftersom hon verkar pigg och glad så är jag lite lugnare än vad jag skulle varit annars. Och det faktum att hon lagar mat får mig att försäkra mig om att "hon mår nog bara illa för att hon är hungrig", jag håller fast vid det. Om hon mådde illa av någon annan anledning så skulle hon nog inte vara sugen på mat... Men ändå. Spöket som härjar inom mig och har slagit på alla alarm vill inte lämna mig i fred. Jag vill bara säga "JAG SKITER I DIG SPÖKET, jag ser dig i vitögat och säger att jag skiter i dig. Hör du det? Så lämna mig i fred då!".

Jag skulle ju kunna börja med att inte ge mig själv försäkringar hela tiden, tydligen gör det bara rädslan värre i längden (men vad ska jag göra då? jag orkar ju inte vara rädd. Vill bli lugn nu, Nu, NU)...

Här sitter jag och storgråter. Är helt utmattad, orkar inte ta minsta lilla motgång för då bryter jag ihop. Jag känner mig så värdelös när jag mår såhär, så ynklig, så dålig och så dum. Det är verkligen inte roligt. Mina ögon är knallröda till följd av allt gråtande och jag känner mig som en liten bebis som grinar hjälplöst och vill ha nappen. Det blev bara för mycket när jag skulle städa toaletterna. Nu har jag gjort det, men om jag har gjort rätt, om det är rent, det har jag inte en aning om, men evigheter tog det! Jag försökte städa allting med en hand för att "slippa smitta ner båda händerna", och den handen hade en platspåse på sig dessutom vilket komplicerade det hela ytterligare. Usch nu känner jag mig jätteäcklig, eftersom mina händer har hållit på och städat en toalett och tagit i rengöringsmedel (observera att jag inte ens tog i någonting direkt utan hade papper eller plastpåse mellan). Det där med toalettstädning är ingenting som roar mig! FY. Är liksom rädd för både toaletterna och för rengöringsmedlet. Det första för att det är toaletter = bakterier och baskilusker och massa usch och blä smittor. Det andra för att man kan spy om man får i sig rengöringsmedel (+ att det skadar min hud, eksemet blir vansinnigt av det, men det är en bisak i sammanhanget, faktiskt... det är inte främst därför jag skyddar mig med plastpåsar med mer). Mamma tyckte jag var superfånig när jag berättade för henne om rengöringsmedlet, att jag är rädd för det. Och visst kan man tycka att det borde vara tvärt om, att jag borde älska rengöringsmedlet, för i dess närhet så dör bakterierna. Fast jag har alltid haft en sån där hatkärlek till det eftersom det är "giftigt" och får man i sig gift så blir man matförgiftad och spyr, en o andra sidan så tar det ju död på alla läskiga bakterietyper. Men trots det så vill jag inte riskera att få det på händerna och då kanske in i munnen (typ om jag äter en macka) så att det kanske gör att jag blir matförgiftad och kanske spyr!! NO WAY att det får hända liksom. Därav den komplicerade och gråtattackframkallande toalettstädningen.
Fast det var inte bara därför jag grät. Jag är helt utmattad av all oro. De ständiga tankarna "hur länge kommer jag vara tvungen att vara ensam i morgon?", "hur ska jag lyckas luska ut när de andra går hemifrån i morgon och när de kommer tillbaka?", "vad ska jag hitta på den tiden jag måste vara ensam, vart kan jag åka för att slippa vara ensam?" och för att inte tala om alla andra mer panikartade tankar om skräckscenarion som byggs upp i huvudet. Man blir ganska trött av att ständigt spänna sig och vara orolig. Att hjärnan alltid går på högvarv. Då är det inte konstigt att man ibland får sånna här breakdowns.

 

Även om min fobi inte hindrar mig på långa vägar så mycket som den gjorde när jag var liten så hindrar den fortfarande mig.

Nu är jag i en sådan situation att jag inte vet riktigt vad jag ska göra med mitt liv. Vad ska jag göra den här terminen till exempel? Jag vill inte bara sitta hemma och mögla hela dagarna – då kommer jag bli galen, eftersom jag får sån ångest och panik av att vara ensam hemma. Jag kommer gå två (tror jag) kvällskurser under terminen och sedan två distanskurser. Då kan ni lista ut att det blir ganska mycket tid över, som jag ska använda till vadå?

Eftersom jag inte tar något studielån (tycker det känns onödigt så länge jag bara läser kurser och inte blir någonting utav det jag läser) så skulle jag behöva jobba för att få lite klirr i kassan. Men, då börjar problemet – VAD ska jag jobba med som inte skrämmer skiten ur mig?

Alla yrken där man jobbar mycket med människor är egentligen läskiga, eftersom människor = kan smitta mig med magsjuka. Men problemet är att det är just dessa jobb som intresserar mig. Det enda jag vet om vad jag vill jobba med är att jag vill ha ett jobb där man hjälper människor. Och då kommer jag givetvis ha kontakt med människor, annars vore det lite konstigt. Men det hindrar inte att det är läskigt…

Till exempel så har jag har en väldig förkärlek för barn och skulle verkligen kunna tänka mig att jobba på ett dagis, det hade nog passat mig väldigt bra till och med. Men det går inte. Nej. Blir nervös bara jag tänker på det. Barn blir ju sjuka hela tiden, och spyr! Och om något litet sött barn skulle må dåligt på dagiset så skulle JAG vara tvungen att TA HAND om det sjuka barnet! Jag skulle inte kunna springa därifrån, inte kunna fly – det är ett litet barn vi pratar om, som behöver hjälp. Och min arbetsmoral och mitt dåliga samvete skulle kedja fast mig vid det här barnet så att jag inte kunde springa därifrån. Det här gör mig skitskraj, för det innebär att det i princip skulle vara en ”dödsdom” för mig att börja jobba på dagis. Skulle jag göra det, ja då skulle jag kallt få räkna med att bli magsjuk. Och jag blir så ledsen, för jag hade nog verkligen trivts med att jobba på dagis bland alla små söta snorungar :/

Men om jag ska kunna jobba på dagis, ja då måste min fobi bort först!

Så då återstår problemet; vad ska jag göra den här terminen (mer än att försöka bota min fobi)?