Att leva med oro

 

 

Jag klarade det!!!! Jag har varit så nervös för det här sedan jag fick tiden för drygt en månad sedan. Varför? För att jag har läst om så många som mått illa eller spytt när de gjort den här undersökningen och sagt att det var det värsta de har gjort. Jag kan glatt meddela att jag verkligen inte höll med dem (benmärgspunktionen, ryggmärgsprovet och MR-undersökningen var tex betydligt värre!). Vilken lättnad.

Jag var väldigt nervös för hur magen skulle reagera på att få i sig massa socker när den var fastande sedan 10 timmar, men det gick bra. Jag undrade också hur jag skulle lyckas dricka upp all lösning, jag som tar en halv evighet på mig att dricka upp ett vattenglas och liksom smuttar på det skulle nu dricka en äcklig lösning på mindre än fem minuter! Jag brukar få ångest av att ha någonting i munnen när jag redan har ångest, men det gick som sagt bra... jag bestämde mig för att det här var någonting jag var tvungen att göra, och eftersom jag är så envis och inte vill "göra fel" (duktiga flickan i mig kom fram, oj vad hon kan vara till hjälp ibland) så hällde jag bara i mig det innan jag hann tänka allt för mycket. Och sanningen var att jag till och med tyckte att det var gott!! Jag är ju en gottegris, och törstig var jag, men efter all skrämsel jag fått höra inför den här undersökningen så trodde jag att det skulle vara jättehemskt. Jag är riktigt stolt över att jag klarade det så bra!! Att jag vågade gå dit själv till och med, och att jag drack, fastän jag i mitt huvud trodde att det skulle innebära att jag spydde. Jag vågar. Jag utvecklas. Jag kan!

 

Sedan låg jag där och sov mellan provtagningarna. De satte in en PVK (perifer venkateter) i armvecken varifrån de varje halvtimma i två timmars tid tog blodprov för att följa hur glukosvärdet och GH (growth hormone)-värdet sjönk. Detta för att se ifall man kan utesluta att jag har en hypofystumör (beroende på huruvida GHvärdet sjönk som det skulle eller ej). Med största sannolikhet kommer proverna komma tillbaka helt normala så jag är inte så orolig, även om det trots allt ligger där i bakhuvudet och man inte kan låta bli att tänka "men tänk om...". 

 

Dagens frukost: jag har fastnat för den där mango, persika, banan-krämen så jag fortsätter köra på den och la till två melonskivor vid sidan av. Yummie. Mycket godare än min vanliga frukost. 

 

Dagens första mellanmål: en god rawchokladkaka!! Precis vaad jag behövde! Och så lite nötter och en kiwi på det. Jag var nöjd. Och folk trodde knappt på att kakan var rawfood hihi.

 

 

 

 

Dagens lunch: 

 

Dagens andra mellanmål: några fler kakor. Det bästa med dem, förutom att de är goda, är att de är nyttiga också, så inget dåligt samvete (inte för att jag någonsin har det när jag äter kakor haha, men för de som har det så är det ett hett tips).

 

Dagens tredje mellanmål: 
Jag lyxade faktiskt till det med ett "knäckebröd" från René Voltaire, rawfood såklart, som jag hade honung på och gurka + tomat. Gott att få i sig någonting med den konsistensen. 

 

 

Saker jag har noterat: idag har varit en svår dag rent energimässigt för oss alla. Kan vara för att det tar väldigt lång tid att fixa maten då vi inte är så planerade av oss att vi vet på förhand vad vi ska göra. Så i alla fall jag får ingen tid över till något annat mellan att jag kommer hem tills jag ska sova, och jag kommer i säng på tok för sent, vilket ju inte är bra alls, för då tappar det egentligen en hel del effekt att vi äter massa nyttigt. Sömnen är också en viktig komponent som bör fungera om vi ska märka skillnad i välmående. 

Jag har haft migrän idag (troligtvis efterverkningar av att det var så pressad dag igår och att jag fick sova på tok för lite), och det började klia massor när jag kom hem från praktiken, nässelutslagen tycker till mitt förtret om mig. Men jag saknar faktiskt inte lagad mat så mycket, för det här är riktigt gott, och jag tycker verkligen om att äta alla mellanmål :)

 

 

Dagens frukost: Favorit i repris. Samma som igår, fast med päron i också. Skulle kunna leva på den krämen/smoothiesen. 

 

 

Dagens första mellanmål: en banan, en kiwi och lite nötter.  

