Att leva med oro

Håller tummarna för att behandlingen ska hjälpa,

och ger tummen upp för att jag tror att den faktiskt hjälper!

Jag kom hem hem (det är vad jag kallar mitt "barndomshem" för) halvfyra på natten till fredagen. I fyra dagar var jag och fick intravenös antibiotika, pappa var med mig eftersom jag inte vågade bo där helt själv. Första gången skrek jag och grät floder, andra gången var det inte fullt så hemskt. Sen fick jag en till medicin, en örtmedicin som ska hindra bakterierna att kapsla in sig (och så käkar jag min d-vitaminolja också och probiotika, det vill säga goda tarmbakterier - eftersom antibiotikan tyvärr slår ut dem med). Det är alltid jobbigt att ta en ny medicin (eller medicin över huvud taget) tycker jag, för då vet man inte hur man ska reagera på de. Vilka biverkningar man får! Tänk om jag skulle må illa och spy av den? Eftersom jag inte kan ta tabletter så var den i droppform, och den skulle tydligen smaka skitäckligt, jättebeskt, men det gick bra att ta den och jag spydde inte. De två sista dagarna fick jag dubbel dos antibiotika.

När jag gick därifrån till stället vi ställt bilen så blev jag en aning förvånad - det kändes som om någon hade smort alla leder i min kropp! Det kändes plötsligt lätt och smidigt att röra sig! Jag kände mig inte längre lika stel i nacken och ryggen. Häftigt!
Och för att inte tala om mitt eksem! De senaste elva(?) månaderna har jag inte kunna vara utan kortisonkrämen i mer än 2 dagar utan att min hud blir hemsk. Nu har jag varit utan kortisonkrämen i en hel vecka!

Jag har några olika teorier om varför det har blivit såhär, varav en är troligast hehe. 
Antingen så är det för att det har hjälpt huden att jag käkar d-vitamin, eller så kanske huden har blivit bättre för att jag dricker så mycket vatten nu (det måste jag för behandlingen, jag vet inte riktigt varför, men antagligen för att inte njurarna och levern ska ta lika stor skada av antibiotikan och all skit som nu rensas ut), eller så är det helt enkelt antibiotikan som gör det. Då är frågan ifall det är för att mitt eksem är ett borreliaeksem (det trodde läkaren att det kunde vara) eller för att den här antibiotikan fungerade för att förbättra eksemet också, som en väldigt positiv sidoeffekt. Jag hoppas att det är borreliakesem för det betyder att jag blir av med det i samma takt som jag botar borrelian och blir av med alla andra symtom!

Varför jag egentligen inte vill använda kortisonkrämen är för att det kan vara skadligt att använda den för länge, man ska egentligen trappa ner efter ett tag, men eftersom mitt eksem inte har gett med sig trots behandling så har jag fått fortsätta för att "hålla det i schack". Nu vill jag ännu mindre använda kortisonkräm eftersom jag fått veta att det är någonting som borreliabakterien tycker om! Precis som socker, det är mat för bakterien, och jag vill gärna inte mata de där hemska filurerna som tjuvåker i min kropp!

Eksemet har börjat blossa upp nu igen (senaste behandlignen fick jag i torsdags, nu är det söndag), men wow för att det har hållit sig så bra så länge. Nu kommer det antagligen tillbaka för att det var ett några dagar sedan jag fick antibiotikan. Den andra killen som går och får IV-behandling fick tillbaka sina symtom första helgen han åkte hem, och då gjorde en "paus" i bhehandlingen. Detta tyder på att mitt eksem faktiskt kan vara borreliaeksem!

Dessutom känner jag nu att jag varit piggare undet tiden jag fick antibiotikan, inte jättemycket, men jag var i alla fall inte jag-kan-sova-överallt-när-som-helst-trött som jag brukar vara, och är nu igen. Och nu känner jag hur det är tungt och jobbigt att andas igen, hur andfådd jag blir av att gå upp för trappan osv. Och min rygg och nacke! Oj vad de har blivit stela igen...

