Att leva med oro

Usch, idag föll jag tio meter och landade pladask. Alltså, inte bokstavligt talat då - det hade gjort ganska ont. Nej, jag föll tio rädslo-meter ner då jag fick höra sanningen och landade pladask av chocken (det var inte heller världens trevligaste upplevelse).
Jag hade intalat mig själv att min kompis var matförgiftad och inte magsjuk. Eftersom ingen hade blivit smittad, och jag dessutom fått höra att det inte ens var säkert att han spytt. Idag fick jag veta att någon visst hade blivit smittad! Hon som blivit smittad (de bor i samma lägenhet) var sjuk i fredags och lördags. Då var en annan kompis, som jag har varit med hela veckan, där! När hon var sjuk! Och dessutom så var en av tjejerna jag bor med där samtidigt som de var sjuka. Hon och jag har gått på samma toa, eftersom vi bor tillsammans. Jag dör. Jag dör. Jag dör. Mitt hjärta sjönk som en sten, samtidigt som det åkte upp i halsgropen av rädsla - lite paradoxalt, jag vet, men så var det i alla fall.
Det är därför man inte skall använda sig av säkerhetsbeteende och tankar, dvs att man tex tänker "nejdå, han är nog inte magsjuk, det var nog bara något han ätit så jag kan inte bli smittad" (*host* pik till mig själv *host*) för då ens säkerhetstankar visar sig vara felaktiga så vågar man tillslut inte lita på sig själv.

Jag var på besök hos dem i tron att det nästan hade gått en vecka sedan han var sjuk, och att han dessutom TROLIGTVIS (med största sannolikhet, annars hade jag aldrig gått dit) var matförgiftad, dvs inget som smittades. I själva verket hade det bara gått TRE DAGAR sedan hon som blev smittad var sjuk. Nu har det gått en vecka sedan hon var sjuk, men min hjärna går på högvarv och ser alla gånger då jag kan ha blivit smittad. Jag får ont i huvudet, på riktigt, av det här. Och tror att jag mår illa, och att jag är smittad och att det ska bryta ut när som helst.

Min lillebror blev sjuk en hel vecka efter mig sist jag var magsjuk (i åttan, på högstadiet). Därför tror jag inte att det är säkert förens efter MINST en vecka. Ångest. Jag inbillar mig att det sitter kvar i väggarna i lägenheten, på sakerna, ja överallt.
Nu ikväll var jag där igen, för att utmana min rädsla. Jag har trots allt varit där tre gånger den här veckan så det skulle logiskt sett vara väldigt dumt att inte våga gå dit bara för att jag fått veta sanningen nu. Det är inte mer sant nu än då liksom. Så jag tvingade min motvilliga kropp att gå dit igen. Och jag vågade till och med äta där (inbillar mig att man har lättare att bli smittad om man äter på ett ställe där det kan finnas bakterier kvar, för att man liksom ger de mikroskopiskt små utomgjordningsvarelsekrypen skjuts ner i magen). Men det var svårt kan jag säga. Kändes otroligt läskigt att inte veta vilka bestick, tallrikar, glas m.m. de hade använt då de var magsjuka. Trots att grejorna var diskade. För i min hjärna skulle det vara en katastrof att äta med tex samma bestick som de gjorde då de var sjuka. För TÄNK OM (oh yes, alltid det där tänk om) det fastnat lite kräks på dem. Även om de blivit diskade så skulle jag tycka att det var otroligt obehagligt att använda dem då. För i min känslohjärna sitter det fula lilla äckliga hotet, även kallat kräkset eller spyan, kvar där. Eftersom jag inte visste vad de hade använt och inte så blev ALLT jag använde precis just de sakerna som de använt.
Det var inte lätt att följa min logiska hjärnhalva när det var full känslostorm inom mig. Men jag klarade det. Fast nu är jag rädd, tänk om jag är smittad?

Det som känns jobbigt också är att ingen sa till mig att hon också hade blivit smittad. Antagligen eftersom de trodde att det var bäst för mig, de litade på uttrycket "det man inte vet har man inget ont av...", men glömde att det finns en inte lika känd fortsättning på den "...men om man får veta det så gör det dubbelt så ont" (anledningen till att den inte är lika känd är för att jag precis skrev dit den). Och det var precis vad det gjorde, dubbelt så ont. De trodde att de gjorde mig en tjänst, men i själva verket var det en björntjänst eftersom det bara resulterade i att jag blev skiträdd nu eftersom jag gått och trott att läget var lugnt medan det i själva verket var fara o färde. Nu har jag ju utsatt mig för faran utan att ens veta att det var en fara. Jag känner mig liksom lurad. Framför allt så gör det att jag känner att jag inte kan lita på dem i framtiden. Hur ska jag veta om de talar sanning eller om de försöker skydda mig från det jag är rädd för genom att undanhålla sanningen? Om någon av dem tex har ont i magen och mår illa och säger till mig att det beror på mensvärk (eller vad som helst), så kommer jag inte våga lita på det, för då kommer jag tänka "så säger hon bara för att hon inte vill göra mig rädd! Egentligen så är det magsjuka!".
Suck.
En fobihjärna tänker alldeles för mycket. Måste nog doppa huvudet i en isvak för att svalka hjärnan, den är nämligen överhettad...

SNÄLLA, jag vill inte vara orolig mer. Rädd, rädd rädd.
Varför missade jag varningsskylten!?
Aja, det är ingen idé att lägga energin på att anklaga mig själv för det nu, att jag utsatts för riskerna är ett faktum jag måste försöka acceptera nu och det kräver all energi jag har. Att försöka hålla mig lugn, inse att det faktiskt inte är något farligt, och lyckas brotta ner min rädsla. För den här gången.

Ps. Trots att det låter som om jag har panik och är totalt livrädd i det här inlägget så måste jag erkänna att jag faktiskt inte är så rädd. Även om allt jag skrivit är sådant jag tänker nu och inbillar mig är sann fakta så är min kropp inte så rädd, men min hjärna tror att den måste vara rädd. Som att det skulle skydda mig från att bli sjuk på något sätt. Om jag inte blev rädd så kanske kroppen skulle tillåta magsjukebacillerna att bryta ut, eftersom den inte får några signaler om att det skulle vara farligt typ. Nej det är inte jag som tänker så, jag är inte knäppt, jag vet att det inte är så det går till, utan min fobihjärna, som lever i sin egen lilla konstiga värld.