Att leva med oro

Jag kollar mig i spegeln
jag ser en spegelbild
som härmar mig precis.
Jag ser spegelbilden gråta
ser den skratta och le.
Jag vet att det är jag
men det känns bara som en yta
för spegeln visar bara mina uttryck
inte det jag tänker
eller känner långt där inne.
Den visar mina tårar
som sakta trillar ner
men den visar inte mitt hjärta
som kämpar dag och natt
och ibland gråter, blodröda tårar
som sprids i min kropp
likt ett gift som får mina tårar att trilla igen
får mig att förtvivlat ropa på hjälp.
Men även om hjälpen kommer
så bildas det ett sår i hjärtat
som måste sys igen
och efterlämnar stygn
ett ärr, som inte syns utanpå
som inte syns när min spegelbild skrattar och är glad
men som ibland rivs upp, och får mina gifttårar att sprida sig.

Ibland bildas det ett nytt sår
som skaver och svider
men inte blir läkt.
Visst, det försvinner från ytan
men finns alltid kvar där inom mig
finns alltid kvar, och riskerar att rivas upp.

Det visar inte du,
min kära spegelbild.
Du visar mitt yttre
som ler så snällt och fint
men inte mitt hjärta
som är fullt av hål och sår
som skaver och gör ont.
Visst är de ihopsydda
men det finns alltid märken kvar
som påminner mig
om det som hänt.


Skriven av mig, augusti 2006?

Augusti är en dum månad enligt mig. Det är rötmånaden. Förra veckan när jag jobbade snackade de om rötmånaden på radion. Synd, jag som faktiskt inte har tänkt så mycket på det än, men nu är det ju kört, nu har jag börjat tänka på det och ångesten har infunnit sig på sin vanliga plats.

Om ni inte vet vad rötmånaden är så kan ni läsa om det här: http://www.vardguiden.se/Tema/Forsta-hjalpen/Forgiftning/Sommarmat/
Jag kan förklara lite kort:  rötmånaden infaller ungefär 22 juli - 22augusti (beroende på hur vädret är). Det handlar om att det är så hög luftfuktighet och varmt att bakterietillväxten ökar och gör att våra matvaror blir dåliga snabbare. Under rötmånaden är risken att bli matförgiftad mycket större än vanligt...

Jag vill inte äta några rester den här perioden för att inte riskera att bli matförgiftad och kanske spy, och får väldigt lätt ångest om jag ska äta något kött eller mat som stått framme enligt vad jag anser är länge.
Nu när vi är ute i Europa och reser så kommer det vara extra jobbigt att det dessutom är rötmånad, för vi har ju inte direkt med oss något kylskåp utan förvarar maten i frysväskor med kylklampar! Hjälp, hur ska det gå liksom?
Antagligen går det utomordentligt bra (vad jag vet har jag aldrig varit matförgiftad, i alla fall inte spytt av det), men fy så läskigt det är, och jag är trött på att alltid vara orolig. På vinterhalvåret oroar jag mig för vinterkräksjukan, på sommaren för matförgiftning, give me a break.

I morgon så åker jag med mamma, hennes kille och min lillebror till Italien. Vi ska bila ner. Jag är nervös, det är läskigt, mycket kan hända på en bilresa genom Europa! Tänk om någon blir åksjuk!?! Min lillebror kan bli åksjuk, när han var liten blev han det hela tiden (det var fruktansvärt för mig, jag hatade att åka bil). Men det värsta skulle vara om någon av oss blev magsjuk, hur i hela världen skulle jag klara av det? Sitta instängd i en bil med någon som är magsjuk - ALDRIG (men vart skulle jag ta vägen, ensam mitt i Europa, panik)! Att vara SÅ långt hemifrån bara ett fåtal personer känns väldigt otryggt, för som sagt, vad skulle jag göra om någon av oss blev sjuk? Jag får ångest när jag tänker på det.
Sen är det det där med maten... att äta när man är utomlands skrämmer mig väldigt mycket. De har en annan bakterieflora och många som reser blir matförgiftade. Vad vågar man äta? Jag har aldrig ätit kött utomlands av rädsla för att bli matförgiftad, men nu det senaste så har jag fått höra att det är grönsakerna man ska akta sig för! Så vad finns det kvar att äta egentligen? Och nu har det varit massa prat om ehec-grönsaker, groddar, gurkor och jag vet inte vad. De som har blivit smittade har nästan alla varit i Tyskland, och vi ska åka igenom tyskland. När vi gör det kommer jag knappt våga gå på toa (kan ju ha varit någon med ehec där!) och än mindre äta. Jag kommer leva på köpvatten (never att jag skulle dricka ur kranen, inte ens i danmark, och vågar inte borsta tänderna med kranvattnet heller) och typ torra brödbitar. Vatten och bröd, som en fånge... jag är en fånge, fångad av min rädsla. Det är inte kul kan jag tala om för er.

