Att leva med oro

Jag har en spyfobi och lider av ständig ångest och panikattacker. Jag vet att jag inte är ensam om att ha det såhär, och jag vet att jag gärna skulle vilja få veta hur andra som har det som jag lever sina liv. Så min tanke är att berätta lite om mitt liv, hur det är att leva med en fobi, oron, ångesten, paniken och allt annat som hör till så att den som är intresserad kan få ta del av det. Kanske någon som har det som jag, någon som känner någon som har det såhär eller någon som bara är nyfiken. Ni är välkomna att läsa allihop :) Det ska inte vara tabu att erkänna att man lider av ångest och panikattacker! Vi är många som gör det, och för mig är det en tröst att veta att jag inte är ensam. Vill du komma i kontakt med mig utanför bloggen? Då kan du skicka ett meddelande till: [email protected]

IV-behandling

Just nu sitter jag på en privatläkarmottagning och skriver, jag har en infart i armen där de sprutar in den intravenösa antibiotikan.

Läkaren har sagt att jag har hjärtborrelia! Det var därför det var så brottom att sätta igång med behandlingen. Av läkarna på sjukhuset så fick jag diagnosen AV-block 2, och det kan orsakas av borrelia, vilket det då har gjort i mitt fall (antagligen), men frågan är ju om skadan redan ärskedd och inte går att reparera, eller om det går att bli bra från?

Men oj, det var bland det jobbigaste jag gjort, jag var så rädd (och extra känslig med tanke på allt annat kaos i mitt liv just nu, helt utmattad - jag vet att jag skrivit det många gånger innan, och jag tror att det inte går att bli mer utmattd, men det går tydligen)!

Igår när de satte in infarten så sprutade blodet och det gjorde väldigt ont, troligtvis för att mina blodkärl var så trånga till följd av att jag var så sjukt rädd för vad som skulle komma IN genom den där infarten! De sa gång på gång att det här var bra för mig, medicinen skulle ta död på bakterierna och få mig att må bättre, men jag kunde ändå inte tänka på det som något annat än ett gift som sakta droppade rakt in i blodet på mig (och de förstod verkligen inte VAD som gjorde mig så rädd). Det var så galet läskigt att jag skrek och grät och verkligen skämde ut mig, men jag var så rädd så jag brydde mig inte. För tänk om jag inte skulle tåla antibiotikan och spy av det? Eller bara att kroppen reagerar på behandlingen och spyr? Hjälp vilken plåga det var, men nu är första behandlingensdagen över. Idag, vid fem, så gäller det igen. Det känns lite bättre inför den här gången eftersom jag har gjort det en gång och inte mått illa av det då. Då borde jag ite må illa av det ller spy idag heller, men sen kommer den där ständiga tanken "man vet aldrig"... kroppen kanske inte tål det nu, när det blir högre koncentration för att det redan finns lite antibiotika kvar? Konstiga ologiska tankar, skulle vem som helst som inte har den här fobin tycka, men oj så skrämmande för en som mig.

Jag hoppas hoppas hoppas att den här behandlingen ska hjälpa!

Efter att jag fått antibiotikan insrprutad så kände jag mig alldeles varm i kroppen, och mina öron "ploppade", lock som liksom försvann. Dessutom så kändes det mycket lättare att svälja! Det brukar vara tungt, och "trångt", att svälja, men det var det inte längre. Det jag svalde åkte ner lent i halsen. Vet inte om det var för allt skrikande (fast det brukar ju ha motsatt effekt!) eller behandlingen, tillfälligt eller inte, men det var en väldigt konstig känsla.

Senare så började det sticka och klia i kroppen, som om jag hade pissmyror lite här och var! Ett tecken på att det händer något där inne?