Kanske har det med behandlingen att göra, eller så är det ett sammanträffande (helgen har inte direkt varit smärtfri... så en del av tröttheten och anspänningarna är nog därifrån tex), det återstår att se. Intressant är det i alla fall om det är antibiotikan som hjälpt! Jag håller tummarna för att de här sakerna ska bli bättre i morgon igen, för då ska jag tillbaka och få behandling igen i fyra dagar. Hoppas, hoppas... Men oj så nervös jag är! Jag ska få en ny antibiotikasort... och det var ju det där med nya mediciner, svälj, men nu har jag vågat så mycket så det ska jag väl våga också, även om det är otäckt. Jag vill bli frisk!

I torsdags var jag hos en psykiatriker. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av besöket, det skulle bli intressant, men en aning otäckt också. Från början ville jag inte få remiss dit, eftersom det gör att framtida läkare kommer avfärda mig som ”en sån”, om de ser att jag har varit på besök hos psykiatrin. Tyvärr är det ofta så det går till. Det är så det är för mig redan nu om de får höra eller se att jag går hos en psykolog.

Men, jag bestämde mig alltså för att jag ville ge det en chans, jag ville trots allt få höra vad någon som är BÅDE läkare och psykolog sa om mina symtom. Kunde det vara fobin och många års ångest och panik som gjort att jag fått alla dessa fysiska problem?

Det spöregnade när jag cyklade dit och det tog ett tag innan jag hittade rätt hus och ingång. Det kändes ganska konstigt att gå in där, på samma ställe där de behandlade drogmissbrukare och säkert folk med bra mycket allvarligare psykiska problem än min fobi (psykoser, schizofreni osv). Vad gjorde jag där? Kanske var det jag som inbillade mig, men det kändes som om de jag mötte var som tagna ur en film om psykvård.
När psykiatrikern ropade upp mitt namn, och hälsade på mig kort och bestämt, så började jag verkligen undra vad jag gjorde där. Det kändes som om han var av den typen som skulle analysera allt jag sa till någon psykisk diagnos och sedan skriva ut lite tabletter. Klappat och klart, hejdå. Dessutom såg han lite ut som en drogmissbrukare, om man nu kan säga att de ser ut på något särskilt sätt.

Han började med att ställa lite hälsofrågor. Sedan frågade han mig om jag visste vad fästingar var, och att de kan ge en sjukdom som heter borrelia. OM jag vet! Han ville veta om jag testat mig för det, vilket jag ju i hög grad har gjort. Tydligen så är det standard att de tar borrelia och syfilisprov på sina patienter, för att det är två sjukdomar som kan ge psykiska besvär och lätt misstas för att vara bara psykiskt. Man vill utesluta kroppsliga problem innan man sätter en psykisk diagnos. Tydligen har de haft fall då någon klassats som psykiskt sjuk i tio år och sedan så har det visat sig vara borrelia (men under de tio åren lär ju personen börjat må psykiskt dåligt ”på riktigt”…)!

När vi snackade om borrelia så måste han ha märkt att jag blev skeptisk till att proverna skulle visat negativt för det. Han frågade ifall jag inte litade på resultatet. Well, det gör jag ju inte riktigt, men jag ville helst inte bara slänga ur mig att jag inte litade på det. Vad skulle han tänka då? Att jag är hypokondriker och desperat vill ha en diagnos, uppmärksamhetsgalen eller har svårt att ”acceptera sanningen”? Man vet ju inte vad han kunde få för sig. Han undrade också ifall jag hade problem med att lita på svensk sjukvård eftersom jag åkt till norge för att ta prover. Jag sa som det var, att jag litar på svensk sjukvård i alla andra fall och de andra svar jag fått, men att jag faktiskt inte gör det vad gäller borrelia då det är väldigt omtvistat och dåligt forskat kring och eftersom mina symtom stämmer in så pass bra.