Jag älskar att resa, men det är väldigt jobbigt för mig - särskilt med maten- eftersom så mycket skrämmer mig med att resa, men jag låter i alla fall inte min fobi hindra mig från att göra det. Önskar bara att jag kunde gå steget längre och inte låta fobin styra mina tankar så mycket och hindra mig från att njuta av resan till fullo.
Jag biter mig i kinderna inför den här resan, men jag ska verkligen försöka slappna av och njuta av att det är underbart att resa och se nya platser.


Auuhuhoh.... läskigt!

 

Jag brukar inte alls tycka om när någon påstår att de tär stress som gör att jag mår så dåligt, jag känner ju så tydligt att det är fysiskt. Varför skulle alla symtom komma samtidigt, plötsligt, utan någonting "extra stressande" som utlöste det? Jag vet hur min kropp reagerar på stress, jag har alltid varit mer eller mindre stressad (pga min fobi), så borde jag inte kunna avgöra om det är stress som är orsaken till mina fysiska problem eller inte?
Kanske inte.
Man vill så gärna hitta en lätt utväg, eller en godtagbar utväg. Om det är stress som ställer till det så innebär det noll förståelse från omgivningen och att jag får "skylla mig själv"-tankar, både från mig själv och andra, dessutom en hel hög med "vad-var-det-jag-sa". Dessutom så är det svårt att göra någonting åt, det innebär att hela jag och min livsstil måste förändras för att jag ska må bra, om det ens hjälper (jag är ju alltid jag trots allt, och min fobi försvinner inte bara sådär, jag kämpar, men det tar en evinnerlig tid). Att det skulle vara stress skrämmer mig, det känns som en förlust, ett misslyckande. Som om jag "var för svag", alla andra klarade trycket men inte jag. Jag har skrivit om det innan, men jag gör det igen, mest för att faktiskt skriva av mig, det här är någonting som tynger mig. Jag trampar på min egna ömma tå. Försöker bearbeta och gå in på vägen mot acceptans, det tar emot. Kanske är det varken borrelia, hypothyreos, gluten, candida, zinkbrist eller någonting annat som stämmer in så väl på mina konstiga oförklarliga symtom? Kanske är det trots allt det där jag så ogärna vill att det ska vara, stress. Ett noll till alla andra. Jag är så rädd för att de ska se på mig med förrakt när de får veta att det var stress, det var psykiskt, det var inget allvarligt - och hon som trode att hon var sjuk, skratt skratt. Det skrämmer mig verkligen, den där känslan av att inte duga, misslyckas (kan man misslyckas med att vara sjuk!?! Är inte det sjukt om något hehe...) och så starkt ha sagt att det VISST är något fysiskt, att liksom erkänna att man haft fel och läkarna man så argsint gråtit över haft rätt trots allt. Usch. Jag inbillar mig att OM det skulle visa sig vara en allvarligare sjukdom, borrelia, hypothyreos osv, ja då skulle folk plötsligt acceptera och förstå att jag mått så dåligt och varit så trött, då skulle de ge mig medlidande och be om förlåtelse för att de tvivlat på att det var så jobbigt som jag hävdat. Jag vill så desperat gärna att folk ska förstå mig, inte se ner på mig (för i mina ögon så gör de det)! Varför är det så viktigt, varför bryr jag mig så mycket om det att det hindrar mig från att må bra?!
En bit av mig går sönder vid tanken på att ge upp att det är någonting allvarligare, men kanske måste jag gå sönder av det här ("förlusten") för att sedan kunna bygga upp mig med insikten att det inte är så farligt, att jag inte är värdelös och dålig för att jag tillslut insett att det trots allt är stress som sätter käppar i hjulet för mig. Är det inte SÅ mycket bättre att inse det nu, vid nitton års ålder, än som deprimerad utbränd fyrtiåring som missat halva livet på grund av sin dumdristiga envishet? Blir det inte bara svårare och svårare att acceptera att det skulle vara stress desto djupare jag gräver in mig i det och kanske kostar på en massa dyra tester (i norge för borrelia tex) för att hitta orsaken, som egentligen finns framför mig hela tiden bara det att jag blundar för den, vägrar se eller inse? Den stolthet jag har så svårt att svälja nu kommer bara bli svårare och svårare att släppa taget om ju längre in på nej-det-är-inte-stress-det-är-en-allvarlig-sjukdom-vägen jag går. Men hur gör jag då? Om det är stress, vad gör jag för att övervinna det?
Sådär, jag börjar acceptera, nu vill jag förstå, hur kunde det bli såhär, och vad ska jag göra åt det? Är det mitt fel, är jag misslyckad dålig? Vad innebär det att vara utbränd och stressad, på riktigt, inte som i dagligt tal?
Alla de läkare som sagt att det "bara är stress" (som de uttryckt det, vadå bara? Om det ger mig alla de här symtomen så är det banne mig inte bara! Jag är sjuk, på riktigt - oavsett vad som orsakar allt det här så mår jag pyton, alltså är jag sjuk), varför hjälper de mig inte med hur jag ska gå vidare med det? För alla andra sjukdomar får man råd, mediciner (inte för att jag vill ha det då) eller vidare utredningar, uppfölningar, men när man är stressdiagnostiserad möts man mest av motstånd och misstro känns det som, därför är det så svårt att acceptera. 