 

Dagens lunch: tacoooos!! Med massa röror, och en jättegod rawfärs med egengjord tacokrydda. Mina klasskompisar beundrade maten och ville själva laga det, woho, så skoj när folk ser att man har ansträngt sig (men igår var det mina kompisar som fixade då jag kom hem så sent från hjärnröntgen. Lyx ;P), och skoj att få visa att det går att göra god supernyttig mat. Jag testade även att dricka kokosvatten med annanas och nånkonstigfruktjagglömtnamnet på. Ingen större hit, kanske måste man vänja sig. 

Recept: http://xn--rfrisk-iua.se/raw-taco-night/.

 

Dagens andra mellanmål: en chokladrawfoodbar från life - jättegod! - och en liten russinask med torkade frukter (berry boost).

 

Dagens tredje mellanmål: nötblandning, torkade aprikoser och en juice på annanas och apelsiner (alla juicer jag skriver om är egenpressade i råsaftcentrifug). Jättegod och fräsch. 

 

Dagens kvällsmat: vanlig sallad med avokado, behövdes inte mer och kunde inte äta det vi lagade tills i morgon lunch pga att det innehåller massa kalcium (går inte ihop med medicinen). 

 

Mot fjärde dagen med rawfood, woooooow vad jag ser fram emot morgondagens snacks ;) Godnatt!

 

Woho, en femtedel avklarat. Men nu börjar det bli riktigt gott faktiskt, så jag vet inte om jag vill att det ska ta slut. Och det är väldigt trevligt eftersom vi är tre kompisar som gör det ihop (och en fjärde på distans), lagar maten och fixar. Det känns liksom mindre jobbigt att laga mat såhär, för att det är roligt, än om jag skulle ställa mig själv efter praktiken och laga mat. Visst, det tar hela kvällen, så jag hinner egentligen inte blogga och har massa saker jag borde hinna med, men det är trevligt :)

Saker jag har noterat: Idag har jag inte varit lika gasig i magen. Mitt bajs luktar inte lika äckligt. Och fastän jag inte fick tillräckligt med sömn inatt och ställt inför en hel del utmaningar idag (se förra inlägget) så har jag haft energi. Eksemet borde ha blossat upp rejält idag med tanke på all stress (var knallröd ett tag, men det kliade inte och det gick tillbaka igen!), och då det varit regnigt ute med åska i luften. Jag borde även ha haft migränliknande huvudvärk, för det har jag mest helatiden nuförtiden, särskilt om jag inte sovit ordentligt och det är åskigt eller stressigt. Jag hade dock lite ont i huvudet under själva MR-undersökningen, men det gick över sedan. Och när jag kom hem efter den långa dagen (var borta i 13 timmar! Crazy) så gjorde sig kliandet påmint, men det lugnade också ner sig ovanligt fort. 

 

Dagens frukost: Mumms!! Den där krämen/smoothien var supergod. Gjord på färsk mango, frusen banan och persika. Avokado är alltid gott (undrar om jag någonsin kan tröttna på det?). Och tjaah, haha, det bruna gojset är avokado blandat med kakao - i ett desperat försök att fixa något chokladigt. Blev mindre lyckat ;)

 

 

Dagens mellanmål: en kiwi och en persika. 

 

Dagens lunch: det här var SÅ otroligt gott. Den där röran, mmh, ska absolut göras igen. Jag fick till och med en kommentar på "jobbet", en som frågade "mmh, vad är det där för röra du har gjort som ser så god ut?". Skoj! Blev mätt idag, fast skulle kunna tryckt i mig mer bara för godhetens skull ;) Vi gjode en cashew-curryröra till rivna rödbetor, morötter, potatis, zucchini liggande på spenatblad med körsbärstomater som dekoration. 

 

Dagens andra mellanmål: en morotsjuice (gjord i råsaftscentrifug). 

 

 

Dagens kvällsmat: samma som i morgon lunch, så titta då ;)

 

Aaaah, vart tar dagen vägen!? Den försvinner så snabbt, även om det känns som den har hållt på i evigheter. Nu är det dags att plugga en snabbis och soooova. Godnatt!