Därefter fick jag berätta om mina problem och symtom, dels de fysiska men även fobin och panikattackerna - han skrev upp allting på ett papper.

Efter detta så sa han bestämt ”du behöver inte komma tillbaka hit något mer, du är fullt frisk” (eh, satt han och sa med ett papper fullklottrat med mina sjukdomsproblem? Men jag förstod ju vad han menade – inom hans område). Han fortsatte med att säga att jag snarare tvärt om var väldigt psykiskt stark som klarade av att ha alla dessa problem och ändå stå upp, han sa till och med att han var riktigt imponerad, för hade det varit han som hade allt det där... ja då hade han inte klarat det. Han berättade att han under sina år som psykiatriker bara ett fåtal gånger haft patienter med en lika komplex sjukdomshistoria, med så mycket problem. Oj vad det där var skönt att höra! Jag är alltså inte bara överkänslig och ”svag” som tycker att det är lite mycket nu. Han sa att det är fullt normalt att må dåligt, ha ångest och vara deppig om man har allt det här. Det skulle vara direkt onormalt att INTE må dåligt psykiskt av det. Det var verkligen underbart att höra att någon förstod hur mycket jag har att kämpa med, och dessutom sa att jag är psykiskt stark, att jag klarar det bättre än många andra hade gjort i min situation. Jag har tvivlat på mig själv när sjukvården gång på gång har skickat hem mig med att ”du är stressad, det är din panikångest som orsakar de här grejerna”, som om jag inte varit tillräckligt stark psykiskt eller får skylla mig själv. Det här var det som en liten seger för mig – de hade fel! Psykiatrikern sa att det här inte hade något med min fobi och panikångest att göra och han upprepade många gånger att de verkligen borde ta det här på allvar! Jag frågade kanske tio gånger ifall det verkligen inte kunde ha med det faktum att kroppen under så många år varit uppstressad på grund av alla panikattacker att göra. Men nej, paniken och fobin låg i en box, och de fysiska sakerna i en annan sa han. Två olika saker, mina symtom är rent fysiska (inte orsakade av något psykiskt). Det enda som kunde påverkas av min panik var mitt eksem sa han, att det blir värre om jag stressar. Och eftersom mitt hjärta slår oregelbundet och konstigt ibland så kan det GE mig panikattacker, och även då åt andra hållet, att hjärtat börjar slå konstigt om jag får panik – men det visste jag redan, det är ju ett av symtomen man får av panikattacker. Tydligen så har jag en hjärtdiagnos, jag visste inte att de hade satt en diagnos på mig. AV-block 2 kallas det. Vad det innebär har jag egentligen ingen aning om, och jag tycker det är väldigt konstigt att jag inte har fått veta mer om det. Jag fick betablockare (en hjärtmedicin) utskrivet av min vårdcentralsläkare, men då jag läst lite på internet om betablockare och sett att man INTE ska ta dem om man har låg puls eftersom pulsen sänks så blev jag lite skeptisk. Jag frågade honom om detta och det var då han sa att jag hade AV-block 2 och att man då inte skulle ta betablockare. Vilken tur då att jag inte bara knaprade i mig dem…

Något som han sa som också var en liten seger var att han trodde på mig, på mina teorier. Hade det varit han som var i min situation så hade han åkt hem och tagit antibiotika på en gång! Han trodde att det mycket väl kunde vara borrelia. Hehe, när han frågade vad jag pluggade till och jag svarade biomedicinsk analytiker så sa han ”jag misstänkte detta” för att han tyckte att jag var så insatt i sjukdomar och hur kroppen fungerar osv. Men det är ju inte tack vare utbildningen, än, utan för att jag fått vara min egen läkare och detektiv.