Jag hittade faktiskt en bra sida om stress, som förklarar och inte nedvärderar vad det innebär att vara stressad på riktigt, rent kroppsligt. Ta gärna en titt på den: http://www.helhetsdoktorn.nu/tipsv35.htm.
Jag kan checka av nästan hela listan, så egentligen borde jag inte förvånas över att det trots allt nog är stress, all fobistress som plågat mig genom åren visar sig nu - förr eller senare kände jag på mig att det skulle göra det. Dock så är de här symtomen otroligt lika de vid bla hypothyreos, borrelia, glutenintolerans, candida och diverse mineral/vitaminbrister så det är inte konstigt att jag och andra tror att man lider av något sådant. Kroppen är i obalans, precis som den är om man skulle haft någon farlig sjukdom (vilket stress också är! Livsfarlig för att vara ärlig), och jag antar att den obalansen ger de här symtomen oavsett vad som orsakar den, däför är det så lika symtom. Det är egentligen väldigt logiskt, men som sagt svårt att acceptera att det som är SÅHÄR jobbigt orsakas av stress, något som ofta baktalas och förraktas av folk i allmänhet. Men när man har accepterat det och inteser det som ett enormt bakslag så har man vunnit väldigt mycket på det. Då kan man börja bygga upp sig själv igen. Men HUR? Hur gör man för att inte stressa, och för att lugna ner kroppen igen efter många år av stress?

Ps. Hjälp, det känns inte som att jag skriver det här! Jag som så bestämt hävdat att det INTE är psyksikt, INTE är stress, men jag antar att jag är så trött på att kämpa och kämpa att jag är villig att testa allt på en gång för att bli frisk. Varför inte inkludera att det är stress också då, för något som är helt solklart är i alla fall att stress har några fingrar med i spelet! Ja, kanske är det till och med hela anledningen? Egentligen borde jag vara tacksam då, för att det inte är livshotande (om man inte låter det fortsätta vill säga) och faktiskt GÅR att göra något åt, om man kämpar stenhårt (som vanligt alltså...).

Det är helt galet att väldigt många som mår dåligt och är sjuka inte litar på sjukvården. Att man på internet rekkomenderar varandra att gå till "alternativare" istället för till läkare för att få någon hjälp. Min erfarenhet av vårcentraler och sjukvården är att de är jättebra på att behandla och diagnostisera konreta grejer - en cysta som syns på ultraljud, en bruten arm, järnbist osv - men när det kommer till personer som de inte på en gång kan hitta vad de lider av så "ger de upp". Om blodproven är bra så är personen frisk, punkt slut. Ungefär så känns det som att de resonerar. En läkare av fem (enligt mig) lyssnar på vad man berättar och kan ta hänsyn till sjukdomsbilden också. Oftast när jag har varit hos någon läkare det här året så har jag gråtit när jag gått därifrån eftersom de inte verkat lyssna eller haft tid/vilja att hjälpa mig utan bara skickat hem mig med att jag är stressad, trots att jag mår skit skit skit. Om det nu är för att jag är så stressad och har fått fysiska symtom av det, varför får jag inte åtminstone hjälp med hur jag ska gå vidare utifrån den informationen? Jag är riktigt besviken. Jag får känslan av att man måste ställa sig på vårdcentralen och skrika att man tar självmord om de inte hjälper en för att någon ska reagera... fast, det lär inte hjälpa för då skickar de bara en till psyk eller något. Suck. Vad ska man ta sig till?
Jag är definitivt inte ensam om att känna såhär (vi pratade om det på jobbet idag), så något är fel, och något måste göras, men vad?

