Att leva med oro

Såhär känns det just nu.

Är så rädd, ledsen och frustrerad att jag skriker som en liten bebis. På riktigt. Jag skriker så högt jag kan, gråter, slår i sängen, slår mig själv så det gör ont och bryter ihop såpass att ni hade trott att jag var mentalt vrickad om ni såg mig.

Man behöver faktiskt inte vara psykiskt störd för att bryta ihop, jag tror alla bryter ihop så att de tappar fattningen någon gång i sitt liv (men det är ju sådant man inte pratar om...). Sådär så att man inte vet vart man ska ta vägen eller vad man ska ta sig till för att allt känns så tungt, som om man kvävs, man vill bara skrika, gråta, slå, försvinna - men det går ju inte.

Jag känner mig verkligen som en liten bebis. Inom psykologin kallas det regression. Jag har regredierat! Ja, till och med till den graden att jag skulle känna mig tröstad om jag fick en napp att stoppa i munnen (kanske därför folk tröstäter när de är ledsna? höhö). Ganska läskigt och fascinerande hur kroppen och psyket fungerar.
Idag hade jag en anatomilektion om nervsystemet. Vi kom in lite på sympatiska och parasympatiska nervsystemet, och lite andra grejer... oj vad jag har lite FÖR mycket självupplevda erfarenheter av en del saker han snackade om. Men det känns faktiskt bra att få höra hur det fungerar, på en så grundlig nivå, och oj vad kroppskemin styr oss. Att mediciner kan ändra lite grann i hur transmittorsubstans förflyttas i synapsen och det påverkar hela vårt mående. Sjukt. Det där kanske var en helt obegriplig mening för er, och kanske inte ens korrekt, så vi hoppar över det, men som sagt: kroppen är väldigt fascinerande.

Tillbaks till det jag bryter ihop över. En av de jag bor med var ju magsjuk, och ikväll skall folk i min vänskapskrets träffas och då kommer hon vara där. Detta gör att jag inte vågar åka dit. MEN, jag kan inte hindra att andra åker dit! Så min pojkvän och han som han bor med har precis gått dit. PANIK. Då kommer de alltså dra hit smittan - enligt min fobihjärna. Tänk alla gemensamma dörrhandtag de kommer ta i, och tänk om de sitter bredvid varandra? 
Vad hjälper det att jag inte går dit, om det blir som att jag indirekt har gått dit? Men vad kan jag göra åt det!?! ...nej just det, inget = fruktansvärd ångest och frustration. Tänk om det resulterar i att jag blir magsjuk.

Framför allt bryter jag ihop för att jag är så förbannat trött på min fobi!! Och jag är trött på att må såhär kasst, och att bryta ihop (ja, det blir ju en ond cirkel där då. Just nu känns det som om jag bryter ihop mer och mer, och värre blir det också) och att alltid känna mig som ett stort vandrande problem. Hur många gånger ska jag behöva bryta ihop såhär, över samma saker? Sen lyckas jag ta mig upp igen, och så trillar jag. Jag är rädd för den gången då mina energidepåer är nollställda, helt slut, att jag kanske inte orkar ta mig upp igen. 
Men man har inget val, antingen får man ta sig upp igen eller dö, och även om jag ofta kan känna för att dö så skulle jag inte göra det till verklighet, alltså blir det till att ta sig upp igen. 
Ibland blir jag bara SÅ trött på att livet för mig (och många andra) ska behöva vara så. En balansgång på en tunn lina över ett stort stup. När kommer jag över till andra sidan och får vila? Ligga mitt i blomsterängen och njuta av att det äntligen är soligt och varmt? 
Just nu åskar det i mitt liv, stormar och regnar.

Man får bryta ihop och bara hata allt, men det är viktigt att man någonstans i bakhuvudet har vetskapen om att det är värt att fortsätta kämpa för att ta sig över till den soliga sommarängen. Det finns alltid hopp, det finns alltid en anledning till att fortsätta kämpa och det blir alltid bättre tillslut.
Oavsätt hur värdelös man kan känna sig mitt i sitt psykbryt så är det inte ett faktum, det är en känsla: DU är värdefull, oavsett vad din känsla talar om för dig. Känslor förändrar sig. Och det finns alltid någon som bryr sig om dig, någon som letar efter dig i det becksvarta mörkret - det är bara det att du inte ser denne någon eftersom det just är becksvart. Så, jag säger det lika mycket till mig som till er: ge inte upp när det känns som mörkast, snart hittar du ljusknappen, du kanske bara måste treva dig fram - vacklande steg i mörkret - för att hitta den, men det klarar du.

Nu ska jag gå till ica och köpa en "napp" - choklad. Nu har jag lugnat ner mig och kan tänka lite mer klart i alla fall. Det är första steget till att ta sig upp igen, men det är tungt ja, särskilt när man är helt utmattad.

Kram till alla er där ute, kom ihåg att vi är många som kämpar med allt möjligt: du är aldrig ensam, tro inte att alla andra lever så perfekta liv som det kan verka som.