 

 

Idag "röntgade" (MR är ingen röntgen egentligen) jag hjärnan igen. MR av hypofysen. Jag tror att jag undermedvetet har varit mer nervös inför det än jag visste för jag började gråta - men det var visserligen när jag fick veta att jag skulle få kontrast. Medvetet var jag inte särskilt nervöst, tyckte till och med det skulle bli spännande, men det var som sagt innan det där med kontrasten kom på tal. Jag hade ställt in mig på att få åka in i det där trånga röret och det kunde jag hantera, även om det fastän jag gjort MR två gånger innan kändes en aning obehagligt också, och att bli stucken kunde jag hantera, men att få in något i blodet som KANSKE kunde få mig att börja må illa. Det var det som blev droppen, det kom så plötsligt. Sist jag gjorde MR så satt mamma liksom med mig där inne och ändå flippade jag ur när de sa att jag skulle få kontrast. Nu var jag själv. 

Som tur var så var han som hade hand om det hela väldigt snäll och hjälpsam och lugnade mig. Det kändes bra. Och jag insåg efter ett tag, till min stora glädje, att jag inte var så hemskans rädd för kontrasten trots allt. Jag kunde koppla på logiken!! Wow. Den börjar göra sig hör över mitt fobipanikande, helt otroligt. Jag insåg att sannolikheten att jag skulle må illa inte var så stor, jag har till och med fått det en gång innan utan att må illa då, och tjaah, skulle jag må illa så skulle jag klara det. Bara för att man mår illa spyr man inte. Och skulle jag spy, ja då skulle jag fixa det på något sätt också. 
Så försöker jag få mig själv att tänka när jag hispar upp mig nuförtiden, och på något märkligt sätt så att det hjärnspåret faktiskt börjat fungera!! I början trodde jag inte på det, men nu tänker jag det så ofta - att jag klarar det - så det börjar liksom bli lite sant också. Toppen!

Och helt otroligt är också att när jag cyklade därifrån vid kvart i sextiden, efter att varit på sjukhuset (praktik) sedan kvart över sju, så begav jag mig till mataffären där jag strosade omkring i två timmar och letade efter bra rawfoodsaker! VART kom energin från!? Inte ens en frisk människa skulle ju orka det efter en lååång praktikdag (mycket tuff med massa prestationsångest) och ångestladdad hjärntröntgen. Först hade jag ångest när jag gick omkring där, trodde jag skulle få en panikattack, pga att jag fått kontrast. Sedan lyckades jag få in logiken igen - säger bara WOW - och insåg att jag inte alls mådde illa för någon kontrast utan för att jag hispade upp mig, och att det faktiskt inte fanns något att hispa upp mig för. Skulle det värsta hända, att jag spydde mitt i köpcentret, ja, inte nog med att det var väldigt osannolikt, men återigen, skulle det hänra så skulle det lösa sig på något sätt.

 

 

Jag börjar känna mig trygg i mig själv. En viktig pusselbit som har saknats allt för länge. 

 

När jag sedan cyklade hem så var jag så bubblande glad att jag till och med skrattade högt! Fastän jag var väldigt slut så var jag inte det, för kroppen kryllade av psykisk positiv energi och en stolthet över att jag vågar mer och mer. Jag klarade att göra hjärntröntgen utan någon med mig och få kontrast!! Och jag klarade av den ångestladdade prestationsfyllda situationen på praktiken i morse, och att bemästra ångesten och fortsätta storhandla. LYCKA!

Och jag vet med mig att jag, trots att mtt gamla tankesätt har fullt krig med mitt nya och försöker intala mig att jag MÅSTE vara rädd, nu nästa vecka kommer klara att sova själv i fem dagar när min rumskompis ska utomlands. Jag har tidigare bara sovit själv hemma... två eller tre gånger i hela mitt liv, och då har jag vetat att min pojkvän var fem minuter bort men ändå varit livrädd. 
Men nu kommer jag klara det här. Det intalar jag mig själv, och det hjälper. Jag säger inte att jag ska klara det, det är inget måste, men jag KOMMER att klara det. 

Och jag kommer att klara glukosbelastningen också. Även om den skrämmer mig väldigt mycket undermedvetet, för jag har läst om så många som spytt när de gjort den (dock har det varit gravida som redan mått pyton av morgonillamåendet och sedan får hälla i sig massa socker, konstigt - logikhjärnan gör sig påmind igen. Dock får man komma ihåg att det är skillnad på "försäkringstankar" som är tvångsmässiga, och logiktankar. Logiska tankar talar om sanningen, försäkringstankar försöker mota bort en rädsla man inte har accepterat/konfronterat). Nej, jag känner mig inte alls säker på att klara den, spärrar upp ögonen och spänner mig när jag tänker på att göra den, men jag fortsätter ändå intala mig att jag kommer klara den - för det VET jag att jag kommer att göra, duktiga flickan i mig kommer inte kunna med att vägra göra den, inte när det är mina eventuella framtida arbetskollegor som ska göra den på mig... vilket känns lite olustigt, men men. Nog tänkt om det, det är två veckor kvar. 