Jag har tappat mitt förtroende för vården, jag känner mig vilsen och uppgiven. Uttrycket "du måste vara frisk för att orka vara sjuk" stämmer så otroligt bra. Man måste kämpa som en dåre för att få rätt hjälp när man är sjuk, och detta orkar man inte göra om man mår riktigt kasst. Jag är envis, så jag ska kämpa för att komma upp över ytan igen, jag ska gå till botten med vad det är som ställer till det så för mig, men jag tänker på alla de stackare som inte är så invisa, som inte har en mamma och mormor som gör vad som helst för att man ska må bra. Vem hjälper dem, när sjukvården sviker då de behöver dem som mest?

Det gick bra på boda borg, vi har jätteskoj och jag överlevde buffén, än så länge i alla fall ;) Den var riktigt god, men jag petade lite när jag skulle ta. Skeden man tog sakerna med hade liksom ramlat ner i byttorna, så folk som inte är lika försiktiga som jag har antagligen nuddat grönsakerna mm med sina smutsiga bakteriehänder, aaah. Men jag åt ändå, även om jag "fuskade" lite och försökte ta det som låg "ett lager under", så att ingen skulle ha råkat nudda det.

Jag har visst gått och dragit på mig en förkylning, och i morgon skall jag åka iväg igen. Jag och pappa. Egentligen orkar jag verkligen inte, men pappa har sett fram emot det så mycket så jag får bara bita ihop. Även om han förstår att jag inte mår så bra så förstår han inte riktigt, men han försöker och gör så gott han kan för att stötta mig.
Det som skrämmer mig mest med i morgon är att vi ska åka en resa på ca 5 timmar, och vi är bara två i bilen. Jag blir alltid livrädd för att den jag åker med ska bli magsjuk på resan, för vad i hela världen ska jag ta mig till då!?! Då är vi fast någonstans, och jag skulle inte våga sätta mig i bilen igen, och den andra är sjuk och skulle inte kunna trösta mig. Panik. Den tanken skrämmer mig nästan mer än att jag skulle bli magsjuk på resan (om vi ara är två), för om den andra bli magsjuk så är det nästan säkert att jag också skulle bli magsjuk så då får jag bara gå och vänta på att helvetet ska bryta loss (och paniken är vad som är värst egentligen, förväntanspaniken är vidrig). Fy vilken tortyr det skulle vara, usch, hemska tanke. Nu skrämmer jag upp mig själv.
Om något skulle hända så får vi lösa det där och då, det tjänar ingenting till att oroa sig i förväg, så ska jag försöka börja tänka lite mer, men oj vad min hjärna inte är van vid sådana tankar. Det är som att jag måste oroa mig i förväg för att vara mentalt förberedd på alla situationer som SKULLE kunna hända, för då inbillar jag mig att jag skulle hantera dem bättre om de faktiskt hände. Suck, så fungerar det ju inte i praktiken.
Jag ska försöka att inte skrämma upp mig själv mer inför i morgon, för nu sitter jag här och är väldigt orolig igen, vilken nyhet.

Varför kan livet inte bara vara enkelt?

 

Nu har jag precis gjort någonting läskigt. Jag har beställt tacobuffé till i morgon. Vi är ett stort gäng som ska iväg till Boda Borg, och antingen kunde man ha med sig egen massäck eller boka tacobuffé. Jag vågar egentligen inte äta tacobuffén, tänk vad många som har tagit på grejerna man tar med osv, och så står det framme så länge. På alla ställen det står om hur man ska undvika att bli magsjuk så står det att man ska undvika att äta bufféer, därför känns det här väldigt läskigt. Men nu är det bokat, och jag är lite snål av mig så jag vill inte ha betalat i onödan, så då får jag helt enkelt äta (plus att jag inte orkar fixa massäck ändå, och jag skulle ändå inte våga äta den heller eftersom den skulle ha legat i värmen i väskan hela dagen!). Att ha spyfobi ställer verkligen till det och kan förstöra roliga saker, som den här, för att man går och oroar sig för en sådan "småsak" hela dagen i stället och inte riktigt kan slappna av. Men jag ska (försöka att) inte låta det förstöra för mig, det ska bli jätteskoj att åka till Boda Borg!