En annan som är här och blir behandlad kunde inte gå längre än 50 meter och om ett halvår så skulle han troligtvis inte kunna gå något alls. Redan efter tre dagar med intrevenös antibiotika så kunde han gå flera kilometer! Han har inte på tre år kunnat sova med fötterna innanför täcket eftersom de har bränt så mycket! Efter en dag så kunde han sova med dem under täcket igen, lycka. Det här är verkligen galet, varför reagerar inte läkarna? Läkarna har rent ut sagt till honom att han är löjlig som klagar på massa konstiga symtom, som inte hör till hans MS-diagnos. Han vet med sig att han har haft borrelia och fått tre svenska behandlingar för det, men hela tiden har symtomen kommit tillbaka. Och nu var de värre än någonsin, så han kom hit för att testa den här behandlingen (intravenöst och långtidsbehandling) och fick alltså resultat redan efter en dag (men viktigt är att komma ihågatt alla reagerar olika)!! Jag träffade honom när jag skulle in för att få medicinen, och han visade stolt upp att han numera kan stå på ett ben, från att inte ha kunnat lyfta det. Det var ganska otroligt att få se, glädjen gick inte att mistta sig på: det här var ett under! Aldrig hade vi kunnat tro att det skulle fungera så bra. Otroligt. 
Undrar hur det kommer fungera för mig. Jag hoppas, men vågar inte tro på, att det här ska hjälpa. Vi får se...

Wow vad underbart för honom! Helt sjukt att detta inte tas på allvar av svenska sjukvården! Kanske något för dig att skriva ditt x-jobb om sen? Jag håller tummarna för att det ska fungera lika bra för dig, tänk om du kan bli av med dom flesta av dina besvär nu!! Det vore ju helt fantastiskt!

Hej!

Vill bara säga att jag beundrar dig som orkar, fantastisk du är! Din berättelse, som jag hittade nu idag, har fått mig att ta tag i min egen situation. Jag har liksom du diverse symtom och har så haft i många år, sen 2005 faktiskt. Jag har åkt ut och in inom sjukvården, först akute ett antal ggr, sen genom olika specialister... fullt frisk... förutom mina höga halter av de vita blodkropparna! Diagnosen utmattningsdepression fick jag till slut för 5 år sedan. Ett skämt, men ack! jag skrattade inte. Utvecklade också panikångest och oro med hjärtklappning, fobier osv. Men men inte har jag blivit frisk för det, ha ha. Nu gör jag som du. Jag skrev till den Norska kliniken du var på. Äntligen ska jag ta tag i detta, jag kan inte gå runt och låtsas vara frisk och vänta på att bli sämre. Tack lilla du! Du är en hjälte! Hoppas hoppas du snart får må bra. Jag följer dig vidare här på din blogg och hör av mig då och då! Massor av styrkekramar från mig!

Hej igen!



Jag hoppas verkligen det är bra med dig! Själv har jag idag fått svar från "kliniken" som vill att jag ringer för att boka en tid för test. Det känns bra att jag nu tar tag i det, jag har gått så länge och verkligen försökt "rycka upp" mig, men jag lurar inte bara familjen utan mest mig själv. Nätterna har varit värst då man ensam har försökt ignorera symtomen. Jag har inte velat oroa mina kära!



Men det går inte längre, jag lever inte, bara väntar ut dagarna... kanske mår jag bra i morgon. Jag har bra dagar periodvis, men dem är alldeleles för få och inte ens då mår jag som förr.

Igår la jag korten på bordet för mannen, sa att om han inte orkade med denna resa så måste jag göra den själv utan att försöka skona min omgivning. Han stöttar mig till 100%, det var en sån lättnad. Pengar är inte allt och jag betalar nästan vad som helst för att få bli bra.

Nästa steg - boka tid. Ska ringa nästa vecka efter julhelgen och jag känner ett hopp inom mig.

Jag förstår dig som blev glad att du faktiskt har Borrelia, även om man så klart inte vill ha det, men att inte få veta vad det är, varför jag är helt slut och ändå inte kan sova, varför ingen kan hitta vad som är fel.

Mina symtom har skiftat under åren, en del har blivit kroniska andra har försvunnit ett tag, och nya tillkommer med jämna mellanrum.

Jag vet inte vad jag hoppas på egentligen, vill bara bli bra, börja mitt liv igen, efter 7 jobbiga år!



Förlåt om jag ältar av mig på dig, det var inte meningen, vill du ska veta att du fick mig till insikt, tänker på dig!



Kram