 

Ja just det, kanske ska berätta varför jag gjorde MR och ska göra glukosbelastning (med GH bestämning, som det heter). I somras tog jag blodprover för endokrinologen jag var hos i slutet av våren, och de visade på att jag fortfarande har förhöjt prolaktin, och även förhöjt GH (growth hormone). Den vanligaste orsaken är en hypofystumör, så därför ska jag göra dessa undersökningar. Utreda om jag har en hypofystumör. Även om jag inte tror att det är det så kan man inte låta bli att undermedvetet oroa sig en aning för om det ändå skulle vara det. Eller vad som händer om det inte är det - ska jag snurra runt ännu mer i sjukvården? Jag har för längesedan gett upp om att de ska hitta vad det är för fel på mig, de har det rakt framför ögonen, men vägrar tro på det - borrelian, som med sina coinfektions kan förklara alla mina symptom. Men jag är inte dum nog att säga nej till deras undersökningar, för man vet faktiskt aldrig helt säkert och det känns bra att det kollas upp i alla fall. 
Nu får jag spänt vänta på svaret. Jag är i alla fall väldigt stolt över vad jag klarat idag!! :D

 

Oj. En tiondel avklarad, och jag känner mig utsvulten och har redan abstinens (ge mig choklad!). Magen är uppblåst som jag vet inte vad - kanske väntar jag trillingar? - och jag har gått omkring och känt mig kissenödig, varit irriterad och varit segtrött i hjärnan hela dagen. MEN, det har när jag tänker efter inte kliat lika mycket som det brukar, och jag har märkbart lenare och finare hud i ansiktet än igår. Det behöver inte ha något samband med maten, men kan vara värt att notera.  

För er som funderar på att köra rawfood så tänker jag att jag ska lägga ut vad jag äter, och en länk till recepten. Ni som är allergiska mot titta-vad-jag-åt-idag-bilder får blunda. Jag tycker i alla fall att det är en av de roligaste grejerna med att laga rawfood, eller mat över huvud taget, att lägga upp det fint på tallriken och få det att se gott ut. Det är belöningen när man har lagat maten, att man får pyssla med den! Somliga skulle väl påstå att det var att äta den, men det är ju så hemskt, att äta upp allt arbete ;P

 

Frukost: 

Lunch: vid lunch var det riktigt jobbigt. Jag var nära på att ge upp när alla i personalrummet tog fram sina matlådor och värmde så det luktade matos i hela rummet, medan jag tog fram min kalla matlåda med blomkålsröra. Men för att se det från den ljusa sidan så besparades jag hela två minuters väntande på mikrovågsugnen! Och tack och lov hade jag lagt upp maten fint igårkväll (vilket jag fick en kommentar om, woho!), det gjorde mig på bättre humör. Tänk att det kan spela roll - jag äter uppenbarligen med ögonen. 

 

 

Jobba, laga mat, äta, diska, städa/tvätta, plugga, sova och börja om. Någon gång ska man klämma in att handla mat också. Kanske vattna blommorna, om man kommer ihåg eller hinner. That's my life nu. Praktiken har börjat! 
Om två timmar måste jag sova, för att orka upp vid sex. Oj vad jag inte är van vid vuxenliv, och inte vet jag om jag vill bli det heller. Ska det vara såhär resten av livet (minus pluggandet då)! Oj.... oj... oj... 