Någon skrev och undrade vad jag har för fysiska symtom. Jag har precis skrivit ett mejl till en Borrelialäkare i norge, så jag tänkte att jag lika gärna kan kopiera över delar av det till ett inlägg här, så att ni får veta lite vad det är jag snackar om när jag säger att jag mår så dåligt fysiskt. Även om det inte är jättestora grejer så blir det sammantaget fruktansvärt jobbiga saker! Att jag har eksem kan jag förklara på tre ord för någon, men innebörden skulle ta en evighet att få någon att förstå. Ungefär som att förklara att man har en fobi, folk förstår vad man säger, men inte vad det innebär. Så, det kanske ser utsom struntsaker, men oj vad det plågar mig. Jag mår inte alls bra, och jag är trött på att må såhär, och på att aldrig få någon riktig hjälp från läkarna. Varför kan ingen sätta sig ner med mig och göra en grundlig undersökning istället för att ta ett blodprov och sedan skicka hem mig med att jag är stressad. Jag kan inte förneka att jag är stressad (vem blir inte stressad av att må skit och inte få hjälp?), men jag tror inte alls på att det skulle vara hela sanningen.

Det här är i alla fall delar av det jag skrev till borrelialäkaren:

Mina problem började komma för cirka 2,5 år sedan. Det började med att jag var extremt trött och var sjuk hela tiden (från att jag ALDRIG var sjuk till att vara sjuk hela tiden. Jag har alltid varit aktiv och tränat massor, men det fick jag sluta med)... sen har det fortsatt med massa konstiga symtom.

Några av mina symtom är:
* Jag har en massa svullna lymfkörtlar, på halsen, under käken, bredvid öronen, i nacken, i ljumskarna.
* Jag blev för ett år sedan diagnostiserad med atopisk dermatit, och behandlas med krämer och har behandlats med antibiotika två gånger, men det hjälper inte riktigt. Nu för ca en månad sedan blev jag diagnostiserad med soleksem också.
* Då och då tappar jag smaksinnet, utan att vara förkyld (som tur är kommer det tillbaka efter ett tag/en dag)
* Mina ben/armar somnar (stickningar, myrkrypningar) jättelätt. Kan inte sitta i samma ställning särskilt länge utan att de domnar bort. Nu somnar till exempel min hand för att jag sitter och skriver på tangentbordet.
* Jag kan plötsligt få jätteont (som om någon hugger mig med en kniv) någonstans utan anledning... fibromyalgi?
* Jag är onormalt irriterad och deppig (jag är inte en sådan person egentligen, brukade alltid vara glad och pigg)
* Jag är förkyld mest hela tiden, ofta med halsont
* Jag har ofta ont i huvudet (det brukade jag aldrig ha heller)
* Har väldigt ont/är stel i nacken och ryggen
* Har svårt att fokusera på det jag tänker, tappar ofta tråden och det känns som att tänka genom mossa/dimma. Jag känner mig trögtänkt.
* Har haft lock för öronen väldigt länge känns det som, det försvinner inte.
* Mina ögon rinner ofta, kliar och så ser jag suddigt ofta också.
* Jag brukar ha ont i magen, långt ner i buken, känns som extrem mensvärk.
* Min tarm krånglar, är ofta förstoppad och har uppblåst mage. Har fått diagnosen IBS.
* Det värsta och mest påtagliga jag har är dock min enorma trötthet. Det hjälper inte hur mycket jag än sover, jag är fortfarande extremt trött.


Någon som också kan vara viktigt att nämna är väl:
* För cirka 2 månader sedan opererade jag bort en 7 centimeter stor cysta som satt på en äggstock.
* Jag har en fobi (emetofobi/spyfobi) och därför lider av panikångest och ofta är orolig. Detta får alla läkare jag mött att reagera, och säga att det är därför jag har alla dessa symtom. Jag har så svårt att tro dem, jag har levt med min fobi och panik hela livet och vet hur det påverkar mig, jag har svårt att tro att jag plötsligt - på en gång - skulle få massa symtom till följd av det? Jag vet att kroppen tar stryk av att man ständigt är på helspänn, men jag är så trött på att aldrig bli tagen seriöst på grund av min fobi.
* För cirka 1,5 år sedan hade jag järnbrist.
* Celiaki och hypotyreos finns i släkten, men läkarna har fastslagit att det varken är celiaki eller hypotyreos jag har, även om jag tycker att symtomen för hypotyreos stämmer in väldigt bra på hur jag mår.