Vi drog över på tiden med typ en halvtimma för att han tyckte att mitt fall var så intressant, han ville verkligen veta vad som låg bakom alla symtom och hur det skulle gå haha. Lika nyfiken som jag med andra ord! De läkare som har en sådan inställning till min problematik är SÅ otroligt mycket bättre än de som tänker ”oj oj vilket jobbigt fall” och helst av allt vill bli av med en. Han tog mig på allvar, han hade passion för det han gjorde, sådant märks tydligt.

Något mycket viktigt han gjorde mig uppmärksam på var att jag inte skulle gräva ner mig för mycket i diagnosletandet. En diagnos är ett namn - det hade lika gärna kunnat heta avokado - inte vem jag är! Jag är inte mina problem. Man kan ha många diagnoser men ändå ha massvis med livskvalité, eller så kan man vara fullt frisk men må skitkasst och ta livet av sig. Bara för att jag har diagnoser eller problem så betyder det inte att det är kört för mig att ha ett bra liv. Han uppmanade mig att komma ihåg att hitta på roliga saker och njuta av livet och inte låta de här sakerna hindra mig från att ha livskvalité.
Där fick han mig att tänka till. Jag har nog snöat in mig väldigt mycket på att jag måste få en diagnos innan jag är nöjd och kan acceptera läget. Än så länge kanske det saknas en pusselbit, jag kanske har en helt ny sjukdom som inte har något namn än, eller så har jag fler olika diagnoser och därför hittar de inte vad felet är? Men vad spelar det för roll egentligen. Mina symtom förändras inte för att jag har ett namn på dem, ja det skulle vara lättare att förklara för folk, och min förhoppning och anledning till att så desperat gärna vilja ha en diagnos är att det skulle leda till större förståelse och att jag skulle bli tagen på allvar. Men skulle det verkligen bli så? Antagligen inte. Och den upptäckten skulle göra mig väldigt besviken efter allt detta slit för att få en diagnos.

Jag är inte mina problem, jag är inte en vandrande diagnos, och jag kan ha livskvalité och vara glad trots symtomen. Jag ska inte sluta kämpa för att få någon rätsida på det här, men jag måste komma ihåg att under tiden jag kämpar också LEVA. Tack för den insikten herr psykiatriker!

Vilken otrolig lättnad jag kände efter det här besöket! Man skall inte lyssna för mycket på sina fördomar, jag som trodde han skulle vara dålig fick minsann äta upp det sen. Jag är glad att jag gick dit. Otur bara – eller tur, beroende på hur man ser på det – så var det där hans sista dag på jobbet! Alla bra läkare jag träffar har en tendens att försvinna från sina jobb, mycket mysko. Men åh, nu kanske de kan LYSSNA på mig på vårdcentralen/sjukhuset istället för att bara dra slutsatsen att mina problem är stressrelaterade. Hoppas kan man ju :) Nu har jag i alla fall fått svart på vitt skrivet i min remiss att det inte är psykosomatiska symtom jag har.

Såhär känns det just nu.

Är så rädd, ledsen och frustrerad att jag skriker som en liten bebis. På riktigt. Jag skriker så högt jag kan, gråter, slår i sängen, slår mig själv så det gör ont och bryter ihop såpass att ni hade trott att jag var mentalt vrickad om ni såg mig.

Man behöver faktiskt inte vara psykiskt störd för att bryta ihop, jag tror alla bryter ihop så att de tappar fattningen någon gång i sitt liv (men det är ju sådant man inte pratar om...). Sådär så att man inte vet vart man ska ta vägen eller vad man ska ta sig till för att allt känns så tungt, som om man kvävs, man vill bara skrika, gråta, slå, försvinna - men det går ju inte.