Men jag är glad. För jag har klarat första dagen över förväntan. Och jag tycker det är spännande, och framför allt - jag har faktiskt orkat!! Visst är jag heeelt slut och snurrig i hjärnan nu, men det är alla mina klasskompisar också så det är normalt. För ett år sedan hade jag verkligen inte orkat, då var det en stor bedrift att ta sig iväg till en halvdag (Dvs tre timmar) i skolan. Jag är glad och stolt. Glad för att jag är såpass mycket bättre i borrelian att jag orkar med såhär mycket, och har haft så mycket energi hela sommaren (har haft en underbar sommar! Gjort massa skoj, hittat på saker, vågat saker, haft energi och glädje), och stolt över att jag vågar så otroligt mycket mer nu än för bara ett halvår sedan. Jag har åkt fjärrbuss flera gånger nu, och ätit ris som inte var sköljt, suttit på toaletter utan att lägga papper på, låtit folk äta från min mat (till och med ta med fingrarna, när vi var i serbien!), varit utan mobilen i flera dagar mitt ute i skogen, tvättat i tvättstugan utan att först kört masiknen i 95 grader (IFALL personen innan skulle tvättat nerspydda grejer), flugit till serbien med mina vänner, gått omkring själv i stan, åkt bussen från stan sent på kvällen, ätit mat som kan ha varit gammal, låtit folk dricka ur min vattenflaska, inte fått panik trots att någon i min närhet spytt/mått illa/haft ont i magen, varit på ett uteställe med massa fulla människor och jag gick där det stank spya flera gånger, ja jag har till och med sett en spya utan att få panik! Då vart jag mest chockad över att jag inte fick panik, inte att jag såg en spya! Och mycket mer saker.

Wow, vilka jättekliv jag har tagit. Jag vågar knappt skriva det här, för skriver man om framsteg känns det som att det snart händer något som får en på fall igen, men oavsätt vad som händer i framtiden så kan inget ta ifrån mig det härliga halvår jag haft med såhär mycket energi och mod! Och nu vet jag kan må bra, och att fobin går att bli bättre från. Och jag vet hur UNDERBART det är när man vågar saker, hur mycket man växer av att klara sådant man inte trodde att man kunde, och att det faktiskt egentligen bara handlar om att våga ta de där där läskiga kliven ut för stupet och lita på att man väcklar ut singa vingar när man faller och lär sig att flyga. Att klara såhär mycket, inte vara lika fänglsad längre, ja det är en stor självförtroendeboost. Och om jag har klarat det nu, varför skulle jag inte klara det igen om nu något skulle hända som får mig att vackla och falla. Nu har jag klättrat upp en bra bit från den där gropen en gång, så då går det lättare nästa gång :) Man behöver inte vara så rädd för att falla, det betyder inte att man är dålig eller har misslyckats - det är en naturlig del av processen, och innebär bara att man kommer bli ännu starkare och säkrare i sin klättring. 

 

Nu håller jag alla tummar och tår för att jag ska få fortsätta ha energi, för det känns som grunden för alla mina framsteg, något där i början av våren gjorde att det vände, gav mig energi att tackla problemen med. Om det var IV-antibiotikan, att jag och min pojkvän gjorde slut (ja, såhär i efterhand har jag insett att det var väldigt bra för mig, att jag undermedvetet inte mådde bra i vår relation, inte pga något han gjorde, utan pga hur jag kände) eller teneriffaresan jag och mamma åkte på (som hjälpte eksemet och gav mig en tidig vår) eller bönegruppen jag och tre kompisar startade som fick mig att växa i tro och se saker mer positivt, eller att jag blev kär och bubblade av härliga känslor... tjaah, det kommer jag aldrig få veta. Förmodligen var det en mix av många komponenter. En mix som jag är så oerhört tacksam för så jag vet inte vad jag ska skriva. Det senaste halvåret har gett mig så mycket hopp om livet, mina ögon har börjat gnistra igen, det strålar om mig. Folk ser att jag mår så mycket bättre, och jag orkar vara med på saker igen. Jag har börjat leva!

Så fort jag får energi så investerar jag den i saker som genererar mer energi eller tar mig framåt, för jag vill upp, jag tänker inte ligga på marken och längta till himmelen. Jag tänker ta mig dit, bestiga berget och få se den fantastiska utsikten. Men har man inte energi så är det som att kroppen är förlamad och man blir liggande, tyvärr, det är extremt tungt att ta sig en ynka liten millimeter. Det går fortfarande, men otroligt långsamt. Har man varit utan energi och får energi så kan man knappt tro på att livet kan vara så lätt! Trots att man fortfarande har hela berget kvar att bestiga och inte mår bra än så är det som att ingenting känns omöjligt, för kroppen är inte längre förlamad och fastklistrad i leran på marken, utan benen bär och hjärnan tänker klart och kan börja tyda kartan så att man inte famlar i blindo längre. 

Känslan av att kroppen samarbetar med viljan är otrolig. När energidepåerna fylls igen så fylls hela själen av livslust. Åh, jag vill bara säga till alla er som känner att ni kravlar i leran - ge inte upp!! Man vet aldrig när det vänder, men en sak är säker, om man inte ger upp utan fortsätter kämpa så kommer det att vända!