Ja, det där med att jag ofta är orolig är väl en smärre underdrift, jag borde väl ha skrivit konstant hela tiden istället, men jag är så hemskt rädd för att inte bli tagen på allvar om jag skriver det. Då står det skrivet "Stressad och psykiskt sjuk" i pannan på en och så får man ingen hjälp. Vad är det som säger att man inte kan ha en fobi OCH ha en rent fysisk sjukdom? Fy vad jag är trött på att inte få hjälp.

Nu ska jag lämna det här för ett litet tag, blir så upprörd, och gå iväg och köpa en bröllopsresent till min kompis som gifter sig om en vecka :)

 

Jag har alltid - ehe, sen jag fick veta att man kunde spy av det - varit livrädd för att få fästingar och sedan få borrelia! Nu sitter jag här och tror att jag har det. Seriöst, det börjar bli lite för mycket som stämmer in på borrelia för att jag ska kunna släppa den tanken, trots att läkarna har sagt till mig att jag inte har borrelia. Allt för att jag tog ett blodprov som visade att jag inte hade borrelia nu, utan bara att jag HAR haft borrelia (VA?? när då!?). På de blodproven som tas i sverige kollar de efter två olika antikroppar tror jag, en som visar ifall man har antikroppar i blodet mot borrelia, och en som visar ifall de antikropparna är aktiva just nu (det vill säga att man har borrelia just nu). Jag fick positivt (ja det beror ju på hur man ser det, konstigt att de kallar det positivt...hrmf) resultat på att jag har antikroppar i blodet, men negativt på att de är aktiva nu. Det här gör mig väldigt misstänksam! Jag har hört från massa läkare, och läst på internet, att borrelia väldigt sällan läker bara sådär utav sig själv, man måste behandla det. Hur troligt är det då att min borrelia skulle ha läkt av sig själv, och att jag inte ens skulle ha märkt att jag haft det? Är det inte mer troligt att testet inte visade hela sanningen, om man lyssnar på min sjukdomshistoria - vilket de såklart inte gjorde, suck. Om det är någon gång i livet som det känns som att jag skulle ha/ha haft borrelia så är det nu, och typ två år tillbaka.

Jag snackade med en kille på det här lägret jag var på som har borrelia. Han hade massa konstiga symtom , men testerna i sverige visade att han var helt frisk, han hade inte ens antikroppar som visade att han haft borrelia, vilket ju jag har. Tillslut åkte han till ett privatställe i norge och betalade för att få göra ordentliga tester. Då kom det fram att han hade borrelia, allvarlig borrelia.
Han säger att han är helt övertygad (efter att ha lyssnat på min sjukdomsberättelse) om att jag också "sitter med skiten", som han uttryckte det. Hans pappa är läkare och han ringde upp honom för att höra vad han trodde om det. Han berättade om mina symtom, och hans pappa sa att det lät väldigt mycket som om det skulle vara neroborellios (borrelia på nervsystemet). Det skulle förklara en hel del!! Till exempel varför jag plötsligt en dag inte har någon smak, fastän jag inte är förkyld (som tur är kommer den tillbaka sen), och mycket mycket mer.

Den här intressanta sidan fick mig verkligen att känna att jag är någonting på spåren: http://www.2000taletsvetenskap.nu/special/borrelia/borrelia_lena_dicksson.htm

Här är några symtom de nämner att man kan få, plus mina kommentarer om dem:

Några vanliga Borreliasymtom:
· utmattning - Yes
· lätt feber, "vallningar" eller frossa - en period kändes det så, men inte nu
· nattliga svettningar - i perioder
· nervinflammation - Hur visar sig det?
· eksem - Yes, alldeles för mycket! (VA? Seriöst, finns det med som ett symtom på borrelia)
· nässelfeber - tror att jag iaf haft nässelutslag ibland?
· stickningar i händerna - Ja, att de somnar?
· restless legs - Väldigt mycket JA om det innebär att de somnar, stickningar i benen? Myrkrypningar? (de somnar hela tiden, så fort jag sitter på minsta lilla konstiga sätt. Samma sak händer med armarna)
· stickningar och brännvärk perifert i hud/muskler - hur menar de?
· ont i käkarna, borrelia finns i tänderna - har bara känt av det nån gång, men inte mer än normalt. Men har flera gånger känt mig väldigt "trött" i käkarna.
· nervstörning i kraniet (domningar i ansiktet, värk, stickningar, förlamningar eller inflammation i synnerven) -
· allergier -
· huvudvärk, även kronisk - Jag har väldigt ofta ont i huvudet nuförtiden, det brukade jag inte ha
· dimsyn och värk i ögonen - Ja... (jag har undrat om jag fått sämre syn och behöver glasögon)
· ljud-och ljuskänslighet - men det är väl för att man är trött?
· tinnitus -
· balansstörningar -
· vertigo, yrsel - ... även om jag aldrig skulle erkänna det
· halsont - Har varit ovanligt mycket förkyld med halsont de senaste två åren (brukade typ aldrig vara sjuk innan)...
· nackstelhet - oooh ja! Verkligen.
· vandrande ledvärk, stelhet och artrit -
· muskelsmärtor, fibromyalgi - jao... att det plötsligt gör skiiitont på något ställe. Har sökt läkare för det.
· ryggvärk - Ja... fast jag tror ju att det beror på den där gången jag ramlade en gång på gympan för typ 2,5 år sedan?
· värk i bröstet och hjärtat utan att det syns på ECG, bröstsmärtor och hjärtklappning -
· autoimmuna sjukdomar som sköldkörtelproblem och reumatiska sjukdomar - skulle ju kunna förklara varför jag inbillar mig/har trott att jag har sköldkörtelproblem? Och till och med trott att jag skulle kunna ha någon reumatisk sjukdom (på symtomen). Antagligen är symtomen väldigt lika för de sjukdomarna och borrelia?
· värk i testiklar/bäcken - vart sitter bäcken?
· magont, illamående, irriterad tarm - hehe, irriterad tarm: JA. magont: JA. Illamående: tänker jag inte erkänna,men ja (därför får jag så ofta panik, för att jag plötsligt börjar känna mig illamående, men det vägrar jag ju erkänna för mig själv att det är).
· anorexi -
· diarré -
· irriterad blåsa -
· sömnstörningar - Om det räknas som en sömnstörning att sova massor utan att någonsin bli pigg?
· personlighetsförändringar -
· nedstämdhet - Ja verkligen. Jag känner mig egentligen inte som en deppig person :(
· irritabilitet och humörsvängningar - Jaaa i massor (seriöst, jag blir ledsen på mig själv, för jag är alltid så irriterad, för minsta lilla, och jag vill inte vara det, jag är inte det egentligen, eller?). Men har inte alla humörsvägningar liksom?
· depression - mhmh...
· psykoser -
· ängslighet - Jo, fast det har ju sina andra förklarningar. Men tänk om jag har borrelia och det förklara varför jag plötsligt gått flera megakliv tillbaka vad gäller fobin, jag hade ju blivit ganska så bra, men har det senaste typ 1,5 året blivit räddare igen.
· koncentrationssvårigheter och minnesförlust - jaa, det är väl det jag försöker beskriva med att det är som att tänka genom mossa... jag får inte fram tankarna i hjärnan och kan liksom inte fokusera på det jag försöker tänka på.


Jag vet inte om jag har borrelia eller inte, men jag kan inte låta bli att börja undra... det är så många bitar som skulle falla på plats. Men hur ska man göra då? Det kostar massor att få vård privat, i norge, men det verkar vara det som krävs för att få svar på ifall det är borrelia. I sverige gör de inga sådana avancerade tester, trots att de tester som görs här är (utifrån vad jag kunnat läsa mig till) konstaterat otillräckliga. Det som gör mig mest irriterad och besviken är att läkarna bara verkar stirra sig blind på blodprov och inte lyssnar på vad man har att säga. Varför får jag aldrig någon hjälp med att på riktigt reda ut vad som är fel på mig? De tror mig inte.
Därför skulle det kännas hemskt dumt om jag åkte till norge för att göra ett riktigit borreliatest för typ 10 000 kronor (och vart hittar man de pengarna liksom?) och det visare sig att det inte är det. Men OM det är borrelia, ja då är det verkligen värt de där pengarna att få reda på det. Så hur ska man göra, vågar man chansa? Jag - eller mormor och mamma som skulle hjälpa mig (AJ mitt samvete) vill inte förlora tio tusen kronor för att jag kanske inbillar mig att jag har borrelia. Men det stämmer ju så bra in på allting. Åh, det här är svårt. Synd att de inte är lite mer kunniga på borreliaområdet här i sverige... det hade gjort saken bra mycket lättare.

Ps. Hjälp vad det var svårt att skriva det här inlägget, för jag är så trött att jag knappt vet vad jag heter, jag har riktigt svårt att hålla mig vaken.