Jag känner mig verkligen som en liten bebis. Inom psykologin kallas det regression. Jag har regredierat! Ja, till och med till den graden att jag skulle känna mig tröstad om jag fick en napp att stoppa i munnen (kanske därför folk tröstäter när de är ledsna? höhö). Ganska läskigt och fascinerande hur kroppen och psyket fungerar.
Idag hade jag en anatomilektion om nervsystemet. Vi kom in lite på sympatiska och parasympatiska nervsystemet, och lite andra grejer... oj vad jag har lite FÖR mycket självupplevda erfarenheter av en del saker han snackade om. Men det känns faktiskt bra att få höra hur det fungerar, på en så grundlig nivå, och oj vad kroppskemin styr oss. Att mediciner kan ändra lite grann i hur transmittorsubstans förflyttas i synapsen och det påverkar hela vårt mående. Sjukt. Det där kanske var en helt obegriplig mening för er, och kanske inte ens korrekt, så vi hoppar över det, men som sagt: kroppen är väldigt fascinerande.

Tillbaks till det jag bryter ihop över. En av de jag bor med var ju magsjuk, och ikväll skall folk i min vänskapskrets träffas och då kommer hon vara där. Detta gör att jag inte vågar åka dit. MEN, jag kan inte hindra att andra åker dit! Så min pojkvän och han som han bor med har precis gått dit. PANIK. Då kommer de alltså dra hit smittan - enligt min fobihjärna. Tänk alla gemensamma dörrhandtag de kommer ta i, och tänk om de sitter bredvid varandra? 
Vad hjälper det att jag inte går dit, om det blir som att jag indirekt har gått dit? Men vad kan jag göra åt det!?! ...nej just det, inget = fruktansvärd ångest och frustration. Tänk om det resulterar i att jag blir magsjuk.

Framför allt bryter jag ihop för att jag är så förbannat trött på min fobi!! Och jag är trött på att må såhär kasst, och att bryta ihop (ja, det blir ju en ond cirkel där då. Just nu känns det som om jag bryter ihop mer och mer, och värre blir det också) och att alltid känna mig som ett stort vandrande problem. Hur många gånger ska jag behöva bryta ihop såhär, över samma saker? Sen lyckas jag ta mig upp igen, och så trillar jag. Jag är rädd för den gången då mina energidepåer är nollställda, helt slut, att jag kanske inte orkar ta mig upp igen. 
Men man har inget val, antingen får man ta sig upp igen eller dö, och även om jag ofta kan känna för att dö så skulle jag inte göra det till verklighet, alltså blir det till att ta sig upp igen. 
Ibland blir jag bara SÅ trött på att livet för mig (och många andra) ska behöva vara så. En balansgång på en tunn lina över ett stort stup. När kommer jag över till andra sidan och får vila? Ligga mitt i blomsterängen och njuta av att det äntligen är soligt och varmt? 
Just nu åskar det i mitt liv, stormar och regnar.

Man får bryta ihop och bara hata allt, men det är viktigt att man någonstans i bakhuvudet har vetskapen om att det är värt att fortsätta kämpa för att ta sig över till den soliga sommarängen. Det finns alltid hopp, det finns alltid en anledning till att fortsätta kämpa och det blir alltid bättre tillslut.
Oavsätt hur värdelös man kan känna sig mitt i sitt psykbryt så är det inte ett faktum, det är en känsla: DU är värdefull, oavsett vad din känsla talar om för dig. Känslor förändrar sig. Och det finns alltid någon som bryr sig om dig, någon som letar efter dig i det becksvarta mörkret - det är bara det att du inte ser denne någon eftersom det just är becksvart. Så, jag säger det lika mycket till mig som till er: ge inte upp när det känns som mörkast, snart hittar du ljusknappen, du kanske bara måste treva dig fram - vacklande steg i mörkret - för att hitta den, men det klarar du.

Nu ska jag gå till ica och köpa en "napp" - choklad. Nu har jag lugnat ner mig och kan tänka lite mer klart i alla fall. Det är första steget till att ta sig upp igen, men det är tungt ja, särskilt när man är helt utmattad.

Kram till alla er där ute, kom ihåg att vi är många som kämpar med allt möjligt: du är aldrig ensam, tro inte att alla andra lever så perfekta liv som det kan verka som.

Det blev ett väldigt långt uppehåll mellan det här och det senaste psykologbesöket! Det uppehåll som skulle ha blivit om förra psykologtillfället hade blivit av var redan det långt, men så gick det ju som det gick med det tillfället (om du som läser inte har en aning om vad jag snackar om så kan du läsa här)... in och iväg med ambulans, jag stack helt enkelt därifrån ;) Sen har det varit fram och tillbaka, upp och ner och ut och in till sjukhuset ett tag efter det.

Den 16 november (ja, nu är det ganska längesedan, jag har inte orkat skriva om det bara) var jag alltså hos psykologen igen. 
Det var riktigt riktigt jobbigt att åka dit igen, inte bara för att jag skulle till psykologen efter ett så långt uppehåll, utan mest för att jag påmindes om vad som hände sist jag åkte den sträckan. Jag åkte förbi stället där jag först märkte att någonting var konstigt med min syn - fast då trodde jag att jag bara var väldigt trött. Som tur var så såg receptionisten ut att vara hel den här gången!

Ett tag övervägde jag att inte alls åka, men jag tog mig i kragen och åkte som sagt. Jag fick väldigt mycket ångest, då jag gick in till psykologen undrade jag hur jag skulle klara av att ta mig hem efteråt, eftersom jag redan höll på att spricka av ångest. Men det gick ju det med på något sätt.

Det här besöket blev lite av ett vägskäl för min behandling. Psykologen ställde ett ultimatum: antingen fortsatte jag min egen behandling, eller så lyssnade jag på honom och gjorde de uppgifter som han sa åt mig att göra - inte hitta på andra, egna, uppgifter och göra dem.

Ibland har jag nämligen gjort andra uppgifter än de han har gett mig, oftast svårare, för jag har inte tyckt att det spelar någon roll ifall jag gör just de sakerna, bara jag utmanar min fobi och kommer framåt. Tydligen så har det spelat roll enligt honom, och jag tror att jag förstod varför. Om jag gör mina egna uppgifter så kan det dels leda till att jag gör saker jag inte "riktigt är redo för" bara för att vara duktig, och dessutom så kan det vara så att jag undermedvetet egentligen flyr från de uppgifter jag får för att jag tycker att de känns jobbiga. En tredje grej till varför jag ska göra hans uppgifter är att han annars inte har koll på behandlingen och kan då inte hjälpa mig. Så för att han ska kunna hjälpa mig, och jag ska se att behandlingen fungerar, så behöver jag göra det som han säger - eller rättare sagt, som vi kommer överens om tillsammans under den tiden jag är där. Det är inte så att han bara ska ge mig saker att göra, utan vi ska lägga upp det hela tillsammans, samarbeta, men då krävs det att jag faktiskt också är med och samarbetar.

Först tyckte jag det kändes väldigt jobbigt att få det här ultimatumet, och höra att jag "gjort fel", jag kände mig dålig. Men när jag förstod att han inte menade att anklaga mig (vilket det först lät som) utan sa de här sakerna för att hjälpa mig, och att den här förändringen kanske kunde göra att min behandling gick bättre, så kändes det bättre. Dessutom så kändes det bra att "backa tillbaka" ett steg (gör om, gör rätt) eftersom jag kände att jag kanske pressat mig själv att gå för fort fram vilket gjort att jag blivit mer och mer motvillig att åka till psykologen och göra uppgifterna. Så, det blev helt enkelt en nystart. Det känns jobbigt att jag inte kommit längre än såhär under den tiden jag har gått hos psykologen, men så länge det går framåt så är det bra. Jag måste tänka på att fobin trots allt har haft 19 år på sig att rota sig och bestämma hur jag ska tänka och reagera, då tar det tid att ändra inställningarna och jag måste ge det tid. Men samtidigt måste jag såklart pressa mig själv så att jag inte flyr genom att ta det för lätt eller vad man ska säga. Det är en svår balansgång allt det där.

Det var i alla fall skönt att det kändes bra efter det här psykologbesöket. Nu minsann skulle fobin möta motstånd. 