Nu är jag hemma igen, en kort landning i två (rättare sagt en, för vi ska åka till boda bort på tisdag, tror jag) dagar innan jag ger mig av igen. Egentligen så orkar jag inte blogga, men det har gått en vecka sedan jag skrev något senast, längre än det någonsin har gjort - sen jag startade bloggen alltså hehe. Jag vill blogga, men det känns tungt just nu, det är så mycket måsten, jag hinner inte med. Min hjärna går på högvarv och jag mår inte bra alls.
De senaste två veckorna har varit hemska. Ja, den här veckan också, trots att jag har varit på det bästa stället jag vet på hela jorden. Det har hänt mycket jag skulle kunna skriva om, fobirelaterade saker. När man är på ett scoutläger, som jag ju har varit (var personal) där det är massa andra så händer det alltid något som får hjärtat att åka upp i halsgropen. Men det som har varit värst är faktiskt inte de fobirelaterade sakerna utan den enorma tröttheten jag har känt, konstant. Jag har varit så trött att jag knappt orkat hålla mig vaken vissa dagar. Och min kropp bara krånglar med mig, det känns inte bra. Vad är det som händer? Vad är det som är fel med mig? Är jag bara helt konstig i hjärnan så att allting sätter sig i kroppen eller är det faktiskt någonting, finns det en förklarning?
Jag är så rädd för att det bara ska vara att alla de här problemen är helt mitt eget fel, att det är "fel" på mig, att det är jag som stressat för mycket - att jag får skylla mig själv att jag mår skit. Om det är så, ja då skulle jag klandra mig så mycket att jag skulle gå under på kuppen. Jag anklagar redan mig själv massor för att jag mår som jag gör, jag får dåligt samvete gentemot omgivningen och mår bara ännu sämre eftersom jag känner mig så "misslyckad" och dålig som inte har klarat av livet som alla andra, att jag var "för svag", att jag gjorde något fel - fastän jag så förtvivlat gjort allt för att inte misslyckas. Det svider.
Det jag är rädd för är att det är av de här anledningarna som jag tror att det verkligen är något fysiskt fel på mig (för om det sedan visar sig att det inte är något fysiskt fel på mig så kommer jag känna mig ännu mer bortgjord och misslyckad, hemskt). Men, tänk om det faktiskt är något fysiskt som spökar? Det känns ju verkligen så. Det känns inte som att ALLT det här kan komma från att jag haft en fobi och kroppen varit uppstressad pga det?
Jag blir inte klok på det här! Jag vill bara må bra!

Packar som vanligt i sista sekund och fixar massa grejer. Klockan är kvart över tre! Whaat, hur kunde det bli så liksom? I morgon, ehe idag, åker jag iväg en vecka, ska hjälpa till på ett scoutläger. Blir skoj, men jobbigt också, hoppas att jag piggnar till under veckan, får lite energi av att det är roligt att vara där. För om jag fortsätter vara såhär så kommer jag gå omkring som en zoombie, mindre roligt.

Min fobi ställer till det som vanligt med en massa skräcktankar: tänk om någon blir magsjuk där, tänk om någon mår illa i bilen, tänk om tänk om tänk om...

Men det går nog bra, och blir säkert roligt, det är i alla fall så det brukar fungera. Man oroar sig massor för allt möjligt, men sen går det bra och blir skoj. Men det där TÄNK OM finns alltid där, för tänk om den här gången är den gången då det inte går bra?
Äsch, nu orkar jag inte med mina sådana tankar... även om det där TÄNK OM hände så skulle jag klara det - det ska jag försöka intala mig själv, för även om jag inte tror på det så är det sant (vad har jag för alternativ?). Jag klarar det.
God natt!

Ps. Det har börjat bli ljust ute, stress, måste somna.

Jag är galen som inte har gått och lagt mig än. Idag var jag så trött så att jag verkligen trodde att jag skulle somna ståendes på jobbet! Fick anstränga mig något otroligt för att hålla mig vaken (åh, det ska bli underbart att sova nu, som jag har längtat efter det idag). Skönt med helg, fast det blir ingen lugn helg för min del. I morgon är det 40-årsfirande, och på söndag åker jag iväg... det vill säga jag måste packa, haha, ni som följer min blogg kanske har märkt att det INTE direkt är min favoritsysselsättning ;)

Hade egentligen tänkt skriva ett längre inlägg, men mina ögon går i kors och jag är helt enkelt för trött för att kunna tänka, så bäst att jag säger god natt innan jag börjar svammla på om massa obegripliga saker...

God natt!