Jag är mitt inne i massa tentaplugg och försöker ägna hela min uppmärksamhet åt det (vilket inte går så bra om jag ska vara ärlig), men för att uppdatera lite om mitt sjukdomsläge så har jag fått veta att jag har D-vitaminbrist! Detta var något mamma misstänkt länge, och jag bad dem på vårcentralen för längesedan att ta ett d-vitaminprov så det trodde jag att de hade gjort, men tydligen inte. Tack och lov att den läkaren jag har fått nu var skärpt och ville ta ett d-vitaminprov, annars hade jag trott att det såklart redan var taget - med tanke på hur många blodprov jag har lämnat liksom...

Jag fick även vid samma tillfälle veta att jag INTE har lymfom! Vilken lättnad.

Såklart vill jag veta vad det är som gör att jag mår såhär kasst, men jag vill helst inte få beskedet att det är hjärntumör, cancer eller något i den stilen. Hjärntumör är jag ordentligt utredd för, med två MR-röntgen och en CT så borde de ha sett någonting - annat än hjärnan då, för den hoppas jag att de såg. Och nu kan jag alltså andas ut och slippa oroa mig över huruvida det skulle kunna vara lymfom (symtomen stämde annars in, lymfom är liksom borrelia en stor härmapa och liknar många andra sjudomar, ofta med diffusa symtom). Däremot så visade benmärgsprovet, som ju togs för att kolla efter ifall jag hade lymfom, att jag har för långa järndepåer. Jag har alltså inte hb-brist, men järnbrist. Så det blir till att köpa blutsaft igen, för tablettsväljandet har inte blivit något bättre.

D-vitaminbrist alltså. Det skulle kunna förklara en del av mina symtom, frågan är bara hur mycket det förklarar, och ifall det är orsaken till mina problem, eller ytterligare ett symtom på något annat?

Jag har börjat äta d-vitamindroppar nu, och jag är hemskt glad över att de inte smakar något! Visst, det är inte medicin egentligen, men ändå är jag rädd för att ta de där dropparna. På något vis lyckas jag bli rädd för att man kanske mår illa utav dem - av vitaminer (jag försöker intala mig själv hur fånigt det låter, men som vanligt lyssnar inte fobihjärnan när logikhjärnan försöker göra sig hörd). Jag ska upp i 1600 enheter, som läkaren sa, vilket motsvarar 20 droppar om dagen. Jag kör lite KBT-stuk över det hela och trappar upp långsamt för att min fobihjärna inbillar sig att kroppen vänjer sig då, och inte reagerar med chock över det ökade vitaminintaget, för det skulle ju kunna innebära att jag spyr (ha ha, jag skrattar åt mina egna tankar, men tycker inte att det är något vidare roligt). 

Nu håller jag tummarna för att de här d-dropparna får upp humöret och drar med sig kroppen upp. Tänk om jag börjar må bättre av det här (jo, något bättre borde jag må i alla fall)! Tänk om jag plötsligt slutar vara så trött, irriterad och nere - d-vitaminbrist kan göra att man blir båda trött, deprimerad och irriterad. Tydligen kan det göra lite mer också: http://svt.se/2.108068/1.2629370/d-vitaminbrist_kan_ge_diabetes. Man kan se samband mellan d-vitaminbrist och bland annat diabetes, parkinson, depressioner, MS och vissa former av cancer.

Låter trevligt, eller inte.

Men nu ska jag som sagt behandla det så då får vi hoppas att de där sakerna håller sig borta. Men kanske är alltså vitaminbrist allvarligare än vad det låter som? Om det är DET som ger mig alla de här symtomen så är det DEFINITIVT allvarligare än vad jag kunde drömma om i alla fall. Men oj vad skönt det hade varit om det var hela förklaringen och jag alltså "bara" kunde smaska i mig de här dropparna och börja må tipp topp igen.
Man kan ju drömma och hålla tummarna, right? ;)